Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Busy week

Alltså tröttheten! Jag vet inte om det var en tröst att i princip hela kontoret var ungefär lika trötta och sega idag. Ett större antal av oss på kontoret deltog i varierande fart i Blodomloppet igår, men jag har ju svårt att tro att det skulle vara orsaken. Jag och ett par andra idag dödströtta kollegor gick till exempel 5 km runt, och det hör inte till ovanligheterna för någon utav oss och borde inte ha knockat oss.

Glad jobbtrio!

De här gräsänka-dagarna jag haft sedan M åkte till Irland med jobbet på konferens i måndags har inte riktigt spenderats som jag hoppats. Jag hade tänkt städa, se film, pyssla i trädgården och ta någon tidig eftermiddag och bara vara hemma och softa med katterna. Istället har jag mest bara jobbat, jobbat, jobbat (problemen har som kommit och gått hela veckan) och så varit trött. Och gått blodomloppet, ett väldigt trångt och varmt sådant.

Ja, och så hade jag en rätt märklig intervjuupplevelse. Inte av den jättebraiga sorten heller. Men jag blev en erfarenhet visare och fick mer tydlig riktning kring vad jag vill.

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften
 

2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Over night oats

Jag har förresten provat att äta over night oats till frukost på jobbet två mornar nu. Den som påstår att det är gott måste ju ha nåt bekymmer. Jag har använt mig av havremjölk båda gångerna och smaksatte med kardemumma dag ett och lite äkta vanilj dag två. Ingen revolution nån av dem... Bärblandningen med tinade blåbär och hallon lyfter förstås och är nog det som gör det ätbart. Annars smakar det faktiskt rätt och slätt precis vad det innehåller; blötlagda havregryn.

Men jag får erkänna att det inte varit så dumt med frukost. Det och askarna med ekologiska körsbärstomater som jag haft på skrivbordet och mumsat på har tex gjort att jag inte varit vrålhungrig vid 11-tiden som jag brukar vara. Så det kanske funkar. Vi får väl se. Det känns som en bra grund. Nu ska det bara till ännu lite mer rörelse i gammkroppen också så kanske jag är på banan igen.

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

Så det är det som skapar medelålderskrisen?

Ny vecka, nya tag, heter det ju. Förra veckan var lite upp och ner. Jag hade del ett i min försenade 40-årskontroll till veckan och förvånades över vad det gjorde med mina funderingar. Möjligen hade jag förväntat mig lite hälso- och eller åldersångest, men den uteblev faktiskt. Inte ens viktångesten gjorde så stor affär av sig själv, vilket var skönt.

Nej istället var det frågorna i det tjocka frågeformuläret jag fick att fylla i under tiden jag gjorde sockerbelastningen som fick tankarna att vandra. Jag hade inte förväntat mig de frågorna riktigt. "Hur många, bortsett din närmaste familj, känner sig som hemma hos dig?" Eh...ingen? "Hur många personer samtalar du med utan att tänka dig för vad du säger?" Eh...ingen? Inte om jag ska hårddra det i vart fall. Klart jag kan få ur mig ogenomtänkta saker ibland, men inte så att jag inte tänker på vem jag pratar med, tex. "Hur lång tid under de senaste 14 dagarna har du känt dig lycklig?" "Eller lugn och harmonisk?" Alltså jag vet verkligen inte. Definiera lycklig?

Resultatet blev att jag gick därifrån med funderingar om lycka och om jag särskilt udda och egensinnig. Inte bara introvert, vilket jag lärt mig att jag är, utan tokigt för mig själv? Hur är alla andra?

Bortsett det så hade jag ett väldigt bra blodsockervärde, både före och efter belastningen. Och när lite stress fått lägga sig ville undertrycket bli lika bra som övertrycket. Skönt så. Nästa vecka ska jag på återbesök och då är det frågorna som står i fokus, plus lite fler blodprover som jag ska få svar på. Jag hoppas att det blir en mer positiv upplevelse.

Hälsoläget

Bortsett lite hosta så är jag nu äntligen frisk från förkylning/influensa/whatever det nu var jag hade. Fem veckor tog det. En hel evighet! Peaken kom förra helgen då jag plötsligt fick hög feber, nästan 40 graders feber. Efter det tog jag en sjukdag faktiskt. Värst är nog orken och den är inte riktigt åter fullt ut än. Jag brukar (faktiskt) småspringa uppför de två trapporna till vår kontorsvåning på mornarna men fortfarande känns det som att jag sprungit ett lopp när jag väl tagit mig upp. Frustrerande känsla.

Jag tog helgen som gick helt ledigt, inga måsten, inget inbokat, knappt ens städning. Vi hälsade på svärföräldrarna en stund, det var helgens enda ansträngning. Skönt som attan faktiskt, även om det inte gick helt utan att jag kände mig lite frustrerad över mig själv.

Nu ska jag bara genomlida den här mensveckan (no picknick efter 40, har det visat sig...) men sen ska jag banne mig börja röra på mig igen och återfå styrka och välmående igen.

Self-gifting

Hög trötthetsfaktor ikväll, men så har det varit den första arbetsdagen sedan i torsdags också. Jag tror ledighet är farligt, det tar en stund att hitta farten igen. Men det kommer sig nog.

Imorgon blir det en plötslig halvdag. Jag hade avsatt eftermiddagen för att sätta ihop det sista på en planeringsdag jag ska ha med en arbetsgrupp på torsdag men så dök det plötsligt upp en möjlighet till nya naglar efter lunch imorgon. Hon jag går till har varit bortrest i ett par veckor drygt och jag bokade mitt återbesök så sent att det inte fanns tid förrän nästa torsdag, och då bokade jag före jul. Jag hörde av mig idag och bad henne ha mig i åtanke om det dök upp nån tidigare möjlighet och då hade hon just fått ett återbud till imorgon. Yeay!

Så jag flyttar min planeringstid till kvällen och jobbar då istället. Det funkar lika bra. Det stör mig att jag tappat två naglar och att de övriga har en utväxt som kanske inte syns så mycket om man inte vet om det, men jag ser det och pillar på det hela tiden och så saknar jag den där lilla lilla fina känslan som nya naglar ger mig, trots att jag är missnöjd med det mesta andra ytliga just nu. Händerna är ju i blickfånget rätt mycket. Beroende? Ja, kanske lite. Men det må så vara då.

Men hon lär inte bli så nöjd då hon ser mina trasiga nagelband som jag bitit på i brist på annat... Inte har jag varit så bra på att olja in händerna heller. Och trots det så fortsätter mina naglar att växa som tokar. Det kändes idag som att jag måste ha haft de här naglarna i 7-8 veckor men jag ser ju i kalendern att det är ganska precis fem veckor. Förra gången gick jag en vecka längre utan att det kändes besvärligt, men det tycks vara 5-6 veckor som är nån slags standard för mig. Ev kommer de att dra ner på tillväxttakten, har hon sagt, när jag nu inte längre biter på naglarna. Det hade ju varit smidigt.

Dessutom; just före min bokade tid har jag ett möte som jag gruvar mig för en del. Låt oss hoppas att det blir mer av en firande present till mig själv än ett tröstpris.

Back

Igår kväll och natt stormade det ute så att det ryckte i huset, det riktigt skakade i soffan när jag satt framför tv:n på kvällen. Vi var helt övertygade över att det skulle bli strömlöst förr eller senare, men det skedde faktiskt aldrig. Och vi for om båten på vägen hem för att kolla att den stod kvar och där såg det också lugnt ut.

Första arbetsdagen för i år är gjord och flöt på ungefär som tänkt. Den där spännande huvudvärken, eller vad den ska kallas, kröp på strax före lunch och den där brusande känslan i kroppen kom och gick. Men det var lugnt på jobbet så jag hann få en hel del gjort, det trots att jag glömde min jobbdator hemma och fick göra så gott det gick med en frånvarande kollegas dator istället. Ett planerat möte blev av, ett blev inställt men istället dök det upp ett spontanbesök som jag kunde lägga tid på istället.

På fredag och måndag har jag tagit ledigt och jag tror att jag kommer att låta det vara så även om jag var tveksam ett tag. Det skulle vara skönt med en städdag hemma på fredag och på söndag är det Golden Globe-galan som kommer att sändas på TV4 så då vore det väl lämpligt med den tänkta ledigheten. Och så får jag lite mer andrum och tänkeutrymme, och jag tror att jag skulle må gott av båda ett par extra dagar till innan allvaret drar igång på riktigt igen. Jag ska försöka hålla ledigheten så oplanerad som möjligt dock, med undantag för en redan inbokad lunch på lördag med bästvännerna inklusive nybebisgos. Det ser jag fram emot.

Att vara trött

Skön kväll; har suttit i mitt hörn i soffan med datorn i knäet, nån legofilm på tv:n som jag kikat på när den pockat på min uppmärksamhet, en kanna te och julklappschoklad på bordet. M ligger på sängen i rummet bredvid, med sin blippblopp-musik i lurarna och nån slags systemdokumentation som han läser på om på datorn. Trötta katter i fyra hörn. Myskväll på riktigt faktiskt.

Jag har varit ledig en dryg vecka men igår var första dagen helt utan något inbokat. Jag ska inte påstå att det varit stressigt att vara julledig, men dels har jobbet fortsatt att pocka på mitt intresse (hade tex en del telefonkontakt på självaste julafton) och så just det där att faktiskt försöka att bara koppla av och låta saker vara som de kommer; det har inte riktigt blivit så. Förrän nu då.

Jag har varit lite halvsjuk sedan jag gick på ledigt. Haft ont i halsen på kvällar och nätter, hostat en del på nätterna och inte kunnat sova. Haft en sjukkänsla i kroppen lite diffust. Utan att riktigt vara sjuk.

Jag hade en halvdag hemma i förrgår då M jobbade och jag skulle bli upphämtad av Lil'sis först efter lunch. Och jag tog mig inte ur sängen. Inte mer än för att hämta frukost. Jag vaknade tidigt som vanligt men blev sedan kvar i sängen och såg på tv utan större engagemang. Sen fick jag hasa mig upp och skynda mig för att bli klar i tid till hämtningen. Igår hade jag en heldag på nästan samma vis förutom att det dåliga samvetet fick upp mig ur sängen för att tvätta, diska, sätta upp allehanda gottigheter till fåglar och ekorrar ute och bädda rent i sängen. Inte så många jobbiga saker kanske, men varje gång tog det kraft på ett märkligt sätt. Bara för att känna mig lite duktig då M kom hem från jobbet.

Jag fick migrän-aura just som vi skulle ha börjat med julmaten i söndags, tog migränmedicin och vilade ett par timmar, men sedan dess har huvudet inte riktigt varit som det ska. Det är som att "migrän-baksmällan" jag brukar ha en dag efteråt har dröjt sig kvar en vecka nästan. Inte riktigt huvudvärk men en slags skörhet som är svår att beskriva i ord. Igår tog jag värktabletter och satte i bettskenan innan jag la mig och fick en riktigt bra nattsömn. 

Så kanske det vänder nu. Men jag blir orolig, som bekant, och oron gör att jag blir yr (det känner jag igen sedan tidigare) och att jag känner efter ännu mer och får för mig en massa saker. Egentligen tror jag att jag kanske mest, utöver nån slags förkylning som inte riktigt får utrymme att bryta ut helt, är ganska ut-slut av en riktigt intensiv höst. Jag har varit dålig på att lyssna på mig själv, dålig på att vila, dålig på att sätta gränser, dålig på att äta bra och röra på mig vilket i sin tur ökat på vikten i en ganska hastig takt mot slutet av året vilket i sin tur gett mer ångest och känsla av misslyckande vilket gjort att jag säkert tagit i ännu lite mer på andra håll som att prestera ännu lite mer på jobbet. Dålig cirkel, med andra ord. 

Så kanske jag behöver vila. Kanske är det ok att ställa in saker jag bokat under ledigheten och istället bara sitta i min soffa med skvalljud omkring mig, läsa bloggar och reportage som jag lagt på hög "i väntan på tid och ork". Jag har varit ledig i en vecka utan att ha tagit en enda tantlur! Det gjorde jag jämt förut, hade aldrig svårt att somna en stund i soffan eller bredvid M då han såg nåt på tv som jag hade milt intresse i. Nu är det som att huvudet surrar på så att det inte går att stänga ner nog för att ta en tupplur mitt på dagen. Det är svårt nog att somna på kvällarna.

Ja, det var en lång rant om mitt mående. Skönt att få det ur mig kanske. Oron brukar minska då och det hjälper. Tre lediga dagar kvar innan jag ska in och jobba två. Sen har jag flaggat för två lediga dagar till men jag får se hur det blir med det.  En sak i taget.

Målinriktad igen

Förra veckan utmanade M mig via aktivitetsappen till våra klockor med en motionsutmaning. Idiotiskt att anta en utmaning från en medlem i en väldigt tävlingsinriktad familj, men det kallas ju inte utmaning för att det är enkelt? Att jag inte skulle vinna hade jag väl koll på, men bortsett det så var det en riktigt bra vecka för min del, mycket faktiskt tack vare vår lilla tävling.

Jag blev manad att promenera mellan möten även vid sämre väder och varje kväll turades vi om att gå på bandet i vardagsrummet. Vissa dagar fick jag faktiskt ihop fler poäng, men i slutet vann han just så pass som det behövdes.

Jag passade på, smart nog, att starta om mitt matt-koll-program (viktklubb) i mobilen också och försöka kombinera dem och därmed ge mig själv en bra start. Och det funkade riktigt bra! Jag vägde in mig i måndags och i fredags morse, fyra dagar senare, tjyvvägde jag mig av nyfikenhet och kunde se att jag lyckats tappa 1,7 kg i vikt. Bra start! Nu har vi varit iväg i helgen och jag har inte hållit kosten helt bra (men ändå tänkt på vad jag valt osv) så invägningen imorgon kanske inte blir lika lyckosam, men bara vetskapen om att jag varit där har gett mig blodad tand.

Imorgon startar vi en ny tävlingsrunda!

På gång!

Heja mig, jag har kommit igång med gåbandet om kvällarna igen! Jag hoppas det är en trend som håller i sig, det är tredje kvällen på rad nu i vart fall. Ikväll var det ganska tungt men jag gick något lite långsammare än vanligt bara och höll ut i minimitiden på en halvtimme. Allt är bättre än inget.

Jag har inte riktigt koll på när M landar imorgon men skulle det vara lite senare än rimligt att jobba en fredag så har jag packat badväskan också. Vi får väl se. 

Jag ska låta det här hålla i lite sen blir det än bättre koll på kosten också. Satan om jag inte ska komma ner i ett bättre trivselläge igen. Det gäller bara att se bortom känslan av gigantiskt misslyckande. Och hålla mig från allt vad speglar heter (dålig snabbtur på stan idag...).

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

Mera bus

Gårdagens "busande" har kanske till sist gett lite resultat. Eller kanske snarare de tre omgångarna tillsammans. Den ska ju fortsätta verka under 48 timmar efter påstrykning så det är säkert en samlad kraft av alla försöken. Jag skulle dock inte säga att jag har en solbränna att reagera på direkt. Men jag ser skillnad från områden jag inte smörjt in (medvetet just av den anledningen).

Googlade lite och hittade recensioner på inköpsställen lite här och var som sa liknande saker. Den stora massan är supernöjda, men så sticker det in en och annan person med, liksom jag, väldigt ljus hy som säger sig knappt fått nån effekt alls trots flera försök på kort tid. Så det är kanske inte bara jag. Märkligt är bara förnamnet. Typiskt en sån sak som jag skulle vilja orsaken till. Bara för att förstå och veta.

Funderar på att beställa en annan från samma märke och se om den funkar bättre. De har en som heter Winter Skin, eller nåt liknande, som ska vara speciellt för ljus hy.

Fördömd vit/röd/fräknig

Tja, oron var rätt obefogad. Jag vaknade upp lika vit som tidigare, skulle jag säga. Med ett undantag; mina handflator är mer åt det gulbruna hållet än vad de brukar vara. Det ser, som tur är, inte sådär smutsigt och ojämnt ut, men självklart lite knepigt att resten inte har någon färg. Dessutom skrubbade jag händer efteråt med nagelborsten, så hur det kunde bli så är lite oklart.

Jag körde ett extra lager som fick sitta i en dryg timme i torsdags kväll men fortfarande inget resultat. Vad betyder det? Fastnar inte ens brun-utan-sol på mig? De ekologiska produkterna fäster på döda hudceller; har jag bara sådana i handflatorna? Weird.

Tigerkakan begins

Ikväll, när jag ändå haft hemmet för mig själv, passade jag på att testa min "bus-produkt". Den kom blixtsnabbt på posten, igår redan, så det var ju vara att testa.

Jag började med benen, eftersom de är hyfsat enkla att gömma i kläder om det skulle gå fel. Moussen luktade skumt kaffe och var enkel att stryka ut, fast jag var ändå inte säker på om det blev jämnt eftersom det gick in så fort. Ett stort plus ändå att det torkade in fort, jag avskyr kladd. 

Instruktionerna sa att det skulle verka i 1-4 timmar beroende på önskad styrka men på videos på nätet verkar det vanliga vara att man låter det vara över hela natten. Jag var en hel del fegare än så, så efter 2,5 timme så sköljde jag av det. Det skulle redan då synas, enligt instruktionen, och sedan långsamt fortsätta utvecklas de närmaste 24 timmarna. Fast jag tyckte mig så inte se så mycket alls, varken då eller nu ytterligare en timme senare.

Det gjorde mig lite mera modig, så nu har jag just sköljt av ett lager från ansiktet, armarna och den delen av överkroppen som jag når själv... Men det satt knappt i en timme innan jag fegade ur. Tänkt om det blir randigt eller jättebrunt innan imorgon?

Vardagsspänning för tråkiga människor? Jag ska försöka komma ihåg att rapportera resultatet imorgon.

Tigerkaka nästa?

Fräknar pryder min hud redan men i övrigt är den skrämmande vit, som alltid. Det bekommer mig mindre nuförtiden men det vore ju fint med åtminstone lite tonad hud. Igår läste jag på om skillnaden mellan vanliga och ekologiska brun-utan-sol-produkter* och blev alldeles övertygad om att det förstnämnda ska undvikas helt. 

Jag som länge varit noga med att välja ekologisk mat då det finns att välja har bara sedan något år tillbaka tänkt på att det som sätt på kroppen faktiskt också sugs upp av vårt största organ huden. Men det är inte alltid lätt att hitta ekologiskt smink och kroppsvård som är bra, inte luktar konstigt och/eller har ett vettigt pris. Jag börjar tro att det är ovidkommande av vad jag har för inkomst; det sitter långt in för min del att köpa en pytteflaska hudkräm för 7-8-900 kronor.

Hursom så beställde jag igår (efter sedavanligt nitisk efterforskning) en ekologisk bus vars effekt skulle kunna styras (det ser bara konstigt ut med jättemycket färg på den här annars genomskinliga huden), vars konsistens är en mousse som sugs upp fort utan kladd (hatar kladd), som luktar vettigt enligt recensioner och som förvisso var dyr men inte galet dyr. Jag ser fram emot att prova den. Mest nervös för att applicera den på ett bra sätt. Jag är inte så smidig eller bra på sånt. Kanske jag borde vänta till helgen ifall att jag slutar som zebra när jag är klar...

*Jag törs inte nämna hur lång tid det gick innan jag fattade vad alla sidor, recensioner och webshoppar menade med "bus-produkter", "bus-doft" etc etc..... Facepalm-varning på den...

Scannad

Röntgen gick bara bra. Jag var ganska nervös men hade en röntgensjuksköterska med mig under hela processen som var väldigt gullig och som nog fattade läget, alternativt var väldigt van vid att de flesta hon möter i sitt jobb är lite nervösa. Jag menar, man röntgar sig av en misstänkt anledning som bara den i sig är lite läskig. Hon var försiktig och noggrann redan då hon satte kanylen i armen på mig. Jag är inte så lätt att sticka så hon gjorde ett minutiöst förarbete så att hon skulle slippa "leta", vilket jag verkligen avskyr då de gör. Istället satte hon bullseye på en gång när hon väl provade.

Dagarna kring röntgen gjorde sig magen mer påmind igen och väntan på beskedet har hela tiden funnits i bakhuvudet. Idag ringde dock läkaren upp, vilket gjorde mig än mer orolig till en början, och meddelade ganska snart i samtalet att röntgen inte visat något. Men hon tyckte att vi skulle fundera över om det kanske ska kollas något mer så jag skulle få en kallelse tillbaka till henne igen snart. Bra att hon är så noggrann, hon vill verkligen utröna allt. Men lite lite skapar det oro också.

Men ja, still alive and kicking alltså. Inga dystra hälsobesked än så länge och snart är jag väl helt igenom besiktigad.

Stilla

Jag kan vara lite spänd över morgondagens äventyr. I förra veckan fick jag kallelse till röntgen och den är imorgon. Jag kan inte minnas att jag har röntgat något mer än tänderna och möjligen ett nyckelben som jag bröt när jag var 7 år gammal, men det minns jag bara smärtan av, inte röntgen.

Så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Jag kollade av med kollegan som röntgats en väldig massa gånger och på henne lät det som att det var en dans på rosor. Vi får väl se. Jag är mest orolig över att behöva ligga stilla i 1,5 timme. Hur fixar man det? Jag som får "hoppiga ben" om jag inte får ligga som jag vill i sängen och som inte ens kan ta ett bad i 20 minuter utan en bok i handen eller tv-serie på laptopen bredvid. Och så lite torrhosta som dök upp igår på det då. Det kommer säkert gå bra...

Och sen resultatet då. Det försöker jag inte ens tänka på. Tänk om det visar nåt riktigt läskigt?