Mer piff

På tal om makeup så flexade jag från jobbet en dryg timme tidigt idag och gick ner på stan en sväng. Verkligen evigheter sedan sist. Jag hade ett "mission" att hitta en ny foundation och hade läst på lite innan vad jag skulle kunna testa som skulle funka med min extremt torra hud. Jag blev ganska direkt sedd av en expedit och innan jag riktigt förstod hur så satt jag i en stol och blev både avsminkad och sminkad. Det var ganska tomt i butiken så hon tog sig snabbt tid. Läskigt som attan kan jag lova.

Men det var ett lyckat grepp för hennes del, jag gick därifrån med en beställning på en ny foundation (och en burk från prov tills det ska komma in), en ny concealer och ett antal olika små prover på grejer till ansiktet som tydligen var bland det torraste man kan uppbringa... 

Återstår att se om jag lyckas lika bra som hon gjorde när jag ska använda det imorgon.

Försök till håruppsättningar OCH ny makeup; det måste vara vår i luften! :)

Piff

Jag har fått rätt långt hår plötsligt (eller ja, kanske inte plötsligt, men lite oplanerat åtminstone), vilket jag tror att jag trivs rätt bra i, men jag blir lite less på att det liksom inte riktigt har nån tänkt frisyr. Min kollega, som har galet långt hår, är superduktig på att göra en massa olika häftiga flätor, uppsättningar och skarpa knutar och jag kan på sin höjd sätta upp en hästsvans.

Jag sökta på enkla (med betoning på enkla) uppsättningar på youtube för att få lite tips, men nivån på "det här kan alla lyckas med, det är superenkelt" är tydligen lite över min förmåga. Jag köpte hårband efter en sån instruktion och försökte följa den men det som skulle bli en "slarvig men snygg uppsättning som passar alla, på festen eller kontoret" blev något som snarare såg ut att sitta på en övervintrad hippie som sovit i tält i 4 dagar på Woodstock. Som en fd snygg uppsättning, ungefär.

Lite såhär, fast kanske ännu mindre överensstämmande...

Jag hade långt hår den större delen av min uppväxt, hur kommer det sig att jag aldrig lärde mig göra håruppsättningar? Jag ska inte ge upp än, övning ger färdighet, heter det ju.

Idag hade jag ändå håret uppsats i en tofs med ett hårband med blå långa band i, som jag köpte i tisdags. Väldigt lite utanför det vanliga men direkt kände jag mig lite fånigt piffig. Vet inte om jag kan förklara det bättre än så, men det är väl ett av grundorsakerna till att jag är dålig på "piff". Det känns ovant och märkligt så snart jag gör något utöver det vanliga. Samma med makeup, det minsta utöver mitt vanliga basic så känns det ungefär som om jag gick ut bland folk med ett stort horn i pannan...

Men så tänkte jag kjolar och klänningar också för bara ett par år sedan och nu har jag plötsligt det oftare än byxor och trivs väldigt bra i det. Så, bara att öva med andra ord.

Self-gifting

Hög trötthetsfaktor ikväll, men så har det varit den första arbetsdagen sedan i torsdags också. Jag tror ledighet är farligt, det tar en stund att hitta farten igen. Men det kommer sig nog.

Imorgon blir det en plötslig halvdag. Jag hade avsatt eftermiddagen för att sätta ihop det sista på en planeringsdag jag ska ha med en arbetsgrupp på torsdag men så dök det plötsligt upp en möjlighet till nya naglar efter lunch imorgon. Hon jag går till har varit bortrest i ett par veckor drygt och jag bokade mitt återbesök så sent att det inte fanns tid förrän nästa torsdag, och då bokade jag före jul. Jag hörde av mig idag och bad henne ha mig i åtanke om det dök upp nån tidigare möjlighet och då hade hon just fått ett återbud till imorgon. Yeay!

Så jag flyttar min planeringstid till kvällen och jobbar då istället. Det funkar lika bra. Det stör mig att jag tappat två naglar och att de övriga har en utväxt som kanske inte syns så mycket om man inte vet om det, men jag ser det och pillar på det hela tiden och så saknar jag den där lilla lilla fina känslan som nya naglar ger mig, trots att jag är missnöjd med det mesta andra ytliga just nu. Händerna är ju i blickfånget rätt mycket. Beroende? Ja, kanske lite. Men det må så vara då.

Men hon lär inte bli så nöjd då hon ser mina trasiga nagelband som jag bitit på i brist på annat... Inte har jag varit så bra på att olja in händerna heller. Och trots det så fortsätter mina naglar att växa som tokar. Det kändes idag som att jag måste ha haft de här naglarna i 7-8 veckor men jag ser ju i kalendern att det är ganska precis fem veckor. Förra gången gick jag en vecka längre utan att det kändes besvärligt, men det tycks vara 5-6 veckor som är nån slags standard för mig. Ev kommer de att dra ner på tillväxttakten, har hon sagt, när jag nu inte längre biter på naglarna. Det hade ju varit smidigt.

Dessutom; just före min bokade tid har jag ett möte som jag gruvar mig för en del. Låt oss hoppas att det blir mer av en firande present till mig själv än ett tröstpris.

Tant Sara

M hade nåt slags mission idag efter jobbet; jag skulle handla kläder som är ljusa, gärna vita. Jag har ju gått utanför min lilla box och köpt lite olika byxor som inte är svarta/mörkblå utan snarare med mycket färg/spräckel/mönster och varje gång jag försöker matcha dem med något så har det gått sådär och slutat med en svart topp som jag nu har till typ allt. Och varje gång har M påtalat att jag borde "ha nåt vitt" till. Så idag skulle det tydligen inhandlas.

Jag har nog aldrig provat så mycket vitt i mitt liv, och det ena såg värre ut än det andra. Jag har hemskt svårt att se mig själv i vitt; jag tycker jag blir tjockare, blekare och tröttare och sist men inte minst så "syns jag" som på nåt vis mer. Hemskt obehagligt. Och så är vita kläder inte sällan genomskinliga och jag har ingen lust att ha kläder som ger full insyn i valk-landet så då måste jag ha linne under och vips blev det krångligt, knöligt och besvärligt.

Men, hur det än är så har jag faktiskt med två vita blusar/toppar och ett nytt linne med mig hem. Vi får väl se hur mycket de blir använda. De var inte särskilt dyra, men det skulle ju kännas lite onödigt om de inte kom till användning. Jag har ju mina tokiga byxor som behöver lite lugnare kombos, så jag får väl försöka vänja mig vid tanken på mig själv i vitt.

Av: Gunilla Dahlgren

Och ja allt det här med vad jag klär i för färger, vad för typ av byxor jag kan/bör ha alt undvika, hur saker kombineras och så vidare och så vidare är förstås ett hyfsat tydligt uttryck för den, i brist på skojigare uttryck, lilla ålderskris jag faktiskt känner av. Eller snarare; "Sara-blir-tant"-skräck jag upplever. Jag vill så orimligt gärna fortsätta vara 30-something ett litet tag till. Bara lite!

Tigerkakan begins

Ikväll, när jag ändå haft hemmet för mig själv, passade jag på att testa min "bus-produkt". Den kom blixtsnabbt på posten, igår redan, så det var ju vara att testa.

Jag började med benen, eftersom de är hyfsat enkla att gömma i kläder om det skulle gå fel. Moussen luktade skumt kaffe och var enkel att stryka ut, fast jag var ändå inte säker på om det blev jämnt eftersom det gick in så fort. Ett stort plus ändå att det torkade in fort, jag avskyr kladd. 

Instruktionerna sa att det skulle verka i 1-4 timmar beroende på önskad styrka men på videos på nätet verkar det vanliga vara att man låter det vara över hela natten. Jag var en hel del fegare än så, så efter 2,5 timme så sköljde jag av det. Det skulle redan då synas, enligt instruktionen, och sedan långsamt fortsätta utvecklas de närmaste 24 timmarna. Fast jag tyckte mig så inte se så mycket alls, varken då eller nu ytterligare en timme senare.

Det gjorde mig lite mera modig, så nu har jag just sköljt av ett lager från ansiktet, armarna och den delen av överkroppen som jag når själv... Men det satt knappt i en timme innan jag fegade ur. Tänkt om det blir randigt eller jättebrunt innan imorgon?

Vardagsspänning för tråkiga människor? Jag ska försöka komma ihåg att rapportera resultatet imorgon.

Att plocka ner sig på jorden

Jag nämnde igår att jag tror mig se smalare ut i ansiktet. Kul nog (på fler än ett sätt) träffade jag på en gammal fin kollega idag på stan som jag inte träffat på mer än ett år. Jag var lite ihopkrupen i min vinterjacka med luvan uppdragen över huvudet men trots det var det första hon sa "Oj vad du blivit liten!". Alltid en skojig sak att höra då det händer alldeles för sällan (hej bekräftelsebehov!). Men intressant att det syntes med tanke på funderingen igår.

Väl tillbaka på kontoret gick jag förbi en spegel, tittade upp lite snabbt och tänkte direkt "Jo, jag ser allt lite gammal och sjuk ut." Så fort gick den boosten över. Men jag såg hängig ut; trött och de där ringarna under ögonen som är mer som permanenta fåror än något ytligt numera och som inte alls vill låta sig sminkas över. Förhoppningsvis var inte upplevelsen representativ för alla dagar, kanske bara just idag efter en promenad ute i kyligt och snöigt väder? Får vi hoppas.

Jag måste bli bättre på att sminka mig. Eller kanske på att sova bra och inte oroa mig så mycket? Eller all of the above kanske.

Och på tal om det; har vi inte passerat "början av veckan" nu?

Det går framåt-nedåt, del 12

Jag hade ju förresten knäppat till mig då jag beställde klänningarna som jag skrev att jag skulle hämta ut i förra veckan. XL var det jag beställt, inte mindre som jag trodde/mindes. På tok för stort då. Något som mitt huvud inte riktigt fattat än, tror jag. Det stämmer nog det där jag läste; det svåra är inte att sluta vara tjockis rent fysiskt utan att sluta vara tjockis psykiskt.

Över lag börjar det bli ont om kläder som sitter bra nu. Jeansen med hög midja som köptes då magen putade betydligt mer går nu så högt upp att det är komiskt, klänningar och tunikor känns som säckar och shaping-trosorna jag tidigare med lite teknik ålade på mig (superbra under klänningar) sitter mer likt "mormorstrosor", insåg jag i helgen. Tjusigt. Och poänglöst.

Men ändå tycks det inte synas så mycket. Vi besökte en pizzeria i helgen som vi inte varit på sedan kanske årsskiftet och ägaren hälsade på oss då vi kom in "Det var länge sedan ni var här! Oj, vad smala ni har blivit!" Sen la han till "Särskilt du", och nickade mot M. (Han kopplade sen också ihop vår frånvaro med vårt utseende, vilket blev lite komiskt...)

På morsdag var vi hos svärföräldrarna och också de kommenterade att M tappat i vikt. Inte en gest åt mitt håll dock.

Ingen tycks se det och egentligen ska det väl inte spela nån roll, men ibland skulle jag behöva den där fåniga bekräftelsen, hur ytligt det än är. Sen har M tappat i vikt och det syns verkligen även om det viktmässigt är mindre än hälften av vad jag tappat. Men han hade ju inte så mycket att ta av från början. Och jag unnar honom den bekräftelsen. Han kunde ju dock pekat åt mitt håll ibland också...(skojar bara). Jag önskar dock att jag tagit en "före-bild" så att jag åtminstone för egen del hade kunnat ha något att jämföra med, men tanken att förekomma på bild har inte varit (och är inte) något jag varit bekväm med.

Men än mer anledning att fortsätta på då; jakten på lite bekräftelse (uppepå allt det andra positiva på listan). En tjyvkik i morse skvallrade om att jag nog kan passera appens nästa delmål på vägdagen på onsdag. Det vore förstås en än bättre skjuts i fortsatt nedåtgående riktning.

OMG it's a selfie!

Och voilá; något så extremt ovanligt som en publicerad selfie!

Till stor del kanske för att jag behöver öva på att acceptera bilder på mig själv (bredvid mitt lilla on-and-off-projekt att faktiskt ha på mig kläder jag tycker är fina utan att fundera alltför mycket över om de "är för mig eller inte", i fråga om kroppstorlek och ålder) men lite också för att demonstrera den nuvarande frånvaron av ögonbryn. Något jag förvisso alltid saknar men som jag brukar gå till en Karin som tar typ 300 spänn för att fixa till på en kvart, men som i gengäld alltid får till dem som jag vill ha dem, något jag absolut inte klarar av på egen hand. Så det är väl dags för det. Helst gärna innan solen tagit för mycket eftersom mina superblonda ögonbryn då har för vana att skifta över i en neongul nyans ni inte sett sedan det tidiga 90-talet...

För att fortsätta på det ytliga temat så antar jag att jag behöver besöka en frisör snart också. Min ursprungliga har fortfarande föräldraledigt så jag är lite velig i vem jag ska ge den äran istället. Dessutom så tycker jag faktiskt att jag har en ganska bra längd just nu. Det får gärna bli längre (har jag kanske bestämt mig för) men som det är just nu så lockar det sig ganska precis som jag vill ha det, och det utan större ansträngning att styra till. Och då pratar jag aningens lite lockigare än på bilden ovan (som är några veckor gammal). Men det behöver väl trimmas till, gissar jag. Nästa löning kanske.

Förändring

"Fråga inte för många", sa optikern när hon skickade hem mig med fyra bågar att prova. Jag börjar inse varför. Alla jag frågat har i stort sett haft ganska vitt skilda åsikter. Och det har varit ärliga åsikter. Snudd på för ärliga kanske, men jag bad ju om det. Jag tror att jag har två favoriter och de har egentligen varit favoriter sedan start, även om jag velat en del. Det ena av de paren, trolig toppkandidat, har samtidigt varit det par med mest skillnader i åsikter från de närmast sörjande.

Idag följde jag för övrigt frisörens tips och plattångade håret. Förutom att det kanske blev väl platt (och kanske inte helt är klippt jämnt pga ostyriga lockar i vanliga fall) så blev jag ganska nöjd. Kändes kul med nåt halvnytt.

Glasögon, plattat hår, klänning i färg...det känns som att det finns lite kli efter förändring i den här kroppen. Om det bara vore lika enkelt ("enkelt") att ändra formen på själva jag också så hade det varit tacksamt. Jag hoppas att jag ska få till det under våren. Jag vill bli nöjd. Jag vill känna mig fin. Jag behöver det så mycket av någon anledning. Ytligt och eländigt på nåt sätt men sant.

Att boosta utsidan

Så var det då äntligen dags för ett par nya glasögon. Jag har velat över det länge nu. Nu är förvisso inte velandet över, bara just det att ta tag i det, att välja glasögon (vilket är det värsta velandet av alla) är i allra högsta grad kvar.

Jag tog med mig låtsasmaken och Simon till optikern idag och fick hjälp av jättetrevlig kvinna som inte hade lust att låta mig gå hem med ett par bågar att smälta in i bakgrunden med. Det var precis vad jag behövde och efter en evighet av plågsamt provande (speglar och tre personer som tittar på mig och uppmanar mig att inte se så sur ut var fantastiskt påfrestande) hade jag till sist kokat ner de 7-8 bågarna ur "kanske-högen" till fyra som jag lånade med hem. De är, trots att det inte syns så bra på bilden, ganska olika och alla ganska långt ifrån mina gamla enkla, kantiga svarta. Jag kan inte ens säga med säkerhet att det blir någon av dem. Vi får väl se. Imorgon ska jag ta med dem till jobbet och plåga mig (och dem) för att få fler goda råd.

Jag lovar inte att återkomma med en bild när det hela är klart, men kanske...

Nästan som magi

Och på tal om ytligheter så var det här en rätt bra sak att läsa till morgonteet. Hon ser verkligen ut som vilken trebarnsmorsa som helst innan "ytan korrigeras". Undrar hur man själv skulle se ut efter en sån behandling? Hm...

Att ha potential

Vi gick och fikade, M och jag, efter att vi gjort vår medborgerliga skyldighet. Fick så syn på mig själv i nån glasruta och blev nästan lite förskräckt faktiskt. Insåg att jag nog inte ens borstat håret sedan typ i torsdags. Jag har typ bara duschat och slängt på mig kläderna som varit närmast och renast och snott ihop håret i en klämma. Heja mig och mitt glåmiga anlete.

Tänkte sen att det kanske är det de menar de där som (för det är fler än en) genom åren försynt sagt att jag "har potential utseendemässigt". De kanske inte alls egentligen menar att jag är ful och lite väl rund i hörnen (min tolkning annars) utan att jag kanske helt enkelt försöker lite för lite. Fast jag vet inte. Även när jag försökt känns det som att resultatet blir halvdant. När jag var yngre försökte jag definitivt mer än nu, och då var jag snarare kantig än rund i hörnen dessutom, men redan då minns jag en kille (för de är alla killar de som står för de här kommentarerna) som sa att "du blir riktigt söt när man lär känna dig mer". Jag bestämde mig aldrig för om det var en bra sak eller inte.

Nu ska jag iaf ställa mig i duschen en sväng innan jag far hem till Anna en kortis. Vem vet, jag kanske slår på stort och drar några drag med hårborsten också?

Garderobsföljetong del II

Jag måste nästan fortsätta mina garderobsfunderingar när jag väl är på gång. Nämnda tidning hade nämligen en lista på 18 saker som bör utgöra basen "i varje stilmedveten kvinnas garderob".

1. Stilettklackar (om jag hade, hur skulle jag kunna gå på dem? Något att lära sig 2010, eller inte..?)
2. Underklänning (argumenten som läggs fram låter bra, men jag har likväl ingen)
3. LBD - Little Black Dress (nej, inte det heller, men det skulle jag kunna tänka mig att ha)
4. Pennkjol (nope, men kan absolut tänka mig att skaffa en faktiskt)
5. Finstickad kofta (nej, har kanske haft)
6. Bastoppar (yes! Det ÄR typ min garderob)
7. T-shirtbehå (nej igen)
8. Noppmaskin (nope och jag trodde faktiskt att det var en 80-talsfluga...)
9. Lyxig strumpbyxa (mina dyraste är i bomull och kostade typ 150 spänn, dessa ska visst gå på det dubbla så det blir ett nej igen)
10. Converse jympaskor (jag är ju gympaskotjejen men just converse-liknande saknas faktiskt. Till våren kanske?)
11. Skovårdsset som används (nej, behövs sällan till mina gympaskor)
12. Klassisk kavaj (ja!!!)
13. Jeans (ja!!!)
14. Kreoler (dvs runda ringar till örhängen; njo hade ett par oäkta som gjorde ont, det räknas kanske inte?)
15. Skinnjacka (nej, har haft en blå fusk för länge sen)
16. Kuvertväska (eh, nej)
17. Stor sjal (nej, har ett gäng men alla är hyfsat smala)
18. Sober handväska i skinn (jag skulle ju inte köpa skinn då, men har en röd fusk. Fast jag tror att den här skulle vara svart så det kvalar alltså inte)

Resultat: 3/18. Jag gissar att det är ganska dåligt? Ser "alla andras" garderober ut såhär?

Sara goes Shallow Hal

Slöbläddrade på tv:n och fastnade framför Trinny & Susannah på femman och gosh att jag skulle behöva dem ett dygn för att få ordning och koll på något som skulle kunna liknas vid en klädstil. Jag klädde mig hyfsat bra som "skinny-me" men jag har verkligen ingen koll längre. Jag vill nog mest bort, vilket kanske är en del av problemet. Det blir mest fokus på hur jag skulle vilja klä mig och se ut, inte så mycket på att jag faktiskt också måste klä mig på vägen dit. Antagligen ett inte alldeles ovanligt bekymmer.

Senaste Amelia hade som sagt mycket fokus på att rensa ut och "bli på nytt" på många plan, även vad gäller garderoben. Men en titt in i min och jag inser att skulle jag rensa ut det jag inte använder eller inte kan ha skulle det inte bli mycket kvar. Alls. Sorgligt lite iaf. I stil med tre par byxor och några tröjor, varav få jag trivs i. Sen jag blev ensamhushåll har mitt klädkonto gått från litet till läskigt litet. Egentligen bryr jag mig kanske inte superhårt, men klart att det skulle vara roligt att känna sig klädd ibland.

A new me

Jag överlevde frisörbesöket också. Jag är en väldigt skeptisk kund men hon hamnade på plus redan från början då hon tog i mitt hår före tvätten och utbrast -"Åh, vilket härligt hår! Vad kul!" Sen klippte hon av det.

Haha, ja ungefär så var det. Jag har inte riktigt vant mig än vare sig med att det är så mycket kortare eller den nya benan, men det kommer väl. Hon tog i snitt två decimeter av håret, inte för att det var slitet för det var tydligen förvånansvärt välvårdat för att inte ha varit klippt sedan i maj, utan för att jag bad om nåt nytt och kul och i stort gav henne fria händer. På sina håll blev det ännu mer; det kortaste är i samma höjd som käken, ungefär. Och det är nu när det dessutom är plattat (for fun, jag orkar aldrig göra det själv hemma). Läskigt.

Vi pratade om att färga det och hon var helt inne på det röda hållet. Men det är så svårt att våga och att gissa hur det skulle bli. Och dessutom kostar det en halv förmögenhet, men det vore skojigt att löpa hela banan nu när jag ändå är på gång. Men jag vet inte om det vore det bästa. Skulle det bli bra? Tänk om det blir rosa? Eller kopparbrunt. Eller bara hemskt.

(Jag hade för en gång skull tänkt ladda upp en bild på hur det blev, men så slog det mig att jag såg ut som Kristina Lugn så jag lät bli...)

Projekt: klippning

Yes, helgen är över nu väntar istället en lite hektisk vecka. Jag hoppas att jag ska känna mig lite piggare än jag gjort det senaste. Imorgon ska jag i vart fall klippa mig. Jag hoppas att det blir bra, har bokat in mig hos en annan frisör än jag brukar gå hos. Jag fick två oberoende tips om samma ställe så det kan ju inte vara helt dåligt. Enda problemet är väl att det blev ganska tidigt. Jag måste vara på benen redan vid tio imorgon förmiddag, och det kanske inte låter så tidigt, men jag är lite skeptisk. Har inte riktigt vänt om dygnet eftersom jag bara är ledig två nätter. Men det blir nog bra.

Det läskiga med frisörer är det övertydliga ljuset och att man tvingas stirra på sig själv i en spegel en massa tid i sträck. Man ser varenda skavank, hur bristfällig ens makeup faktiskt är och hur snygg frisören alltid är. Men, jag får väl sitta där med mina påsiga ögon imorgon och försöka tänka att det beror på nattarbetet. Eller nåt.

Sjukt skönt ska det bli i vart fall. Jag skulle vilja göra nåt nytt, nåt halvcrazy, men vi får se. Jag kommer säkert ändå bara hem med klippta toppar...

Hur kommer det sig annars att de alltid är sockersöta?

En sockersöt flicka mimar och en annan (ärligt, jag såg vare sig fula tänder eller mulligt ansikte) sjunger bakom scenen och alla tycks vara ense om skandalen. Jag undrar ändå hur många nationer, hur många producenter, talangjägare etc som någon gång helt valt bort den inte-lika-söta tjejen för en sötare tjej som sjunger "nästan" lika bra? Det får vi aldrig veta, eller hur? Ärligare drag såklart, men är det nödvändigtvis schysstare?