torsdag, juli 20, 2017

Det går framåt-nedåt, del 16

Den 1 februari påbörjade jag mitt lilla "projekt" efter att jag hade bestämt mig för att en riktig förändring var oundviklig. Första stora målet sattes till semesterns start och tanken var att jag skulle ha gått ner 19 kilo tills dess. Igår gick jag som bekant på semester och på morgonen visade vågen att resultatet var -16,9 kilo.

Inte riktigt hela vägen, med andra ord. Det saknas ganska precis två kilo till målet. Men jag visste att det var lite av ett tufft mål att uppnå på den tiden och på riktigt så känner jag mig faktiskt inte särskilt besviken, något jag var rädd att jag skulle göra. Det känns helt okej och jag kan nog snarare känna mig lite stolt över det jag klarat av.

Jag har dock lite svårt att se skillnaden (trots en minskning på just över 15 cm i midjan) men det tänker jag fortsätta fundera lite över och eventuellt adressera i ett lite senare inlägg. Idag ska jag försöka att bara se framgången och glädjas åt det så gott jag kan. Fokusera på det som inte längre gör ont i kroppen (eller mindre ont när det gäller ryggen och skoliosen tex), på känslan av att må lite bättre och känna mig på rätt väg. Det blir dagens fokus. Sen får vi se.

Jag gjorde det inte riktigt enligt målbilden, men jag gjorde det ändå! Heja mig!

Stulen bild från the internetz, men ack så sann!

onsdag, juli 19, 2017

Semester!

Äntligen var det så dags för semester för min del. Inte så att mitt jobb är nån plåga, tvärtom så gillar jag mitt jobb väldigt mycket som oftast, men man behöver lite ledighet även från sådana. Och det har varit en ganska stressig och fartfylld sommar på jobbet, så det känns välbehövligt. Jag hade förhoppningen om att kunna utföra lite sånt som jag annars inte riktigt hinner (men förväntas göra). Som att gå igenom dokumentation lite mer, bättra på årsplaneringen och anpassa den efter respektive arbetsgrupp jag har, gått igenom sånt som ska skickas för arkivering, etc etc. Men knappt något har hunnits med. Men så kan det vara.


Men det var ingen dum idé att gå på semester mitt i veckan. Nu var det ju egentligen inte min idé; jag sökte hela veckan men då vi var för få på plats fick jag och en kollega till sist halva veckan var. Helt okej och det visade sig bli riktigt bra. Jag vaknade upp ledig en onsdag och eftersom jag inte jobbat hela veckan hade jag gott om energi kvar och dessutom vaknade jag lika tidigt som inför arbetsdagar. Så före lunch hade jag bl.a hunnit tvätta fyra tvättar, dammat och dammsugat huset, sorterat in kläder i garderoben, torkat golv på övervåningen och ordnat med pappåtervinningen. Jätteskönt att orka vara så effektiv.

Nu har jag också klippt gräs, varit i stan och handlat kattmat, nya byxor och en solhatt (!), diskat, vattnat blommor etc.  Jag minns inte när jag hade en så pass produktiv dag hemma sist.

Nu är jag dock trött och redo att sova. Imorgon har M sin första semesterdag. Sen har vi ledigt i fyra veckor tillsammans. Det ska bli riktigt fint det.

söndag, juli 16, 2017

Crazy cat lady

Idag fick vi också klart att vi lämnar bort Alice och ungarna till M:s föräldrar när vi åker iväg på semester om ett tag. Det känns riktigt bra att ha kommit fram till den lösningen och att vi fick ett jakande svar på det. Jag tror att främst svärfar såg det lite som en present nästan. Han har varit förbi flera gånger och hälsat på och busat med ungarna och han skiner upp varje gång så jag tror att han kommer tycka det är roligt. En liten oro finns att Alice ska springa ut och försöka ta sig iväg nånstans (men jag tror hon håller sig nära ungarna, det gör hon ju här trots att det här också är nytt för henne, hon kommer som oftast in på 30-60 minuter igen) eller att ungarna ska smita ut, men i övrigt känns det skönt att få dela upp kattgänget lite. 

Då kan gammkattorna vara här hemma själva med katt- och husvakterna och bli ompysslade och få lugn och ro. Det blir deras semester. Oron för dem? Ja, förstås att Rosa ska bli sämre igen eller att något annat allvarligt händer. Men då ska vi kunna vara tillbaka på smärtlindring, hoppas jag, så det ska nog vara bättre för alla.

Men först ska veckan arbetas klart innan jag får gå på semester. Jag ska också hinna storstäda, klippa gräset, tvätta, packa, dela ut nycklar till de som ska vara här (det blir uppdelat på två vaktomgångar) och komma ihåg allt som måste med då lilla kattfamiljen far på sin semester. En massa mat blir det. Och kattsand. Osv.

Ja, huga vad jag ser fram emot semester nu. Bara sista jobbveckan kvar! Det firar vi med lite foton på de omöjliga små kattbarnen som är som en busarmé i det här hemmet just nu...

Min godmorgon-surprise jag fick i veckan...
Vi busar bara lite
Tvättställning = kattklätterställning
Busa eller sova, knappt några mellanlägen
Önskar er en trevlig vecka!

Stress för mig

M har varit hemma i helgen och det har varit en riktig boost för min del. Jag har känt mig så orimligt stressad att jag behövde nån som bara tog en del utav det ifrån mig eller bara delade det med mig. Jobbet har visst en del i det, men under andra förutsättningar så hade jag inte varit så stressad av det heller utan mer bara jobbat på och konstaterat att det inte blev några lugna "jobba-ikapp-veckor" när första drygt halvan av kollegorna var på semester. Tvärtom.

Fast nä, det har varit den jobbiga kattsituationen som främst stressat mig. När någon i gänget inte mår bra, då mår inte jag heller bra. Så är det. Och Rosa har haft en riktig skitvecka sen hon fick sluta med smärtstillande medicin för att kunna äta cortison för ögat. Det finns ju en gissning att hon kanske har ont i leder osv som nån slags standard, men jag skulle tro att ögat också gör ont. Hon har varit grinig, inte velat ta sina ögondroppar plötsligt utan stretat emot och sprungit iväg, hållit sig ute i timmar och dessutom tagit ut sin irritation på Alice men framför allt på kattungarna. Hon har skrämt dem så de ramlat ner för trappen, slagit emot dem och fräst så högt att de hoppat bakåt en halvmeter.

Sötfröken Rosa
Så kom hennes husse hem. Han såg det jag såg och blev förstås orolig. Men husse kan ge Rosa tröst på något outtalat sätt så redan igår lördag var hon plötsligt mycket gladare och mer nöjd. Inte fullt ut, förstås, men mycket bättre. Ikväll har hon varit med mig i trädgården då jag röjt på med trimmern och försökt bida lite ordning innan regnet kom. Vi hann också sitta i tysthet en stund på gräsmattan tillsammans, vilket kändes fint. Bara titta rakt fram mot havet. Men sen ville hon inte alls gå in till den väntande ögondroppen. Först nu efter kl 22 kom hon in, troligen för att hon började bli kall.

Ingen nytagen bild, som synes, men en av mina
favoriter. På Rosa och hennes favoritmänniska.
Hon har dock fått en ny oväntad spirande vänskap i Alice. Alice gör lite som den tidigare grannkatten Viggo gjorde när de stiftade sin bekantskap; hon följer efter, håller sig lite i bakgrunden, gör lite som Rosa gör (dvs vägrar komma in ikväll, hon låg ett par meter bort och "gjorde likadant") och när Rosa tittar surt mot henne så blundar hon bara länge och ser ut som att hon tänker att hon inte riktigt syns. Märkligt, men det verkar funka. Jag tror vi kan ha en spirande, åtminstone hövlig, allians där. Oväntat, men ofantligt glädjande.

Suddigt, men ögat är lite lite till bättre, men långt ifrån bra.
Så ja, stökigt jobb, sjuk och grinig katt, studsiga kattungar, alldeles för mycket att göra hemma före semestern, planering av kommande kattväkteribehov och (men minst) viss ängslan och missnöjdhet över de extremt långsamma viktframgångarna. Allt sammantaget ger en rätt sliten och trött Sara just nu.

Mitt bästa sätt att handskas med stress; listor.
Ikväll har jag gjort tre.
Så trots att vi ses bara om några dagar kändes det oändligt besvärligt att se M åka iväg med tåget i eftermiddags. Jag hade behövt honom här några dagar till bara. Det har känts så skönt att få hjälp att styra upp, bolla tankar eller bara lägga av mig min worst case scenario-ångest så att jag inser att den mest troligt är orimlig. Så det känns åtminstone mycket bättre nu än vad det gjorde innan han kom hem för helgen. Tacksam för det!

torsdag, juli 13, 2017

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).


Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

tisdag, juli 11, 2017

Nemi

Och precis som jag tryckt på "publicera" larmade Alice om att något var fel. Hittade förstås Nemi i källartrappen. Oklart om hon trillat ner mellan trappstegen (jag borde hört det?) eller om hon hoppade/lirkade sig över grinden som jag försökt barrikadera. Hon verkade lite förvånad så helt dramafritt hade det nog inte varit. Men hon verkade okej.

Min bus-dam... Gissar att det här bara är början.

Kattstress

Igår föll muren. Den som skulle hålla kattungarna inne i köket och borta från alla faror som finns överallt annars i huset, enligt mig. En av brorsorna lyckades helt enkelt kopiera sin mamma och hoppa över med hjälp av stolarna samtidigt som Nemi  blivit spänstig nog att kunna hoppa upp och få tag i kanten av kompostgallret och sen dra sig upp... Jag fick hjälp av svärfar som var förbi att försöka höja kanten med hjälp av kartongdelar, men det var ett taffligt försök i slutändan. Det var bara att ta bort gallret och släppa vildarna fria.

Klättra på matte...
Och oj vad spännande det var! De for överallt och klättrade och utforskade. Jag var/är mest orolig för trappen; att de ska fara mellan trappstegen och ner i källaren. Jag har stängt för ner till källaren och hittills tycks de ha tagit trappen bra (även om det går lite fort och trillas en del ibland), så kanske kan jag släppa den oron snart. Eller inte. Snart blir de väl nyfikna på vad som är bakom barrikaden ner till källaren... I morse när jag for till jobbet hängde en i duschdraperiet, en klättrade i tvättställningen och en hade fullt upp att dra ner alla filtar från kökssoffan.

Söt-Nemi - höjdhoppskatten; rofylld enbart då hon sover
Jag känner mig lite stressad över läget faktiskt. Dels för att jag känner att jag inte har kontroll över läget, vad de kan hitta på, vad som kan vara farligt osv. Det var ju rätt länge sedan mina pensionärer hade sådär mycket spring i benen. 

Bus med svärfar
Dels känns hela kattsituationen lite stressande inför semestern. Rosa är nu insatt på en dunderkur av cortison, både som ögondroppar och i tablettform. Det ska pågå i en dryg vecka och förhoppningsvis ska det bita på det bråkiga ögat. Det har blivit bättre av bara dropparna, men väldigt långsamt. Så veterinären ville att vi skulle köra på lite tuffare. När det är över får hon gå tillbaka till att få smärtstillande varje dag, mest troligt resten av livet, då hon tycks få bättre allmäntillstånd av det. Men det går inte att kombinera med cortison så hennes lite griniga jag är på väg åter igen (säkerligen bra påhejat av ivriga kattungar som knappt har vett att vara rädda när hon morrar och fräser mot dem).

"Måste de leva om så hemskt?"
Så den stundande semesterresan vi ska göra om ett tag känns inte bara som en rolig och avkopplande faktor just nu. Mer stressande om något faktiskt, och liiiite som att jag borde vara hemma och reda i kattsituationerna..