Lindgrens värld

När TV4play gick över till CMore så var jag först lite tveksam men ganska snart insåg jag de många fördelarna. När jag inte har några tv-kanaler i övrigt så har det istället blivit några streamingtjänster och det är helt värt det. TV4 gillade jag men CMore blev ju som ännu bättre. Många kanaler att live-streama och en hel del program att se också. 

För tillfället har jag fastnat lite att se på de Astrid Lindgren-filmer som finns, som brukar visas på SF-kanalen (som man kan streama). Jag hamnade i slutet av en Madicken-film en kväll och fick mersmak så igår letade jag fram den på play och såg från början. Och ikväll har jag den andra Madicken-filmen på. Mysigt. Och lite spännande att se filmer med vuxenögon som jag annars mest har barnminnen till.

Madicken var nog en av de Lindgren-filmer/-böcker som jag gillade mest. Jag ville vara Madicken i det fina huset med de röda sandalerna på Valborg, de fina nattlinnena, trädgårdsgungan och inte minst vänskapen till Abbe. Hon var orädd och klok men jag tror att det jag relaterade till var det lite lill-gamla och den stora empatin i karaktären. Och önskan att ha det lite mer som hon kanske. Hemma hos oss var det på många sätt mer som hos Nilssons och även om det gestaltas lite gemytligt så var det inte så det kändes.

Ronja såg jag också många gånger, och läste boken om och om igen. Bullerbyn, den senare filmatiseringen, såg jag nog sönder på VHS. Kajsa Kavat läste mormor för mig och den älskade jag också. Boken mycket mer än filmatiseringen. Lejonhjärta gav mig ångest på riktigt (jag minns fortfarande paniken som steg första gång jag försökte se filmen, jag har aldrig sett den i sin helhet sedan dess) och jag hade ganska svårt för både Pippi och Tjorven. Det är väl ganska talande att jag hade svårt att inte sympatisera mer med Prussiluskan än Pippi, haha...

Jag hoppas att barn läser och ser Lindgrens berättelser fortfarande. Att de lever vidare och skapar lika mycket fantasi och ger upphov till egna funderingar och berättelser som de gjorde för mig.