Och så lite länkkärlek

Dagens braiga läsning står, som så ofta förr, Linna Johansson för. Nu är inte jag mamma till nån (mer än på låtsas lite) och brukar därför inte ha rätt till en åsikt om föräldraskap men jag kan nästan lova att jag hade reagerat och tänkt i samma banor som Linna. Märkligt krav/önskan från dagis, för det första. Och ja, det är rätt tydligt vem det avspeglar sig på när man inte kan/vill/hinner i familjen.

Vänta inte 50 år till!

Låt oss hoppas att det här blir en fråga som lyfts igen inför den kommande valrörelsen. Ta en titt på de goda svallvågor som kommer av ett jämställt uttag och lyft fram dem. För även om det går mot en delad föräldraförsäkring så går det för långsamt. Att papporna i Västerbotten är "bäst" och tar ut 25,8 procent av föräldraledigheten är en ganska liten tröst.

Ett litet ljus i tunneln har jag dock sett på mitt eget jobb där den senaste generationen av nyblivna fäder verkar villiga att ta ut, om inte halva så åtminstone en stor del av, föräldraledigheten. Och då inte bara under sommarsemestrarna eller liknande, som de något äldre fäderna mest tycks koncentrera sitt uttag kring. Det inger helt klart hopp om framtiden.

Och ja, jag vet att det inte alltid bara handlar om bristande intresse från pappan utan ibland också en ovilja att dela med sig från moderns håll. Men jag tycker mig ändå se att den oviljan blir mindre i samma takt som intresset väcks från fädernas sida. Det är ju ett delat ansvar, inte sant?

Förälder mot sin vilja

På bussen läste jag förresten bland annat en artikel om en man som blev pappa mot sin vilja som 27-åring. Jag tror att det stått om honom i nån kvällstidning också i och med att hans bok om händelsen släpptes. Men jag måste säga att efter den intervjun så var jag mer benägen att hålla med hans omgivning som enligt honom själv tyckte att han mest var oansvarig och egoistisk än att som önskat (kanske?) tycka synd om honom. Vi gör alla val i livet och ibland blir det sämre resultat än önskat och visst har man rätt att sörja, deppa, vara arg eller vad som över det. Men det finns gränser och det finns definitivt tillfällen då man måste köpa läget och ta ansvar.

Därmed inte sagt att kvinnan i fråga verkar vara av den trevligaste typen man kan stöta på, men nog händer det att kvinnor utnyttjar läget då man som man inte ser till att göra ansvaret till bådas. Jag har sett det själv och det är inte snyggt alls.

Pappa-barn-debatt

Debatten om huruvida pappor är svikare eller inte fortsätter. Först vill jag säga att det känns trist att det just nu tävlas om vilka som är de största svikarna; mammorna eller papporna. Kommer vi verkligen framåt på så sätt? Idag är det iallafall Draggan Marinkovic från föreningen Pappa-Barn som står för inlägget. Och jag skulle vilja säga att han självklart har vissa poänger. Det finns, och det börjar så sakta talas om, kvinnor/mammor som ställer sig i vägen för det delade föräldraskapet, som anser sig vara den bästa eller huvudsakliga föräldern. Och ja, domstolarna ser fortfarande kvinnor/mödrar som den bäst lämpade eller huvudsakliga vårdnadshavaren, säkert långt ifrån alltid korrekt.

Men vad kommer det ifrån? Är det inte bristen på jämställdhet som har byggt upp hela den bilden av föräldraskapet? Och har inte män/pappor själva en väldigt stor del i det begreppsbyggandet? Därmed inte sagt att de nu förtjänar "straffas" på något sätt, men jag kan inte minnas att Pappa-Barn-föreningen har tagit sig ton i jämställdhetsdebatten över huvudtaget. Att skapa offer av ensamstående eller av andra skäl frånvarande fäder kanske inte är den bästa metoden?

Debattören menar att han vill veta hur många pappor som blivit bortmotade av mödrarna, när det gäller exv interner utan kontakt med sina fäder. Jag vet inte varför det egentligen är så viktigt nu? Vore det inte bättre att ta ett stadigt tag i debatten om man vill se en ändring och aktivt kämpa för att fäder tar sitt ansvar parallellt med kampen för att se fäder som likvärdiga föräldrar?

Visst, familjedomstolarnas domar är ibland orättvisa och det visar enbart på vilken skev syn domstolsväsendet har vad gäller jämställdhet och "lika inför lagen" (precis som i våldtäktsrättegångar etc), men i långt ifrån alla separationer resulterar en skilsmässa eller separation i en rättslig vårdnadstvist. Personligen känner jag att jag skulle kämpa till döds för att få vara tillsammans med mina barn, ingen annan förälder skulle få förbjuda mig. Det är ju relationen till barnen som är viktigast efter en separation, inte relationen till den andra föräldern.

Sen är ju frågan om hur aktiv förälder man varit innan separationen. Självklart är det aldrig försent att börja, men kanske det också kan vara en orsak (jämställt föräldraskap, åter igen)? Det finns fäder som inte vet vad för frukost deras barn föredrar när de har dem hos sig för första gången efter en separation.

Jag vet inte om min åsikt kommer fram så bra just nu. Det är svårt att formulera det, jag kanske borde ha väntat tills alla tankar lagt sig. I grunden tycker jag att det är bra om det finns en Pappa-Barn-förening, men att de kanske borde ge sig på problemet på ett annat sätt och dessutom vara delaktiga i hela den samhälleliga debatten om ett jämställt föräldraskap. Inte bara debatten om rättigheter mellan separerade föräldrar. Man borde verkligen vända diskussionen så att det inte handlar om att ha rätt till sina barn, utan skyldighet att få ta ansvar för dem. För att bara ha kontakt med sina barn skapar ingen förälder, tro mig. Lika lite som att bo i samma bostad kvalar in som föräldraskap.

Pappa är femte bäst på tröst?

Skummade igenom en artikel nu på morgonen som handlar om resultatet från den undersökning som Kamratposten gjort bland barn om vem de söker tröst hos huvudsakligen. Debattören (och barnprogramledaren) Ola Lindholm har all rätt att vara orolig och uppmana pappor till att ta mer ansvar. Om svenska barn blir ledsna vill enligt undersökningen 40,9 procent tala med sin mamma och 5,4 procent med sin pappa (som nummer fem på topplistan över vem man väljer). Dystra siffror, men jag tror att det är förhållandevis enkelt att se vartifrån det kommer. Jag kan sätta min högra hand på att förhållandet skulle vara annorlunda om vi hade ett 50-50-uttag av föräldraförsäkringen. Jag vet flera pappor som sagt just det efter att de varit föräldralediga ett tag; att de uppskattar just det att barnet i lika stor utsträckning vänder sig till honom som till mamman.

Men Lindholm har också en stor poäng i att detta också sträcker sig utanför tiden med föräldraledighet. Det hjälper inte att bara vara hemma de där månaderna. Det gäller att vara närvarande även när barnen börjat på dagis och blivit äldre. Klokt.

Och nej, jag tror inte att det är helt enkelt. Jag tror inte heller att alla mammor frivilligt lämnar över ansvar eller enkelt överger rollen som den som barnen alltid gått till när de varit ledsna. Men jag tror att det är viktigt att vi försöker.

Fortsatta skaffa-barn-grubblerier

Hm, jag skulle kunna fylla en helt egen blogg med de där skaffa-barn-diskussionerna. Säkert har det en del att göra med den numera inte så akuta 30-årskrisen, men det är också ett väldigt intressant ämne. Allt från tonårsföräldrar till sena förstföderskor, fertilitetsproblem och annat. Det känns som att jag till stor del befinner mig mitt i många såna diskussioner. Kompisar skaffar barn, andra lyckas inte skaffa barn, ytterligare några vill inte ha alls, andra skaffade sina för länge sen och är inne på att bilda ny familj nu med ny man/kvinna osv.

Jag träffade nyligen en tonårsmamma som berättade att det just nu är "trendigt" att skaffa barn på hennes gymnasieskola i Vännäs (en grannkommun till Umeå). Man behöver inte ens ha en pappa till barnet, fortsatte hon. Jag blev nog lite stum av denna information. Som sagt så har jag inget emot tonårsföräldrar per se, men att skaffa barn som en del i trend måste jag ställa mig ytterst frågande till. Att det dessutom enligt samma tjej finns ett begrepp som "socbarn" i sammanhanget är inte heller jättekul att upptäcka.

Hur står det till med sexualkunskapen i skolan egentligen? Hur närvarande är sådana här diskussioner i skolorna? Jag tror att det är oerhört viktigt att diskutera annat än det själva tekniskt reproduktiva i skolan, att inte glömma relationer, den egna sexualiteten, lusten etc. Och, att inte blunda för tonåringars tankar kring föräldrarskap och familj utan låta dem lyftas upp i ett tryggt samtalsklimat.

Jag kan också minnas mig själv som 17-18-åring när jag faktiskt tänkte att barn skulle vara en lösning på mitt eget bekräftelsebehov. Att jakten på "ovillkorlig kärlek" då skulle vara över. Inget jag är stolt över idag kanske, men som jag kan sätta in i ett annat sammanhang nu som äldre. Och jag inbillar mig att faktiskt fler tänker jag som jag gjorde då.

Sen tror jag också att konsumtionssamhället har en del i skulden till att många väntar. Det har jag säkert tjatat om förut. Det ska inte bara skaffas det allra nödvändigaste idag, det ska vara rätt årsmodell på barnvagnen (som numera tom kan vara utrustad med inbyggd mp3-spelare och annat "nödvändigt"), man ska ha skötväska av designermärke, barnkläderna ska vara nya och trendiga (sen att de växer ur dem på en kvart är visst ovidkommande) och så ska man absolut plötsligt ha en gigantisk bil med dvd. På många sätt tror jag att föräldrarskapet utåt sätt har blivit en bedömning utifrån materialism. Den som har mycket prylar är en bra förälder. Och kan man inte ge sitt barn "allt som man själv inte fick", eller vilket anledning man nu har, så är det ytterligare ett argument för att vänta. Inte det avgörande, men nog inte helt oviktigt. Undrar om detta är en trend bland 70- och 80-talister som är på utgång? Jag hoppas det.

Som vanligt generaliserar jag en del, variationerna är såklart många, men ovanstående trender är inte helt osynliga. Sen ska vi såklart inte glömma, som A-K påpekade i mitt förra inlägg, att alla faktiskt inte hittat sin "livspartner" vid 23 års ålder. Eller kanske ens vid 30-35. Det är ju inte helt ovidkommande i den sk "val-situationen".

Skaffa barn-debatt

Det har, som jag tidigare nämnt, blossat upp en ständigt återkommande debatt om tonårsgraviditeter i USA och i andra länder, inte minst i och med utnämnandet av Sarah Palin. Igår läste jag en artikel, kopplad till följande debattartikel, som menar på att det är "normalare" med tonårsgraviditet än det faktum att unga människor idag väntar länge med att skaffa barn. Debattören anser att det har skett en normförskjutning som gör att vi reagerar mer negativt på unga förstagångsföräldrar än på "gamla".

Personligen kan jag hålla med om att det skälls för mycket på unga mödrar. Att skaffa barn i tonåren innebär inte per automatik att man "förstör sitt liv", att man inte är mogen nog eller nåt av alla andra argument som förs fram. Visst, långt ifrån alla kanske är de mest lyckade föräldrarna (vad nu det är), men det finns många "vuxna" som i mitt tycke inte borde skaffat barn heller. Därmed inte sagt att jag tycker att det är ultimat att skaffa barn vid 17 års ålder.

Jag tycker däremot inte att det är läge att börja kritisera de som av olika skäl skaffar sitt första barn sent. Är det inte vettigare att kolla vad som ligger bakom båda dessa "val" (om det är ett aktivt val eller inte kan jag verkligen diskutera i evigheter); att vänta eller skynda, och se vad som faktiskt är en produkt av det samhälle vi lever i?

Debattören har dock många kloka poäng. Bland annat menar hon att det finns många ekonomiska omständigheter som bör tittas över igen. Hon skriver också:
"Dagens blivande föräldrar verkar ha höga krav på perfektion inom livets alla områden. Man vill ha barn först när allt är väl tillrättalagt för detta. Barn ses inte som ett komplement till det liv som pågår, utan som ett eget stort projekt. Häri ligger troligen en av förklaringarna till det uppskjutna föräldraskapet."
Frågan är vad som är grunden till dessa tankar. Jag kan hålla med om att ovanstående "kriterier" gör att vissa som egentligen gärna vill, istället väntar in det där bättre jobbet, resandet, att ha råd att köpa hus, stadsjeep eller whatever, och vart den pressen om perfektion kommer från vet jag egentligen inte.

Hon gör också en koppling till kvinnorörelsen och menar att den stått tyst i frågan alltför länge. Att frågan om kvinnor och mäns respektive biologi inte diskuteras. Jag förstår nog inte helt på vilket sätt hon vill att det ska diskuteras. Att kvinnans biologi stått i vägen i diskussionen om lika villkor är nog sant, men jag tycker att den feministiska rörelsen på många sätt har lyckats påvisa att dessa argument i många fall är överdrivna. Kvinnans biologi måste inte alls ses som en betongsugga på vägen. Att det biologiskt sett är kvinnor som är gravida och ammar (även om män faktiskt också kan amma) är förståss riktigt, men jag tror inte att det är det största hindret till jämställdhet. Det handlar fortfarande om makt och ansvar. Frågan är dock intressant och jag får fundera vidare.
Sen är det naturligtvis så att det är kvinnans ålder som är det avgörande, inte mannens, om man ska se till debatten, och det kan man verkligen diskutera mer kring ur jämställdhetssynpunkt. Men jag tror inte att det är det som debattören avser.

Jag kan iallafall konstatera att man inte ska skaffa barn för tidigt, men inte heller för sent. När den ultimata åldern är kan jag dock inte riktigt utröna. Hur var det där med lite press och dagens ungas många valmöjligheter?

Den som är satt i skuld är icke fri?

Har idag äntligen lyckats hitta en klok artikel vad gäller de senaste amningsrönen. Det är väl ändå märkligt att fäderna fortsätter att vara helt osynliga i debatten kring skötsel av spädbarn? Och precis som skribenten Ejemyr Rojas ifråggasatte jag direkt varför det alltid handlar om x antal glas vin i debatten kring mammors drickande. Dricker inte kvinnor öl och sprit?

Självklart finns det alltid en baksida av drickande, oavsett om man har små eller större barn, men det tänker jag inte gå in på här och nu. Vad jag tycker är känt för de som känner mig. Det som är anmärkningsvärt är att dessa moraliska förpliktelser enbart är gällande för mödrar, inte fäder. En onykter mamma är lika benägen att tappa sitt barn eller bete sig illa som en onykter pappa. Tro mig. Skuldbeläggandet av kvinnor/mammor måste upphöra. Skuldbeläggandet leder till så mycket. Jag tror tex aldrig att vi når ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen så länge mammor skuldbeläggs på olika sätt.

Men, artikeln till trots så blir jag (som alltid på liknande debattsidor) nedslagen och framtidspessimistisk när jag läser ett axplock av kommentarerna under artikeln. Jag önskar så mycket att både kvällspress och lokalpress kunde sluta med dessa "demokratiska" åsiktstavlor eftersom de mest verkar dra fram krypen som annars sitter under sina stenar och är hatiska. Jag tror (och hoppas verkligen) inte alls att dessa åsikter på något vis speglar vad folk faktiskt tycker. Vore det så kunde vi lika gärna ge upp.

Så sluta läs kommentarerna, jag har nästan lyckats med det.

Tjocka föräldrar är dåliga föräldrar

För övrigt har jag hittills inte hört ett enda bra argument till varför överviktiga skulle vara sämre föräldrar varpå jag fortsätter att hävda att det är kvalificerat BS att lägga in BMI som en faktor vid adoption.

Ansvarstagande fäder åker inte skidor

Du ska inte tro att du kan kombinera ett elittävlande i svenska skidlandslaget med att vara en fullskalig pappa. Uppenbarligen. I en annan artikel får de fd skidåkarna Gunde Svan och Tomas Wassberg också konfirmera den bilden. Allt ska vara som på deras tid, allt annat vore ju orättvist. Och vill du vara en ansvarstagande förälder och därmed lägga upp din träningstid så att det passar familjen, ja då får du inte vara med och leka...

Return of the housewife!

Jo, måste säga att jag numera mot bättre vetande blir förvånad över att människor av det här slaget fortfarande finns...
Och svensk forskning och media (som gärna vinklar det mer än avhandlingen säkert tänkt) gör sitt för att bidra till mödrarnas ofta redan dåliga samvete. Man ska uppenbarligen utbilda sig väl och sedan bli hemmafru. Det tycks vara grejen. Måste nästan läsa avhandlingen själv.