tisdag, juni 20, 2017

Kattfamiljsflytt

I helgen flyttade vi ner den unga kattfamiljen från vardagsrummet till köket. Det började bli svårt att hålla de små innanför "avspärrningen" och dessutom fanns det en del sladdar och annat som var intressant men svårt att gömma undan helt.

Så nu är de i köket, vilket varit mycket lättare att stänga av. Inte så mycket faror heller, för den delen, och gott om utrymme. Vi har gjort en mindre träningslokal för de små som har mer och mer energi för varje dag och som klättrar och klänger på allt. Jag hinner knappt kliva över grinden förrän jag har minst en kattbebis klängandes och bitandes på mina fötter. Sötnosarna... Alice var dock inte nöjd den första dagen och gjorde allt hon kunde för att låta oss förstå att det var uppe de skulle bo (hon går ju fritt i hela huset, hon och de andra två vuxna kan hoppa över avspärrningen).

Egentillverkad klös- och klätterstol av lite
hamparep och en ikea-pall

Men en kökshandduk fungerar ju lika bra...

Ikväll hade jag just gått upp då jag hörde hur Alice började låta högt och oroligt, inte alls som hon annars pratar (mest hela tiden) med ungarna. Så jag gick ner och möttes av en nervös kattmamma och bara en bebis. Letade efter de andra två utan att hitta dem men fick snart för mig att de gömt sig bakom återvinningskärlen i hörnet. Lyfte ut sakerna på dem och själva kärlen men såg inga katter. Då såg jag att det var håll in bakom köksskåpet bredvid och när jag kikade in såg jag att det fanns ett stort märkt utrymme under själva skåpet (som har stora lådor). Där stack det fram en liten nos. Jag lyckades locka fram dem ganska snabbt och då hade Alice lagt sig till rätta under köksbordet och verkade inte orolig alls.

Businspektion...

Smillas gamla prasseltunnel är populär lekstuga

Sen började hon igen visa hur hon tyckte att de skulle flytta tillbaka upp igen. Gick före mig upp och la sig på golvet där de tidigare hade sin lilla låda; lådan som hon också födde dem i. Hon var väldigt kelig och ville verkligen övertyga om platsens förträfflighet. Jag försökte förklara att det är bättre där nere och att jag nu täckt för hålet i väggen. Men det lyckades inte.

"Look into my eyes...hear me"
Så ikväll har det varit en lite orolig kattmamma som pratat där nere och som tom kommit upp i sängen hos mig sedan jag lagt mig här med datorn. Jag hoppas att jag identifierat hennes oro så att det nu inte är nåt jag missar. Det är ju så svårt när man inte riktigt kan kommunicera enkelt och tydligt med varandra.

Besöksångest

Så kom och gick helgen och plötsligt är det mitt i veckan igen. En känsla som upprepar sig; det går så ruggigt fort hela tiden!

Snart är det midsommar och jag är inte alls redo för det. Trädgården är i en enda röra och huset likaså. Jag hade ju tänkt lägga tid på trädgården helgen som gick men så hörde M av sig i fredags kväll och ville komma hem ändå och då blev det inte så mycket tid till det. Det kändes lite trist att greja själv i trädgården när han var hemma. Vi skulle förstås kunna göra det tillsammans men han blir fortfarande ganska allergisk så det blir inte så bra. Jag klippte lite gräs då han tog sovmorgon i söndags och rensade lite kring rosorna, men mer än så blev det inte. Men vi hade en trevlig och mysig helg tillsammans. Spenderade den ganska oplanerad och själva till största del. Väldigt skönt och behövligt.

Vi ska ha midsommarfirande här hemma i helgen (med Lil'sis och Joel) så jag skulle vilja ha lite fint tills dess. Men jag slutar tidigt på torsdag och M kommer hem på kvällen då så då hinner vi sätta lite fart. Eventuellt får vi även besök av en kollega till mig som har sommarstuga i området just utanför byn; hon ville komma förbi med sin familj för att se kattungarna. Jag som är lite obekväm med att ta hem folk (framför allt kollegor av någon konstig anledning) blir lite stressad av det. Jag kan ändå inte ändra på att det är ganska renoveringsbetonat både ute och inne tills dess så egentligen gör jag väl bäst i att släppa det. Men det finns lite barndomsaspekter i det där, som jag inte ids gå in på just nu.

Så tagga ner, är kanske rådet till mig själv, även om jag vet att det är ganska tröstlöst.

torsdag, juni 15, 2017

Alkoholtvånget

Imorgon har vi AW med jobbet vilket känns kul. Jag har en ny klänning som jag fick hem så sent som igår och som jag kunde ha trots chansning med storleken (yeay!). Två storlekar mindre än tidigare! Hoppas jag ska känna mig fin i den bara, det beror nämligen lite mer på dagsformen det.

Från esprit, bild från ellos.se
Hursom så ser jag fram emot en kväll med kollegorna, det blir förhoppningsvis trevligt. Jag tror att jag har bestämt mig för att köra bil hem själv så det blir en nykter kväll. Det finns ett sånt där lite tråkigt inslag bland kollegorna med tjatande om att man ska dricka och gärna si och så mycket så att "det blir roligt" och/eller "jag slappnar av". Ett inslag jag har väldigt svårt för. Snudd på att jag reagerar tvärtom rent av. Det där fenomenet finns lite överallt och jag tycker helt enkelt att det är både märkligt och fånigt att man ska behöva förklara varför man inte dricker. Det kanske inte är sammankopplat med "avslappnat" och "kul" för alla?

Jag har skjuts hem om jag vill via bästa Lil'sis som erbjudit sig, men mitt allt vanligare mantra "är det värt det?" kickar in och jag vet inte om svaret är ja. Dricker jag så är det ändå bara några glas vin eller öl och jag kan på riktigt avstå dem likväl för att kunna köra hem själv när jag vill och dessutom vara pigg och ångestfri imorgon. Men jag får väl se. Hur det än blir hoppas jag på en kul kväll!

Det går framåt-nedåt, del 14

Snart är en riktigt fylld-till-bredden-vecka på jobbet över och det känns skönt, måste jag säga. Jag tror att jag är rätt redo för semester nu även om jag har en månad kvar lite drygt tills det blir verklighet. Det har varit en rätt hektisk vår så det är väl inte konstigt om jag och kollegorna är lite slitna. Idag vinkade jag "Trevlig semester!" till två kollegor som var först ut att gå på ledigt och snart följer fler. Förhoppningsvis väntar en lite lugnare sommarperiod strax. Bara en massa "bara" löser sig.

Den här veckan har jag passerat 14kg i viktnedgång och jag borde vara glad och nöjd, men i vanlig ordning tänker jag att "äh, det är ju inte så mycket egentligen, vänta bara tills jag når...". Vet inte varför jag gör så. Delvis kanske för att det inte syns så mycket. Jag vet inte. Eller så vill jag inte ge mig själv framgången. Det vore ju trist om det var så.

Men lite medvind i motionen just nu och maten trillar på som om det vore en riktig vana. Skönt att vara igång igen efter veckorna med hostandet. Jag var rädd att jag skulle tappa bort mig, jag vet hur skört nya vanor är, men jag tror att jag är uppe i sadeln igen. Ett litet "heja mig" kan jag ju förtjäna i vart fall.

onsdag, juni 14, 2017

När nyhetsrummet blir för trångt

Alltså den där branden i London inatt, hur läskigt var inte det? Jag hörde om det på nyheterna i morse på väg till jobbet men hade aldrig kunnat föreställa mig hur det var förrän jag på lunchrasten kollade nyheterna på mobilen. Bilderna av det nästan helt eldslukade höghuset fick magen att knyta sig på mig. Är det något som skrämmer mig så är det brand. Det är så förintande och så oerhört svårt att värja sig från när det väl startat. Jag kan inte tänka mig hur det måste ha känts att vara instängd på någon av de översta våningarna, jag fick lite WTC (9/11)-känsla av det hela.

Det händer mycket tragiska och eländiga saker nu, känns det som. Jag brukar till sist stänga av lite; se, höra och läsa färre nyheter och försöka att inte grotta ner mig i nåt elände. Av ren självbevarelsedrift.

Och så kan jag förstås alltid sätta mig i hagen med alla kattungar och få en överdos av sötnötarna och känna att det finns fina och bra saker också. Låter kanske glättigt men så är det.

tisdag, juni 13, 2017

Helgen

En riktigt trött och ganska dagavill Sara sitter framför tv:n trots att jag kanske borde lagt mig redan. Jag kikar på finalen av Biggest Loser, men direkt efter det blir det sängen.

Det känns som att det varit långhelg (igen) men det har det ju inte. Men då M tog semester igår för att hinna segla hem Nelly från sjösättningen så blev det lite snurrigt kanske då jag inte är van att ha honom hemma på vardagarna. Nu blev seglingen försenad pga dimma bl.a så han kom sig inte iväg igår eftermiddag som planerat. Istället klev vi upp tidigt och så lämnade jag av honom vid tågstationen strax efter fem i morse. Sen for jag på jobbet.

Årliga, obligatoriska avtäckningsbilden
Årliga, obligatoriska sjösättningsbilden
Det var rätt skönt att vara alldeles själv de där första nästan två timmarna innan administratörerna kom till jobbet. Jag poppade radio och knappade scheman för glatta livet. I eftermiddags, när klockan passerat 16 och jag varit på jobbet i dryga 11 timmar däremot, då började det bli lite mosigt i huvudet. Planen var simning idag men då Lil'sis fortfarande kände sig förkyld så tog vi en promenad runt Nydalasjön istället. Jag var trött och hade aldrig gått om inte hon peppat med mig, ska tilläggas.

Finaste seglaren!
Men det har varit en bra helg. Med sjösättning av båt, inhandlande av extremt rosa löparskor som jag tänkt "powerwalka" i (kanske blir det en övergång till löpning senare, men inte nu), mycket kattmys, en del kattbråk, ny mixerstav, middag på Pinchos och många efterlängtade kramar (det var en riktig sån vecka förra veckan, då saknaden var stor).

"Pink glow" -indeed! Inte min färg egentligen,
men de var klart bekvämast.
Det är bråda tider på jobbet (fortfarande) så jag ska försöka vara tidig imorgon också och hinna få till det sista före lönekörning. Vid det här laget brukar vi kunna andas ut lite mer men i år är det som att allt är lite förskjutet. Inte bara för mig utan för alla, skulle jag säga. Men allt brukar ordna sig. Bara att de där sent inkomna bekymren brukar vara de klurigaste att hitta bra lösningar på.


Jag avslutar väl inlägget med en av helgens sötöverdoser. De börjar bli stora ny, vildbattingarna. De gör sitt bästa att rymma från hagen, biter och drar i det mesta och klättrar där jag inte trodde de kunde klättra...

torsdag, juni 08, 2017

Uppdatering från kattkuvösen

Kollektivet har väl aldrig känts så stort som nu. Det är katter överallt! De häll sig i sin låda länge, men när första steget utanför lådan väl var taget så var det full fart. En liten dam var lite fegare än de övriga, men inte så väldigt långt efter.


Ikväll var jag redo att överge de små sötmaskinerna och lägga mig, gick ner och gjorde mig i ordning och kom upp igen just som två små lurvtussar rusade förbi och in i sovrummet. På sängen satt en storögd Rosa som undrade vad som var på gång och själv var jag bara glad att de svängt av och inte sprungit på rakt fram ut över trappen... Kollade att nr 3 var kvar innanför avspärrningen (han som egentligen har minst huvud försökte klura ut hur systrarna lyckats pressa sina igenom kompostgallret, men han tordes inte riktigt "go for it").


Lyfte tillbaka dem till den oroliga mamman Alice men de var snart ute igen. Stressen började komma när jag funderade över hur jag skulle göra. Flytta ner dem? Nja, där finns ju källartrappen. Så vad? Presentpapper!


Jag hoppas det ska hålla tills jag kommit på något bättre. De har inspekterat och försökt ta sig ut utan att lyckas, men det är säkert bara en tidsfråga innan de hittar några verktyg eller så... 


Ja, huset är verkligen tjusigt med kompostgaller inklätt i presentpapper som delar av halva vardagsrummet. De två gamlingarna tycker att det mesta är konstigt nu, Rosa surar lite mer än vanligt, medan Smilla försöker hoppa över ändå och komma och lägga sig i soffan hos mig på kvällen. Hon låg för övrigt och spanade in hela rymningsdramat med stort intresse ikväll. Hon är nog lite fascinerad av de små trots allt.

De växer så det knakar alltså och jag antar att det snart är dags att introducera lite vanlig kattmat. En var och halvdoppade huvudet i vattenskålen ikväll (medan en annan gick och ställde sig i Alices skål med fisk...) så jag kanske är det på gång med. Vad vet jag? Måste erkänna att jag inte har mycket koll på sånt här. Vilket känns ovanligt och läskigt. Jag har förstås en veterinärsida som jag följer vecka för vecka, men det är ändå en känsla av djupare vatten ju mer aktiva de blir.


Men visst är de bedårande söta?

tisdag, juni 06, 2017

Sveriges nationaldag

Sveriges nationaldag brukar väl inte direkt få så mycket uppmärksamhet från mitt håll. Inte så att jag inte är glad över landet jag bor i, tvärtom, men har kanske alltid tyckt det varit konstigt att fira. Eller? Jag vet inte säkert. Det är väl känslan av tillfällighet att jag faktiskt lever här, framför allt är född här. Det hade ju inte behövt vara så.

I en tid av terror, eller i vart fall ny variant av terror (jag minns ju IRA, ETA osv från min uppväxts kvällstidningar) så funderar jag ändå över det. Jag känner mig relativt trygg som jag lever, just vad gäller sådant, och jag blir arg över att det är just tryggheten som attackeras. Att det dessutom späds på av media så pass. Inte så att det ska tystas ner, men kanske inte heller dras på som det vore en en fiktiv aktion eller såpa.

Inför resan i sommar finns en viss oro. Det är så svårt att förutse, det skapar oro, precis som det är tänkt förstås. Och lika lite som jag inte vill "spela med" genom att stanna hemma, lika lite vill jag bli en siffra i terrorstatistiken förstås. Men det finns självklart med i bakhuvudet att något kan hända. 

Jag vet inte hur, men jag hoppas att det här också, likt mina minnen från IRA och ETA, blir en period i historien snart. Det är nog en av mina starkaste, om än inte den starkaste önskan den här nationaldagen. 

Och så är jag lite, men bara lite, besviken att jag inte såg till att äta en nationalbakelse idag... Hur goda ser de inte ut?


Röd dag - ledig dag

Det kanske inte blev riktigt den superproduktiva lediga dag idag som jag hade tänkt, men det blev en bra dag ändå. Jag somnade, lite som väntat, inte förrän halvvägs till morgonsidan så jag blev kvar i sängen fram till kl 9 nästan. Jag pysslade lite inne, for och handlade och fick besök av Lil'sis. Vi åt brunch och såg tv (någon kan ha småslumrat lite nu och då) i vardagsrummet som nu blivit ett kattdagis, mer eller mindre. Mysigt att ha henne här, det är inte så ofta.

När Lil'sis farit hem mer eller mindre tvingade jag mig att ta tag i gräsklippandet. Jag var trött och hade alls ingen lust, men vet ju hur trött jag kommer vara efter jobbet resten av veckan. Så jag letade fram klipparen och förlängningssladdarna och körde igång. Jag trodde att gräset var längre och att det skulle gå trögt, men det gick faktiskt riktigt bra. Mitt första mål var att göra den längsta delen (det växer bättre en bit upp i trädgården) och lämna resten men då jag ändå hade farten uppe så körde jag klart. Drygt 9000 steg visade armbandet på när jag var klar så det blev ju bra. Och jag kände mig ganska trött efteråt.

Ytterligare en syssla som jag nu inte tycks få tokont i ryggen av längre. Lite kände jag av den när jag var klar men det gick snabbt över. Jag hoppas att det inte kommer imorgon. Samma sak gäller med dammsugning som förut var rena döden för min rygg vilket gjorde att jag fick försöka ta ett våningsplan i taget, med paus. Det behövs inte längre, det går hur bra som helst. Hälsovinster av viktminskningen helt klart. Den listan börjar bli riktigt lång nu.


Ikväll åt jag en fetaostsallad framför en dokumentär om Harry Gordon Selfridge (vilket fick mig sugen att se tv-serien på Netflix om just Selfridge och hans banbrytande varuhus i London) och sen Biggest Loser på CMore. I reklampauserna blandade jag ihop smet till fröknäcke som jag nu just tagit ut från ugnen.

Så lite produktivt ändå.

måndag, juni 05, 2017

Host!

Måndag och klämdag. Imorgon är det nationaldag och ledig dag. Välbehövligt, skulle jag säga. Jag är fortfarande inte i någon god form, jag hostar som en tok till och från. I helgen var det absolut jobbigast om nätterna. Jag ville låta M få sova så jag klev upp varje gång och försökte hålla mig undan (vilket är svårt i ett så litet hus utan dörrar...). Söndag natt/morgon var det som värst. Då varvade jag mellan att kräkas slem och desperat leta lösningar på sidor som rekommenderade kolloidalt silver till typ allt.... (Och tycktes ha löst "cancerproblemet" med lite bikarbonat och c-vitamin, minsann!) Så pass less var jag. 

När M kom ner i köket på morgonen satt jag i kökssoffan och sov med huvudet på köksbordet över datorn invirad i min snuggie. Helt slut. Då hade jag, utöver viss överdosering av receptfri hostmedicin, gurglat med väldigt salt vatten, druckit vatten med bikarbonat och ätit honung med sked.

Det kommer och går. Idag har jag sluppit de där riktiga hostattackerna och jag har faktiskt sovit hyfsat inatt. Jag är trött, har ont i magmusklerna och är riktigt less. Jag valde att arbeta hemma; steg upp och började vid sju och jobbade fram till efter lunch utan paus för att få det viktigaste gjort och flexade sen ut och la mig i soffan. Lyckades sova i nästan tre timmar, vilket kanske kommer att kosta ikväll men det är ju ledig dag imorgon så strunt samma. Planen var egentligen att klippa gräset men det regnade så det blev ju istället de bästa förutsättningarna för en riktig tantlur...

Nåt som dock skiljer mot att vara på jobbet är att jag trots hostan faktiskt kan andas utan den där ständiga astmakänslan som jag hade på jobbet förra veckan. Det känns lite oroande.

söndag, juni 04, 2017

Födelsedagshelg

I helgen, igår närmare bestämt, var det min fina bästmans födelsedag. Han är inte så mycket för att fira men jag gillar att fira så han hade inte så mycket val annat än att komma hem och vara med på lite enkelt fikafirande. Jag höll inbjudningslistan kort; bara svärföräldrarna och Lil'sis med Joel var tilltänkta. Jag hade kunnat bjuda in lite vänner med, men det kändes av någon anledning lite omständigt.

Obligatoriska födelsedagsfrukostbrickan :)
Jag älskar att baka, men jag är egentligen inte höjdare på det. Och jag skulle nog behöva öva lite på nya grejer, men när ska jag hinna eller ha anledning att göra det? Jag vill ju inte ha en massa fikabröd hemma heller...
Kort sagt; min del av fikat blev ingen höjdare. Bla blev den tänkta marängtoppen på tårtan inte alls (men tre försök hamnade i soporna), men de väluppfostrade gästerna uttryckte nöjdhet ändå. Joel räddade fikat lite genom sin raw-kladdkaka på dadlar, frön och nötter toppad med ganasche och färska blåbär. Den var fantastiskt god och gick hem hos alla.

Kvällen spenderades på bio. Vi såg Wonder Woman (2017), en kanske inte fantastisk film men absolut riktigt bra. Några lite småfåniga partier, men det hör till i superhjältefilmer. M sa i efterhand att han tyckte lite synd om henne som var tvungen att springa runt och rädda världen i högklackat, och jag kunde väl bara hålla med. Men välspelad, snygg och spännande.


Och idag åt vi lunch med svärföräldrarna och sen for vi och handlade lite nya kläder till M för presentkortet han fick av mig i present. Det blev bra; ett par nya skjortor och en t-shirt. Han har ju samma "bekymmer" som jag nu när han tappat i vikt, att kläderna inte riktigt passar. Jag köpte också en jättesöt klänning på Indiska som jag inte riktigt kunde knäppa helt. En klänning att komma i, med andra ord. Kanske dumt, men jag valde att göra så istället för att gå upp en storlek då den kändes som att den kan komma bli stor ganska snart.

Så allt som allt tror jag det blev bra. Jag fick ett "Hemma nu, tack för en fin födelsedag!"-meddelande ikväll efter att han farit hem med tåget igen. Lågmäld helg, om än fullplanerad med lite för lite vila, men bra.

torsdag, juni 01, 2017

Det där med andning, ska det vara nödvändigt?

Idag fick jag så mycket bekymmer med astman att jag gick tidigare från jobbet och jobbade hemma på kvällen en stund istället. Jag har känt av det mer över lag på jobbet den här veckan när jag varit förkyld men idag var det riktigt besvärligt. Vi har haft problem med inomhusmiljön så det gör nog sitt till, men idag adderades dessutom det hela med en stor skopa parfym som en besökare hade haft på sig innan hen kom dit. Det gjorde sitt så ett tag stod jag med huvudet ut genom ett öppet fönster och pytsade i mig bricanyl för glatta livet. 

Jag hoppas det ska vara bättre imorgon. Jag ska försöka ta mig från jobbet lite tidigare imorgon, nyttja lite flextid. Planen är att hinna handla födelsedagspresent till M som fyller till helgen och hjälpa Lil'sis köpa träningskor. Därefter väntar middag med brudarna följt av filmquiz-kväll på Kulturbageriet med samma brudar. Ser fram emot det och hoppas att jag kommer kunna uppföra mig med lagomt mycket syreupptagning och inte så mycket hosta...

Vad jag ska ha på mig är däremot ännu oklart. Det är ju som utekväll fast ändå inte. Ja, vi får väl se. Har jag tur kanske jag hinner inhandla nån ny tröja eller skjorta som jag kan stålmannen-byta-om till nånstans.

Lindgrens värld

När TV4play gick över till CMore så var jag först lite tveksam men ganska snart insåg jag de många fördelarna. När jag inte har några tv-kanaler i övrigt så har det istället blivit några streamingtjänster och det är helt värt det. TV4 gillade jag men CMore blev ju som ännu bättre. Många kanaler att live-streama och en hel del program att se också. 

För tillfället har jag fastnat lite att se på de Astrid Lindgren-filmer som finns, som brukar visas på SF-kanalen (som man kan streama). Jag hamnade i slutet av en Madicken-film en kväll och fick mersmak så igår letade jag fram den på play och såg från början. Och ikväll har jag den andra Madicken-filmen på. Mysigt. Och lite spännande att se filmer med vuxenögon som jag annars mest har barnminnen till.


Madicken var nog en av de Lindgren-filmer/-böcker som jag gillade mest. Jag ville vara Madicken i det fina huset med de röda sandalerna på Valborg, de fina nattlinnena, trädgårdsgungan och inte minst vänskapen till Abbe. Hon var orädd och klok men jag tror att det jag relaterade till var det lite lill-gamla och den stora empatin i karaktären. Och önskan att ha det lite mer som hon kanske. Hemma hos oss var det på många sätt mer som hos Nilssons och även om det gestaltas lite gemytligt så var det inte så det kändes.


Ronja såg jag också många gånger, och läste boken om och om igen. Bullerbyn, den senare filmatiseringen, såg jag nog sönder på VHS. Kajsa Kavat läste mormor för mig och den älskade jag också. Boken mycket mer än filmatiseringen. Lejonhjärta gav mig ångest på riktigt (jag minns fortfarande paniken som steg första gång jag försökte se filmen, jag har aldrig sett den i sin helhet sedan dess) och jag hade ganska svårt för både Pippi och Tjorven. Det är väl ganska talande att jag hade svårt att inte sympatisera mer med Prussiluskan än Pippi, haha...

Jag hoppas att barn läser och ser Lindgrens berättelser fortfarande. Att de lever vidare och skapar lika mycket fantasi och ger upphov till egna funderingar och berättelser som de gjorde för mig.