Lite familjepolitik på kvällskvisten?

Kvällens lästips: Gudrun Schymans newsmill-artikel "Skugges skilsmässa ett hälsotecken i tiden". Bra vinkel som alltid!

Pappa-barn-debatt

Debatten om huruvida pappor är svikare eller inte fortsätter. Först vill jag säga att det känns trist att det just nu tävlas om vilka som är de största svikarna; mammorna eller papporna. Kommer vi verkligen framåt på så sätt? Idag är det iallafall Draggan Marinkovic från föreningen Pappa-Barn som står för inlägget. Och jag skulle vilja säga att han självklart har vissa poänger. Det finns, och det börjar så sakta talas om, kvinnor/mammor som ställer sig i vägen för det delade föräldraskapet, som anser sig vara den bästa eller huvudsakliga föräldern. Och ja, domstolarna ser fortfarande kvinnor/mödrar som den bäst lämpade eller huvudsakliga vårdnadshavaren, säkert långt ifrån alltid korrekt.

Men vad kommer det ifrån? Är det inte bristen på jämställdhet som har byggt upp hela den bilden av föräldraskapet? Och har inte män/pappor själva en väldigt stor del i det begreppsbyggandet? Därmed inte sagt att de nu förtjänar "straffas" på något sätt, men jag kan inte minnas att Pappa-Barn-föreningen har tagit sig ton i jämställdhetsdebatten över huvudtaget. Att skapa offer av ensamstående eller av andra skäl frånvarande fäder kanske inte är den bästa metoden?

Debattören menar att han vill veta hur många pappor som blivit bortmotade av mödrarna, när det gäller exv interner utan kontakt med sina fäder. Jag vet inte varför det egentligen är så viktigt nu? Vore det inte bättre att ta ett stadigt tag i debatten om man vill se en ändring och aktivt kämpa för att fäder tar sitt ansvar parallellt med kampen för att se fäder som likvärdiga föräldrar?

Visst, familjedomstolarnas domar är ibland orättvisa och det visar enbart på vilken skev syn domstolsväsendet har vad gäller jämställdhet och "lika inför lagen" (precis som i våldtäktsrättegångar etc), men i långt ifrån alla separationer resulterar en skilsmässa eller separation i en rättslig vårdnadstvist. Personligen känner jag att jag skulle kämpa till döds för att få vara tillsammans med mina barn, ingen annan förälder skulle få förbjuda mig. Det är ju relationen till barnen som är viktigast efter en separation, inte relationen till den andra föräldern.

Sen är ju frågan om hur aktiv förälder man varit innan separationen. Självklart är det aldrig försent att börja, men kanske det också kan vara en orsak (jämställt föräldraskap, åter igen)? Det finns fäder som inte vet vad för frukost deras barn föredrar när de har dem hos sig för första gången efter en separation.

Jag vet inte om min åsikt kommer fram så bra just nu. Det är svårt att formulera det, jag kanske borde ha väntat tills alla tankar lagt sig. I grunden tycker jag att det är bra om det finns en Pappa-Barn-förening, men att de kanske borde ge sig på problemet på ett annat sätt och dessutom vara delaktiga i hela den samhälleliga debatten om ett jämställt föräldraskap. Inte bara debatten om rättigheter mellan separerade föräldrar. Man borde verkligen vända diskussionen så att det inte handlar om att ha rätt till sina barn, utan skyldighet att få ta ansvar för dem. För att bara ha kontakt med sina barn skapar ingen förälder, tro mig. Lika lite som att bo i samma bostad kvalar in som föräldraskap.

Att göra det bästa av en dålig situation

På DN debatt idag finns en artikel med ovanligt dålig slutledningsförmåga. Det är faktiskt så att man häpnar lite. Jag ser artikeln som en del i den, enligt mig, ganska otäcka trend som blir allt tydligare, som även artikeln om "avhållsamhet istället för kondomer" ingår i (som jag bloggade om här.)

Dagens debattartikel menar att den tidigare tydligen antagna "myten" att barn kan gynnas av skilsmässor även då inte psykiskt eller fysiskt våld förekommer, är falsk. Man hävdar att man kan dra den slutsatsen utifrån ny forskning:

"Dr Anna Sarkadi vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet säger i rapporten: 'Vi fann att barn som haft en engagerad fadersfigur rökte mer sällan, kom längre i sin utbildning, råkade mer sällan i klammeri med polisen och fick goda vänner av båda könen.'"

Okej, så forskningen visade alltså inte alls att skilsmässa är dåligt för barn, utan att frånvaron av en engagerad fadersfigur är dåligt för barn. Och visst är det så att det alltför ofta blir resultatet av en skilsmässa, men är det verkligen vettigt att dra slutsatsen att det är själva skilsmässan som är den dåliga faktorn i denna knepiga ekvation? Och är man en engagerad fadersfigur per automatik bara för att man bor på samma adress?

Skribenterna önskar att folkhälsoministern ska verka för att minska skilsmässorna för barnens skull i de fall där inte våld förekommer. De önskar att fler föräldrar ska fortsätta leva tillsammans för barnens skull trots att de inte längre älskar varandra. Hade det inte varit vettigare att verka för att lösningarna efter skilsmässorna blir smidigare (kanske med mer familjestöd utifrån), att fler fäder tar sitt ansvar, att inte samhället, rättsväsendet och de sterotypa könsroller som vi socialiseras in i fortsätter att förutsätta att det är modern som är den huvudsakliga, primära föräldern?

Jag frågar mig också hur skribenterna tror att det skulle fungera på sikt i en familj där föräldrarna inte längre känner någon kärlek för varandra. Skribenterna föreslår mer stöd i parrelationen, men om det inte räcker? Hur länge fungerar en sådan lösning? På sikt gissar jag att ingen av de vuxna kommer att må särskilt bra, och det påverkar väl ändå barnen? Efter en tid inbillar jag mig också att flertalet vuxna människor försöker och behöver gå vidare och kanske har lyckan att finna ömsesidig passion för en annan människa, hur skulle en sådan lösning då komma att te sig?

Forskningen visar självklart på en viktig (men inte ny) faktor i barns uppväxt; frånvaron av en engagerad fadersfigur kan verka negativt på barn när de växer upp och när de själva blir vuxna och ska bilda familj. Slutsatserna som skribenterna drar däremot är helt uppåt väggarna.

Koppleri kopplera

Är det bara i min hjärna eller har det den senaste veckan exploderat med tv-reklam för allehanda dejtingsajter och -tjänster? Kan det vara det höga skilsmässotalet efter storhelgerna (hörde nåt om det på radion) eller är det helt enkelt så att man spelar på att människor känt sig extra ensamma under familjehögtiderna? Klart det är bra med alternativ till krogen, men har det inte blivit en lite läskig marknad, att man tjänar pengar på "tjänster" av det här slaget? Eller på människors ensamhet, om man så vill. Hm..det får bli nattens fundering.