Stilla

Jag kan vara lite spänd över morgondagens äventyr. I förra veckan fick jag kallelse till röntgen och den är imorgon. Jag kan inte minnas att jag har röntgat något mer än tänderna och möjligen ett nyckelben som jag bröt när jag var 7 år gammal, men det minns jag bara smärtan av, inte röntgen.

Så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Jag kollade av med kollegan som röntgats en väldig massa gånger och på henne lät det som att det var en dans på rosor. Vi får väl se. Jag är mest orolig över att behöva ligga stilla i 1,5 timme. Hur fixar man det? Jag som får "hoppiga ben" om jag inte får ligga som jag vill i sängen och som inte ens kan ta ett bad i 20 minuter utan en bok i handen eller tv-serie på laptopen bredvid. Och så lite torrhosta som dök upp igår på det då. Det kommer säkert gå bra...

Och sen resultatet då. Det försöker jag inte ens tänka på. Tänk om det visar nåt riktigt läskigt?

Dålig start på dagen

Tisdag, payday och cleaningday. Lite trist, men jag måste verkligen städa. Jag skulle kanske kunna skjuta på det tills imorgon, men längre än så går det nog inte att hålla hälsovårdsnämnden borta...

Min dag började lite halvdåligt med att jag skällde på en läkare på IVA. Nej, jag har inte gått och blivit en hysterisk anhörig som skäller på allt och alla i frustration. Jag tyckte bara att det inte var okej att de missat att involvera närmaste anhörig i det faktum att de byter sjukhus för pappas del. Det är liksom inte någon liten detalj sådär. Speciellt inte när jag så sent som i förra veckan fick ett löfte om att detta inte skulle kunna ske alls. Så jag hade nog skäl för mitt sura uppträdande. Förvisso hjälpte det inte, beslutet var redan taget och han var redan på väg, men jag hade ingen lust att medverka utan protester. Det är inte första gången beslut tas som man "missar" att involvera oss i. Det är ett frustrerande läge som det är utan att kommunikationen dessutom ska fallera hela tiden.

Jaja, vi får hoppas att dagen fortsätter lite bättre. Det är så mycket just nu, så mycket i huvudet och jag känner mig helt färdig. Om någon skulle få för sig att skänka mig en semesterresa nästan vart som helst när det värsta är över skulle jag inte ens försöka protestera...