Sveriges nationaldag brukar väl inte direkt få så mycket uppmärksamhet från mitt håll. Inte så att jag inte är glad över landet jag bor i, tvärtom, men har kanske alltid tyckt det varit konstigt att fira. Eller? Jag vet inte säkert. Det är väl känslan av tillfällighet att jag faktiskt lever här, framför allt är född här. Det hade ju inte behövt vara så.
I en tid av terror, eller i vart fall ny variant av terror (jag minns ju IRA, ETA osv från min uppväxts kvällstidningar) så funderar jag ändå över det. Jag känner mig relativt trygg som jag lever, just vad gäller sådant, och jag blir arg över att det är just tryggheten som attackeras. Att det dessutom späds på av media så pass. Inte så att det ska tystas ner, men kanske inte heller dras på som det vore en en fiktiv aktion eller såpa.
Inför resan i sommar finns en viss oro. Det är så svårt att förutse, det skapar oro, precis som det är tänkt förstås. Och lika lite som jag inte vill "spela med" genom att stanna hemma, lika lite vill jag bli en siffra i terrorstatistiken förstås. Men det finns självklart med i bakhuvudet att något kan hända.
Jag vet inte hur, men jag hoppas att det här också, likt mina minnen från IRA och ETA, blir en period i historien snart. Det är nog en av mina starkaste, om än inte den starkaste önskan den här nationaldagen.
Och så är jag lite, men bara lite, besviken att jag inte såg till att äta en nationalbakelse idag... Hur goda ser de inte ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar