Jag försöker åter sedan en tid att äta bra och medvetet igen, i kombination med mitt simmande nyttjandet av gåbandet. Hittills går det förvånansvärt bra och nästan utan att det känts jobbigt särskilt mycket. Jag inser att slarv och stress i kombination med vad jag såg någon kallade för "känsloätande" har skapat rotade vanor som inte är bra men inte heller helt enkla att bryta.
Jag har aldrig haft en särskilt bra relation till ätandet. Perioden då jag skulle benämnts som "normalviktig" i vuxen ålder har varit väldigt kort. Jag var underviktig, i perioder väldigt underviktig, fram tills ungefär 20-års ålder, men med nån slags gen som gett nästan alla helsyskon i familjen en putande mage, vilket gjorde att jag aldrig kände mig smal eller särskilt fin. I takt med att jag började bena ut saker i mitt liv efter att jag flyttat hemifrån så vände relationen till ätandet och jag gick upp i vikt istället. Och fortsatte förstås precis som tidigare att känna mig oändligt obekväm i mig själv. Jag blir på riktigt ledsen då jag ser bilder på mig själv för 20-30 kilo sedan med vetskapen om att jag kände mig lika tjock då som idag. Satans onödigt. Hade det inte varit så, hade jag antagligen sett någorlunda likadan ut idag.
Men, som en gammal kollega till mig brukar säga; "liten backspegel, Sara, och stor framruta". Jag har ett mål som kanske inte är så enkelt att nå, men oavsett om jag kommer 60 eller 80 procent av det så är det en seger. Jag måste bestämma mig för att se det så. Och göra målet hållbart. Jag är inte ute efter att bli pinnsmal, jag behåller gärna lite kurvor, men jag vill må bättre och känna mig bättre. Mer som mig själv (vad nu det är).
Jag skrev en liknande text i veckan, men som jag sen tog bort igen. Jag tänkte att det bara skulle vara löjligt att visa att jag försöker igen. För det är "igen", inte alls första gången. Men så blev jag lite förbannad av en grej i veckan, som påminde mig om att det är så enkelt att skratta åt överviktiga och anta att vi inte förstår att vi är det eller vad vi ska göra åt det. Det är ju inte riktigt så enkelt. Säger och tänker folk liknande saker om en alkoholist eller för den delen om en anorektiker?
Personligen tycker jag att sjukvården idag är totalt bristfällig vad gäller övervikt i samhället. Bantningspiller och operationer är säkert bra, som sista utväg, men det är beteendeförändringar och mental styrka man borde fokusera på först istället, det är ju där problemet sitter, skulle jag vilja påstå. Men mig veterligen finns ingen sådan hjälp att få, åtminstone inte innan du uppnått sjuklig fetma. Jag reflekterade i veckan på att det finns stöd att sluta röka/snusa för medarbetare men inget stöd för den som vill gå ner i vikt, trots att det antagligen innebär lika stora hälsorisker på sikt.
Ja, nu har jag kanske mässat färdigt för idag. Jag ville bara inte censurera mig själv i min egen blogg. Det här upptar en hel del tid och planering i mitt huvud just nu, så varför inte vara öppen med det? Den här gången har jag ingen som gör det med mig heller, jag har just inget bollplank eller support, mer än min kära M som hejar på och stöttar allt han kan. Det är ju inte fy skam det.
