Arla

Som nån slags ny vana så stannade M ända tills måndagsmorgonen, dvs i morse, och jag körde han till tåget vid 5-tiden. Jag sov ovanligt dåligt inatt, drömde lite ångestdrömmar blandat med att jag fick för mig att vi försovit oss gång efter annan. Ingen jättebra sömn, med andra ord, och desto svårare att stiga upp när klockan ringde 03:50. Men vi vaknade och kom iväg i tid, med marginal för det slaskiga vädret ute.

En numera återkommande syn.

Det var tyst och stilla på jobbet kvart över fem i morse och det kändes helt ok att starta så tidigt ända tills jag insåg att jag glömt att jag tagit hem arbetsdatorn över helgen. Tur i oturen så har en kollega just gått på en längre sjukskrivning så jag kunde nalla hennes dator. Nu passade inte hennes dator i min docka så det blev lite omständigt att koppla om allt men det löste sig. När jag sen vandra mot stadshuset för dagens första möte vid halv nio-tiden så kändes det som att jag gjort halva arbetsdagen redan. 

Den inte så vackra utsikten från mitt kontorsfönster.
(Dock från förra veckan då snön faktiskt låg kvar.)

Eftermiddagens medarbetarsamtal uteblev så jag packade ihop ganska tidigt. Jag hade ju några timmar till godo från morgonen så det var skönt att kunna göra så. Sen har jag mejlat och sms:at en del hemma ikväll, men det kändes ändå gott att komma hem tidigt. Det är ju grymt stor skillnad på att komma hem strax efter 16 istället för strax efter 18. Den tanken slog mig då jag stod och öste in tvätt nummer två i maskinen inte alldeles för sent ikväll. Så himla skönt att hinna få saker gjorda innan man (jag) bänkar sig i soffan och sen inte riktigt orkar mer. Den där arbetstidsförkortningen kanske vi skulle göra verklighet av snart ändå?

Ingen sändning

Jag förstod att de flesta föredragen jag var intresserad av skulle visas på webblänk så jag packade ihop mig och for hem efter jobbet istället för att stanna och invänta kvällens föredrag om utmattningssyndrom. Skulle jag ju inte ha gjort.

Självklart blev det nåt fel på inspelningsgrejerna så det skulle inte sändas. Det kom upp en handfilmad (med mobil) variant på nätet men jag blir som alldeles åksjuk av sånt och det syntes inte så bra så jag la bort det. Synd. Jag får läsa på istället.

Imorgon hade jag biljetter till Sanna Lundell och hennes prat om medberoende vilket jag var nyfiken på redan då programmet kom ut så jag var snabb på biljettbokningen. Men dels så kändes det lite som att jag inte riktigt var helt i fas och ork för det och så öppnades möjligheten att arbeta hemma imorgon (och kunna ta lite flexledigt för att hinna ut en stund i dagsljuset) så jag gav bort mina biljetter till kollegan Anna. Jag hade som ändå inte ordnat nån att ta med mig.

Men jag hoppas att de ska ha löst sin webbsändning tills dess, så jag kan sitta hemma i min soffa och titta.

Torsdagsfest

Ikväll var det middag ute med brudarna igen, trevlig vana (numera) som vi håller hårt i. Bra som dåliga dagar är det ändå trivsamt att ses. Vi hade tänkt oss Pinchos men då det var fullsatt med höstlovslediga barnfamiljer så promenerade vi bort till TC som ganska just nyöppnat efter ombyggnationen. Och det var riktigt mysigt där! Dessutom god mat (med rätt många vegetariska alternativ, så pass att jag hade svårt att välja faktiskt) och spännande dryck att välja på även på den alkoholfria sidan.

Försökte ta bilder på inredningen men de blev lite för mörka och jag lyckades inte riktigt fånga mysfaktorn. Men min tryffelefterrätt fick jag med i vart fall.

Imorgon arbetar jag hemma så det kändes lite som en avslutning på jobbveckan, även om så inte är fallet riktigt. Men en skön känsla oavsett.

Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.

Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.

Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.

Vädergnäll

För att inte tala om vädret. Jag är inte nöjd med vad maj har presterat såhär långt. Det är som en riktig rollercoaster där vädret inom samma timme kan pendla från strålande sol till hagel till snöoväder och tillbaka till sol. Nån av vädergudarna (hur många är de egentligen?) är på ett lynnigare humör än jag.

Vad tycker ni om utsikten från mitt kontor tidigare idag? Fint majväder, inte sant? Den beigebruna lådan som ser ut som nån form av förbränningsbyggnad är kyrkan jag ser från mitt fönster varje dag och vars klockor låter så pass högt när de är igång att jag knappt kan höra mina egna tankar. Det kan vara den mest udda kyrka jag sett.

Bra slut på dålig start

Det som vid hemgångstid kändes som en riktig skitdag med bristfällig motivation och sånt där skräp man får bita ihop och ta när man är chef (trots att man långt ifrån alltid förtjänar det), så blev det ändå en helt okej dag. Jag hade sedan tidigare en inbokad middagsdejt med bästtjejerna, Ulrika och Anna, och även om det kändes som att jag mest ville hem när jag stämplat ut från jobbet så var middagen nog precis vad jag behövde.

Vi testade nya restaurangen i stan, Orangeriet, en utomhusrestaurang inomhus, skulle jag vilja kalla det. Med boulebanor och mat, allt i en riktigt mysig miljö. Det kändes lite som att sitta i en berså faktiskt. Maten var absolut helt okej, inte den bästa svamppasta jag ätit men mer än godkänt. Lite salt men sånt gillar ju jag, jag skulle helt klart äta den igen.

Skönt att få ventilera lite, vilket vi alla tre nog behövde idag, få skratta och filosofera. Jag är glad att vi får till de här kvällsdejterna med rätt jämna mellanrum. Senaste tiden har det sällan gått två veckor mellan varje och det är bra. Snudd på lyxigt. Att vi får till det trots att majoriteten inte längre bor i stan, att majoriteten har barn och vi alla jobbar heltid. Tacksamt!

Tough love...och ost!

-Såg ni det jag skrev om föreläsningen i chatten?
-Mmm
-Men ingen av er svarade, var det för att jag inte svarat er så mycket sista tiden?
-Nädå. Det var bara inte intressant.

Hård men hjärtlig, så är jargongen när jag träffar mina bästa tjejer ute efter jobbet. And I love it! Enda problemet är väl att vi inte riktigt hinner ses så ofta som vi önskar. Men det kanske alltid är så med människor man gillar?

Vi var på Socialize igår och åt riktigt god mat i en väldigt mysig restaurangdel och blev nästan ivrigt uppassade (fast på ett sött sätt) hela kvällen vi satt där. Jag åt stekt ost och saltbakad kål toppat med äpple och en massa annat gott. Och sen äpple igen till efterrätt men då grillat och serverat till nån ishistoria och vaniljgrädde. Väldigt gott. Kan definitivt rekommendera alla Ume-bor ett besök! 

Det enda att klaga över var möjligtvis att vinet var lite väl snålt tilltaget. Å andra sidan var husets röda ett riktigt gott ekologisk vin så jag var ändå nöjd.

Lyx på en torsdag alltså!

Invigning av Kulturhuvudstadsåret

Så var då Kulturhuvudstadsåret 2014 invigt. Och jag/vi (M ledsnade rekordfort) såg det på tv. Den första halvtimmen var, enligt mig, ganska trist. Talen var torra och jag kan inte förstå att man måste ha så mycket papper och läsa så mycket innantill för något man sägs ha förberett sig på i 6 års tid.

När ljusshowen väl kom igång kändes det dock som att något hände. Då blev det snyggt och intressant. Även om jag kanske inte riktigt greppade den där skotern som for runt och sprutade eld.

Trist nog känner jag mig beredd att skriva under på VK:s Evelina Burströms åsikter (bortsett att jag kanske hade ännu lite mindre tålamod med talen). Jag tycker att det är jättefint och självklart att den samiska kulturen ska vara en del av Kulturhuvudstadsåret men det känns snudd på förljuget att påstå att det är en så pass stor del av Umeås kultur som invigningen gav sken av igår. Lever verkligen Umeå upp till det alla andra dagar eller ville vi visa oss lite exotiska när omvärlden tittade på? Det ger lite dålig bismak, måste jag säga.

Vi har mycket större spridning på kulturlivet än det vi fick se igår, tycker jag. Det finns så otroligt många engagerade och vi har många enskilda kulturpersonligheter som gjort sig ett namn utanför kommunen. De hade väl kunnat vara med på nåt hörn? Varför inte visa spridningen under själva invigningen och sen erbjuda så mycket mer av allt under resten av året?

Efter invigningen var över for vi in till stan för att se Klungan-föreställningen på Sagateatern. Och där blev vi påminda om den där sidan som inte synts i Kulturhuvudstadsåret; det där som pengarna inte längre räcker till. Sagateatern hotas av rivning och en grupp har bildats för att försöka rädda den gamla fina teatern. Jag vet att det är lite som att jämföra äpplen och päron, men det är svårt att inte tänka på den nyss utförda invigningen värd 20 miljoner kronor och en nedläggningshotad liten men väldigt uppskattad teater mitt i Umeå samtidigt. Vad är kultur i Umeå?

Lördag

Jag tror vi just bestämde oss för att inte fara till stan tidigare för att se invigningen av Kulturhuvudstadsåret. Vi är lite lata idag och inte så väldigt sugna på att slåss om parkering (vilket vi kanske får göra ändå) och trängas i kylan för att se själva invigningen. Och jag blev mest matt av att kolla lokaltidningen och inse att det är kronprinsessfamiljen som tycks stå i fokus hela långa dagen.

Men, jag ser då verkligen fram emot att se Klungan ikväll! Det ska bli kul, men jag vet egentligen inte alls vad jag har att vänta mig. Jag har hört väldigt lite om den här föreställningen.

Den nya veckorytmen

Jag och veckodagar. Om jag i tisdags tyckte att tiden gick bakåt så förstod jag inte riktigt idag hur det redan kunde vara torsdag. Snart helg! 

Och helgen är i princip redan uppbokad. Imorgon ska vi till en kompis som behövde M:s hjälp att fixa till sin dator och så ska vi då såklart passa på att umgås och äta middag tillsammans. Tills kanske kl 20 då Sara kommer att somna på golvet eller nåt. Nä kanske inte riktigt. Men säkert nästan.

På lördag är det invigning av Kulturhuvudstadsåret i Umeå (eller om det kanske egentligen är hela helgen, jag vet inte så noga faktiskt, det byggs i vart fall febrilt på stora saker i snö och trä i stadens centrum) som vi kanske ska trängas på om så i vart fall en liten stund. Mest för att vi ändå ska in till stan. Vi ska fara till en kollega som behöver M:s hjälp med dator och nätverk etc (ser ni helgens tema?) och så är det utlovat fika. På kvällen ska vi sen äntligen på föreställningen "På rätt sida om okej" med Klungan, som jag köpte biljetter till och gav oss själva på tioårsdagen i december! Det ska bli spännande. Faktiskt är det första gången jag ska se dem live (ja förutom på fik i stan där jag tycks se åtminstone en av dem rätt ofta, eller som den gången jag mötte alla fyra mitt på ett övergångsställe och blev så starstruck att jag höll på att bli påkörd). Så det ser jag fram emot.

Ja, och så ska jag skriva det där revisorsutlåtandet som jag först inte längre behövde göra och sen entledigade mig ifrån men som det inte ens en vecka före utsatt mötestid plötsligt åter fanns akut behov av igen så jag snällt fick ställa upp och backa bandet lite. Det har jag inte skrivit än men inbillar mig att jag ska hinna...nån gång där emellan och helst före lördag kväll.

Så söndag blir städ- och filmtittardag i myskläder utan telefon och utan andra måsten, tror jag. Sen kör det igång igen, ni vet. Första gången på evigheter som jag har ett 7-16-jobb och redan har jag en liten känsla av ekorrhjul. Och det trots att det varit något jag önskat mig ett tag. Lediga helger alltså. Jag är väl helt enkelt bara inte van vid de nya rutinerna.

In retrospect

Och jo, jag hade visst tänkt skriva lite om den där händelsen i Umeå förra helgen. När några frustrerade unga män med tillhyggen vandrade genom Umeå med fanor och riktigt dåliga budskap. Det där som vi fick lite rapporter om medan vi var på vår ikea-resa. Men jag var för trött, i dubbel bemärkelse, och framför allt för arg för att få ner något vettigt. Och sen kom måndagen då hela Umeå (ungefär) samlades på ena torget för att berätta att det där inte är välkommet här. Och då blev jag så stolt och glad att det inte gick för det. 

Mycket skit har hänt i Umeå det här året, men det går inte att mucka med Umebor hursomhelst.

Tillbaka i sjukhusmiljö

Flyttprojekt på hemmaplan brukar ju vara sådär lagomt rörigt, även om ena halvan är en hyfsat planerad och organiserad typ. Försök då istället med en hyfsat oplanerad flytt där ett 15-tal personer med ganska vitt skilda vanor och ordningsuppfattning ska flytta från två ställen och enas i en och samma kontorsmiljö. På samma förmiddag.

Men det gick! Idag skedde det och alla kom med (tror jag), inga saker försvann (tror jag) och nästan alla blev nog sådär lagomt nöjda åtminstone. Jättefina lokaler har vi flyttat in i! Förvisso ett stenkast längre från centrum, men med betydligt trivsammare utemiljö (både nya broparken och älvpromenaden alldeles inpå nästan) och kanske mer lagomt avstånd till Ica än tidigare. Istället för att dela kontor med en person delar jag nu med tre personer och det kommer säkerligen både ha sina för- och nackdelar, men jag tror att det kommer att bli ganska skojigt.

Och så är jag åter i gammal sjukhusmiljö, nämligen ett av landets äldsta bevarade lasarettshus. Tidigare jobbade jag i lokalerna som inhyst Umeås mentalsjukhus så det är kanske bara riktigt att jag åter är i liknande byggnad. På väggarna hänger gamla fotografier med uppradade barn bredvid sjuksköterskor, samtliga ser ut som att de både sålt smöret och tappat pengarna, men det är lite charmigt med såna där historiska bilder, tycker jag. Den åsikten delas dock inte av alla mina kollegor; vissa tycks tro stenhårt på ryktena om att gamla barnpatienter 'går igen' i huset. Ja, det skulle ju onekligen liva upp vardagen, säger jag.

Höstromantiker

Efter jobbet idag stannade jag i stan och åt middag, drack ett glas rött och inhalerade en espressoshake till efterrätt med bästtjejerna Ulrika och Anna. Som vanligt så trevligt det kan bli. Jag promenerade sen hem till lägenheten och slogs som så ofta av hur vackert Umeå är när det vill. Som en känsla som växer med tiden, eller så är det jag som blir allt mer sentimental med åren.

Vy från gamla träbron över Umeälven

Men just ikväll var det en sån där ofantligt skön och fin sensommarkväll, perfekt att vandra hem i. Det märks helt klart att min favoritårstid är på ingång. Jag smyglängtar lite efter hösten faktiskt.

Lokaltidningsbesvikelse, sort of

Varje dag jag kommer hem till lägenheten i stan och tömmer brevlådan på väg in känns det som att jag bär in en hel regnskog med gratistidningar. Jag förstår verkligen inte vad människor utan "ingen reklam, tack"-skylt gör med allt papper som landar dagligen i deras hem. De kan knappast ha nåt annat att göra än att springa till returen.

Jag förstår det där med att det är svårt att lyckas som traditionell papperstidning idag och en stor del av mig skulle nog också känna sorg om det försvann helt, men är gratistidningar om just ingenting lösningen? Jag läser dem knappt och känner att skulle jag vilja det skulle det väl vara hur praktiskt som helst att kunna hämta upp en på närmaste fik, på kvarters-Ica eller var man nu föredrar. 

Samma sak gäller kyrkans tidning, som man inte heller tycks ha rätt att välja bort. Skulle jag plötsligt få ett slag i huvudet och bli åt det religiösa hållet kanske jag själv kan be att få en? Så behöver ni inte trycka en som jag inte ens längre orkar bemöda mig att göra till toalektyr?

Lite grinig och bakåtsträvande är jag nu kanske, men nog är det mycket papper som delas ut i vår stad?

Ljus & mörker

En medarbetare på jobbet nämnde att det bara varit 1,7 soltimmar i Umeå förra veckan. Jag tänkte att det lät väl lite men mycket riktigt visade det sig stämma. Det HAR varit extremt mörkt den senaste tiden med andra ord, det har inte varit inbillning. Och jag tror faktiskt, mörker- och vinterälskare till trots, att det börjat påverka mig. Den här veckan har känts lite motig faktiskt. Jag har sovit sämre, det har varit segt på mornarna, och jag har känt att humöret och orken inte alltid varit på toppnivåer på jobbet. Tur att jag är på en arbetsplats där det skrattas hemskt mycket!

Tur också att jag bor i Umeå, där jag kan få ljusterapi i väntan på morgonbussen (jag utnyttjade det faktiskt imorse).

Att engagera sig eller inte

Imorgon äger Feministiskt Forum rum i Umeå på universitetet. Jättekul att det blivit något av det till sist! Jag hoppas att det blir välbesökt, själv har jag väl tänkt att gå, en del av dagen i vart fall, om jag inte helt fallerar vad gäller orken. Ska jag vara ärlig så är jag inte alls sugen just nu, men så är jag fatalt trött också efter en massiv jobbvecka. Så vad jag känner nu räknas som inte riktigt.

Jag försöker dock att inte göra det till något jag 'måste' gå på, det tar liksom det roliga ur det. Så jag låter det vara och känner efter imorgon när jag vaknar helt enkelt. Det är bara så lätt att det kommer tillbaka till just den där känslan av 'måste' som jag kände mot slutet av mitt tidigare ganska omfattande involverande i liknande sammanhang. Det är lite synd att jag är så 'allt-eller-inget' när det kommer till att engagera mig, det hade varit roligt att börja vara med lite på ett hörn någonstans igen. Men jag vet att jag inte funkar så dessvärre.

Jag saknar dock det där lite. Att hålla på med något utöver jobb och umgänge. Att göra något, om det så skulle vara ideellt arbete eller något annat. Det är ett litet hål i livet utan det (och ett litet dåligt samvete), men jag har inte riktigt kommit fram till vad jag vill fylla hålet med. Det vore väldigt skönt att hitta ett engagemang som inte innebar så mycket strid. Jag saknar t.ex. inte alls tiden då jag återkommande fick radera kommentarer här på bloggen som var hotfulla eller bara idiotiska och elaka för att jag stack ut mitt feministiska huvud. På ett sätt önskar jag att jag saknade det. Men lusten att göra något finns hela tiden i bakhuvudet och de politiska åsikterna är fortfarande starka så nån gång blir det väl något av det igen. Eller så blir det något helt annat.

Nu ska jag sluta svamla och gå och lägga mig tror jag. Imorgon är en annan dag.

Immun mot kritik?

Och precis som jag förutspådde så agerar Lennart Holmlund som den gås han är; allt rinner av honom och han missar målet totalt. Han tror tydligen att uppståndelsen handlar om att han kritiserat media. Att folk är upprörda över hans syn på missbrukare tycks han helt stänga ute. Och förresten så är det ju ingen mer än mediafolk som kritiserat honom, om man ska tro honom själv. Han publicerar inga kommentarer på sin blogg men hävdar alltså att majoriteten av dem samt även de sms han fått varit positiva? Hur ska vi kunna veta det? 

Jaja, jag lämnar det där nu. Han är så ignorant att han inte är värd besväret. Men man kan ju undra hur  sossarna ska återskapa förtroende och sympatier när man har en sådan person vid makten i Umeå?

Usel människosyn i Umeås politikertopp

Jag har sedan länge lovat mig själv att inte läsa Umeås 'kära' kommunalråds blogg, men i helgen blev det rubriker som gjorde att jag inte kunde låta bli. Det skulle jag gjort. Det finns nämligen få människor på denna jord som spelar på mitt blodtryck som Umeås (s)-ledare Lennart Holmlund. Mannen som tycks klara sig ur vilka knipor som helst. Han kan säga vad han vill, tycka hur han vill och bete sig hur han vill, det återkommande försvaret "jamen han säger iallafall ärligt vad han tycker" tycks förlåta varje snedsteg han nånsin gjort. Hans grepp om den här kommunen är, i vart fall utifrån sett, mycket märkligt.

Nåväl, i helgen var det ett nytt uttalande som gav rubriker, och denna gången nådde det även nationell press. Holmlund kände sig manad att beklaga sig över den mediauppståndelse som uppstod i och med Whitney Houstons frånfälle och begravning. Och självklart står det honom fritt att ifrågasätta mediabevakning. Det som blir långt mer problematiskt är hans ifrågasättande av Houston som person och kanske framför allt som förälder; där häver Holmlund ur sig en rad anklagelser som han uppenbart själv sugit åt sig från den press han i första andetaget beklagar sig över. För vem vet hur saker fungerade i familjen Houston? Vem vet hur hennes missbruk såg ut, vad det grundade sig i, hur mycket hon försökte ta sig ur det etc.

Framför allt vittnar Holmlunds utspel om både en dålig människo- och kvinnosyn. Missbrukare är tydligen inte välkomna att ha några talanger, att hylla de positiva sidorna hos en missbrukare är, enligt Holmlund, att hylla missbruket. Han häver även ut sig att Houston skulle ha varit en dålig mor och att hon kunde ha "valt annorlunda" eftersom hon tjänade så mycket pengar.

Vad jag fått veta så är Holmlund själv ett fan av Elvis Presley. Jag har dock aldrig hört honom uttala sig om Presley som fadersfigur eller huruvida hans fans sponsrade hans missbruk och död ekonomiskt genom att köpa hans musik eller se hans filmer.

Så, nu har jag skrivit av mig lite. Jag rekommenderar ledarbloggen på Folkbladet, Daniel Nordströms text kring det hela om ni vill läsa mer om "Umeås stolthet". Och vet ni att jag tror att han kommer gå helt oberörd ur den här 'stormen' också; han sa ju bara ärligt vad han tyckte?

Edit: Nu har även Fredrik Virtanen läst Holmlunds blogg.

Komsi, snön!

Det ryktas ivrigt på facebook att det skulle ha snöat i Umeå idag, samtidigt som andra menar att det enda de sett är regn. Så vad ska jag tro? Jag har inte sett någon snö så då har det nog inte hänt. Där gatubelysningen lyckas tränga igenom det annars så beckmörka ser jag bara blöta i vart fall.

Det verkar inte bara vara jag och A.M.O som längtar snö, det är då ett som är sant.

God mat och syskonkärlek

Det blev mer övningskörning idag. Jag ville städa huset med övriga ville hellre fly huset istället. Hm. Men det var trevligt. M bjöd oss på den nya thairestaurangen i Umeå (på rätt sida älven!) och det var riktigt gott. Äntligen ett bra thaiställe! Som jag har saknat det. Fint, fräscht och med trevlig personal. Och med nästan lika många veg-rätter som annat. Nu vill jag också ha ett bra libanesiskt ställe så är jag nästan nöjd för stunden.

Det går för övrigt framåt för syrran med körningen. Fast idag blev det lite mycket med all stadskörning. Det är som det senaste nya hon fått börja med. Umeå är ju rondellernas och vägarbetenas stad så det är inte alldeles enkelt. Men hon gör det bra, trots misstag ibland. Främst är vi imponerade av att hon inte tappar humöret, släpper ratten eller ger upp vid motgångar. Hon är envis och fortsätter, det gillar vi. Jag menar tre motorstopp i rad vid trafikljuset med lång kö bakom; det hade tom fått mig att lacka. Speciellt med en storasyster i baksätet som tjöt av skratt samtidigt... (Jag menar vad gör man inte för att hjälpa till? Tur M är som en filbunke i alla lägen.)