Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften
 

2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

På gång!

Heja mig, jag har kommit igång med gåbandet om kvällarna igen! Jag hoppas det är en trend som håller i sig, det är tredje kvällen på rad nu i vart fall. Ikväll var det ganska tungt men jag gick något lite långsammare än vanligt bara och höll ut i minimitiden på en halvtimme. Allt är bättre än inget.

Jag har inte riktigt koll på när M landar imorgon men skulle det vara lite senare än rimligt att jobba en fredag så har jag packat badväskan också. Vi får väl se. 

Jag ska låta det här hålla i lite sen blir det än bättre koll på kosten också. Satan om jag inte ska komma ner i ett bättre trivselläge igen. Det gäller bara att se bortom känslan av gigantiskt misslyckande. Och hålla mig från allt vad speglar heter (dålig snabbtur på stan idag...).

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

Rosa under

Så till nåt mer ytligt för att distrahera. Det var väl inte supersuccé med den vita blusen idag. Jag hade vit bh och ett vitt linne under men vid första toabesöket på jobbet så insåg jag att allt var typ genomskinligt. Kanske skulle kollat det noggrannare innan jag for? Beklagade mig lite hos min kontorsgranne som är en betydligt mer stylish kvinna och hon himlade lite med ögonen och sa att jag "såklart inte" kunde ha vit bh under vita kläder. Som om det vore det mest självklara. "Hudfärgat, eller kanske ljusrosa måste du ha".

Utöver det tyckte jag att jag såg valkig och gammal ut också (en riktig höjdardag rent självbildsmässigt har det varit).

Så i väntan på att M skulle jobba färdigt så gick jag ner på stan efter jobbet och smet in på Lindex där jag lyckades hitta min förra bh som jag faktiskt är riktigt nöjd med fortfarande. Provade hudfärgade men ryggade tillbaka av hur eländigt det såg ut (lite som en dålig BUS på min bleka hud) och provade istället en ljusrosa. Det funkade, totalt oväntat, mycket bättre. Så nu äger jag en sån, vem hade kunnat tro det? Jag Stålmannen-bytte-om till den efter att jag inhandlat den så att jag inte skulle fortsätta min påbörjade karriär som bh-reklampelare och resultatet blev bra.

Sen gick jag förbi Rituals och handlade tvål och handkräm i pumpflaskor till badrummet, något jag funderat länge på. Jag har varit förbi och testat dofter och handkrämer några gånger och fastnat för en tvål-handkräm-serie, som jag dessutom tänkte skulle se lite lyxigt ut på handfatet. Så idag slog jag till (höjden av shopping-velare är jag, om ni nu inte redan uppfattat det), plus en hudkräm som är av lagom storlek att ha bredvid sängen såväl som i handväskan, med samma doft. Lite vardagslyxigt sådär.

Jag hann strosa igenom ett antal andra butiker jag annars sällan besöker, men jag köpte just inget (mer än en ny plånbok som var på rea, till M som blev av med sin inklusive innehåll i fredags (ska man cykla med plånboken i bakfickan egentligen?)). Men det blev en skön distraktion till stresskänslan över jobb och emlig kattkompis.

Fortsatta "goda vanor"

De äldre stammiskvinnorna på simhallen har börjat hälsa på mig på mornarna nu. Betyder det att jag är en i gänget nu? Som mysigt att simma på morgonen. Jag var förvisso hemskt trött idag och tog en kortare runda än vanligtvis, men jag gjorde det i vart fall. Det känns alltid väldigt bra. 

Jag fick definitivt en rumpspark att fortsätta träna och att kapa ner på fikat igen (det har av någon anledning blivit betydligt mer av den varan den sista tiden) när jag ställde mig på vågen i morse. Ett par kilo plus duger ju inte. Neråt ska det. Men jag har inte räknat kalorier på riktigt sedan före jul egentligen och träningen har ju gått lite si och så. Men nu är den igång igen så då ska jag försöka återuppta det andra också. 

Just räknandet och noterandet av maten i appen är så lätt att tappa. Det räcker med att jag äter ute eller nåt anant som är svårräknat så tappar jag lätt bort att lägga till resten av dagen också. När jag var som duktigast så hittade jag på saker att notera för det jag inte visste. Bara för att få in något. Så det går, jag får bara inte glömma. Idag har jag räknat, så då finns all anledning att fortsätta imorgon också.

Blått är det nya röda

Jag fick ju ett väldigt fint armband till min apple watch av M i julklapp. Med magnetisk stängning vilket gör att armbandet kan ställas steglöst. Superbra då det är lätt att justera över dagen. Och helt nickelfritt så jag slipper kli. Jag hade ju från början tänkt ha några olika armband att byta emellan utifrån humör eller kanske tillfälle, men hittills har det inte blivit något mer än det vita som jag valde vid köpet. Det har blivit lite solkigt nu så klappen från M kom alldeles lägligt.

Jag har bytt den röda texten till blå också, jag vill ju inte se ut som att jag fortfarande är i jul-läge... Men själva layouten har jag som fastnat i lite. Det finns förstås en väldig massa olika att välja mellan, som i sin tur kan justeras i färg och snabb-appar, men den här har jag som fastnat för.

Idag har jag varit i farten en hel del så de tre ringarna är som synes nästan stängda alla. Det är nåt väldigt peppande med det, kanske det som är allra bäst med klockan. Att jag blir motiverad och liksom vill prestera, klå mig själv och fixa mina mål. Det funkar bra på mig, men jag har förstås dagar då det får vara.

Under jul och nyår har det varit lite många såna dagar. Men med start nästa vecka ska det bli återgång till rutinerna igen. Jag har faktiskt saknat dem lite. Och ryggen behöver uppenbarligen att jag återgår till bassängen igen. 

Jag blev f.ö förvånad över att inte vågen var mer obarmhärtig i morse. Ett kilo plus efter de här veckorna känns nästan väl snällt.

Det går framåt-nedåt, del 15

Jag har en trög period igen vad gäller viktnedgången. Jag ska väl inte påstå att jag ger precis 100% heller, men nog anstränger jag mig. Det hade varit skönt om det rullade utan den eviga kampen ibland. Jag håller mina kalorier och tränar, om än lite färre simpass i veckan än tidigare. Men istället fler powerwalks. Det funkar tydligen inte, diciplin ska det vara.

Det är inte så att jag står stilla. Den här veckan har jag faktiskt passerat -16kg, det är ju egentligen inte så dåligt. Även om jag enligt planen skulle varit där för 2 veckor sedan (från början kanske ytterligare 1-2 veckor tidigare än så), tror jag. Jag hade som mål (delmål eg) att passera 19kg just till semestern, men det har jag insett för ett tag sedan inte kommer att ske. Men då sker det väl senare då. Det borde inte vara en big deal egentligen, nedåt går det ju?

Och så har känslan av att inget hänt på ytan varit större ett tag. Det känns som att det inte syns, av nån anledning. När jag sa det till min vän U sist så tror jag inte hon trodde att jag faktiskt känner så, men så är det. Det sitter i huvudet. Det är den stora sanningen; att vara tjockis sitter till 80% i huvudet. När en god sida tittar i spegeln och funderar om det inte är så att den där hakan var lösare och mer "dubbel" tidigare så säger den onda att skillnaden är marginell och att jag är en tjockis. Faktiskt, lite så funkar det.

Efter jobbet var jag förbi en kollega och av mig väldigt uppskattad vapendragare på jobbet som skulle hjälpa mig att fixa till naglarna lite (hon håller på att lära sig själv att göra gelénaglar och jag var gärna försöksperson) och hon sa apropå ingenting på sin charmiga norrländska "Nu jette du väl va' klar snart?", och jag förstod efter vidare förklaring att hon menade viktnedgången. Hon menade att det syns mycket och uttryckte det som att jag är lite tokig som menar att det är mycket kvar. Det var både gulligt och uppskattat. Jag är en svamp av uppskattning just nu (igen).

Nog är jag mer än halvvägs i vart fall. Jag har inte riktigt satt något slutmål än. Men när de 19 är klara så tänker jag kanske 6kg till. Jag tror inte jag kommer ner i rekommenderad vikt enligt BMI ändå, men det är väl inte heller det jag går efter. Och jag ska se om jag kan vaska fram nån pålitlig "före"-bild och ta en "efter"-bild jag kan vara nöjd med (tveksamt), det kanske skulle underlätta motivationen lite?

Det går framåt-nedåt, del 10

Ikväll gick jag på bandet igen. Det var mer än en vecka sedan sist. Jag har inte velat störa då bandet står bara ett par meter från där Alice och kattbebisarna befinner sig. Men idag fick jag känslan av att det började bli en ursäkt och jag ville motbevisa det så jag drog fram det och provade för att se hur Alice reagerade. Och hon reagerade bara lite först med att se vad som hände, men efter en stund så var det lugnt och tyst i lådan igen. Så jag tror det gick bra.

Förra veckan hade jag tappat mer än på länge, utan att jag hade rört mig särskilt mycket. Men frågan är om bristen på rörelse inte kommit surt i efterhand. Efter helgen, som förvisso innehöll både chips till ESC och en pizza med bästmannen, så hade jag gått upp mer än ett kilo, insåg jag igår. Den känslan var inte alls kul och jag är lite småspänd inför vägdagen imorgon. Jag hoppas ju att jag ska ha tappat igen med hjälp av bra mat och både simning och promenad igen.

Men jag måste skärpa till mig igen bara. Se till att få upp stegantalet igen och inte falla för "det är bara en glass"-frestelsen alltför ofta. Det börjar ju bli den tiden nu och det har jag svårare att motstå än annat faktiskt. Och nu när det kanske kan dämpa sig åtminstone lite på jobbet så ska jag försöka få till en lunchpromenad lite nu och då.

Jag tänker inte ge upp nu, det är då ett som är säkert! De kilon som redan trillat av saknar jag inte på något vis.

Det går framåt-nedåt del 6

Eftermiddag och jag har ännu inte tagit tag i någon städning... Rackarns lat den här...

Men jag har gosat katt, ätit lunchsallad och sett på ett par tv-seriavsnitt. Och kollat igenom lite nya instagramkonton när de jag redan följer inte längre hade nåt nytt att erbjuda. Typiskt flyktbeteende, men ändå. 

Något som slog mig var att jag fick upp en massa (slump eller inte) instagramkonton med kvinnor (bara kvinnor) som antingen höll på att gå ner en faslig massa i vikt eller som ägnade sitt konto åt allehanda selfies i nån slags aktivism mot viktnormen (dvs de var alla överviktiga i varierande grad). En väldig kontrast, vill jag lova. Och jag fann mig själv imponeras av båda. Före-bilderna på den förstnämnda gruppen var ofta nog så vackra som efter-bilderna och det fanns många vackra (och många lite krystade, märkliga) hos de andra. Och nu till det knepiga; jag kan verkligen på riktigt tycka det samtidigt som jag knappt har en spegel i mitt egna hem och knappt går med på att ta offentliga bilder där mer än mitt ansikte (och helst inte ens det) syns. Totalt hyckleri med andra ord.

Utöver det så tror jag att jag personligen hamnar nånstans i mellanskiktet mellan dessa båda grupper. Även om jag ser det vackra (i andra) så finns det en stark hälsoaspekt i det hela som gör att jag inte vill vara där. Å andra sidan vill jag inte heller leva i enlighet med de ack så fattiga tallriksbilderna som florerade i den andra gruppens flöden heller eller kryssa över allt som har ett uns av onyttigheter i sig. Det är inte heller jag, det är inte frihet eller hälsa eller lycka för mig. Men jag ser ju att det kan vara det för andra.

Jag tycker att världen redan är så full av ytterligheter, jag vill inte vara där. Jag vill kanske både ha och äta kakan och såklart jag förstår att det är svårt ibland. Kanske lyckas jag inte, kanske kommer det göra att jag faller tillbaka. Men jag hoppas inte det. Den här långsamma takten är frustrerande och ibland otroligt omotiverande, men jag vill ändå tro att det innebär nån form av hållbarhet. Livsstil, medvetenhet och självkännedom. Som jag säkert kommer behöva påminnas om från tid till tid. Vi får väl se.

Lite ont i hjärtat får jag av att det ändå måste vara såhär. Att det är så viktigt. Att motpolerna måste finnas. Att det inte är hälsan som är i fokus utan utseendet. Så är det ju som sagt för mig med till stor del, men jag gör allt jag kan för att påminna mig själv om hälsovinsterna jag redan upplever, efter så kort bit på vägen. Jag vill åtminstone försöka ställa om huvudet till det.

Det går framåt-nedåt del 5

Onsdag morgon kom och jag överlevde det också. Faktum är att jag fixade ett godkänt minus också, hur märkligt det än låter. Jag är tillbaka på banan igen, humörmässigt, vilket känns bra. Igår fick jag lov att inse att min favorit-bh har blivit för stor (det såg för hemskt ut, don't picture it...) och idag gick jag lätt på gåbandet framför The Great British Bake Off på tv:n i en timme (spännande kombination, btw).

Min kvällskompis i suddig presentation

Jag tycker ju fortfarande förstås att det är galet att jag nästan behövde dubblera min motion enbart pga en simpel utekväll, men den protesten lär jag ju inte komma långt med. Nu satsar jag på en bra helg, med lite ätbar njutning nån gång i vart fall. Let's do this!

Det går framåt-nedåt (oh really?) del 4

Tjyvställde mig på vågen igår morse (annars är det onsdagar som gäller) och fick faktiskt lite smått panik när jag insåg att jag plötsligt gått upp i vikt. Ett helt kilo. Hur har det gått till? Kan en enda utemiddag en fredag kväll verkligen fu**a upp allt så fort? Pga migränen iddes jag inte motionera så mycket som jag planerat under min "ensamhelg" men en promenad på bandet på söndag kväll blev det ju. Och visst, jag tog några godisbitar till melodifestivalen på lördagen men vi pratar kanske 10-12 bitar?

Hursom så blev jag superstressad, besviken och irriterad och kände mig så oändligt misslyckad. Precis allt det där jag lovat att jag inte skulle dra ner mig i om bakslaget skulle komma. Så förutom mitt vanliga kaloriräknande så for jag till badhuset och simmade intensivt i 50 minuter, for hem och åt middag och gick sen på bandet i 40 minuter. Och det gick bra förstås och kändes helt okej efteråt. Men ganska så frammanat av besvikelsen.

Idag har jag "bara" simmat. Jag missade lunchlådan hemma eftersom jag inte trodde jag skulle hinna till kontoret mellan mötena och åt till sist ett par hårdbrödmackor med keso, vilket kanske inte riktigt var en bra lunch. Inte heller middagen blev super så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig snurrig och lite konstig ikväll. Jag hade faktiskt tänkt mala en stund på bandet ikväll också, men det finns inte riktigt ork kvar. Nacken är öm, det molar lite i huvudet och jag känner mig rätt slut faktiskt.

Jag vet inte hur jag riktigt ska komma ifrån stresskänslan som kommit allt mer ju långsammare det gått nedåt. Jag fattar ju att det inte är en bra känsla eller metod för den delen. Men jag funderar alldeles för mycket och ofta över varför det går så sakta när jag ändå gjort så pass stora justeringar i mitt liv. Men jag intalar mig att det är värt det. Jag ska ner den här gången, jag vill inte ge mig. Jag har en målbild som är så fastpräntad i huvudet att den ständigt följer mig i allt. Men jag hade kanske hoppats att en kväll ute, en god middag hemma eller några godisbitar framför tv:n skulle funka utan att stjälpa allt.

Imorgon är det onsdag. Ny vecka, nya tag?

På't igen!

Jag försöker åter sedan en tid att äta bra och medvetet igen, i kombination med mitt simmande nyttjandet av gåbandet. Hittills går det förvånansvärt bra och nästan utan att det känts jobbigt särskilt mycket. Jag inser att slarv och stress i kombination med vad jag såg någon kallade för "känsloätande" har skapat rotade vanor som inte är bra men inte heller helt enkla att bryta. 

Jag har aldrig haft en särskilt bra relation till ätandet. Perioden då jag skulle benämnts som "normalviktig" i vuxen ålder har varit väldigt kort. Jag var underviktig, i perioder väldigt underviktig, fram tills ungefär 20-års ålder, men med nån slags gen som gett nästan alla helsyskon i familjen en putande mage, vilket gjorde att jag aldrig kände mig smal eller särskilt fin. I takt med att jag började bena ut saker i mitt liv efter att jag flyttat hemifrån så vände relationen till ätandet och jag gick upp i vikt istället. Och fortsatte förstås precis som tidigare att känna mig oändligt obekväm i mig själv. Jag blir på riktigt ledsen då jag ser bilder på mig själv för 20-30 kilo sedan med vetskapen om att jag kände mig lika tjock då som idag. Satans onödigt. Hade det inte varit så, hade jag antagligen sett någorlunda likadan ut idag.

Men, som en gammal kollega till mig brukar säga; "liten backspegel, Sara, och stor framruta". Jag har ett mål som kanske inte är så enkelt att nå, men oavsett om jag kommer 60 eller 80 procent av det så är det en seger. Jag måste bestämma mig för att se det så. Och göra målet hållbart. Jag är inte ute efter att bli pinnsmal, jag behåller gärna lite kurvor, men jag vill må bättre och känna mig bättre. Mer som mig själv (vad nu det är).

Jag skrev en liknande text i veckan, men som jag sen tog bort igen. Jag tänkte att det bara skulle vara löjligt att visa att jag försöker igen. För det är "igen", inte alls första gången. Men så blev jag lite förbannad av en grej i veckan, som påminde mig om att det är så enkelt att skratta åt överviktiga och anta att vi inte förstår att vi är det eller vad vi ska göra åt det. Det är ju inte riktigt så enkelt. Säger och tänker folk liknande saker om en alkoholist eller för den delen om en anorektiker? 

Personligen tycker jag att sjukvården idag är totalt bristfällig vad gäller övervikt i samhället. Bantningspiller och operationer är säkert bra, som sista utväg, men det är beteendeförändringar och mental styrka man borde fokusera på först istället, det är ju där problemet sitter, skulle jag vilja påstå. Men mig veterligen finns ingen sådan hjälp att få, åtminstone inte innan du uppnått sjuklig fetma. Jag reflekterade i veckan på att det finns stöd att sluta röka/snusa för medarbetare men inget stöd för den som vill gå ner i vikt, trots att det antagligen innebär lika stora hälsorisker på sikt.

Ja, nu har jag kanske mässat färdigt för idag. Jag ville bara inte censurera mig själv i min egen blogg. Det här upptar en hel del tid och planering i mitt huvud just nu, så varför inte vara öppen med det? Den här gången har jag ingen som gör det med mig heller, jag har just inget bollplank eller support, mer än min kära M som hejar på och stöttar allt han kan. Det är ju inte fy skam det.

Tantsimmaren är tillbaka!

Jag har äntligen kommit igång med simningen igen. Det känns väldigt bra. Det känns som att jag tappat formen en massa under de här veckorna (som innehållit jul och nyår och en massa godsaksätande). Jag fick ett uppehåll då jag blev sjuk i början av december och sen var jag ju som inte riktigt frisk förrän vid julledigheten. Både formmässigt och viktmässigt har det nog gått åt fanders. Och vips så var jag tillbaka i den obekväma känslan väl inne i simhallen igen.

Men nu är vi inne på andra veckan av simmande och jag tror och hoppas att det ska rulla på nu. I tisdags då vi sist var där var det hemskt trångt och inte så trivsamt som det kan vara, men jag hoppas att det är en bättre tid imorgon då vi ska dit. När det är trångt så spänner jag mig som lite märkligt så jag har haft känningar i ryggen sedan dess.

Tanken är att kombinera sim-dagarna med promenader på bandet igen. Och sluta slarva med maten igen. Få lite rutiner, äta frukost och framför allt äta vettigt på kvällarna och inte fuska för att jag är trött och det ska gå fort.

Jag är medveten om "vi-har-hört-den-förut"-nivån men strunt samma. Nu kör vi igen.

Torsdag

En trött Sara ska snart dimpa ner i sängen. Jag stämplade ut lite tidigare idag och har fått lite extra tid för mig själv och mina bästa pälsdjur vilket varit skönt och behövligt. Jag har också varit lite extra duktig och dubblerat tiden på bandet. Jag hade ju möjligheten att ägna en halvtimme kring lunch såväl som nu på kvällen till det. Otränad och eländig som jag är blev jag lite snurrig mot slutet av kvällspasset, men nu känns det bra. Kanske var det för att jag ökat på hastigheten en del i jämförelse med tidigare i veckan, men det känns bra att bli riktigt trött och svettig. Nu får det nog vara såhär ett tag, bättre att öka på tiden då kanske.

Jag försöker notera mitt matintag igen på vv-appen och en morot är att få mata in aktiviteter och få poäng för det också. Sedan i måndags har jag nu jobbat in 2/3 av det antal poäng jag får/ska äta under en dag. Imorgon är det den jobbiga invägningsdagen; jag tror inte det hunnit vända så mycket på trenden (att stå till) än, men det vore ju fint med ett litet litet minus för motivationens skull. Jag får väl se.

En fin vårvinterdag har det varit, jag önskar att det håller i sig över helgen. Det vore tjusigt med lite sol i ansiktet om jag får för mig att gå ut och pyssla eller promenera.

Klänningsprojekt

Jag som aldrig riktigt varit så bekväm i klänningar har just bestämt mig för att ha just det som projekt. Aldrig är väl i och för sig inte riktigt sant, jag vet att jag hade klänningar som barn som jag gillade mycket (blått och rött redan då). Men när jag var äldre så blev jag så plötsligt obekväm. Mest för att jag tidigt kände att jag inte riktigt såg ut 'som andra' i klänningar. Först var det att jag kände mig benig och oformlig, idag är problemet absolut det motsatta.

Helt enkelt att hitta passande klänningar är det förstås inte. Det ska helst inte vara tältklänningar utan ska ha lite form, men samtidigt är det inte lätt att hitta något som brösten får plats i utan att jag för den delen ser gravid ut. Men nu har jag, with a little help from my friends (främst Ulrika och Lil'sis som envist slängt klänningar på mig att prova), hittat några som jag faktiskt trivs helt okej i. Vi får väl se hur länge det varar.

Igår hade jag en ny blå klänning och jag kände mig rent av lite fin i den, fram tills jag fick se en av de bilder som togs under after worken med ett mindre gäng kollegor (mycket trevligt, för övrigt). Jag tycker alltid jag ser så gammal ut på bilder, som en rund liten tant. Fruktansvärd känsla som jag får alldeles ont i magen av, så också igår.

Så ja, projektet fortsätter...

Just det ja...

Av vikt

Ser på Vetenskapens Värld om 5:2-dieten och även om det inte verkar vara en diet som gör underverk (det är väl få som gör det iofs) så har den länge lockat lite lite. Men jag vet inte, det är väl mest det praktiska, eller snarare det sociala, som talar emot att jag skulle klara det. För att äta lite nån dag, det vet jag att jag kan. När jag jobbade natt åt jag sällan särskilt mycket under jobbdygnen (ett mål om dagen som regel), däremot åt jag ikapp lite sen när jag väl var ledig, vilket antagligen gav en tvärtom-effekt.

Lunchen på jobbet skulle nog inte vara några problem. Det är väl hemma, middagen på kvällen, som jag tror skulle vara svårast. Det är ju en social bit det där. Visst skulle jag kunna äta något annat medan M äter vanlig middag, jag skulle säkert vänja mig vid det. Samtidigt är jag faktiskt sugen på att ta upp tränandet igen, och jag vet inte hur sunt det är att träna med 500 kcal i kroppen under en dag. Men det borde gå att göra olika saker olika dagar.

Nånting borde jag då göra. Men det känns tröstlöst ibland om jag ska vara ärlig. Det känns som att varje försök snarare resulterar i det motsatta. Jag vill må bra, orka och allt det där. Men framför allt vill jag vara nöjd med mig själv, inte känna mig som en strandad flodhäst jämt. Inte titta i spegeln och mötas av en person som jag inte riktigt känner igen, en person jag inte känner mig som. Det känns inte som jag helt enkelt, den där blobben som stirrar tillbaka. Och det är ledsamt och inte så upplyftande.

Så ja, kanske 5:2 är bra. Oavsett vilket behöver jag bestämma mig och försöka hålla en linje trots backlasharna som inträffar bara av den där spegelbilden. En mental coach kanske egentligen är det jag behöver. Eller en öde ö.

Öka takten, Sara!

På bordet ligger nytagna foton till träningskortet och jag inser att ursäkterna börjar sina. Det kanske är dags att sluta upp att viktkrisa, utseendekrisa och i allmänhet fåna mig och BARA GÖRA DET for G's sake! Imorgon ska jag besöka det nya gymmet jag signade upp mig på för alldeles för länge sedan och återgå till de goda rutiner jag hade med det förra gymmet förra hösten. Om jag visste att det skulle ta så mycket kraft hade jag aldrig övervägt att byta ut det förra sunkiga men opretentiösa gymmet mot ett nytt. Jeez.

Det är inte jag

Jag har varit på dåligt humör ett par dygn nu, något som kommit och gått lite den sista tiden. Irriterad och ledsen, är väl bästa beskrivningen. Jag börjar hitta av vart det sitter. Jag är sjukt onöjd med mig själv. På riktigt. Jag har varit en del i affärer sista tiden samt i huset och den gemensamma faktorn är att där finns helkroppsspeglar. Hemma hos mig finns inga speglar, på gott och ont inser jag nu. Varje gång jag går förbi en så hajar jag till och tänker att det inte kan vara jag som jag ser där. Jag känner inte igen mig, känner mig inte alls som figuren i spegeln och tappar andan lite varje gång det sker. Och sekunden efter får jag nån form av skamsköljning för att jag känner så. Galet.

Det är ju ytligt och dumt, och inte minst väldigt kontraproduktivt, men verkligen dagens sanning. Jag gillar inte alls människan som stirrar tillbaka i spegeln.

Det går ju att göra något åt det och även om jag gjort en del försök tidigare (vilka samtliga av någon anledning slutat med motsatt resultat?) så måste det nu bli ett seriöst försök. Lite oklart hur. Min panikhjärna vill gå all in och förändra allt så snabbt det bara går men det sunda förnuftet säger att det måste få ta tid. Men hur får man bort panikkänslan under tiden? Tål att tänkas på.