Sändning

Arrangörerna av Psykeveckan fick ordning på tekniken och jag kunde sitta hemma framför datorn och se Sanna Lundells föredrag om med beroende live trots att jag gett bort biljetterna. Och jag är glad att jag kunde se det. Det är så mycket av hennes egen berättelse om sitt liv som skulle kunna vara ett plagiat av min.  Jag kände igen mycket och långt ifrån allt hon sa var nyheter för min del, men allt var värt att upprepas ändå. 

Jag har de senaste åren varit ganska öppen med min egen historia, åtminstone till stora delar, och tycker att jag sedan dess "träffat fler" som berättat om liknande erfarenheter (det är såklart inte fler, bara fler som berättar för att jag gör det). Jag tycker mig ha kommit långt i bearbetandet, självförståelsen och att ha vänt erfarenheten till en styrka, men Sanna Lundell är nog ändå ett steg före. Hon utstrålar i vart fall självsäkerhet och trygghet, och sa många klokskaper jag kommer att fundera över ett tag.

Viktigt och bra föredrag i all sin enkelhet. Jag vet flera som skulle ha behövt se det.

Ingen sändning

Jag förstod att de flesta föredragen jag var intresserad av skulle visas på webblänk så jag packade ihop mig och for hem efter jobbet istället för att stanna och invänta kvällens föredrag om utmattningssyndrom. Skulle jag ju inte ha gjort.

Självklart blev det nåt fel på inspelningsgrejerna så det skulle inte sändas. Det kom upp en handfilmad (med mobil) variant på nätet men jag blir som alldeles åksjuk av sånt och det syntes inte så bra så jag la bort det. Synd. Jag får läsa på istället.

Imorgon hade jag biljetter till Sanna Lundell och hennes prat om medberoende vilket jag var nyfiken på redan då programmet kom ut så jag var snabb på biljettbokningen. Men dels så kändes det lite som att jag inte riktigt var helt i fas och ork för det och så öppnades möjligheten att arbeta hemma imorgon (och kunna ta lite flexledigt för att hinna ut en stund i dagsljuset) så jag gav bort mina biljetter till kollegan Anna. Jag hade som ändå inte ordnat nån att ta med mig.

Men jag hoppas att de ska ha löst sin webbsändning tills dess, så jag kan sitta hemma i min soffa och titta.

Umedalens sjukhus

Det är den årliga psykeveckan i Umeå den här veckan och som en del av det höll bästaste Fanny en föreläsning om sitt magisterarbete om Umedalens mentalsjukhus, så Anna och jag for till Umedalens bibliotek för att lyssna. Vi såg ju hennes utställning när hon examinerades, men då var vi aldrig och lyssnade på själva föreläsningen. Och det var absolut väldigt intressant.

Jag jobbar ju annars i ett av de där gamla husen som varit mentalsjukhus och har sedan jag började där hyst ett ganska stort intresse för dess historia. Men jag lärde mig en del nytt idag igen. Det är absolut spännande och jag hoppas att Fannys intressanta arbete och fina fotografier blir en bok till slut.

Jag skulle också önska att någon passade på att intervjua de som arbetat (och bott, i den mån det går) på mentalsjukhuset och gjorde ett större, personligt reportage (eller varför inte en bok?) med deras historier. Jag har ju jobbat tillsammans med flera av de som började sitt arbetsliv på mentalsjukhuset som 18-åringar och som funnits där och följt med till de nya verksamheterna tills dess att de gått i pension, men det börjar bli få kvar nu som fortfarande arbetar. Men de historier och anekdoter jag har hört skulle absolut dokumenteras och spridas. Det är ömsom ljus, ömsom mörker. För även om behandlingsmetoderna idag kan tyckas brutala och omänskliga till viss del fanns det något annat innanför de där stängslen som erbjöds som vi inte har så mycket av idag. Sysselsättning, gemenskap och högt i tak för det som annars anses som "onormalt beteende". Det fanns något värdefullt och härtligt i det hela. En tillhörighet som rycktes bort från många i och med psykiatrirefomen. Det är absolut en intressant del av vår historia som inte får glömmas. Och då inte bara det rent politiska utan även berättelserna från de som var med. Det mellanmänskliga.

Grubblerier om psykisk ohälsa

Vk har en viktig artikelserie just nu, om psykisk ohälsa bland unga. Lördagens ledare spann även den vidare på ämnet och kopplade det på ett lika viktigt sätt till den valrörelse vi inte riktigt men snart kommer att trilla in i. Det privata är politiskt. Fortfarande.

Själv har jag också funderat en del. Jag blir ledsen av att se att vuxenvärlden inte hängt med i den tekniska utveckling som gör att ungdomar inte längre finns och öppnar sig på samma ställen som tidigare. Självklart är det fortfarande viktigt med ungdomsgårdar och kuratorer på skolor, vilket i allra högsta gra är en fråga om politik och resurser, men lika viktigt är det att det finns vuxna tillgängliga där ungdomar "hänger" på nätet. Virtuella ungdomsledare, om man så vill.

Jag vet inte om depressioner bland unga ökat eller inte, där har jag ingen riktig insyn. Även när jag var tonåring förekom självmord bland jämngamla. Men alla som mår dåligt tar inte livet av sig som tonåringar. Av olika skäl. Många lyckas säkert gå vidare och skapa en sunt vuxenliv men jag har i och med artikelserien och de samtida rubrikerna om Emil Forselius självmord inte kunna släppa tanken på de som bär sin själsliga sorg med sig in i vuxenlivet. De som fortfarande i 25, 30 och 35-årsåldern lider av depression och svårighet att få ihop livet helt och fullt utan besök av tung ångest. Saker försvinner inte för att samhället anser att du är vuxen. Snarare läggs fler saker till listan över det man kanske inte lyckas uppnå (åtminstone inte enl den egna måttstocken). Sista åren har vi haft åtminstone tre självmord bland kända personer i 30-35-årsåldern (Emil, Johanna Sällström samt Anders Göthberg). Många likhetstecken kan dras mellan de tre. Inte minst att de alla var småbarnsföräldrar. Jag har ingen vidare inblick i deras respektive ev orsaker eller bakgrunder, vill jag poängtera, men det är svårt att inte fundera/spekulera och relatera det till personer i ens egen omgivning som dras med psykisk ohälsa.

Jag tror personligen att det inte minst riskerar att bli besvärligt när det blir dags för just karriär- och familjebildande och man inte riktigt får till det efter normen, hittar trivsel i normen eller kanske lyckas uppnå det man hoppats. Inte minst om man känner sig pådriven av en önskan att kunna erbjuda något man inte själv blev erbjuden.

Min poäng med allt det här är att psykisk ohälsa bland unga måste tas på mycket större allvar bland vuxna än vad jag ibland tycker att man gör. Jag har hört åsikter apropå rubrikerna nu senast som "vad har en 13-åring att ta livet av sig för?", vilket är oerhört naivt och nedlåtande. Dessutom kanske vi bör tänka förebyggande för att undvika "fördröjda" självmord i den senare åldersgruppen där man förväntas en massa andra saker. För även om man inte löper banan ut och avslutar livet eller ens visar tecken på det som tonåring är det viktigt, tror jag, att man fångar upp människor med psykisk ohälsa tidigt och erbjuder hjälp. Allt för att undvika att ångesten följer med som en konstant självuppfyllande följeslagare på vägen. Depressioner självläker sällan utan är en lurig dödlig sjukdom som kan få kraft att slå över närsom.

Om psykisk ohälsa

Angående nyheten om Emil Forselius som jag skrev om tidigare idag så kikade jag runt lite på nätet och stötte på en del diskussioner om både det och självmord i allmänhet. Det är verkligen tragiskt slående vad dålig koll människor tycks ha vad gäller depressioner och självmord. Den gängse åsikten tycks vara att man inte borde kunna ta livet av sig när man just fått barn (vilket Forselius tydligen fått), speciellt inte om man uttryckt stor glädje över det samma. Samma sak minns jag att det diskuterades kring när Johanna Sällström tog livet av sig; just föräldraaspekten, att en ansvarsfull förälder inte gör så. Det tyder helt klart på att de som resonerar så aldrig har mått psykiskt dåligt på riktigt eller varit i kontakt med någon som gjort det. Resonemangen då är inte alltid logiska, även om de kan verka så för den det gäller.

Man kan tydligen inte heller begå självmord utan någon tidigare eller pågående kontakt med droger, "dåligt umgänge" eller någon form av "livsskuld". Att bara må dåligt utan en synlig anledning finns liksom inte med på kartan och att begå självmord av den anledningen är befängt. Tydligen.

Nu har jag absolut ingen aning om vad som låg bakom just det här, men min poäng är just okunnigheten vad gäller självmord. Jag tycker att det jobbas hela tiden med synliggörandet av både psykisk sjukdom (såväl depression som annat) och självmord men tydligen går det inte riktigt fram. Eller så är det karaktären på forumen och deras aktörer som det kommer an på. I vilket fall så är det tråkigt att se det.

Migrationspolitik och medmänsklighet

I bilen från Ratan till stan imorse lyssnade jag på ett program på P1 som tog upp frågan om de irakiska barnen som finns i Sverige men som nu tydligen riskerar att kastas ut till sitt "fredliga och trygga" hemland. Man intervjuade två 10-åriga tjejer, varav den ena har fått uppehållstillstånd och den andra väntade på besked. Båda hade erfarenheter med sig i bagaget som iaf ger mig kalla kårar och det var så uppenbart att de båda var väldigt påverkade av detta fortfarande. Det var obehagligt att höra den enas berättelse om hur hennes granne med hjälp av en pistol undanröjt ett kidnappningshot mot henne från två främmande män när hon gick hem från skolan en eftermiddag. Till det kom minnen om hur skolan senare bombats och människor hon känt dött. Utöver dessa upplevelser kunde nu även hennes lärare se hur flickan utvecklade alltmer oro och koncentrationssvårigheter ju längre väntetiden på besked om uppehållstillstånd fortsätter. Den andra flickan, som ändå fått lov att stanna, berättade om hur hon fortfarande kissar på sig på nätterna.

Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.

Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?

Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?

Maniacs!

Dagens fundering: Varför målas alla som söker vård/hjälp av psykiatriskt slag (oavsett anledning) ut som galningar som bara väntar på tillfälle att få mörda en hel familj, hugga ner en minister, köra ner folk med bil i Gamla stan eller kanske vifta runt med en machete på folk på en t-banestation? Och före det har det varit populärt att anta att alla som inte får den hjälp de söker omedelbart far ut och ger sig på människor i blandade hemska metoder.

Hela den där mediala retoriken bidrar enbart till att färre av de som skulle kunna må bättre genom att få stöd, råd och hjälp från psykvården faktiskt söker sig dit. För man ser sig inte som "psykiskt sjuk" eller "galen", och man vill inte heller att människor i ens omgivning ska tänka att man är det. Och det här är ingen tes, jag vet att det är så. Totalt kontraproduktivt men såklart helt i handen på de som vill fortsätta dra ner budgeten för psykvården.

(Därmed inte något sagt i skuldfrågan i det fall där just sådana här argument lyfts just nu. Jag vet inget om det. Jag får erkänna att jag snabbt hängde på medias lösning från början, men lovar att jag drog lärdom (igen) av att tro på det som skrevs som lät så övertygande klart.)

Dagens sekundära frågeställning är såklart hur; hemliga är egentligen "hemligheter" som publiceras på expressens nättidning?

Risker med öppna universitet?

Usch, läste igår när jag kom hem att en lärare på sam på Örebro universitet blivit knivskuren i nacken och att det hela var väldigt kritiskt. Mycket läskigt!
Idag står det på flera ställen att det kan vara resultatet av den öppna miljö som är och ska vara på universiteteten, men jag är inte så säker på att det tvunget måste vara någon utifrån. Det första jag tänkte på var snarare om de väldigt obalanserade psykiskt sjuka personerna som fanns där som inskrivna studenter när jag var där, finns kvar. Det troliga är dessutom att det finns nya, fler. Jag hade att göra med i vart fall två, vilket till sist gjorde att vi faktiskt stängde till kårens kontor lite mer, och hade en del säkerhetsrutiner, som att inte sitta ensam på kvällarna och jobba, på grund av den ibland hotfulla stämning som kunde uppkomma.
Det var naturligtvis inga onda människor, det vill jag inte säga. Utan personer som kanske skulle ha behövt en annan form av stöd från samhället än att vara på universiteten. Människor som levde med en annan verklighetsbild än många andra.

Därmed inte sagt att jag tror att det måste vara en psykiskt sjuk person som gjort detta. Även om jag någonstans nog tycker att man bör vara det om man gör en sådan sak. Men, det finns en massa skumma människor som kan tänkas ha alla möjliga motiv för en sådan sak. Det finns andra orsaker som snurrar i mitt huvud, men jag hoppas bara att allt ska gå bra till slut, oavsett motiv och gärningsman.