Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften
 

2.0

Jag har varit ganska duktig på att varva ner under ledigheten, på sätt och vis i vart fall. Jag har tagit mig tid att läsa en del sparade artiklar om ditten och datten och har letat info om paddling inför sommarsäsongen. Till exempel. 

Och så har jag kollat en del recept och blivit duktig på gåbandet igen under ledigheten. Det känns som att jag äntligen äntligen fått upp farten igen och jag hoppas att det håller i sig. Jag räknar intaget via Lifesum den här gången, gratisversionen än så länge. Jag har läst en del forskning om viktminskning också och det är sannerligen ingen skojig läsning. Det känns snudd på mer dödsdömt som projekt än att stoppa den globala uppvärmningen. Samtidigt som det ger mig en förklaring och en liten liten (den klenaste) tröst för att jag inte höll mig kvar sist. Jag vände innan jag var tillbaka fullt ut igen (liiiiiten vinst), men nederlaget har ändå varit satan så stort. Jag har klandrat mig så oerhört mycket, verkligen inte varit snäll mot mig själv (vilket inte alls hjälper, kan jag meddela).

Nya tag, nya vinster. Det känns lite bitterljuvt att dra igång igen men vad har jag för val? Hälsoaspekterna är mer än lovligt påtagliga igen. Smärta i kroppen som är tillbaka och kläder som bara inte passar riktigt som de ska. Plus allt det psykiska och den tappade självkänslan.

Men det är bara att köra på, inte sant? Restaurering 2.0.

Söndagen

Jag hade en ruggigt bra söndag för övrigt. Trevlig (och väldigt välsmakande) brunchdejt med "tantvännerna" (de bästa) på Tonka och en shoppingrunda med min work wife som erbjöd sig att vara lite pushig och får mig att handla lite nytt. Och hon lyckades ganska bra, nästan för bra, jag hade (som alltid då jag lägger pengar på mig själv) "utgiftsångest" en stund på kvällen. Men jag har nya byxor (som jag aldrig skulle köpt om jag varit själv i butiken), en kavaj (från rean!), ett par scarfsar (heter det så?), örhängen, hårsnoddar och ett set med ögonskuggor. Inte alls dåligt, jag var riktigt imponerad av mig själv efteråt.

Och så var det trevligt att hänga lite utanför jobbet, om än något ovant. Men det behöver jag väl med. Då har jag kanske chans att vara lite mindre sorglig vid nästa jämna-år-kontroll.... Jag kom då hem och kände mig glad och nöjd.

Imorgon väntar lite mer nya äventyr och det finns också skojiga planer till helgen som kommer. Det skulle kunna bli en riktigt bra vecka.

Med vår i luften!

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

Mer piff

På tal om makeup så flexade jag från jobbet en dryg timme tidigt idag och gick ner på stan en sväng. Verkligen evigheter sedan sist. Jag hade ett "mission" att hitta en ny foundation och hade läst på lite innan vad jag skulle kunna testa som skulle funka med min extremt torra hud. Jag blev ganska direkt sedd av en expedit och innan jag riktigt förstod hur så satt jag i en stol och blev både avsminkad och sminkad. Det var ganska tomt i butiken så hon tog sig snabbt tid. Läskigt som attan kan jag lova.

Men det var ett lyckat grepp för hennes del, jag gick därifrån med en beställning på en ny foundation (och en burk från prov tills det ska komma in), en ny concealer och ett antal olika små prover på grejer till ansiktet som tydligen var bland det torraste man kan uppbringa... 

Återstår att se om jag lyckas lika bra som hon gjorde när jag ska använda det imorgon.

Försök till håruppsättningar OCH ny makeup; det måste vara vår i luften! :)

Piff

Jag har fått rätt långt hår plötsligt (eller ja, kanske inte plötsligt, men lite oplanerat åtminstone), vilket jag tror att jag trivs rätt bra i, men jag blir lite less på att det liksom inte riktigt har nån tänkt frisyr. Min kollega, som har galet långt hår, är superduktig på att göra en massa olika häftiga flätor, uppsättningar och skarpa knutar och jag kan på sin höjd sätta upp en hästsvans.

Jag sökta på enkla (med betoning på enkla) uppsättningar på youtube för att få lite tips, men nivån på "det här kan alla lyckas med, det är superenkelt" är tydligen lite över min förmåga. Jag köpte hårband efter en sån instruktion och försökte följa den men det som skulle bli en "slarvig men snygg uppsättning som passar alla, på festen eller kontoret" blev något som snarare såg ut att sitta på en övervintrad hippie som sovit i tält i 4 dagar på Woodstock. Som en fd snygg uppsättning, ungefär.

Lite såhär, fast kanske ännu mindre överensstämmande...

Jag hade långt hår den större delen av min uppväxt, hur kommer det sig att jag aldrig lärde mig göra håruppsättningar? Jag ska inte ge upp än, övning ger färdighet, heter det ju.

Idag hade jag ändå håret uppsats i en tofs med ett hårband med blå långa band i, som jag köpte i tisdags. Väldigt lite utanför det vanliga men direkt kände jag mig lite fånigt piffig. Vet inte om jag kan förklara det bättre än så, men det är väl ett av grundorsakerna till att jag är dålig på "piff". Det känns ovant och märkligt så snart jag gör något utöver det vanliga. Samma med makeup, det minsta utöver mitt vanliga basic så känns det ungefär som om jag gick ut bland folk med ett stort horn i pannan...

Men så tänkte jag kjolar och klänningar också för bara ett par år sedan och nu har jag plötsligt det oftare än byxor och trivs väldigt bra i det. Så, bara att öva med andra ord.

Så det är det som skapar medelålderskrisen?

Ny vecka, nya tag, heter det ju. Förra veckan var lite upp och ner. Jag hade del ett i min försenade 40-årskontroll till veckan och förvånades över vad det gjorde med mina funderingar. Möjligen hade jag förväntat mig lite hälso- och eller åldersångest, men den uteblev faktiskt. Inte ens viktångesten gjorde så stor affär av sig själv, vilket var skönt.

Nej istället var det frågorna i det tjocka frågeformuläret jag fick att fylla i under tiden jag gjorde sockerbelastningen som fick tankarna att vandra. Jag hade inte förväntat mig de frågorna riktigt. "Hur många, bortsett din närmaste familj, känner sig som hemma hos dig?" Eh...ingen? "Hur många personer samtalar du med utan att tänka dig för vad du säger?" Eh...ingen? Inte om jag ska hårddra det i vart fall. Klart jag kan få ur mig ogenomtänkta saker ibland, men inte så att jag inte tänker på vem jag pratar med, tex. "Hur lång tid under de senaste 14 dagarna har du känt dig lycklig?" "Eller lugn och harmonisk?" Alltså jag vet verkligen inte. Definiera lycklig?

Resultatet blev att jag gick därifrån med funderingar om lycka och om jag särskilt udda och egensinnig. Inte bara introvert, vilket jag lärt mig att jag är, utan tokigt för mig själv? Hur är alla andra?

Bortsett det så hade jag ett väldigt bra blodsockervärde, både före och efter belastningen. Och när lite stress fått lägga sig ville undertrycket bli lika bra som övertrycket. Skönt så. Nästa vecka ska jag på återbesök och då är det frågorna som står i fokus, plus lite fler blodprover som jag ska få svar på. Jag hoppas att det blir en mer positiv upplevelse.

Vad ska du bli när du blir stor?

Har jobbat hemma idag. Superskönt. Fått reda mig själv med en nästan tyst telefon (provade tom att ringa mig själv då det kändes väl tyst en stund) och kunnat beta av en massa administration. Började jobba direkt då M for till jobbet vid 6.40 så jag kunde sluta lite tidigare dessutom. Så klockan är bara 17 och jag är redan hemma med en tvätt igång, disken handdiskad (vitvara nummer två som gick sönder på en månad) och jag har förberett lite inför middagen ikväll. Lyxigt!

Är inne i en period då jag funderar en hel del på "vad jag ska bli när jag blir stor". Vad uppskattar jag respektive uppskattar jag inte i mitt jobb? Vad är drömscenariot? Vad för människor vill jag jobba med? Vad för chef behöver/vill jag ha? Behöver jag en chef? Vad i jobbet får/skulle få mig att känna mig bra/duktig/nyttig? Osv. Det är då inte så enkelt som det låter.

Ska försöka grotta ner mig i lite inspiration i bok-, tidnings-, pod- och/eller Ted Talk-form kanske.

Hälsoläget

Bortsett lite hosta så är jag nu äntligen frisk från förkylning/influensa/whatever det nu var jag hade. Fem veckor tog det. En hel evighet! Peaken kom förra helgen då jag plötsligt fick hög feber, nästan 40 graders feber. Efter det tog jag en sjukdag faktiskt. Värst är nog orken och den är inte riktigt åter fullt ut än. Jag brukar (faktiskt) småspringa uppför de två trapporna till vår kontorsvåning på mornarna men fortfarande känns det som att jag sprungit ett lopp när jag väl tagit mig upp. Frustrerande känsla.

Jag tog helgen som gick helt ledigt, inga måsten, inget inbokat, knappt ens städning. Vi hälsade på svärföräldrarna en stund, det var helgens enda ansträngning. Skönt som attan faktiskt, även om det inte gick helt utan att jag kände mig lite frustrerad över mig själv.

Nu ska jag bara genomlida den här mensveckan (no picknick efter 40, har det visat sig...) men sen ska jag banne mig börja röra på mig igen och återfå styrka och välmående igen.

Skön söndag

Jag hade ett erbjudande om biosällskap ikväll som jag tackade nej till då jag inte trodde jag skulle ha bilen tillgänglig. Idag ska det nämligen (äntligen!) bytas varmvattenberedare i huset och enligt mina kalkyleringar skulle det ta hela dagen. M, min kära hypertidsoptimist, protesterade och sa att "det går på ett kick, det är ju bara ett par rör som ska bytas" varpå jag protesterade tillbaka och påpekade att den ska borras upp på väggen med reglar, det ska mätas och det ska passa saker (inget i vårt hus passar typ med något annat, vi har inte direkt en enhetlig dimension på rören i källaren) och så hade vi ju planerat att svärfar skulle vara här för att hjälpa till. Inte för att jag inte kan eller vill, jag gillar att lära mig sånt där praktiskt, men för att det nu var länge sen han var här och jag vet att de uppskattar att göra sånt tillsammans, så jag föreslog det. Lite far-och-son-tid.

Vacker vinterdag!

Planen (den tidsoptimistiska) var att svärfar skulle hämtas vid nio, de skulle göra bytet och jag skulle ordna med lunch och fika och sen skulle det vara klart. Klockan är nu halv ett och de har ännu inte kommit hit. Tydligen sitter de fast med min bil i snöyran nånstans i trakterna av svärföräldrarnas hus.

Så jag hade kanske rätt (igen). Inte en chans att bilen är ledig till 16-tiden.

Men det går då ingen nöd på mig. som sagt så uppskattar jag egentid kanske lite extra nu när jag inte längre bor själv hela veckorna. Jag städar bäst då, jag gillar att städa när jag är själv och jag har hunnit med en massa här på förmiddagen. Jag slängde ut mattorna vid halv nio i morse och då kom grannkatten in på besök. de har sen fått stöka runt där uppe medan jag städat här nere. Så övervåningen är fortfarande inte klar. Nu har kompisen gått hem, de andra vilar i varsitt hörn och jag har just en kopp te och väntar på att banankakan i ugnen ska bli klar. Hittade ett recept med kanel, ingefära och valnötter som jag följde, sen slängde jag i lite krossad bakchoklad på slutet, vi får väl se hur det blir.

Tröttnötter efter kompisbus

Men skönt och återhämtande att få vara själv med mitt eget huvud en stund. Jag har ett så pass socialt arbete så mitt introverta jag behöver tid för det. Det kan vara den bästa återhämtningen. Därmed inte sagt att det inte är mysigt att umgås med vänner, spela spel eller se serier tillsammans med sambon i sängen. Det är bara något annat med just såna här stunder. Jag hinner bli tillfreds med mig själv.

Fikarumstjockisen

Idag när jag, som så ofta numera, sa nåt halvhögt ursäktande om att jag hade så mycket mat i min lunchlåda så fnös min kollega och tyckte att det var "bra mycket luft i min pastagratäng". Konstig sak att bli glad över kanske men det blev jag. Jag vet inte om hon sa det för att "have my back" på riktigt men lite så kändes det. Och kanske än bättre om det inte var medvetet.

Det har varit mycket matprat, kaloriprat, träningshets, inte-fika-på-fredags-fikat-hets (på riktigt hets mellan ett antal personer) och en del "tjockis-prat" (om folk som är "tjockisar" alltså). Jag har gjort mitt bästa för att inte störa mig på det, och ibland så blir jag mer irriterad än ledsen över det. Svårare att ignorera i takt med att min egen viktresa lite har gått baklänges och jag blivit sjuk onöjd med tillvaron. Då hjälper det inte riktigt att höra folks fördömanden eller hur helt normalsmala människor sitter med till fikat på fredagar och konstant tackar nej till det som bjuds.

Jag ursäktar mig själv också, vilket jag skrev först, men det har kommit av den där allt besvärligare känslan jag har i fikarummet som allt oftare gör att jag går dit lite udda tider. Att prata hälsa, träning osv har jag inga bekymmer med, men det här är som nåt annat. Eller så tolkar jag det så, det är väl inte omöjligt. Men det är tråkigt ändå. 

Fikarumsprat kan ha större konsekvenser än man tänker och menar, är väl min poäng.

Små segrar är också segrar

Idag blev en riktigt bra dag, åtminstone på vissa områden för min del. Så pass att vi öppnade en flaska bubbel ikväll och kling-klingade en sväng. Jag får skriva mer om det när jag vet mer för säkert. Det är på inget sätt något livsomvandlande, mer något av ett personligt hinder som jag vågat ta mig över. Så yeay me!

Det där med vänner

En eftermiddag med ens bästa tjejer kan verkligen vara precis så bra som det är på film. Kanske inte lika spännande eller "pitch-voiceat" som på duken men ändå lika bra för själen på nåt vis. Igår hade vi en lång lunch-hangout hemma hos U som fick sitt andra barn för en dryg månad sedan och det var liksom bekvämt, trevligt och väldigt bra. Inte minst skönt att få prata om lättsamma saker eller lyssna på någon annan vars liv ställts om lite. Skönt att släppa mig själv för ett tag. 

Hade vi bott bara lite närmare varann så hade det varit ännu enklare att ta nån lördag- eller söndagsbrunch tillsammans ibland, men då hade det kanske heller inte varit samma sak. Men jag kan sakna det där, att ha "sitt team", några man träffar ofta och otvunget med och som man kan dela sina konstiga tankar med och vars familjer man är snudd på lika bekväm med. Film-idealiskt, jag vet, men man kan ju få önska. Vi ses nog för sällan för att det ska vara riktigt så fullt ut men potentialen finns helt klart och jag tror att vi hängt för länge för att det plötsligt skulle försvinna. 

Såvida ingen får för sig att flytta långt bort. Om jag är dålig på att hinna/orka/lyckas träffa mina vänner i samma län så är jag skrämmande dålig på relationer som har längre avstånd än så. Jag visste det redan innan Simon flyttade och även om jag saknar honom så himla ofta så hörs vi enbart på nån chatt med ganska långa mellanrum. Vi tappade väl lite fart redan innan han flyttade iväg, ungefär då han blev sambo (vilket väl är vanligt) men det känns ändå som en riktig förlust, en klokskap jag saknar.

(Typisk bild jag inte skulle lagt upp för fem år sedan :)

Att vara trött

Skön kväll; har suttit i mitt hörn i soffan med datorn i knäet, nån legofilm på tv:n som jag kikat på när den pockat på min uppmärksamhet, en kanna te och julklappschoklad på bordet. M ligger på sängen i rummet bredvid, med sin blippblopp-musik i lurarna och nån slags systemdokumentation som han läser på om på datorn. Trötta katter i fyra hörn. Myskväll på riktigt faktiskt.

Jag har varit ledig en dryg vecka men igår var första dagen helt utan något inbokat. Jag ska inte påstå att det varit stressigt att vara julledig, men dels har jobbet fortsatt att pocka på mitt intresse (hade tex en del telefonkontakt på självaste julafton) och så just det där att faktiskt försöka att bara koppla av och låta saker vara som de kommer; det har inte riktigt blivit så. Förrän nu då.

Jag har varit lite halvsjuk sedan jag gick på ledigt. Haft ont i halsen på kvällar och nätter, hostat en del på nätterna och inte kunnat sova. Haft en sjukkänsla i kroppen lite diffust. Utan att riktigt vara sjuk.

Jag hade en halvdag hemma i förrgår då M jobbade och jag skulle bli upphämtad av Lil'sis först efter lunch. Och jag tog mig inte ur sängen. Inte mer än för att hämta frukost. Jag vaknade tidigt som vanligt men blev sedan kvar i sängen och såg på tv utan större engagemang. Sen fick jag hasa mig upp och skynda mig för att bli klar i tid till hämtningen. Igår hade jag en heldag på nästan samma vis förutom att det dåliga samvetet fick upp mig ur sängen för att tvätta, diska, sätta upp allehanda gottigheter till fåglar och ekorrar ute och bädda rent i sängen. Inte så många jobbiga saker kanske, men varje gång tog det kraft på ett märkligt sätt. Bara för att känna mig lite duktig då M kom hem från jobbet.

Jag fick migrän-aura just som vi skulle ha börjat med julmaten i söndags, tog migränmedicin och vilade ett par timmar, men sedan dess har huvudet inte riktigt varit som det ska. Det är som att "migrän-baksmällan" jag brukar ha en dag efteråt har dröjt sig kvar en vecka nästan. Inte riktigt huvudvärk men en slags skörhet som är svår att beskriva i ord. Igår tog jag värktabletter och satte i bettskenan innan jag la mig och fick en riktigt bra nattsömn. 

Så kanske det vänder nu. Men jag blir orolig, som bekant, och oron gör att jag blir yr (det känner jag igen sedan tidigare) och att jag känner efter ännu mer och får för mig en massa saker. Egentligen tror jag att jag kanske mest, utöver nån slags förkylning som inte riktigt får utrymme att bryta ut helt, är ganska ut-slut av en riktigt intensiv höst. Jag har varit dålig på att lyssna på mig själv, dålig på att vila, dålig på att sätta gränser, dålig på att äta bra och röra på mig vilket i sin tur ökat på vikten i en ganska hastig takt mot slutet av året vilket i sin tur gett mer ångest och känsla av misslyckande vilket gjort att jag säkert tagit i ännu lite mer på andra håll som att prestera ännu lite mer på jobbet. Dålig cirkel, med andra ord. 

Så kanske jag behöver vila. Kanske är det ok att ställa in saker jag bokat under ledigheten och istället bara sitta i min soffa med skvalljud omkring mig, läsa bloggar och reportage som jag lagt på hög "i väntan på tid och ork". Jag har varit ledig i en vecka utan att ha tagit en enda tantlur! Det gjorde jag jämt förut, hade aldrig svårt att somna en stund i soffan eller bredvid M då han såg nåt på tv som jag hade milt intresse i. Nu är det som att huvudet surrar på så att det inte går att stänga ner nog för att ta en tupplur mitt på dagen. Det är svårt nog att somna på kvällarna.

Ja, det var en lång rant om mitt mående. Skönt att få det ur mig kanske. Oron brukar minska då och det hjälper. Tre lediga dagar kvar innan jag ska in och jobba två. Sen har jag flaggat för två lediga dagar till men jag får se hur det blir med det.  En sak i taget.

Andra som tänker högt

En hel vecka har gått, rackarns fort som vanligt numera. En vecka full av funderingar, såsom de senaste veckorna varit i nån slags ökande utsträckning. Funderingar, självrannsakan, irritation, lite ledsamhet, mycket trötthet, en del stress men även en del skratt. Busy week, med andra ord. Det är en del hjärnverksamhet på gång. Jag vet inte vart det ska ta vägen riktigt, just nu känns det som att jag har en hel bok i huvudet.

Apropå tankar så läste jag kloka, och igenkännbara, funderingar hos en relativt nyfunnen släkting till mig. Tremänning på norrländska, syssling där hon bor. En person som förvånande ofta skriver saker jag kan relatera till nästan som om det vore mina egna ord. En klok, eftertänksam och intressant tremänning jag inte träffat sedan barnsben men som jag ändå känner nån slags intressant koppling till. Så dagens tips blir en länk till Fru Månssons senaste blogginlägg.

Fortsatta "goda vanor"

De äldre stammiskvinnorna på simhallen har börjat hälsa på mig på mornarna nu. Betyder det att jag är en i gänget nu? Som mysigt att simma på morgonen. Jag var förvisso hemskt trött idag och tog en kortare runda än vanligtvis, men jag gjorde det i vart fall. Det känns alltid väldigt bra. 

Jag fick definitivt en rumpspark att fortsätta träna och att kapa ner på fikat igen (det har av någon anledning blivit betydligt mer av den varan den sista tiden) när jag ställde mig på vågen i morse. Ett par kilo plus duger ju inte. Neråt ska det. Men jag har inte räknat kalorier på riktigt sedan före jul egentligen och träningen har ju gått lite si och så. Men nu är den igång igen så då ska jag försöka återuppta det andra också. 

Just räknandet och noterandet av maten i appen är så lätt att tappa. Det räcker med att jag äter ute eller nåt anant som är svårräknat så tappar jag lätt bort att lägga till resten av dagen också. När jag var som duktigast så hittade jag på saker att notera för det jag inte visste. Bara för att få in något. Så det går, jag får bara inte glömma. Idag har jag räknat, så då finns all anledning att fortsätta imorgon också.

Tröttmössan på igen

Lite av en skräpdag som väntat idag på jobbet, men det vore än mer skräpigt att klaga egentligen. Maktgrejen är inte det som lockar mig till mitt yrke, men det är viktigt att vara medveten om att jag faktiskt är den med makten vid vissa tillfällen. Det ingår. Även då jag känner mig mer åt det maktlösa hållet.

Nu väntar två och en halv dag av utbildning i systemprojektet jag är en del av. Det är roligt men jag önskar att jag inte var så trött bara. Det går lite segt att lära sig ett nytt system, och att fylla det med data dessutom under tiden, om inte huvudet är med. Vår utbildare var tålmodig sist så det är han förhoppningsvis även den här gången. Jag stannade kvar lite senare idag för att göra klart februarilönerna helt så att jag kan släppa det imorgon. Och jag ska strax stänga ner till sleep-mode plus att jag har planerat att fara och simma före jobbet imorgon. Allt för att boosta huvudet lite. 

Bara diskmaskinen är klar så ska jag försöka få plats mellan de fiskstinna svansarna som placerat sig på tasslängds avstånd från varandra på sängen. Sov gott!

Ta obekväma beslut

Imorgon väntar en arbetsdag som känns lite sisådär, om jag ska vara ärlig. En jobbig grej att ta itu med. Jag träffade en person för lite briefing inför det idag och fick frågan varför just det här gjorde mig så velig. "Du brukar ju se det logiska, kunna ta nödvändiga beslut?" Jo, men ibland lyckas även jobbet komma lite nära. Då måste logiken jobba sig tillbaka igen och då är det fint att det finns kloka runtomkring att ta råd och stöd utav.

En sån där dag

Vaknade i morse, på internationella kvinnodagen, och kände mig allt annat än stark och bra. Nedtryckt, kanske snarare, och lite usel. Duktig på det dåliga sättet igen. Det vill säga; en dålig dag.

Men inget fungerar bättre som tankeskingrare som lite strul på jobbet... Och den varan fick jag gott om idag. Så jag fick lämna mig själv en stund och gå in i problemlösarläge. Vet ni, det är både irriterande, sorgligt och frustrerande att se personer ställa till saker för sig. Sådär på riktigt.

Sen har det fortsatt vara fullt upp hela dagen. Jag trivs ju med det också så jag klagar inte egentligen. Det kanske är lite lite för spretigt just nu bara. Det är oftast så för min del, att det inte är mängden i sig utan snarare (en upplevd för låg) grad av kontroll eller som i det här fallet spretigheten som stressar lite. Småsaker åt alla håll och saker som jag inte styr över eller måste vänta in. Det brukar dock inte hålla i sig så jag är inte särskilt orolig. Så länge det ändå är skojigt så går det bra. Och så länge jag har de där fina kollegorna att luta mig emot så är jag nöjd.

Mot slutet av ordinarie arbetstid så fick jag dessutom en positivt besked som jag nog varit mer ängslig över än vad jag trott. När det kom så kände jag plötsligt flera kilo lättare. Så det var bra. Och ett skönt kvitto på att jag hanterat något rätt. Lite tvärs emot känslan jag vaknade med i morse alltså.