Undertecknat: vilse i skönhetsdjungeln

Som ni kanske gissat är jag inte den "tjejigaste" (vad man nu menar med det) tjejen i universum. Tex hör jag inte till dem som rakar benen schemalagt utan snarare till de som hittar en rostig sak i duschen och tänker "ah, vad var det man använde den här till?". Typ. Det händer när jag känner lust för det alt att jag "borde". (Ni antifeminister som läser kan nu checka av det på er huga-lista.)

Kvällen till ära hade jag handlat hem nån ny variant; en spray-on hårborttagningsmedel. Handy, tänkte jag, trots att jag normalt sett brukar backa för kemikalier som på ett par minuter fräter bort saker från kroppen (hur hälsosamt kan det vara?). "Läs bruksanvisningen noga", stod det, men det fanns ingen ask, ingenting mer än själva sprayflaskan så jag läste det som stod där och började sen spraya benen. Efter en stunds fokusering insåg jag att jag även sprayat halva toastolen, badrumsväggen, golvet samt dörren. När jag sen ska till att sätta på locket trillar en liten lapp ut med bruksanvisning. Första punkten lyder; "använd sprayen i duschen eller badkaret". Aaah! (Men, det ska appliceras på torr hud så antagligen är det en form av skyddsrum man behöver.)

Inte så "handy" after all... Nu har jag dessutom hårinpackning i håret "för nordiskt och skadat hår". Är samma sak?

Vill man vara fin får visakortet lida pin

Ytterligare en dag med lite shopping. Fast idag betydligt lugnare. M behövde nya skor till kostymen (varför finns de så få snygga såna och absolut inga som inte är i läder?) och jag behövde lite blandat plock. Bl.a ett fuskband till bh:n så att den jag tänkt ha ska funka till klänningen, geléilägg till skorna för att undvika ömma fötter, saker att laga håret med och att sen ha i det för att se lite fin ut, några sminkgrejer, raka benen-grejer, strumpor som jag inte vet om jag ska ha än osv. Det är rätt dyrt att leva upp till bilden av den traditionella kvinnan må jag säga. Småsaker kostar miljarders. Nästan så att jag undrar om det är värt det.

Star Wars-mummel

Såg på Star Wars: Episode I igår kväll. Den är rätt okej. Ingen av de nyare Star Wars lever ju riktigt upp till de tre gamla, men jag håller inte med de som kallar dem dåliga. Däremot önskade jag igår, precis som alla andra gånger jag sett filmen, att Qui-Gon Jinn skulle lyssna på Jodas tvivel om Anakin:

"Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering. I sense much fear in you."

Då hade vi sluppit två filmer med en mycket irriterande naiv och lite halvdåligt spelad Anakin Skywalker (men då i form av Hayden Christensen). Fast då hade kanske inte de tre först utgivna filmerna (som är sist i serien) stämt heller. Men önska kan man ju?

En liten seger över knashjärnan

Hm, det här med bilder blev inte så bra. Såg inte alls lika bra ut på bild nu som jag upplevde det tidigare idag. Så istället för att få ångest över att jag köpt fula kläder i maniskt tillstånd (alt att jag är ful) lägger jag ner det för idag. Får se om jag ids imorgon.

Kanske har jag varit lite manisk idag men faktum är att jag förvånats över att så mycket kläder jag provat faktiskt har suttit helt okej. Har det varit nåt har det mest varit ärmar som inte är som de borde osv, det har inte känts lika mycket som att det varit fel på mina armar, om ni förstår. En liten seger, måste jag säga.

Och Mattias har varit väldigt tapper. Sprungit med klänningar, bråkat med dragkedjor och umgåtts med butiksbiträden och varit en välkommen mellanhand mellan dessa och mig själv. Tacksam, är ordet!

Jaktlycka!

Det blev nån slags roadtrip trots allt. Planen var Sundsvall men med stopp på vägen vid tänkbara klänningslyckträffar. Första stoppet Hörnefors och H&H-butiken där. En mycket fin klänning fann M åt mig men tyvärr var den ytterst lite för liten i den största storleken (och riktigt så stor är jag faktiskt inte, I blame sajsarna).

Nästa stopp Lögdeå och deras omtalade modehus Häggströms. Inte riktigt så stort som jag trodde men ändå imponerande för att ligga mitt i ingenstans. Där fanns egentligen två fina klänningar men den ena var lite för "vardags", enades vi om, medan den andra hade långa ärmar trots att den skulle varit mycket finare i korta (lite för ont om tid för att köpa ett sy-objekt).

Tredje stoppet blev Ö-vik efter viss tvekan. Ö-vik är en håla, kan de verkligen ha något att komma med? resonerade vi. Och det kunde de tydligen. Efter en kort stund inhandlades en grön och vit sak som undertecknad kände sig fin som en dag i men som mr M såg betydligt mer tveksam ut över. Men den var nedsatt från 900 till strax över 200kr så jag slog till. Ingen klänning för bröllop dock. Efter några vändor på de större kedjorna gick vi in i en butik som jag var skeptisk till. Den såg sådär seglar-romantisk ut i skyltfönstret. I butiken fanns en översocial butiksägarinna med bonnig dialekt som genast blev polare med mr M. Jag, som är lite skygg för hjälp från okända, ville egentligen inte ha hjälp men hon lyckades som ändå snitsa sig in i det jag höll på med och kom med armarna fulla av klänningar hon tyckte jag borde prova. Snäll som jag är gjorde jag det och stod plötsligt i en klänning som M sa åt mig att köpa. Jag var mer tveksam, slirade runt, provade annat, men bytte sen storlek och vips var jag med på båten.

Så det blev en ärmlös, mörkblå-grönaktig knäkort klänning i viskos. Ska se om det kan göras en bild kanske. Sen kändes det onödigt att fara vidare till Sundsvall så IKEA får göras en annan dag. Det blev ganska sent ändå.

Computernerds och deras tidsuppfattning

M: Jag ska bara installera om grannens dator. Börjar du med maten så kommer jag sen?
S: Tar inte det ett par timmar?
M: Nej, det går fort. Kanske 30 min.
S: Men så säger du ju alltid...
M: Ja men säg 40 då, så hjälps vi åt med det sista när jag kommer.

En timme och 25 minuter senare (fortfarande ensam):
S: Groalgrrr!

Hur står det till med jämlikheten?

Hm, tydligen är vi inte alla lika inför lagen på Gotland. Är man storföretagare så går det tydligen före tex strandskyddet. Man behöver inte ens söka byggnadslov utan kan fråga i efterhand. Intressant.

Kanske mest häpnadsväckande att landshövdingen inte ångrar själva beslutet eller uttalandet:

-Det var väl dumt att säga det så att det gick att spela in.

En medarbetare på länstyrelsen spelade nämligen in diskussionen på mötet, lärd av erfarenheten, av döma av tidigare tveksamma beslut som nu också gått vidare för granskning.

A woman with a plan

Det blev en kort vända på stan idag. Ett lyckat besök på umekvinnornas (och kanske en och annan umemans) Mecka "Ingrids" samt lite andra småärenden. Tittade lite på klänningar men det verkar ganska skralt. M verkar dessutom plötsligt ljummen inför Sundsvall imorgon och då vill jag (surskallig som jag ändå är) inte fara. Så jag tar nog bilen själv imorgon (i brist på Annor) och besöker affärer både i stan och kanske en bit söderut också, där det lär ska finnas ett par guldkorn. Låt oss hoppas på det bästa. I värsta fall har jag klänningen från fin-Mias bröllop för fyra (?) år sen. Jag ser blek och oformlig ut i den men den funkar om det kniper kanske. Skulle bara vara kul att gå på bröllop och känna sig lite snygg.

Jag for förbi systemet idag också och handlade en flaska av favvo-rödvinet. Jag tänker att man dricker ju inte när man är sjuk så om jag tar ett glas vin ikväll kanske kroppen fattar att den är frisk och slutar snörvla och i allmänhet låta som en 70-årig harkelgubbe. Smart plan, va?

Med skygglappar ingen gubbkupp

Läste just (eller läste, ögnade är väl kanske mer rättvist) igenom Ella Bohlins evighetslånga inlägg på Newsmill. Huvudspåret (det finns en rad sidospår med barnvagnar och födelsedagar) berör hennes valkampanj till EU och en analys av Alf Svenssons plötsliga inträde på scenen.

Bortsett från att det kan vara den längsta och mest ofokuserade artikel jag någonsin sett på Newsmill så blir jag när jag tagit mig igenom hela ganska besviken på att Ella Bohlin inte vågar eller vill se hela perspektivet. Hon törs inte se sammanhangen eftersom det då skulle innebära att hon faktiskt blivit överkörd pga att hon är ung och kvinna. Det är mycket lättare att se att man fått stå tillbaka pga "folkets vilja" och för en mer kompetent person. Hon säger att det är för enkelt att bara göra det till en "gubbkupp". Ja, jag vet inte om det alltid måste vara de svåra lösningarna som är de bästa.

Shoppa i stan eller sola på trappan?

En sova-som-en-tok-natt senare känns det rätt okej. Om jag nu ska tordas lita på det. Skulle verkligen behöva fara in till stan och göra lite ärenden inför helgens bröllops-bazzinga men vet inte om jag får med mig en frisk kropp riktigt. Gårdagen var ju inte alldeles kul. Just Clas Olsson är kanske inte stället man vill tuppa på. Vet iofs inte riktigt vart man vill det.

Iaf så är det sol ute och på nåt vis känns livet lättare då, inte sant? Frågan är om jag ska försöka få ärenden gjorda (för att minska stressen) eller om jag ska slå mig ner med min maniac-bok på den soliga altantrappan. Jo, jag hör ju själv vilket som låter bäst, men vad är det smartaste? Hm...

Ofriskförklarad

Dum dag det här. Jag är inte alls nöjd. For in till stan redan på eftermiddagen eftersom M behövde köpa en ny switch till grannen och så ville jag hinna få ordning lite grejer hemma före jobbet. Till en början var allt bra, vi var en kortis på Jula. Jag kände mig lite trött men inte så farligt. Sen när vi går från bilen till Clas Olsson blir jag plötsligt superyr, knäna skakade, händerna skakade och jag lovar att det svartnade för ögonen. Jag höll i M för att inte trilla omkull. Han tyckte direkt när vi kom tillbaka till bilen att jag skulle ringa jobbet. Jag protesterade och förklarade att det bara sätter andra i dålig sits och att det inte kändes bra. Klockan var ju redan halv sex. Vi bråkade nästan rent av en kort stund. Efter en stunds Sara-sur-tystnad sa han:

-Är det inte ett grundkrav på ditt jobb att de anställda ska orka gå korta sträckor utan att svimma?

Så jag plockade fram mobilen och sjukanmälde mig men hörde som väntat att det inte direkt jublades i andra änden av luren. Känns inte alls kul. Nu ligger jag åter i sängen iaf. Och morrar lite.

Mer von Trier-analys

För den som vill höra en annan intressant recension/analys av Antichrist och von Triers kvinnohat (bland annat) fick jag en väldigt bra länk skickad till mig. Det är BBC:s "Mark Kemode and Simon Mayo's Film Reviews" (underbart brittiskt filmprogram på radio) och själva Antichrist diskuteras ca 34 minuter in i programmet. Jag tror att Kemode har en eminent lösning på hur man bör ställa sig till von Trier. Ladda hem och lyssna!

Film 31/09: A Complete History of My Sexual Failures

Igår kväll såg jag dokumentären A Complete History of My Sexual Failures. En i raden av penis-sidekick-filmer, skulle det visa sig.

Den brittiska indiefilmaren Chris Waitt bestämmer sig för att ta reda på varför alla hans gamla flickvänner har dumpat honom. Han får kontrakt med ett filmbolag och ger sig i kast med uppgiften. Nu visar det sig att i stort sett ingen av hans gamla flammor vill veta av honom, knappt ens på telefon, något som Chris själv verkar förvånad över. I brist på sympati och hjälp från exen besöker 33-åriga Chris den till synes enda bestående kvinnan i hans liv; mamma Hilary. Mamma lyckas övertyga nån flickvän som Chris hade i 11-årsåldern om att ställa upp och plötsligt ljusnar det något.

Sen blir det en resa som bitvis är riktigt rolig, men som ibland nuddar vid det obehagliga. Jag vill veta mer om varför kvinnorna är så upprörda, samtidigt som jag under vägen börjar gissa mig till svaret själv. Chris Waitt är en ganska osympatisk och grymt egocentrisk person, vars curlande mamma borde sopa honom av banan istället för att städa hans grisiga lägenhet.

Tyvärr blir den intressanta resan kort. En bit in i dokumentären (iibland måste jag erkänna att jag ställer mig mycket skeptisk till hur mycket Chris faktiskt är sig själv) ändrar den plötsligt riktning och blir en film om hans penis. Och där tappar den också mig. Han besöker plötsligt SM-grottor, överdoserar Viagra och fladdrar runt naken i bild med sin impotenta kuk. Det blir plötsligt lite Borat-wannabie av det hela. Och det är inte alls min kopp te.

Jag önskar att Chris Waitt hållt sig till den ursprungliga planen; att filma och intervjua ex-flickvänner i jakt på ett svar om varför han inte lyckats behålla någon av dem. Han tror helt enkelt inte på sin egen idé, vilket tenderar att göra filmen nästan meningslös. Han är dessutom en ganska usel intervjuare.

Trots det så lyckas faktiskt Chris Waitt hitta tillbaka till huvudleden och knyta ihop säcken på slutet, även om jag som tittare redan varit där långt före honom. Idén höjer betyget något; 5/10.

(Fler recensioner av filmen hittar ni här)

Sundsvallsplaner

Nu har vi lagt en preliminär plan att fara till Sundsvall på torsdag för lite shopping. Vi får se om det blir av men det vore topp. Då kan jag både besöka IKEA (lovar att blunda mig igenom ända fram till det jag faktiskt ska ha, en bokhylla) och förhoppningsvis jaga rätt på en klänning nånstans i alla miljoners butiker som finns där. Dessutom blir det en liten semesterutflykt av det hela, vilket känns kul. Annars är det väl lite omotiverat att fara 30 mil enkel resa bara för att shoppa.

von Trier -filmgeni eller kvinnohatare?

Måste erkänna att jag faktiskt undrat när en artikel av det här slaget skulle komma angående Lars von Triers skildrande av kvinnor. Nu har jag själv sett alldeles för få av hans filmer, men har läst om dem desto mer. Katarina Wennstam och Maria Sveland lyfter helt klart upp intressanta aspekter, inte minst när de jämför med hur andra typer av kategoriskt hat (de nämner bl.a antisemitism) i klassiska verk nu kritiseras och görs om för scenen, medan kvinnohatet kvarstår.

Ibland är det konstnärligt framställda kvinnohatet intressant, om det görs i syfte att just synliggöra det samma. Men frågan är om det är vad von Trier gör eller om hans filmer mer speglar hans eget hat. Det har jag som sagt sett för lite för att kunna uttala mig om. Frågan är om det hade varit okej om man bytt ut kvinnan mot en jude i hans filmer?

Jag förväntar mig att Wennstam och Svelands teser blir nedslagna inom kort av hätska människor som tycker att de ska göra "kön" eller "feminism" av allt. Ska vi se om jag får rätt?

Mera WoW i forskningsvärlden

Forskningsprojekten kring WoW tycks bara öka i antal sedan Lindroth/Bennerstedts rapport kom ut. Nu är det mycket fokus på kvinnors spelande, vilket är intressant och bra. Det är helt klart en glömd grupp i dataspelsvärlden och som framför allt bara förväntas spela Bingo på nätet eller möjligen The Sims (världens mest menlösa spel, enligt mig btw).

Ska bli spännande att se vad nästa approach på WoW-spelandet blir. Skönt att vi tycks ha kommit förbi den ständiga beroende-frågan i vart fall. Den är såklart viktig, men dataspel är så mycket mer än så.

Friskförklarad?

Var lite vissen och varm igår kväll igen. Vaknade imorse och kunde inte riktigt bestämma mig för vad jag egentligen kände angående jobb inatt. Två tankar byttes av:

-Det är ju bara en natt, det går säkert bra att sitta av, sen är jag ju ledig till söndag.

-Det är ju bara en natt, lika bra att vara hemma den med så att jag verkligen blir frisk.

Avskyr beslutsångest. När jag ringde hade jag faktiskt fortfarande inte bestämt mig men så hörde jag chefens (inte min ordinarie) stressade stämma så då sa jag att jag kommer. Hon svarade att det var det bästa besked hon fått idag, så det blev nog bra.

Gissar att det fortfarande är tunt med vikarier på jobbet?

I-landsproblem

Till helgen är jag medbjuden på bröllop med M vilket ska bli jättetrevligt. Visst, jag skrämmer alltid upp mig lite innan, mest eftersom jag just vid såna tillfällen inte kan ha full kontroll över hur det kommer att bli. Jag känner antagligen inte så många där, vet inte om det är bordsplacering så att jag hamnar med människor jag inte känner osv. Jag är lite besvärlig på det viset, men har så smått börjat lära mig att utmana det och ta mig igenom det. För några år sedan hade jag nog inte gått alls.

Men nu börjar det alltså närma sig och jag har fortfarande inte ens börjat kolla efter nåt att ha på mig. Jag skulle verkligen behöva en klänning men jag vet ju hur klädjakter brukar sluta för min del. Så ju längre veckan går desto mer nojjig kommer jag att bli. Jag hade tänkt lägga helgen som var på det, men det hindrades ju dessvärre av min trevliga förkylning. Som tidigast kommer jag att kunna ge mig ut på jakt på onsdag eftermiddag.

Jag önskar så att jag hade en "personal shopper" i bekantskapskretsen. Alt ett bättre självförtroende och en snyggare kropp. Fast det känns lättare att uppnå det där allra första...

Trött kisse, trött personal

Själv är jag också ganska däckad efter detta äventyr och ska sova en stund, förhoppningsvis med kissen inom armlängds avstånd. Jag har bestämt att jag är fit for fight imorgon igen. Nu får det vara bra med sjuka!

Lagad Mina-katt!

Oj vilken oväntad dag det blev! Vaknade fortfarande förkyld så jag ringde och sjukanmälde mig även för inatt, för säkerhets skull. Jag tror inte kroppen är redo för två nätter riktigt, men imorgon vill jag verkligen vara tillbaka. Jag vill ju vara försiktig också då de boende är ganska bräckliga och det här var rätt marigt.

Iaf så lät Mina-kissen bara allt mer och jag ringde upp distriktsveterinären för råd. Hon tyckte att vi skulle komma in eftersom möjligheterna var så många. Jag kände efter och tänkte att visst, jag får dra mig iväg. M, som är piggare än mig fick dra kommandolasset medan jag körde och stod för informationen om kissen. Veterinären lyssnade iaf på min misstanke om att nåt (torrfoder?) skulle ha fastnat i halsen, eftersom det nu lät mer från nosen än som vanlig hosta. Efter kort undersökning konstaterades kissen frisk rent fysiskt (något tjock...) så istället sövdes hon för att kunna undersöka halsen. Långt långt bak syntes en liten bit gräs. När veterinären fick tag i det efter lite strulande drog hon fram ett kanske 10cm långt gischigt grässtrå som alltså hakat sig fast i halsen och sen upp i nosgången (vartåt det troligen vandrat). Gräs har visst som hullingar som kan sätta sig fast, sa hon. Hade vi inte kommit in hade det suttit tills dess att det ruttnat men då tillkommer risken för följder av det. Nu kände inte jag så mycket (tack förkylningen!) men veterinären grimaserade mycket när hon drog ut det tydligen illaluktande strået. Stackars kissen vad det måste ha varit obehagligt att ha det där i svaljet.

Nu är vi hemma igen. Kissen är lullig men envis och svajjar sig fram. De andra är rädda för henne. Iaf Rosa som morrar när hon kommer nära. Smilla ville mest tvätta henne, vilket inte var populärt just för tillfället. Skönt iaf att det inte var nåt hemskt, jag blev så nojig av allt som stod på nätet. Hon har fått en anti-inflammatorisk spruta för säkerhets skull och undertecknad blev drygt 900kr fattigare. Men det spelar ingen roll, min kissekärlek är hel igen.

Glassmatematik

Förresten, angående Ben & Jerry's så har jag ju insett att jag visst kan äta den utan att känna att den kostar för mycket. Efter min upptäckt (tack vare hemliga kocken) om hur mycket luft det är i svensk glass så inser jag att kg-priset för B&J i jämförelse med låt säga Carte D'Or är ungefär det samma*. Sådetså.

*Alltså, en Carte D'Or på 900ml väger ungefär 4-500g, (vill jag minnas från min kontroll av uppgifterna), medan en 500ml förpackning med B&J väger 451g.

Hemmapizza is the shit!

I evigheter har jag varit sugen på hemmagjord pizza och idag tog jag kraft. Efter en stund kom sjukling nummer två och co-bakade pizzan med mig. Det blev en stor plåt med pizza med lök, gröna oliver, färska tomater, champinjoner, paprika, ananas och så toppat med några bitar ädelost som fick smälta ner. Hur gott som helst! Jag har ätit mig tokmätt verkligen. Hemmapizza ftw!

Nu ska jag dricka te och hoppas att huvudvärken ger med sig lite. Det står en förpackning Ben & Jerry's i frysen som kanske blir delvis uppäten om jag inte fortsätter att må som en däst katt på pizzan resten av kvällen. Min plan är att äta som en frisk för att lura kroppen att vara det.

Big Bang säsong 3 lovar gott!

Till nåt betydligt trivsammare kanske? Jag har hittat lite artiklar från Comic Con med både kommentarer från skådespelarna och lite skvaller (det kanske inte är skvaller om det kommer från producenthåll?) om vad som komma skall i nästa säsong av The Big Bang Theory. Låter onekligen lovande.

Tex tycks Laurie Metcalf, som spelar Sheldons mamma Mary, att besöka sin krisande son i första avsnittet. Jag gillar henne. Hon spelade btw moster åt Sara Gilberts rollfigur Darlene i Roseanne. Nummer tre från den serien alltså. Undrar om självaste Roseanne Barr dyker upp snart?

Mansons självbiografi och grymt prickskytte

Har just börjat läsa Marilyn Mansons självbiografi (skriven tillsammans med en journalist, Neil Strauss). Har förvisso bara läst 50 av de ca 300 sidorna men hittills kan jag inte påstå att han förefaller ha varit så väldigt mycket mer sympatisk som ung än vad han verkar nu. Fast ja, kanske inte så väldigt udda heller. Hittills är argumentet (om han nu behöver ett sådant) för hans "figur" den påtvingade kristna privatskolan han gick i. Jag vet inte om det håller riktigt.

Det slog mig i vart fall att jag åter läser en bok om en amerikansk ung pojke som tycks ha fördrivit tiden med att skjuta prick på allehanda smådjur. Det är inte första gången jag läser det och jag börjar så smått undra om det är en lika naturlig del av uppväxten som actiondockan (eller kvasi-Barbien) Big Jim var för tex min storebror på 80-talet? Och det görs nästan alltid med de vuxnas goda minne och inte sällan är det därifrån både vapen och bristen på sympatier med djur nedärvs. (Och inte bara i arbetarklass, Manson tycks vara hyfsat uppväxt rent ekonomiskt.) Det förfasar mig faktiskt mycket. Det kan inte bara ha att göra med vapenlagarna i USA. Vi sköt med luftgevär med pappa som små också, men fick lära oss från början att aldrig sikta eller skjuta mot något levande whatsoever.

Iaf så mår jag illa av att läsa sånt. Jag kan inte riktigt hantera de ingående beskrivningarna om plågade smådjur (och ibland egna/andras husdjur). Nu har jag dessutom kommit till övre tonår då "offrade" djur börjar dyka upp lite här och var. Vi får väl se om jag tar mig igenom den här boken.

Sommarprat och hängigt humör

Tror jag är på hängigt humör idag. Som uttråkad och less på att inte kunna andas riktigt. Och så känner jag mig nog lite ensam dagen till ära.

Lyssnade på sommarprat med Kristian Luuk för att piggna till och det var visst lite skoj här och var. Men så under hans ganska långa kärleksförklaring till sin Carina slog det mig att inte alla kommer att träffa lika rätt som de verkar ha gjort. Och så blev jag lite ledsam (för att inte säga patetisk, men det hör till humöret idag) igen. Men det var annars ett trivsamt sommarprogram, helt klart. Kristian är alltid Kristian.

Skrämmande med brand

Usch, läser om branden i Rinkeby inatt. Finns knappt något som skrämmer mig så mycket som brand. Känns otäckt att tänka att hade de omkomna barnen och mamman stannat i lägenheten hade de med största sannolikhet överlevt. Men jag förstår att det skapas panik. Man vet inte hur man skulle reagera.

Jag trodde själv förut att alla förstod att man inte kan använda hiss vid brand. Men så när de hade haft ett brandsamtal på lunchen på jobbet för ett par månader sedan var det flera som uttryckt att det ju skulle vara lätt att utrymma vår avdelning som ligger en trappa upp; "bara ta hissen". Hon som återberättade det för mig sa att hon trodde hon blivit alldeles kall när hon hörde det. Men det tycks inte vara en ovanlig uppfattning om att det är snabbt och ok. Men när larmet går går också strömmen oftast och då sitter du fast.

Ja, mer brandinfo kanske inte skulle vara så fel. Och på fler språk där det behövs. I skolan såg vi nån tecknad film varje år när jag gick på låg- och mellanstadiet, gör man det fortfarande?

"Coz this is not Star Trek!"

Jo, apropå film så är jag ganska sugen på att se vad alla trekkies varit galna i i evigheter. Star Wars har jag sett miljarders gånger, men jag måste erkänna att jag knappt sett något av Star Trek alls, vare sig filmer eller serie. Bara sådär några avsnitt eller ett par filmer (men för länge sen). Den nya filmen verkade ju spännande men jag hann aldrig se den på bio så det blir väl till att slänga sig över när den blir dvd-klar.

Men, jag ägnade gårdagskvällen åt att försöka reda ut vilka filmer och serier som finns och i vilken ordning de kommer. Inte så enkelt, skulle det visa sig. Jag spanade in listan som kommer om man söker på IMDB och försökte ordna dem efter årtal.

Det finns 5 serier och 11 filmer, enligt imdb. Filmerna är numrerade (samt sista serien?), men det tycks finnas två nummer två och ingen etta. Fast The Motion Picture gjordes först och är väl nummer ett, men gjordes efter första serien och har säkert alternativbenämnts med Star Trek II just därför. Rörigt va?

Nu är frågan till alla vana trekkies där ute; ska man se filmerna för sig och serierna för sig, eller blandat i den ordning som det gjordes? Visst handlar serierna och filmerna om typ olika delar?

Rastlös!

Sjukdom gör mig alltid grymt rastlös. Ja, i huvudet alltså. Jag kommer plötsligt på tusen saker som jag "gärna" vill göra. Allt från saker jag säkert skulle kunna göra om jag var frisk till mer avancerade saker som känns mindre troliga.

Just ikväll kan jag inte riktigt komma på nåt realistiskt att sysselsätta mig med. Jag skulle kunna se film men är inte så sugen på nån av de jag har tillgång till. Har stirrat på Lovefilm:s streamade gratisalternativ i evigheter utan att känna sug för nån av de, tex. Jag har också varit lite sugen på att återuppta mitt WoW:ande. Det har fått vila i ganska många veckor nu (5-6 iaf) och lite sugen är jag. Men det är som att orken inte finns hela vägen.

Jag provade att börja i en ny pocketbok, men det var då jag somnade.

Vad ska jag hitta på?

Better/worse

Jag tror att jag börjar se ljuset i tunneln. Det är lite bättre idag, inbillar jag mig. Nu har jag förvisso alldeles just vaknat efter en 2,5 timme lång sovstund, men det känns något mindre tungt än tidigare kvällar. Vi var och handlade förut och det tog som musten ur mig. M har också blivit sjuk. På konsum blev han tokblek och trodde att han skulle svimma. Väl i bilen kände jag hur varm han var. Redan igår kväll kände han sig dåsig och stannade därför hemma från den planerade svensexan ikväll. Lite trist om halva bröllopsgänget är sjuka nästa lördag då det gäller.

Jehåvasjäveln

Den andra boken hörde jag talas om redan då den kom ut och har sedan haft med den på min "vill läsa"-lista tills dess att Anna satte pocketvarianten i min hand för ett par veckor sedan. Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson.

Henrik Pettersson är själv uppväxt som Jehovas Vittne och använder sin erfarenhet av just det i den här romanen. Boken handlar om Jens som är mellanbarn i en familj som tillhör "Sanningen". Han växer upp i Malmö och även om han som barn märker att han lever med andra regler än klasskamraterna är det inget som verkar bekomma honom så väldigt mycket. Han vet att han tillhör något stort, något sant och familjen och församlingen ger honom det han behöver. Men som tonåring blir han mer mottaglig för omvärldens kritik, och det är Emma, ett vittne han träffar på ett stormöte, som för in kritiken i hans hittills trygga värld. Hon ställer frågorna han inte reflekterat över och när hans älskade Emma blir sett som någonting dåligt av Sanningens ledare; äldstebröderna ställs saker på sin spets.

Boken är skriven ömsom i nutid med det vuxna ickevittnet Jens i fokus, dagen innan han ska fara till LA för att förhoppningsvis slå som manusförfattare, ömsom ur den växande tonåringen Jens. Det är en varm historia som inte egentligen kritiserar eller som på något vis är en uppgörelse med en dålig barndom. Tvärtom är det trots allt en tacksam vuxen Jens som tänker tillbaka. Det är en varm historia om tonårsfunderingar, en stillsam revolt och en stark kärlek till familjen som drabbats av en tragedi.

Jag läst lite recensioner nu i efterhand och blir förvånad över att flera tycker att historien och personskildringarna är platta men att inifrånperspektivet i en organisation som Jehovas skapar boken. Jag upplever det inte alls så. Jag tycker att skildringarna är intressanta och i den mån som Jens beskriver sin omgivning som verktyg för hans egen förvandling så tycker jag inte att det är så märkligt. Människor omkring är ofta verktyg när man som ego-tonåring ska hitta sin väg.

Henrik Pettersson skriver bra och lättillgängligt och jag fastnar på en gång. Jag ser fram emot en andra bok av denna debutförfattare. Läs den!

Den Osannolika Strippan

Böckerna jag läst i sommar är vitt skilda. Den ena, den första, var en biografi skriven av manusförfattaren till filmen Juno, Diablo Cody; Den Osannolika Strippan. Hon beskriver hur hon flyttade till Minnesota för en internetkärlek och hur hon där övergav det trista kontorsjobbet för att strippa på de lokala klubbarna. Det är en skildring från ett annat håll än vad vi kanske är vana, där kvinnorna inte är de som är de dåliga och smutsiga, men där de trots allt är de som står i fokus för berättelsen. De och klubbarnas utformningar. Besökarna är oftast bifigurer eller exempel på sexuella avvikelser.

Jag hade till en början jättesvårt för all namedropping i boken. Det var ständiga liknelser och nästan alltid refererat till saker, band, kända människor osv som jag inte hade en susning om. Det gjorde boken lite störig och lite omogen, men det gick över (alt så slutade jag bry mig). I övrigt är boken inget litterärt mästerverk men den skildrar en för mig helt okänd miljö och jag väntar ivrigt på att lära känna "strippan". Men det får man dessvärre aldrig helt. Och ofta får jag känslan av att hon utelämnar en massa saker. Till en början tänkte jag att det var pga mina egna fördomar om strippklubbsvärlden som jag tänkte så, men efter hand kände jag mig allt mer säker på att berättelsen censurerats något. Framför allt saknas Cody's egna reflektioner. Hon slänger ur sig en övergripande inställning på de sista sidorna lite som för att "få det gjort", men jag önskar att hon bakat in det i historien under tiden. Det blir lite som att läsa en personlig historia som inte är färdigbearbetad privat.

Missförstå mig rätt; det är skönt att den inte är en studie (av många) om nerknarkade och olyckliga kvinnor i sexindustrins botten, men samtidigt gör bristen på reflektion att historien blir ganska platt. Men den är lättläst och bitvis ganska rolig, så jag kan absolut rekommendera den.

(På hennes wiki-sida finns länkar till den blogg som hon hade under tiden som strippa och som är grunden till boken.)

Att lura en bok

Har just läst ut min andra bok för den här sommaren och tycker själv att jag har varit väldigt duktig. Jag har lite svårt för att fastna i böcker. När jag väl ska till att läsa poppar mina koncentrationssvårigheter fram som en sur påminnelse från hela skoltiden. Det krävs att boken hookar mig redan från början, men när den väl gör det och jag är fast då är det en upplevelse som jag aldrig vill ska ta slut. Det har hänt mer än en gång att jag väntat med de sista sidorna som nåt fånigt försök till att låta det trivsamma dröja sig kvar längre.

Film 30/09: De Ofrivilliga

Jag har också sett den hyllade svenska filmen De Ofrivilliga, av Ruben Östlund. Den utspelar sig i fem olika sammanhang i den svenska försommaren. Det är grabbgänget som är ute på landet och festar till och där sexuella närmanden passerar gränsen för vad som upplevs som "grabbigt prank". Läraren som blir vittne till hur en kollega går över gränsen med en elev och som sedan tvingas stå upp för sig själv i lärarummet. Tonårstjejerna som gör allt för att upplevas som sexiga men som hamnar i missöde då de får i sig för mycket alkohol. Skådespelerskan (Maria Lundqvist spelar en variant av sig själv?) sitter på en buss med påträngande bussresenärer då plötsligt chauffören bestämmer sig för att inte fortsätta resan förrän någon tagit på sig skulden för en trasig gardinstång. Och så en födelsedagsfest där värden träffas av en raket men vägrar fara till sjukhuset.

I mångt och mycket har De Ofrivilliga mycket av det svensk film brukar ha, men på grund av den ovanligt verklighetstrogna dialogen och det spännande fotot blir det här så mycket mer än vad svensk film brukar uppnå. Det överpretentiösa som så ofta är svensk film saknas. Vissa scener känns så realistiska att jag för en stund undrar om de är autentiska. Det är flertalet "skämsscener" men även de är gjorda med en finess som gör att jag vill fortsätta se. Ofta sker stora delar av handlingen utanför bild vilket förstärker känslan av obehag som så ofta kryper sig på i den här filmen. Samtidigt som det är ett genigrepp skapar det frustration hos mig. Också slutet lämnar mig delvis frustrerad även om jag inte hade kunnat tänka mig ett annat slut. Jag pendlar mellan en åtta och en nia men det får bli 9/10 i betyg trots allt.

Film 29/09: Sunshine Cleaning

Jag måste erkänna att jag har ett väldigt gott öga till Amy Adams. Jag blir glad av henne och på något vis är hon expert på att manifestera sin rollfigurs känslor via blickar och ansiktsuttryck. Miss Pettigrew, Enchanted och nu senast Doubt är bra filmer mycket tack vare henne.

Med det sagt kan jag lovorda en ny film med henne i huvudrollen; Sunshine Cleaning. Den cirkulerar kring en familj med två vuxna systrar; Rose (Adams) och Norah (Emily Blunt). Norah har svårt att behålla de jobb hon får pga hennes attityd. Hon håller sig flytande med hjälp av sin syster och deras far (Alan Larkin, som också spelade morfar i Little Miss Sunshine, av samma producenter). Rose lever ensam med sin son och försöker försörja dem genom att städa åt rika människor. Hon har ett förhållande med en gift polis och lever på hoppet om att han en dag ska bli hennes på heltid. Det är just denna polis som tipsar henne om att starta en städfirma som städar upp på brottsplatser.

Amy Adams skådespel är briljant och gripande stundvis. Hennes teatraliska skådespel lämpar sig mer än bra i en film där karaktären bygger så mycket på tysta känslor där ansiktsutrycket säger allt. Hon biter ihop inför gamla skolkamrater som hon numera städar åt, hon försöker hålla sig rakryggad när lärare vill medicinera hennes son, och hon hindrar tårarna när hon håller en kvinnas hand, vars make just tagit livet av sig. Hon spelar en stark, modig ensamstående mamma som gör allt för att hålla sig över vattenytan. Och hon gör det oerhört bra.

Sunshine cleaning är egentligen ingen toppfilm rent filmmässigt. Men känslan som filmen efterlämnar är en klar 8/10. Det är ingen superhärlig känslohistoria där alla tåtar löser sig, utan en film med realism som sätter känslomässiga spår och inger hopp.

Hostande kisse?

Jag har en trasig kisse också. Mina-katten har börjat hosta. Tror vi. Först var det som att hon försökte harkla upp något bara och jag trodde att det var päls (hon har ofta bekymmer med päls och äter mycket gräs), men det har som fortsatt och är nu snart inne på tredje dygnet. Så vi gissar att det kanske är hosta. Jag börjar bli väldigt orolig även om jag försöker att inte tänka på det. Kanske jag skulle ringt veterinären och frågat före det blev helg. Men hon äter ungefär som vanligt och dricker fortfarande bra, vilket brukar vara goda tecken.

Har försökt söka på nätet och hittat en massa hemska alternativ som inte har slutat väl. Men det kan också vara enklare saker som parasiter/spolmask eller möjligen astma. Men astma borde inte komma så snabbt på.

Det får inte vara fel på Mina-kissen! Det räcker med att personalen är sjuk.

Dexter's back!

Dexter, eller snarare before Dexter, blir animerad webserie; Earl Cuts. Kan bli bra. Men framför allt gladde det mig att det finns ett datum på nästa säsongsstart av vanliga Dexter. Väntan har varit evighetslång!

Och här är Dexter på Comic Con.

Grå fredag

Fortsatt sjuk. Enda trösten är att det är dåligt väder och att den planerade trippen till Holmön för årets visfestival troligtvis ändå inte hade blivit av. Det blåser tok och jag tror inte att jag hade satt mig på den där båten ut dit idag. Och hur mysig är en utomhusfestival i grådask och regn? Så det får bli min tröst.

Igår kväll kände jag mig riktigt dålig, men det känns något bättre just för tillfället. Men så har jag inte gjort mer än legat i sängen, ungefär. M verkar också ev ha drabbats av något. Han har huvudvärk och hostar som en galning. Skulle också kunna vara att hans astma (och huvud) inte gillar att mer eller mindre bosätta sig framför dataspel i en smått fuktig och golvkall källare i några dagar. Men vad vet jag.

Kylskåpet är dock nästintill tomt så nån av oss måste köra till bygdeå och handla lite. I hope it wont be me.

Edit: Prisa gud! Det finns halvfabrikat i frysen!

Glassen kom väl till pass

Gick en trappa ner efter ett glas juice och lite glass. Väl uppe igen är jag genomsvett och hjärtat rusar. Tror att det var ett korrekt beslut att stanna hemma...

Jag har ingen lust att vara sjuk!

Åh, längta!

H1N1

Och nej jag har antagligen inte svininfluensan. Alla frågar. Mest på skoj men stundvis tycker jag mig ana ett litet spår av allvar hos vissa. Men nej, jag är förkyld och har ont i halsen.

Måste säga att jag är less på svininfluensa-pratet. Det börjar på sina håll likna hysteri. Visst, har man små barn eller befinner sig i nån av riskgrupperna så kan jag visst förstå att man kanske oroar sig lite, men det är många som rusar iväg och litar blint på varje hysteri som skriks ut i media.

Personligen försöker jag läsa på på mer sansade ställen och lyssnar till epidemiologer, varav ganska många faktiskt också tycks tycka att det blivit lite för stort. Fler börjar nämna att det faktiskt finns de som tjänar väldigt mycket pengar på allt det här.

Om jag förstår det hela rätt så verkar den absolut största skillnaden till andra influensor vara att den tros kunna drabba en större del av befolkningen (ca 40% istället för 5-15%). Och det är typ det. Dödsfall har vi varje år i andra influensor. Kan säga att bland de gamla på mitt jobb har dödsantalet varit betydligt större i vinterkräksjukan än i någon influensa (och sjukantalet var säkert kring 40% i personalen sist och 90% bland de boende).

Jaja, vi får väl se. Jag ställer mig som vanligt skeptisk till dessa massvaccinationer som vi inte vet hur och om de funkar, vilka biverkningar de har eller om det ens är vettigt att vaccinera fullt friska människor. Det där med att hålla samhällsfunktioner igång biter inte riktigt som enda argument på mig faktiskt.

Sjuk!

Usch jag är sjuk. Inte dödssjuk men tillräckligt för att det blev för jobbigt på jobbet inatt. Kände mig väldigt vissen, näsan rann så fort jag ansträngde mig (och hur mysigt är det när man jobbar så nära människor?) och kroppen var alldeles slut fram på morgonen. Eftersom att jag vet att det nästan inte finns vikarier för tillfället (ord personal är tom ombedda att jobba dubbla pass här och var) så var jag förutseende och sjukanmälde mig direkt på plats innan jag for hem.

Som vanligt ger det mig oerhört dåligt samvete att vara hemma. Jag vet inte varför. Det känns som att jag lämnar andra i sticket. För att vara extra hjälpsam lämnade jag tom namn och nummer på en trolig vikarie som skulle kunna gå in.

Samantha Who?

Just sett färdigt alla existerande avsnitt av Samantha Who?. Inte en toppserie men helt klart sevärd. En humor jag uppskattar, och vem gillar inte Christina Applegate? Rätt synd att den las ner efter bara två säsonger.

På tal om nedlagda serier har jag fortfarande inte accepterat att man la ner The Riches mitt i en cliffhanger. Kan man inte göra den till en webserie eller nåt? Och så samma sak med Firefly. Webserier borde vara framtiden. Inga tv-bolag som lägger sig i och bestämmer vad vi vill eller inte vill se.

Iron Man 2

Det börjar bli många koola filmer att se fram emot nu. Bloggywood publicerar idag bilder från den kommande uppföljaren av Iron Man som kommer till Sverige i april nästa år. Känns ganska lovande. Inte minst med Mickey Rourke som Whiplash.

Ge mig lite bra film nu! Jag är biosugen!

Snörvel

Jag är definitivt förkyld. Är snörvlig och har ont i halsen. Har än en gång blivit smittad via jobbet. Tänkte faktiskt ett par gånger i helgen att jag kanske skulle haft munskydd när jag jobbade med som var sjuka, men det känns ibland som overkill och som att risken för att de blir oroliga ökar. Men jag borde kanske ändå ha gjort det. Jaja.

Nu väntar två nätter till innan en ledig helg. Ska försöka kurera mig på de sätt som jag kan. Ska börja med lite vitlöksöverdos genom en skål gazpacho och lite vitlöksbröd.

Djurfria laboratorieförsök

Även om det går långsamt är varje ny försöksmetod som inte inbegriper djurförsök en seger. Läser idag att man kunnat byta ut kaniner mot chilifrukt som försöksobjekt. Verkligen fascinerande och otroligt bra. Jag önskar att mycket mer pengar las på att ta fram forskningsmetoder som inte inbegriper djurförsök. Bevisligen går det många gånger. Det är oerhört många djur som i tysthet lider mycket för vår skull. Ibland för livsnödvändiga projekt men ofta även i helt meningslösa forskningsprojekt som vi faktiskt kunde klara oss utan.

Man brukar ryta i media när (framför allt) andra länder behandlar de djur som vi ser som husdjur illa, alt äter dem, men om folk visste hur många "husdjur" som bebor laboratorier runt om i landet tror jag man blivit stum.

WoW-film och spelande morsor

Det är mycket WoW i media just nu. Och i positiv bemärkelse, vilket är kul. Dels tycks det som att Sam Raimi (Evil Dead, Spiderman m.m) har skrivit på för att göra film av WoW, något som det talats om i evigheter. Men nu när det finns en namnkunnig regissör med kanske det hela blir verklighet? Jag hoppas bara att det görs med omsorg om spelet. Flopprisken är stor.

Det andra är uppmärksamheten som riktas mot så kallade Gaming Moms, spelande mammor (reportage även här). Det är kul att det riktas uppmärksamhet mot andra spelare än de unga tonårspojkarna. Jag har både en gaming mom i mitt guild och i min bekantskapskrets, och jag tror och hoppas att de blir fler.

Garfunkel & Oates

Underbart! Ni måste lyssna på denna skojiga duo, Garfunkel & Oates som bl.a gjort en låt om Pat Robertsons galna anti-homouttalande (han sa att en legalisering av gay-äktenskap skulle leda till legalisering av sex med ankor...):



Ni kanske känner igen brudarna? Kate Micucci som spelade Teds flickvän i sista säsongen av Scrubs (ni vet den söta bruden med ukulelen) och Riki Lindholme som gjorde rollen som den kontrollerande Ramona i TBBT. Här är en av låtarna som framfördes i Scrubs:

Med farligt höga förväntningar...

Åh, jag vill att Alice in Wonderland ska ha premiär nu när jag läser detta!!

En katt mer eller mindre...

Och här i huset på landet hade det visst varit lite krisstämning i kattkollektivet. M har sedan ett par dagar mer eller mindre bott nere i källaren framför datorn och WoW och gjorde så också ikväll. När det började bli kväll gick han upp och stängde dörren ut (svängdörr alt kattlucka vore en idé annars) och skulle räkna in katterna. På övervåningen möttes han av tre kattdamer i sina bästa år, alla sittande i närheten av varandra med ett konstigt uppseende. Han går till balkongdörren och ska just få igen den när han ser att grannens Viggo-katt sitter inkrupen i hörnet där ute. Livrädd för dam-mobben inne i vardagsrummet.

Tro jag det. M fick lyfta upp den stackars Viggo och bära hem honom. Han har ju antagligen lockats av att de är här (han har inspekterat dem i trädgården tidigare, men då har de varit rädda), tagits sig in och då mötts av hela gänget på hemmamark. Ingen hit kanske.

När de bodde här beständigt var han och Rosa kompisar, men det var ju ett par år sen. Får väl se om han försuttit chansen nu...

Surströmmingsdebut

Hemma från en trevlig kväll hos Anna med Fanny och Ulrika som övriga gäster. Jag minns nästan inte när vi hade tid att ses alla fyra samtidigt sist så det var speciellt kul.

Anna hade ju då bestämt sig för att föra in surströmming som ett test i umgänget. Utslaget blev väl ganska bra trots allt. Jag äter egentligen inte fisk (längre, jag gjorde det tidigare när det bjöds borta) men är inte så kategorisk att jag inte kunde smaka för att iaf ha upplevt denna norrländska konstighet. Och ja, det luktar tokäckligt verkligen. Men lukten ger sig, eller ja, man vänjer sig efter en stund. Kväljningarna går över, så att säga...

Som tur är så smakar det inte alls så som det luktar. Men jag kan inte säga att det var så gott heller. Jag åt ganska lite, kanske en tredjedels filé (på hårt tunnbröd, med mosad färskpotatis, creme fraiche och rödlök), och själva fisken smakade mest salt och rökig. Som lite murrigt på nåt vis. Jag hittar inget bra ord för det. Men jag testade och sen trollade Anna fram nödutgången i form av jättegod purjolökspaj till vilken hon lyckats hitta nåt som hette så glamoröst som "no egg" så att jag med kunde äta den. Jag var fullt nöjd med den medan Anna och Fanny (också ny på surströmming) käkade upp nästan två burkar med filéer själva. Ulrika kom (förutseende?) lite sent och nöjde sig med den goda efterrätten; hallonpaj med grädde.

Men en supertrevlig kväll var det. Stort tack, Anna!

Jobbjakten har inte semester

Som vanligt om somrarna är det lite skralt med utlysta tjänster. Men tydligen ska man akta sig för uppdatera söksidorna alltför sällan. I helgen hittade jag turligt nog en jobbannons med kort datum på, för ett jobb jag vill vill vill vill ha. Och igår skickade jag iväg en ansökan. Håll en tumme för mig, ok?

True Blood börjar smaka lite träigt

Skönt att läsa att inte bara jag har känt mig lite förvånat skeptisk efter några avsnitt av den andra säsongen av True Blood. Jag tycker inte alls att den haft samma fart, samma värme eller upplevelse som den första. Men till skillnad från Philip på Weird Science är jag jag inte helt nöjd igen ens efter det senaste avsnittets långa svensktalande del. Visst det var lite kool, men nu måste de driva alla de många tåtarna vidare snart. Avsnittet innan, nr4, kan ha varit det tråkigaste jag sett men i det här började det iaf likna något. Så hoppet finns kvar.

I mitt tycke är det birollerna som faschinerar mest. Jag är ganska less på Sookie och hennes vampyrpojkvän. Deras dialog har verkligen stelnat och jag har tom ledsnat på de många sexscenerna. Seen it.

Kom igen nu och shape'a upp serien lite framöver! Ta tillbaka lite av den underfundiga humorn, släng iväg den stela dialogen och låt nånting hända snart, for god's sake!

Dreams

Hm... Jag drömde om Denis Leary inatt. It was a good dream...

The Classified Materials Turbulence

Kunde inte låta bli att skratta lite när jag läste om toalettproblemen i rymden. Precis just det som skedde i TBBT också.

Inte för att skratta över andras (toalett-) olycka men lite kul är det ju?

Semestern känns long gone

Som sagt ombytligt jobb. tricket med boken funkade. Kanske tio minuter efter mitt förra inlägg stod jag i ett rum och blev både spottad i ansiktet och sparkad på. Skönt att veta att man är tillbaka på jobbet igen... Det gick då bra, men roligt är det ju inte.

Annars var min natt ganska lugn. Johan kom förbi på sin lediga natt och satt och underhöll mig och Arvid (från andra avdelnningen) en stund. Mycket trevligt. Nu ser jag dock fram emot två lediga nätter.

Kort dag

Inser att jag inte hunnit blogga idag minsann. Dagen har gått så himla fort. Sov till strax före fyra, klev upp och drog med mig semesterfiraren M bort från dataspelandet och ut på 6km promenad. Höll på att trampa på en överkörd, delvis förtorkad ormunge som låg på vägen kanske 100m från huset. Har jag nämnt att jag är lite hysterisk när det kommer till ormar? Levande som döda. M tvingade mig tillbaka för att se på den och höll sin vanliga lektion om hur liten risk det är att jag kommer att stöta på någon. Yeah, right, säger jag. Uääh, ryser bara jag tänker på det. Höll på att svimma när han skulle lyfta bort den, det är verkligen urhemskt.

Iaf så hann jag inte med så mycket mer än middag efter det och nu sitter jag åter på jobbet. Det är ganska lugnt just nu. Mycket feber och förkylningar på avdelningen. Som brukligt på somrarna av nån anledning. Men inte så mycket spring för tillfället. Är lite uttråkad snarare. Ska ta upp min medhavda bok, då vaknar säkert avdelningen upp :)

Nattfilosofi

De senaste kanske 20 åren har det från att ha setts som lyx numera blivit i stort sett grundläggande standard att få ett enkelrum på äldreboendena. Jag har funderat över det där återkommande och jag tror inte längre att det alltid måste vara det bästa. Kanske skulle det egentligen vara en lyx att känna närvaro i rummet, eller höra någon andas djupt och lugnt en bit bort? Kanske det inte skulle passa alla, men jag är ganska övertygad om att det skulle lugna flera. Svårt att få till i verkligheten såklart då det måste matchas personlighetsmässigt, ta hänsyn till integritet och dessutom vara flexibelt under ev sjukdomsförlopp. (Och allra helst skulle man såklart se att ev makar var den andra personen.)

Men helt klart en sak att tänka på i denna enkelrummens värld.

Maybe I spoke too fast

Jag hyllade ju Amelia för nåt tag sen för att det verkade ha blivit en ("tjej-") tidning jag står ut med. När jag kom hem igår låg ett nytt nummer på hallgolvet och efter att ha tittat på framsidan så suckade jag och tänkte att jag uttalade mig lite snabbt.

Rubrikerna på framsidan:

"Hur mår du Angelina? Extra läsning; Därför är Brangelina-idyllen på väg att spricka"

"Hitta din inre röst och våga göra det du verkligen vill"

"Aldrig mer kroppskomplex"

"Trött, svullen & deppig, Jessica hade dold kvinnosjukdom"

Just nu kan jag inte riktigt säga vad som skiljer Amelias framsida från valfri kvällsblaskas löpsedel, men kanske är innehållet ändå bättre. Tråk. Tur att jag har ett splitter nytt nummer av Cinema och en lånad pocket i jobbväskan också.

Fartsyndare i ur och skur

Läste att flest fartsyndare tas alldeles i närheten här. Inte förvånande. Kameran sitter ett par hundra meter innan jag svänger av E4:an. Ett par hundra meter före kameran ändras hastigheten från 110 till 90 eftersom vägräcket slutar och den breda vägen blir vanlig smal (och olycksdrabbad) mötesväg. Jag tror att det är många som kört bakom mig som surat över att jag bromsat in men sen tacksamt insett att de hade åkt på böter annars. Fler än en gång har jag blivit omkörd för att sen se den blixtra till. Så inte så förvånande nej.

Det som dock förvånar är att de enligt artikeln verkar kolla även vid regn. Jag trodde att man inte fick lov att använda laser osv vid regn eftersom det kan innebära felmätningar. Men fartkamerorna kanske är mer korrekta?

Back to business

Första natten efter semestern avklarad. Och det gick ju nästan som en dans. Trodde jag skulle vara död fram vid 3-tiden men jag kände mig nästan oförskämt pigg hela natten. Lite trött när jag for hem på morgonen men inte så farligt. Och då for jag ändå fem mil.

Det blev nämligen landet igen. Jag hade glömt min dator och M behövde bilen under dagen (jag lånar hans fortfarande), så det var bara att fara hem till lägenheten, stoppa in väskan i bilen igen och fara. Hellre det än att stiga upp på eftermiddagen och köra. Jag är betydligt mer alert på morgonen.

Nu är jag däremot ganska mör. Det tog emot att stiga upp när klockan ringde. Men snart är jag i fart igen.

Trädgårdsmeditation

Dagen började blåsigt och mulet och vi avfärdade snabbt idén om att segla. Men så lagom till dess att det började bli försent att påbörja det projektet blev det såkalrt toppväder med strålande sol. Men, inte kul under stress, resonerade vi och la ner det.

Mitt humör har varit halvlågt sen igår men så trotsade jag det och laddade över lite P1 Sommar-avsnitt och bestämde mig för att ge mig på örtlandet; mitt gamla kärleksbarn i den här trädgården. Så till ljudet av Helena von Zweigbergks trivsamma röst knäade jag mig ner och började på rensandet. En del har gett upp, en del nytt har tillkommit men nu efter rensningen finns det plats för att fylla på. Jag tillhör dem som inte river undan allt ogräs utan sparar vackra tistlar och annat som jag finner charm i. Så länge det inte toksprider sig eller tar död på annat.

Två kissar hade jag som sällskap också. De tittade på mig som om jag vore galen först och ville lukta på mig. Sen började Rosa vandra runt och gräva lite förstrött som för att hjälpa mig medan Smilla funderade på om man verkligen kunde gå på jord eller hur smutsiga hennes fina vita tassar skulle bli. Är det liksom värt det?

Kommer sakna dem när jag flyttar tillbaka till stan ikväll.

Jomenvisst!

Läste lokaltidningen på nätet idag och kunde inte låta bli att le när jag tänkte att det var den här bilden som skulle göra mig sugen på att åka till Åsele marknad i helgen:

(Klicka för större bild.)

Ångest som ger ånger

Hm. Hade jag inte levt så troget efter de informella bloggreglerna (tex: publicerat är publicerat) hade jag tagit bort föregående inlägg. Jag gillar inte att vare sig vara självömkande eller att vara så plötsligt nästan privat på bloggen. I'm so sorry. Det bubblar på ibland. I blame Mazzy Star-musiken som strömmar ner från övervåningen.

Poff, nu är det borta. Istället ska jag se film på datorn, spela yatzy på nätet och dricka te istället (yes, jag gör alltid saker samtidigt, hur skulle det annars gå?).

Give me your job!

Btw; jag vet att det låter lyxigt eller kanske t.o.m omoraliskt att se på film på jobbet. Jag lovar att jag gör en massa annat på mina 10 timmar och 12 minuter utan rast, men det finns liksom begränsningar i hur mycket man kan hitta på utan att väcka de som bor där som jag ansvarar för får en bra natt. En del saker går att göra framför tv:n och till viss del ser den till att man håller sig vaken de tysta stunderna.

Jag lovar också att jag mer än tokgärna byter till mig ditt knastråkiga vända-pappersjobb från 7-17 alla vardagar. Eller till ditt arbete med arbetskamrater (må så vara om de är halvtråkiga) och övertid. Eller ditt arbete med samtal och möten med friska individer. Med rutiner som frukost och lunch och alltid på dagtid med lediga helger då man umgås med "alla andra". Any day! Jag skulle säkert också ledsna på det om det var tråkigt, men just nu är mitt jobb det mest oinspirerande jag kan tänka mig.

Och just för att jag arbetar med människor som inte är friska och för att jag ingår som en kugge i den offentliga sektorn som ska vara så vårdande, förstående och ryggböjande har jag sjukt dåligt samvete för att jag känner så inför mitt så värdiga jobb. Jag borde egentligen vara tacksam och glad för att jag får göra så mycket gott.

Se där. Lite jobbångest bubblar upp på kvällskvisten.

Tv-tips lördag!

Jo, en film ni absolut inte får missa (och har ni sett den måste ni nästan se om den) är ju underbart braiga 21 Grams med magiska Sean Penn i huvudrollen. Hittills är det min absoluta Guillermo Arriaga-favorit. En klar toppfilm.

Lördag 20.00 på TV4+. Inte missa!

Bra tv-helg

Apropå film så ser det ju ovanligt bra ut vad gäller tv-nätterna i helgen. Jag har i och för sig ingen som helst aning om hur det ser ut på avdelningen nu. Precis innan jag for hade vi ett dödsfall och ett tomt rum innan dess så det kan vara lite hursom. Jag har öppet sinne när jag börjar imorgon. Men om det finns tid över så verkar det finnas bra underhållning i form av film, tom på söndagsnatten.

Nackdelen är ju att man ofta inte ser så mycket av dem om de inte är på medtagna dvd:er. Det är aldrig lugnt en hel film, alltid larmar det eller rör sig någonstans. Och de lugnaste tiderna, mellan 2-4 på morgonen är det sällan något bra. Men det ser ändå lovande ut rent tv-mässigt. Återstår att se hur det ser ut rent jobbmässigt.

The student has become the master

Humor. M har gått med i facebook (yes, kors i alla tak!). Det finns en anledning och tanken var väl att det skulle bli väldigt kortvarigt. Men så drog det beroendeframkallande lilla fb-nätet sig allt tätare kring honom (okej, lite mitt fel som såg till att hans vännerskara ökades ganska fort). I takt med att vännerna ökar i antal letar han applikationer, fan-sites, skojiga grupper osv. Och nu hör jag inget annat än "hur gör jag här?", "är jag vän med henne nu?", "hur får jag den där addicted-rutan att synas i min profil?", "vad ska jag mer gå med i?" osv osv. Jätteskojigt, tycker jag som för en gång skull får sitta som den mer vetande av oss två.

Film 28/09

Till nånting roligare. Film! Yeay! Jag har sett tre amerikanska filmer.

Först ut på det alltid så aktuella temat religion; Religulous. Komikern Bill Maher reser världen runt för att träffa företrädare och aktörer i flera olika religioner. Han ställer knepiga frågor, utmanar, förargar och driver ganska mycket med människorna han möter. Han ställer sig frågan hur annars så respekterade människor kan komma undan så lätt med att tro på en talande orm. Till exempel. Han lyfter fram specifika ageranden som gjorts i religionens namn och frågar både sig själv och tittaren varför religiösa utövare lyckats få så stor plats i hur även vi utanför religionerna lever våra liv.
Det är en satirisk dokumentär, lite i andan av Michael Moore, men med en betydligt lägre ambition. Maher drar sig inte för att öppet driva med högt respekterade människor och ibland blir det så mycket att humorn försvinner och jag (den alltid så samvetsgranna) vrider lider på mig i soffan. Men över lag är det roligt. Inte särskilt mycket nytt framkommer för min del, men jag tror att många skulle behöva se den och ställa sig samma frågor som Maher gör. Sevärd och enkel; 7/10.

Oliver Stones W. är inte en dokumentär men väl en biografi över George W Bush's liv fram till och en bit under hans tid som USA:s president. Den tar sig igenom allt från hans college-tid och hans misslyckade karriär till hans relation till sin far, George Bush den äldre, som ideligen hjälper sin son ur besvärliga lägen. George W Bush spelas mycket skickligt av Josh Brolin och i andra roller ses bl.a Elizabeth Banks (som hustrun Laura) och Richard Dreyfuss (som Dick Cheney).
Just rollbesättningen, och då framför allt Brolin, är den stora behållningen i den här filmen. Historien om Bush är väl vid det här laget redan ganska känd och därför blir filmen lite som att se en bok man just läst. Filmen ger i vart fall ingen vidare klarhet i hur en man som Bush faktiskt kunde hamna i position som världens mäktigaste och de andra frågor man hade tidigare är fortfarande obesvarade efteråt. Men det är en skickligt gjord film med en bra gestaltning av hur makten fördelas i "den stora demokratin" och är man inte redan påläst kan filmen säkert kännas spännande. 6/10.

En annan film som angränser till den senast nämnda är Recount, en tv-film från HBO. Den utspelar sig de dygnen då ingen ännu visste om det var George W Bush eller Al Gore som vunnit presidentvalet i USA år 2000. Vi får följa dramatiken och fifflet via Gore's närmaste kampanjmän; Ron Klain (Kevin Spacey) och Michael Wouley (Denis Leary) som i sista sekund upptäcker att allt inte står riktigt rätt till med rösträkningen efter valdagen. Mot sig har de Bush's James Baker (Tom Wilkinson) samt statssekreteraren Katherine Harris (Laura Dern), som ensam har beslutanderätt över mycket kring rösträkningen.
Filmen är framför allt en studie i fiffel och dåliga valsystem. Även om man som jag redan tidigare läst en hel del om detta häpnar man när man ser hur det faktiskt gick till, vilka röstningsapparater som används osv. Det handlar till stor del om att känna rätt personer, att bemästra det politiska maktspelet. Det är också en väldigt osmickrande bild av en till synes naiv och lättutspelad kvinnlig statssekreterare (vars roll för mig inte var känd sen tidigare) vars ämbete uppenbarligen innebär alltför stor makt.
Åter igen blir det svårt att hålla nån slags spänning uppe i en historia där slutet redan är känt, men trots det måste jag säga att jag för en stund kom på mig själv med att hoppas på ett bra och rättvist slut. Mycket beror det på skådespelarna som alla imponerar mycket, allra mest Laura Dern i sin roll som den översminkade Katherine Harris. 7/10.

Det här har inget med djurrätt att göra!

Suck, om uppgifterna är korrekta så är det ett riktigt slag i magen på oss seriösa djurrättare. På vilket sätt skyddar man djuren genom att agera såhär? På vilket sätt skapar det sympatier med djur eller med oss människor jobbar för att öka dessa sympatier? Inte alls. De här idioterna kunde lika gärna varit fotbollshulliganer eller sparkat ner invandrare. Det är inte syftet som är det viktiga. Jag blir så trött. Lägg ner, snälla!

Arla för vissa

Uppe tidigt (för att vara mig) alldeles frivilligt idag. Eller ja, vaknade av att det var varmt. Alldeles tyst är det, bara fåglarna utanför hörs.

Nu ska jag dricka morgonte och vakna till långsamt.

Vad är det med alla dessa obligatoriska uppföljare?

Första boken var horribel, bland det värsta jag läst. Den första filmen håller som romkom och är bitvis ganska underhållande. Andra filmen däremot, var pinsamt dålig och ingen tristess i världen skulle få mig att se om den.

Nu har man tydligen bestämt sig för att det är dags för Renée Zellweger att "äta upp sig" igen då en tredje film tydligen är på gång. Why Hollywood, why?

Kanske är det nån konstig art-kombination ändå?

Tömde mobilen på lite bilder och hittade den här plattfisken:

Är alla katter såhär eller är det mina som är lite eljest? Det där är en av fröken Smillas favoritpositioner för vila.
(Sekunden efter att bilden togs gosade jag in mitt huvud i den mjukaste kissemage man kan tänka sig. Det är myskärlek det!)

Båttvättardag

Det blev inget seglande av idag dessvärre. Det fina vädret som var på morgonkvisten försvann under förmiddagen och när vi väl var ute på plats var det mulet och blåsigt.

En bra "före och efter"-bild på båten

Men då kunde vi istället lägga ordentligt med tid på att göra båtrackaren ren. Den har stått oanvänd i ett antal år nu (jag hade knappt koll på att M hade tillgång till segelbåt!) och såg ut därefter. Och det passade vädret ypperligt till. Så istället gnuggade vi båt med konstig gegga och lekte med högtryckstvätten i ett antal timmar. Inte fel det heller.

Segelkombin rättvänd. Charmigt orange med gott om plats. Sägs dessutom vara "osänkbar" (har vi hört det förut eller?).

Vi blev dessutom som vanligt servade med supergod mat av M:s dietist-mamma. Risotto med currysås och sen chokladtårta med grädde och körsbär. Inte så illa. M:s pappa däremot är ungefär lika pysslig och påhittig som Bengt i "Staffan & Bengt" (om nån minns), inte alldeles olik heller för den delen. Så han visade lite av sina senaste påhitt, bland annat den här "lådbilen" till barnbarnen:

Den saknar visst lysen och tuta, och det planeras dessutom ev en liten motor men sen ska den visst vara den koolaste i socknen :)

Sån där biodlardräkt kanske funkar att segla klädd i?

Oh my. Uppe tidigt. Jag skulle ha tänkt på det igår när jag bokade in tiden på däckverkstan kl 09. Då kändes det okej, just nu gör det inte det. Jag hade toksvårt att somna igår kväll. Tankarna bara snurrade.

Efter däckbytet (på min bil, så att jag kan besiktiga den och slippa vara så beroende) väntar en tur ut till M:s föräldrar igen. Idag är planen att ta segelkombin ut en sväng på havet. Havet och sol; yes I remeber. Jag är laddad med solskyddsfaktor och kläder om det så behövs. Jag är verkligen livrädd för att bränna mig igen. Huden har inte ens läkt färdigt från förra omgången så jag lovar att vara försiktig.

Religionens framfart i politiken skrämmer!

Jag bara baxnar av den starka frammarschen som religionen, och då i allra första hand den kristna, gör i politiken nu. Vad är det som händer? Är det inte snart dags för alla oss icke-religiösa att sluta titta på och istället bromsa denna utveckling?

I USA har man sedan 20-talet försökt att få undervisa i kreationism eller intelligent design som ett vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin (man har tom försökt förbjuda undervisning av evolutionsteorin), något som högsta domstolen hittills (så vitt jag vet) motverkat. Trots det uttalade sig förre presidenten George Bush sig positivt mot en utveckling för att undervisa i de båda teorierna parallellt.

På Irland har man sedan tidigare haft inskrivet i grundlagen ett förbud mot hädelse/blasfemi, något som dock inte använts på väldigt länge. För att kunna implementera hädelseförbudet i den praktiska lagstiftningen drev man alldeles i dagarna igenom ett nytt sådant förbud som nu alltså är ren och skär verklighet på Irland 2009. Man får inte längre lov att kritisera religion däremot är det fortfarande helt fritt att kritisera de som inte bekänner sig till en tro.

Och så det senaste jag hörde idag; Litauens parlament med dess kristdemokratiska majoritet har idag röstat igenom en lag som gör det olagligt att tala om homosexuella i positiva ordalag. Man får inte informera i skolor, inte längre skriva i media osv om man inte framhäver homosexualitet som något felaktigt och sjukt.

Båda dessa sistnämnda lagar innebär i praktiken en grov censur av media och befolkningen, något som vi alla borde protestera mot vilt. Den här politiska utvecklingen skrämmer mig mycket.

Om man skulle ta in på hotell och sticka lite?

Ja men vad säger man? Spontant skrattar jag åt eländet för att undvika att bli förbannad. Jag undrar om de har rum anpassade för män också? I så fall skulle man ju kunna kombinera de båda satsningarna genom att låta de kvinnliga inhysta stickerskorna stryka herrarnas skjortor också. För det är ju sånt som män inte kan/vill och som kvinnor gärna gör. Och så betalar vi båda dyrt för det och känner hur vi fylls av en pittoresk och käck känsla!

Någon har sett för många romantiska kostymfilmer med ljuva, lyckliga kvinnor som stickar glatt i sina vita bomullsklänningar med handsydd spets.

Som av en händelse

Hm. Just när jag sitter och hänger framför första säsongen (jag hoppar vilt) av Roseanne twittrar Sara Gilbert:

"would be nice if i was known for playing a really old character so people would tell me how fresh i look rather than 'you're all grown up!'"

Ett "skådisbarn" som lyckats ganska bra iaf. Och hon är fortfarande lika rolig.

Roseanne, säsong 1, 1988

Bartender: -Roseanne, what are you doing here? Did you get Dan to babysit?
Roseanne: -Babysit? Hell, it's his kids too.

Och ändå sitter fäder barnvakt fortfarande...

Uppenbarelse nr2

Och när man börjar kalla borta för hemma är det kanske dags att åka hem?

Det osociala monstret

Idag har jag däremot umgåtts en massa hela dagen. Först med Mattias, som jag hjälpt städa (hur snäll är jag?), köra iväg saker osv. Sen med både han och hans föräldrar. I två omgångar. På vägen hem nu ikväll kände jag bara hur jag längtade efter ett eget hörn utan sällskap och inte alls var villig att göra upp planer för morgondagens umgänge. Inte så att det är nåt fel på sällskapet, utan för att jag är lite av ett socialt missfoster som verkligen både behöver och gillar att vara själv ganska mycket. Egen tid är ovärderligt för mig.

Och det ska vara självvald tid då jag inte behöver vara nyttig eller få så värst mycket gjort. Bara sitta och slösurfa, se film själv, läsa tidning/bok eller vad som helst. Jag verkligen behöver det. Annars blir jag grinig och frånvarande. Ibland räcker ett par timmar, ibland vill jag ha en hel dag. Jag gissar att det kommer kunna bli problem i framtiden. Ego-Sara. Men den dagen jag insåg att det faktiskt är så och då jag accepterade det och bestämde mig för att det är okej var en dag av betydelse. Är "alla andra" verkligen så übersociala som jag tror?

Mindre uppenbarelse

Jag insåg ikväll när jag satte mig själv i ett hörn att jag nog umgåtts på ett annat sätt de senaste veckorna, och framför allt den som just var. Som på ett mer samtalsvis. Inte nödvändigtvis särskilt personligt djupt utan som mer diskuterande. Och det allt ifrån samhället, världsliga såväl som icke världsliga ting, framtiden, religion, konst och tom mitt ev bytande av hårfärg har diskuterats på ett ganska avslappnat men ingående sätt. Jag kan inte riktigt förklara hur jag menar, men kanske som att det varit mer nära, mer avslappnat. Och mindre brus.

Jag har i mitt vuxna liv levt ganska långa perioder utan tv och det oftast utan några som helst problem. Den sista veckan har varit en kortkort sådan period och kanske är det orsaken till ovan filosofiska funderande. Jag skaffade tv när jag flyttade själv igen, för att jag tycker om att ha brus när jag är själv och för att kunna slötitta när världen känns grå. Men ofta har den nog kommit att stå på som matsällskap och möbelcentrum även när jag inte varit själv. Och det trots att det så sällan är något intressant på den. Visst pratar man även då, men inte alls på samma vis.

Hm, ny regel efter semestern kanske? Ingen tv vid måltider om jag har sällskap? Och fler promenader med sällskap. Jepp, två mål som torde vara enkla att uppfylla.

Spikmatta före medicin

Det tycks ju nu plötsligt blivit ett väldigt tjafsande om den där spikmattans vara eller icke vara (som nu dessutom verkar vara årets variant av marknadsståndens fejk-Crocs. Själv har jag ju testat den ett ganska stort antal gånger nu och kan konstatera att det på mig fungerar både avslappnande och smärtstillande (det andra mycket pga det förstnämnda) utan att jag för den delen fått några gigantiska uppenbarelser.

Visst, man ska ju akta sig för att säga att den "botar" saker, och vara ärlig med dess funktion (vilket jag nog tycker man varit där jag läst?). Men samtidigt känns det som att man går hårdare åt marknadsföringen och spridandet av spikmattan än tex reklam för smärtstillande mediciner.

Jag retar mig varje gång det är reklam för smärtstillande tabletter och/eller gel som ska ge rörelsefunktioner tillbaka (ni vet kvinnan på akvariet som inte kan lyfta sitt barn och mannen som jobbar med nåt som blir så superrörliga av Voltaren...). Istället för att pumpa kroppen full med läkemedel måste det ju ändå vara bra att utnyttja kroppens egen smärtstillande funktion? Allra bäst är det såklart att utröna vad som orsakar smärtan från början och bota det om möjligt, men det tycks i ärlighetens namn vare sig läkemedelsbolagen eller mattförsäljarna ha som råd.

Att vara rädd om själen

Och nej, jag hänger inte mycket på fb. Det är normalt sett inte ett ställe att vara på om man redan innan brukar sucka och konstatera att världen är full av idioter. Det är ju ingen själavård direkt. Men ibland är det lite underhållande. I lagom doser.

Förmiddagsunderhållning

Är det inte hysteriskt kul då att man på flashback gör sitt bästa i att försöka förnedra och häckla Alexander Chamberland (bl.a queer-aktivist) genom att omtala honom som "henne, hon, tjejen" osv? Som att vattna i hällregn. Hysteriskt roligt. Fb består inte direkt av intelligensreserven, men de vet hur de underhåller en feminist!

Jag kräver inte så mycket...

Jag är i diskwonderland, har jag berättat det? M har en alldeles ny diskmaskin, tyst och effektiv och jag är alldeles till mig. Sådär så att jag nästan ber om att få vara den som fyller och tömmer den. En lyx som borde vara alla människor (åtminstone mig) förunnat.

Underskattat sällskapsnöje

Det har också blivit fler promenader. Det är lite annorlunda att ha någon med sig när man är ute. Jag går ju vanligtvis själv med musik i öronen och det är tankerensande på ett sätt, men det är också ganska trevligt att ha någon att prata med under tiden. Skönt med skogsluften också, men jag försöker att inte vänja mig för mycket. Snart är det asfaltspromenader som gäller igen.

Firefly-helg

Inte mycket bloggat i helgen. Lite tanketorka kanske men också pga att "någon" har ockuperat min dator. Man kan ju tycka att en man som säkert äger tio datorer borde kunna använda en egen?

Nu har ju jag förvisso gladeligen också hängt framför Firefly, en riktigt bra sci-fi-serie av Joss Whedon (som ligger bakom allt från Buffy till Dr Horrible och som har en förkärlek för starka, koola kvinnokaraktärer). Så obeskrivligt dumt att den las ner efter endast en säsong. Den lyckades ändå skapa en tillräckligt stark fan-skara för att få Whedon att göra en uppföljande långfilm; Serenity. Mycket bra i vart fall. Lite sci-fi möter western i en kul blandning med en stor portion humor och mycket girlpower.

Nån slags semestersjuka?

Steg upp vid tiotiden idag. Möttes i trappen av en M i träningskläder som glatt undrade om jag skulle med ut och jogga eller gå en promenad. I flera sekunder trodde jag att jag fortfarande sov, sen drog jag på mig det jag har med mig i slapparkläder-väg och följde med ut på en rask promenad.

Märklig morgon. Men det var trevligt. Lite skönare att promenera grusvägen fram än mina vanliga rundor på den asfalterade cykelvägen kring Röbäcksslätten.

Min tur att åka bana?

Lite konstigt känslosam ikväll. Okänt varför. Var på stan med Anna en stund. Trevligt, men på nåt vis kände jag mig lite frånvarande och stressad inombords. Märkligt. Sen tog vi ett lite oväntat beslut M och jag att köra ut även de övriga två katterna till landet. Tanken var att Rosa, som redan fanns här, skulle bli lite lugnare och inte så klängig. När de andra två väl kom fram gick hon och gömde sig under sängen. Så blev det med det varma återförenandet.

Och så under kvällen har jag alltså börjat känna mig som lite skum. Nästa alienerad från mig själv. Lite känslosam och uppgiven på nåt sätt. Spädde på det på ett lämpligt sätt genom att se dokumentären om Six Feet Under, en serie jag saknar mycket.

Tror att saknaden skulle kunna dämpas om bara lite nya Dexter kunde visas snart?

Meningslöst plågeri

Det här är så sorgligt och så eländigt att jag inte vet vad jag ska säga. Det är helt vansinnigt att djurplågeri som tjurrusning (som sedan leder vidare till mer djurplågeri i och med tjurfäktningen) får fortsätta som så kallad underhållning. Det enda man kan hoppas på nu är att det mänskliga dödsfallet kanske kan leda till nån förändring. Men jag är skeptisk.

Det här är framför allt en turistsak och om vi som reser till Spanien visar att vi inte är intresserade så kanske det här nån gång kan få ett slut. Enligt PETA så säger sig 72 procent av den spanska befolkningen vara ointresserade av tjurfäktning.

Det här är verkligen en fråga som EU-parlamentet borde driva hårt.

Se även PETA:s Running of the Nudes för mer info och bilder från aktivisternas nakenrusning två dagar före.

Att visa motstånd konstruktivt

Läser om den senaste tidens objekt för den så kallade nätmobbingen, i det här fallet Carolina Gynning. Hon har visst ledsnat och lagt ut epost- och ip-adresser på de som har kommenterat mest intensivt och, enligt henne, kränkande på hennes blogg. Nu träder de fram, som det så snyggt heter på kvällspress-svenska, och försvarar sig genom att polisanmäla Gynning tillbaka.

Jag kan på ett sätt förstå att man ledsnar på den bild som sprids på så många bloggar, där förebilder är hyfsat ytliga, utseendefixerade och platta. Men samtidigt ser jag inte hur det rättfärdigar att bete sig illa mot den som står bakom en sådan blogg. Och varför just hennes? Jag var inne och kollade lite förstrött på Gynnings blogg och den skiljer sig inte nåt särskilt från majoriteten av de som toppar de flesta blogglistor. Det är modebloggar med eller utan "dagens oufit" och oftast en orgie i (gratis?) märkesreklam.

Jag läste nånstans någon som menade att om man inte gillar fotboll hänger man inte på fotbollsbloggar och häcklar folk, och det är alldeles sant. Sen kanske inte fotbollsbloggar är föredömen på samma vis som dessa mode- (eller kändis-) bloggar, men oavsett så lär du varken ändra Gynning som person eller de som gillar att läsa hennes blogg. Om något så ökar stödet antagligen istället.

Som vanligt är mitt råd att skapa debatt på mer ärliga, schyssta sätt istället. Det finns idag en rad olika enkla forum där det passar sig och skulle mottas på ett betydligt mer konstruktivt sätt. Och läs inte det du inte gillar, det gör inte dig till en bättre människa, lägg energin någon annanstans.