måndag, oktober 15, 2018

Tröttnöt

Idag var första dagen på den här sidan av semestern som jag åkte hem med tårar brännande innanför ögonlocken, i en blandning av irritation och trötthet (det förstnämnda till 70% orsakat/förstärkt av det sistnämnda). Den 'tuffa perioden' har hållit igång ett tag och så fort vi tänker att vi närmar oss backkrönet så är det som att det bara förskjuts. Kvar i projektgruppen i själva verksamheten är jag och en kollega, utan vilken jag på riktigt hade gett upp för länge sedan. Vi har verkligen jobbat ihop oss och jag uppskattar henne väldigt mycket. Vi gör det mesta tillsammans nu, inklusive övertid på helger.

Då det övriga livet inte riktigt tillät så blev det en kväll för övertid igår och jag var inte hemma förrän strax före halv tio på kvällen. Jag har svårt att riktigt komma till ro på kvällen en sån gång. Säkert påverkade det att M åkte till Stockholm på utbildning igår också så jag var ensam och hade ingen att vila mig nära, något jag vant mig vid igen sedan han kom hem på heltid. Så jag somnade sent och vaknade tusen gånger, som det kändes. Nästa gång vi behöver greja på helgen får det bli dagtid, tror jag.

Idag var tanken att jag äntligen skulle hinna ägna tid att få till mina löner i det gamla systemet då det är lönekörning imorgon, men såklart strulade det till sig i det nya så det blev åter akut att lösa saker. Så min plan att minska ner på flexen den här veckan då M är borta (vila, greja i trädgården, städa städa städa och kanske hänga med Lil'sis lite) har lite motverkats redan första dagen då jag suttit med löneadministration nu ikväll.

Men nej jag ska och vill faktiskt inte klaga. Det är fortfarande till absolut största del roligt att vara en så stor del av projektet och jag tror fortfarande väldigt mycket på det, även om det strular mer nu än vad jag trott och hoppats på. Ikväll kommer det här vara jag, alldeles strax om jag får hoppas och gissa:


tisdag, oktober 09, 2018

Uppgradering av höstgarderoben

Inte bara den lite, lite mer generösa kroppshyddan utan även den nästan akuta bristen på passande höstgarderob har fått mig att försöka hitta lite nya kläder den sista tiden. Jag kan inte säga att jag lyckats så bra kanske. Min kollega säger att jag haft fel hjälpredor (med underliggande mening att jag borde ta med henne, vilket antagligen vore en både smart och trevlig sak) och det kanske delvis ligger något i det. Men idag tog jag med mig Lil'sis, som nästan alltid brukar vara bästa sällskapet; hon är min tantvarnare och den som känns ärligast med hur saker faktiskt ser ut och sitter, plus att hon i vart fall lite uppmuntrar mig då jag försöker gå utanför redan upptrampat territorium. Sen har vi ganska lika kroppsform så när jag blir less kan hon prova kläder....

Idag var det nog dock lite tvärtom. Jag provade hon köpte likadant. Så vi har nu likadana trikåkjolar och likadana, fast i olika färg, blusar. Det var en relativt kort men ganska lyckosam shoppingrunda iallafall. Jag hade nog rätt inställning; målinriktad att hitta nåt till en kickoff på fredag, kroppen kändes bättre, självbilden var något mindre dålig osv.

Så utöver ovan nämnda har jag just hängt upp en svart-vit-rutig kavaj (i trikåfeeling), en mörkblå skjorta, lite tjockare strumpbyxor och sist och minst ett par fingervantar. Jag hade hoppats på att ha med åtminstone ett par byxor också; som ett par svarta stretchjeans och gärna ett par ostela kostymbyxor för lite mer fancy kontorskänsla. Men jag hittade inget av det.

Det är ju lite skumt mode just nu. Och/eller så har jag blivit gammal... Det är jättesnyggt med jumpsuits på vissa personer tex (min kollega exempelvis), men de få jag provat har snarare gjort att jag sett redo ut för ett pyjamasparty eller möjligen en clown show. Eller de där snygga kostymbyxorna i trikåtyg som känns sköna som pyjamasbyxor, som sitter snyggt på benen men sen får nån slags halvvägs-harem-häng som gör att det ser ut som att det saknas en blöja eller nåt... Och det där tapetliknande modet som tydligen varit en succé på HM senaste veckorna; jag skulle inte ens idas prova. "Andra" passar i sånt, inte jag.

Nu saknas utöver byxor en riktig vinterjacka. Har jag råd (jag köper nästan aldrig dyra kläder, har av någon anledning lättare för att köpa dyra saker till andra än till mig själv, så det handlar kanske egentligen inte bara om "råd") så skulle jag vilja ha både en funktionell jacka från exv Stadium Outlet (på tal om billigt) och nåt snyggare som en kappa som funkar till klänning tex. Men vi får se. 

När jag är klar med det här lilla projektet blir det inget mer nytt förrän det blir kris på riktigt i garderoben igen. Allt shoppande kan ju ge spenderarångest de luxe.

söndag, oktober 07, 2018

Hjälpsamhet

Så var trädgården "höstad" och segelbåten upptagen. Det har varit en utehelg med vackert höstväder och faktiskt mer utfört än vad jag brukar hinna/orka med. 

När M seglade båten till Sikeå igår så bar jag utemöbler och trädgårdsredskap, städade trädgården och busade med katterna som gjorde allt för att vara i vägen så mycket som möjligt, de små sötdjuren. Idag vaknade jag med väldigt ömma muskler, men på ett bra sätt till skillnad från hur det annars känts den sista tiden.

Och idag skulle båten upp. Den varma sommaren innebar att vi inte var så ensamma om att ha valt det sista datumet för upptagning som vi annars brukar vara. Det var lång kö så vi kunde i lugn och ro hjälpa en annan båtägare att masta av och få hjälp tillbaka med detsamma. Det är annars en rätt intressant sociologisk studie att titta på hur det funkar vid de där tillfällena. Jag ser nog aldrig så många gubbar samtidigt titta på utan att egentligen vilja hjälpa till. Idag stod sex gubbar och tittade på medan en sjunde person desperat försökte förhindra att hans båt skulle fara in i kranen då den hängde i selen på väg upp. Så vi fick släppa saker vi höll på med och komma till hjälp. Som så många andra gånger. Ibland brukar nån då haja till och faktiskt hjälpa till, men inte alla. Märklig företeelse det där. Vi fortsätter ihärdigt ha nån slags "pay it forward"-inställning och hjälpa andra även om de inte hjälper till tillbaka, men det är irriterande. Det finns förstås ett par undantag, alla är inte avoga till oss "icke-bybor". Men det är trist att alltid behöva se till att ha med egen hjälp, i år snälla Lil'sis, för att det inte går att räkna med att få hjälp om man behöver, trots att hamnen är full av människor när det är i- och upptagningsdagar.

torsdag, oktober 04, 2018

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

söndag, september 30, 2018

Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.


Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.


Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

Jobberi

Det är den sista september idag och jag vet på riktigt inte vart den här månaden har tagit vägen. Det känns inte som att jag kom åter från semestern för ganska precis en månad sedan iallafall. Det är som för- och nackdelar med att ha så pass sen semester. En nackdel är att jag kastades rakt in i maxfart utan att riktigt få utrymme att jobba mig tillbaka till max. Sen är det ju en nackdel i sig med mitt arbete att all ledighet kräver att jag jobbar ikapp den tidens arbete då jag är åter eftersom vi aldrig har någon som täcker upp fullt ut då vi är borta utan. Kollegorna tar förstås i det mest akuta men allt annat blir ju liggande. Skulle jag byta jobb står det ganska högt upp på listan; möjlighet att ta ledigt med gott samvete.

Projektet med det nya systeminförandet (av nytt personal- schema- och tidrapporteringssystem till vår verksamhet för våra drygt 700 medarbetare) har varit fullt igång sedan dag ett efter semestern också, vi hade 3 projektdagar första veckan jag var åter. Väldigt skojigt att vara en så pass stor del av det men det kräver mycket tid. Jag och en kollega har just fått i uppgift att hjälpa personalavdelningen att konvertera om ungefär 300 anställningar, ett jobb vi fått grönt ljus att göra på övertid eftersom den andra tiden redan nu inte räcker till. Så idag har jag spenderat lite drygt 6 timmar på jobbet med det. Det ÄR som sagt roligt och det är också en begränsad period. Till årsskiftet ska det vara integrerat och färdigt. Då får det bli lite vila.

När vi hade projektdag senast med projektledaren från Stockholm så berättade han att han annars är van vid att personer som haft våra uppgifter i införandet brukar förväntas lägga 20-30 timmar per vecka och därmed också få avlastning med motsvarande. Så han var lite förundrad över hur vi fixat det uppepå våra vanliga välmatade heltider ända sedan årsskiftet. Men då har han i och för sig inte sett våra flexsaldon...

Nä, jag vill faktiskt inte klaga egentligen. Jag har lärt mig sjukt mycket och haft väldigt kul under tiden. Klart att annat blivit lidande, att jag inte riktigt känner mig tillräcklig i min ledarroll i övrigt och att det ibland känns som att huvudet är så överhettat att jag knappt minns vad jag sist åt eller vad jag gjorde för några minuter sedan. Men det roliga överväger. Och det kommer bli märkligt att sen bara återgå till det vanliga. Om det nu blir så.

tisdag, september 25, 2018

40 is...

Nej, jag gick inte under av att fylla 40, jag lovar. Bloggen gick tillfälligt under av lite oklar anledning, men faktum är att jag skrivit ett dussintals inlägg sedan sist. Jag har bara inte fått dem på pränt. Den som lyckas ta fram en diktafon som kan läsa av dikteringar du tänker - den borde få ett alldeles särskilt pris. Hur fantastiskt vore inte det?

Födelsedagen var fantastisk! Eller ja, vi firade två dagar i förväg, vilket jag alltså inte visste om. Jag trodde det skulle hända nåt på lördagen, men inte vad. Så när Lil'sis dök upp på fredagens morgon och tvingade mig lämna min just påbörjade storstädning och istället följa med till stan, så blev jag inte så lite nervös. Vi simmade, softade i bubbelpoolen, åt frukost på stan och så fick jag välja ut smycken som tidig present i en guldsmedsbutik. Sen en del märkligt omvägsfarande med bilen tills vi till sist kom tillbaka hem. Där hade det dukats upp och pyntats i ett stort partytält och M och Joel kämpade i hettan med ett enormt matlagningsprojekt. Jag blev tårögd då min ena lillebror med familj plötsligt dök upp, de hade kommit från Borås för min skull. Min storebror hade också varit planerad att komma men då hans dotter gått över tiden så vågade han inte åka då han inte ville missa sitt första barnbarns entré (förståeligt, men hon visade sig vänta ett bra tag till sen).

Finaste vännerna kom (en viktig saknades men då han flyttat långt bort så var det logiskt), svärföräldrarna kom och vi hade alla en fantastisk kväll i vår trädgård. Precis vad jag önskat mig! Jag har nog aldrig känt mig så bortskämd.