onsdag, januari 17, 2018

Att plocka ner sig på jorden

Jag nämnde igår att jag tror mig se smalare ut i ansiktet. Kul nog (på fler än ett sätt) träffade jag på en gammal fin kollega idag på stan som jag inte träffat på mer än ett år. Jag var lite ihopkrupen i min vinterjacka med luvan uppdragen över huvudet men trots det var det första hon sa "Oj vad du blivit liten!". Alltid en skojig sak att höra då det händer alldeles för sällan (hej bekräftelsebehov!). Men intressant att det syntes med tanke på funderingen igår.

Väl tillbaka på kontoret gick jag förbi en spegel, tittade upp lite snabbt och tänkte direkt "Jo, jag ser allt lite gammal och sjuk ut." Så fort gick den boosten över. Men jag såg hängig ut; trött och de där ringarna under ögonen som är mer som permanenta fåror än något ytligt numera och som inte alls vill låta sig sminkas över. Förhoppningsvis var inte upplevelsen representativ för alla dagar, kanske bara just idag efter en promenad ute i kyligt och snöigt väder? Får vi hoppas.

Jag måste bli bättre på att sminka mig. Eller kanske på att sova bra och inte oroa mig så mycket? Eller all of the above kanske.

Och på tal om det; har vi inte passerat "början av veckan" nu?

tisdag, januari 16, 2018

Hårdilemmat

Jag går i klippa-håret-tankar för tillfället. Jag har inte klippt mig på hur länge som helst nu så det känns som att det är dags. Jag tokgillar ju min frisör men sist så var vi kanske lite oeniga. Hon var ganska tydlig med att hon inte tyckte att jag skulle spara ut håret utan ville snarare klippa det kortare än vad det till sist blev. Jag hade ju lite funderingar på att spara redan då men vi möttes väl halvvägs. Hon brukar ha ganska rätt.

Men nu är det utsparat ganska långt (det vilar på axlarna) och jag måste säga att jag gillar det lite. Sen jag upptäckte beach spray så är det också mer jämnt lockigt utan en massa trattfönande (hej 90-talet?). Nackdelen med sprayen är att det är lite klurigare att lyckas med att bara tvätta håret max var tredje dag. Det blir lite strävare och tjorvar ihop sig mer och så funkar det inte att "rädda upp det" med torrschampo heller, det blir jättekonstigt bara. Men var tredje dag funkar om jag är måttlig med sprayen.

Ja men hursom så skulle jag behöva fixa till det lite nu, få lite ordning på det. Jag kanske vinner över henne... Tror också att det kanske är lite annorlunda nu när jag är lite smalare i ansiktet. Kanske? Jag har ju lite svårt att se det men det kanske kan vara så ändå. Vi får väl se jag borde boka tid i vart fall, rätt snart.

We're not in Kansas any more, Toto!

Ännu en vinterstorm ruskar om huset. Det började väl i förrgår kväll och det har verkligen varit full storm här ute. Nu börjar det väl lugna sig lite, men det blåser fortfarande rätt kraftigt ute. Det har flugit runt snöskyfflar och soptunnor på vägen här i byn och det var inte jätteskojigt att ge sig ut med bilen vare sig igår morse eller idag. Nackdelen med liten bil. Fast det var å andra sidan ingen liten bil som kört in i mitträcket igår och som gjorde att jag fick sitta i bilkö i 55 minuter på väg hem från jobbet. 

Och nu sitter jag och försöker få upp värmen i huset. Nog för att vi tejpat fönster och tätat men det räcker inte riktigt när det blir sån kraftig vind som nu (upp till 23-24 m/s i byarna) så håller inte huset tätt ändå. I morse när vi vaknade så hade vi 12 grader på övervåningen. Detsamma när vi kom hem i eftermiddag men nu kör jag på med min hatälskade låtsasbrasa/element och är uppe i hela 16 grader...

Det ska mojna imorgon igen så då blir det lättare för vår stackars panna att hinna ikapp. Och inatt så lär jag dela säng med lite extra filtar och värmen från helst alla katter samtidigt uppepå täcket.

lördag, januari 13, 2018

Känna efter

Långsamheten fortsätter idag. Nu sitter jag i soffan med en kopp te och väntar på att filmjölkslimporna ska bli klara. Jag har plockat undan och dammsugit men hyllorna är fortfarande hopplöst i oordning. M var också seg idag så han har inte kommit hem än.

Och så har jag "känt efter". Jag är bra på det numera. Känningarna i magen kommer och går fortfarande, ändras och har olika kännetecken fortfarande. Hopplöst. Och jag pendlar vilt i mina funderingar om vad det ska vara. Men jag har varit duktig och kontaktat hälsocentralen i vart fall. Jag var nervös och väntade hela förmiddagen på min uppringningstid klockan 13 igår. Sen dröjde det ända till tio i två innan det faktiskt ringde. Väldigt besvärligt.

Sköterskan var jättegullig men av det där slaget som inte säger något tillbaka, om du förstår. Jag beskrev hur det känns och inte känns och hon ställde lite frågor. Jag berättade om min ångest över cancerbesked och hon sa absolut ingenting. Hon svarade som på inget sånt alls, bara lät det vara och gick vidare. I mitt huvud blir det förstås nån form av bekräftelse på att mina föraningar är rätt men jag vet ju egentligen att det bara var hon som var professionell. Hon kan ju inget veta eller säga över telefon.
Det fanns inga bokningsbara tider men hon skulle kolla med min läkare och ring i början av veckan med en tid. Den ivern fick mig också att undra om det betydde något. Att hon inte gav mig en tid om tre veckor. Men hon kan ju bara ha reagerat på min oro. Och sen kan det ju vara så mycket, det kanske är bra att ta reda på det snabbt. Men det ger mig hjärtklappning att tänka så.

Min tidigare läkare hade gått i pension, tråkigt nog. Jag gillade hans lugn och att han inte hanterade mig som en knäppis då jag väl var där med mina farhågor. Jag söker ju väldigt sällan hjälp men när jag väl gör det vill jag inte bli avfärdad som en toka. Och han kollade allt, frågade vad jag googlat fram osv. Men nu är det alltså en ny läkare. Jag hoppas att hon är lika förstående.

Helg!

En slö start på lördagen idag. M har varit i Stockholm hela veckan på utbildning och kom hem ganska sent igår till Sundsvall. Han funderade på att köra hit direkt men jag tyckte han skulle sova istället. Men istället för att åka tidigt idag verkar det som att han också tog lite sovmorgon, för en timme sedan hade han inte kommit iväg än. Men det är okej, det är jobbigt att stressa på helgerna och vi hinner ju ses. Jag tror att han fått semester måndag och tisdag så vi har lite långhelg igen.

Jag hade å min sida tänkt stiga upp tidigt för att sortera in grejer i bokhyllorna i vardagsrummet, vilket bara inte har blivit av sedan jag möblerade om. Jag har köpt lite förvaringslådor som är snygga att ha direkt i hyllorna så allt jag behöver finns. Jag ställde ner skrivbordet i källaren och då är det lite grejer som behöver en lättillgänglig plats så jag behövde de där lådorna. Det skulle ju vara skönt att äntligen slutföra ommöblerandet. Jag har väl inte riktigt hittat hem till 100% men det är bättre än tidigare och det tar sig. Jag har köpt en stor matta vilket lyfte intrycket lite och har tänkt flytta runt lite på tavlor etc också.

Jag måste dammsuga också och så tänkte jag baka filmjölksbröd. Har varit jättesugen på det ett tag nu. Så himla gott! Och busenkelt att göra. I övrigt har jag nog inga stora planer i helgen, men känner jag min kära särbo rätt så finns det outtalade saker på hans agenda som involverar mig på nåt vis så jag lär nog inte bli sysslolös.

fredag, januari 12, 2018

Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.


Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

onsdag, januari 10, 2018

Film 2018: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

I måndags efter jobbet hämtade jag ut två gratisbiljetter till förhandsvisningen av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och ikväll tog jag med bästa Lil'sis för att se den. Jag var lite osäker på om hon skulle gilla den men vi gick båda ifrån biosalongen väldigt nöjda.


En mamma till ett mordoffer har ledsnat på att månaderna gått utan att den lokala polisen kommit ens i närheten av att lösa det brutala mordet på hennes dotter och hyr tre stora reklamskyltar intill en glest trafikerad väg för att påminna dem och bygden om att så är fallet. Det skapar turbulens i staden och då det visar sig att den utpekade polischefen (Woody Harrelson) dessutom är döende i cancer så är sympatierna för Mildred (Frances McDormand) inte helt självklara.

Jag har varit en stor beundrare av McDormand sedan jag såg henne i en av mina absoluta favoritfilmer Fargo (1996) och hon gör mig på intet sätt besviken den här gången heller. Hon vann en Golden Globe i söndags natt för sin insats och den var absolut välförtjänt. Detsamma gjorde för övrigt Sam Rockwell för sin biroll som den alkoholiserade, och inte alltför smarta, polisen Dixon, också det välförtjänt. Filmen fick för övrigt två Globes till; för bästa screenplay (manus) och för bästa drama. Så att den kommer att dyka upp på listan över nomineringar till Oscargalan är väl något att räkna med.

Trailer (se inte för länge bara, som vanligt ges för mycket av storyn):


Filmen är som sagt välspelad rakt igenom och jag älskar hur karaktärerna är skapade; mångfacetterade med bra såväl som dåliga sidor som inte alltid gör det som kanske skulle gynna dem själva mest. Så ska det vara, människor är inte onda/goda eller ständigt välgenomtänkta. Jag tycker dessutom att filmen tar svängar som jag åtminstone inte kunde förutse och den skriver verkligen ingen på näsan. Ortsborna håller som bäst på att lära sig att det inte är okej att särbehandla, eller för den delen tortera, svarta människor (och kanske inte heller homosexuella) men har inte riktigt kommit så långt som att se problemet med att göra den kortväxta medborgaren James (Peter Dinklage) till allas driftkucku. Hela den delen är t.ex. skriven med glimten i ögat även om ämnet är seriöst betonat. En välbalanserad film jag varmt rekommenderar; betyg 4/5.

Recensioner