onsdag, december 28, 2016

Mellandagar

Så, julen är över för i år och snart stundar en nyårshelg. Det känns inte riktigt så, det känns faktiskt inte ens som att julen varit. Inte riktigt. Jag vet dock inte varför. Hursomhelst så är den över och jag har till och med hunnit med att gå på lite av mellandagsrean, vilket jag annars avskyr. Men det har varit lugnare reor än jag minns, eller så var det för att jag gick först igår och de flesta var snabbare än så.

Jag handlade dock inget på själva rean. Jag klippte mig (yeay!) och köpte två par strumpbyxor på Indiska och ett par örhängen på Modig. Och ja, champagneglas på ikea. Vanliga glas, som passar med mina övriga vin- och dricksglas. Fast egentligen var jag nog lite sugen på att köpa ett annat glas; ett icke-smalt grönt glas på fot. Det borde passa att dricka bubbel i. Men jag orkade inte riktigt fundera över det så för att inte vara utan glas helt till helgen så blev det de vanliga trots allt. Det blir säkert bra.

Inte mycket annat har hänt. Jag jobbar hårt på vilandet. Eller ja, kanske inte hårt direkt, men jag försöker. Det är dock inte helt lätt att hålla dagarna oplanerade då andra (välvilligt) gärna vill planera dem åt en, men det har gått skapligt hittills. Sen är det förstås saker som borde göras under den här tiden som vi båda är lediga, men vi får planera lite sunt bara. Idag är första dagen som vi bara är hemma för oss själva hela långa dagen. Väldigt skönt. Vi pratade om att åka på bio men skippade det till sist. M har just snarkat i soffan bredvid mig (katterna gör det samma i sovrummet) medan jag legat i andra soffan och kikat på tv och druckit te.

Jag har ett litet (nja) husprojekt som jag drömmer om att färdigställa innan ledigheten är över, men vi får se om det finns tid och ork. Jag skulle dock gärna se att det blev av. Jag får väl återkomma om hur det går med det.

lördag, december 24, 2016

God Jul!


Så blev det julafton som varje år. Det känns som att vägen hit var i rekordfart. Förutom möjligen de senaste dagarna som på sätt och vis kändes sega och som något jag behövde ta mig igenom. Men mer om det en annan gång.

Jag har haft en lugn och fin julafton. Nu sitter jag i soffan framför Gilmore Girls på tv:n med Rosa bredvid mig och vi lyssnar både med glädje på hur M ligger i sovrummet vägg i vägg och skrattar åt Parks and Recreation på tv:n där. Jag ska snart gå dit också men just nu känns det bara väldigt fint att vara på lite avstånd och höra ljudet av att han är hemma. Det är bra på alla vis. Han har saknats mer än vanligt den sista tiden, och det tror jag att Rosa intygar också.

Julgran i vårt hus
Lil'sis och hennes Joel var här från förmiddagen och till och med Kalle och det var väldigt mysigt. Som vanligt fick jag lite skav av att vi inte riktigt är någon familj med en massa traditioner och julvanor som känns familjära och speciella och att hon därför ska tycka att det känns tråkigare här än hos hans familj. Jag vet, det är nojigt, men jag kan inte låta bli. Vi har ju våra egna små vanor, men det är inte familjetraditioner i dess djupaste betydelse kanske. Men jag tror att de hade det trevligt och jag hoppas att de har det nu ikväll hemma hos hans familj också.

M överraskade mig redan i morse med sin julklapp till mig. Så nu har jag en gigantisk hushållsmaskin som gör precis allt. Jag är så nöjd! Jag har kikat på en sån i evigheter men alltid backat på att det är lite mycket pengar. Men jag blev bortskämd, som alltid. Vi provade den direkt till julmaten och den verkade väldigt bra. Jag ska läsa på mer och testa den mer under julledigheten, det är då säkert.

Efter julklappsöppnandet fick förstås Smilla sitt roliga. Vi har låtit pappret ligga kvar så det roliga har kommit och gått hela kvällen. Sötnosen, det är så kul att se när hennes kattungebusiga jag dyker upp (vilket inte händer varje dag längre tyvärr). Och julklappspapper betyder bus.

Smilla Buskatt
Jag tror och hoppas att även övriga var nöjda med sina klappar. Det var ganska få klappar i år, men inte för få. Jag fick superfina koppar och en telåda av Lil'sis, hon fick en snugrug (så hon inte behöver avundas min längre) och ikea-presentkort, M en supertjusig skjorta och Joel fick ett nytt skal till sin platta och ett spel. Bl.a, alla öppnade mer än en klapp i vart fall. Dessutom hade "kattorna" köpt biljetter till Schyfferts föreställning i Sundsvall i vår. Med mitt visakort...


Imorgon väntar lite julfirande med M:s familj. Hans ena syster med familj är uppe så det ska bli extra roligt, det är inte så ofta vi träffar dem. Kanske spelar vi lite spel tillsammans och har det trevligt, med säkerhet blir det god mat som alltid. Det ska bli mysigt.

Jag hoppas att alla ni har haft minst lika mysigt och trevligt idag som vi. God Jul!

fredag, december 16, 2016

Bang, bang

Jag har på riktigt försökt vara duktig hela dagen och ta det lugnt och vila. Bara jobbat lite på förmiddagen och pysslat ytterst lite på eftermiddagen. Trots det dök det upp en släng av dunkande huvud vid femtiden. Inte av samma dignitet som tidigare dagar men tröttsamt värre.  Efter en hög tabletter, en timmes vila och lite mat blev det dock mycket bättre.

I helgen ska vi fira Lil'sis födelsedag så jag skulle verkligen vilja vara pigg då. Men jag gissar att merparten av den här helgen kommer att bli tråklugn och vilsam...

Mästerkatten Rosa verkar dock må bättre. Det har gått lite långsamt men hon känns nu mycket piggare och ganska mycket sig själv faktiskt. Hon luktar fortfarande lite men det har inte blivit värre och hennes sneda look på munnen lär bli så nu, fick jag förklarat av veterinären, eftersom de utöver tänder också tog bort bitar av käkbenet. Så nu har hon lite Clint Eastwood-look, min lilla cowboykatt. Jag känner mig dock lättad att det känns så pass mycket bättre nu, den där oron bättrade antagligen inte på min motståndskraft mot migrän...

Nackdelen med att vara hemma i sin ensamhet hela dagen är att jag helt missat att det faktiskt är fredag idag. Det har känts mer som söndag eller onsdag, av någon anledning. Men, nu är det snart helg. Sista helgen före julledigheten, I like the sound of that.

torsdag, december 15, 2016

Någon/-t har försökt trycka sig ut genom skallbenet i ett par dagar nu....

Tre dagar av migrän som gjort slut på mitt förråd av migränmedicin och därtill min ork och tålamod gav mig via ett smått desperat samtal till 1177 till sist en akuttid hos en läkare med lila hår som gav mig vassa blickar och många förmaningar. Att vila ett par timmar tills migränen är "ok" och sen återgå till jobbet är visst inte ok. Ännu mindre att göra om proceduren tre dagar i rad. Det var tydligen grundorsaken till att det aldrig gav med sig. Trots att jag somnade kl 20 igår och sov 10,5 timmar på raken så hade jag ett ömt huvud då jag steg upp. "Det går bra så länge jag inte rör på det för mycket", var ett mycket dåligt argument, enligt den lila läkaren (som fick mig att tänka på Red i OITNB, speciellt eftersom jag mestadels kisade med ena ögat och hon blev lite suddig). Tre till fem dygn, tyckte hon var rimligt att vila efter migrän, och jag tror att hon förstod av min blick att det inte mottogs som rimligt. 

Hon pratade sjukskrivning men jag lovade att ta det lugnt fram till måndag och lovade vidare att jag tagit ledigt över jul och nyår och då inte "planera ihjäl mig", som hon sa, utan bara vara ledig. Jag fick en del tips, ett recept, en turordningslista på hur jag ska ta en väldig massa olika mediciner i vilken följd och mängd när synrubbningarna och sen migränanfallen kommer, samt uppmaningen att lära mig dricka kaffe, eftersom det tydligen är ett gammal beprövat knep mot migrän... Nja, där går väl ändå gränsen, hua så hemskt.

Mitt hjärta verkade vara i ordning, inga tecken på stroke (!), hjärtklappningen är ofarlig, och så åter en massa förmaningar.  "Jag tror inte jag är den enda som pratat med dig om att bränna ljuset i båda ändar."

En bra läkare, får jag väl säga, rak, tydlig och hjälpsam. Men som också förstod vad jag var för person och som resonerade lite därefter. Och hennes predikan stämmer ganska bra in på mina egna nyliga funderingar om att jag nästa år måste bli lite snällare mot mig själv, åtminstone försöka dra ner lite på tempot minska kraven lite. Jag tror att det är möjligt. Mycket sitter i mig själv så jag får väl börja där. Kanske återuppta meditation som jag mått bra av tidigare och känna efter lite mer.

Imorgon ska jag bara göra det nödvändigaste arbetet hemifrån och ta ledigt resten. Hänga med svansarna, klä granen som Lil'sis och Joel så snällt tog hem åt mig igår och i övrigt bara vila vila vila. Jag känner ju att jag behöver det. Det susar än i huvudet och hastiga rörelser gör ont. Och jag är oändligt trött. "Vila är det enda", so be it.

söndag, december 11, 2016

Söndagslunk

Lugn söndag, precis vad jag behöver. Väcktes förstås vid sju av min punktliga dam som fick medicin och mat. Sen la jag mig i sängen med en hand på varje katt och kollade tv ett par timmar innan jag somnade om igen. Kände mig latare än latast när jag vaknade strax efter elva (!) så jag klädde på mig och gick ut en stund. Rensade ut skräp och saker från bilen, fyllde på spolarvätska, fixade låset till garaget och letade efter julgransfoten i förrådet.

Myskatterna mina, vem vill inte slöa i sängen med dessa?
Vi har tusen saker i det där förrådet (att rensa och sortera står på julledighetslistan) och tydligen också ljusslingor för utomhusbruk i tillräcklig utsträckning för att kvala in som en riktig Griswold-familj... Duktiga på att handla men dåliga på att sätta upp, med andra ord.

Någon julgransfot hittade jag inte, men väl en saknad låda full med julgranskulor, julgransbelysning och stickade garntomtar (som Smilla älskar att sno mössorna av, av någon anledning). Så lite vinst trots allt.

Annars har det mest varit tvätt, disk och pysslande hemma. Jag har sett lite för många Gilmore Girls-avsnitt (de gamla, jag ser från början eftersom jag aldrig följt det tidigare, perfekt serie att ha på i bakgrunden då jag pysslar runt), ätit smörgåstårtan jag fick med mig från finvännen Ulrikas 40-årskalas igår (fördelen med att vara ensam vegetarian på kalas), bokat klipptid, beställt linser och försökt beskära min Doktor Westerlund som växer med galen hastighet. Den tar lätt över både fönster och vägg där den står.

Så lugn och ro, inte så mycket ångest som tidigare (men förstås en del oro för lillsvansen), dvs precis som en söndag ska vara. Ett par veckor kvar nu innan julledigheten väntar. Det ska bli skönt på riktigt.

lördag, december 10, 2016

På gatan på landet, där jag bor...

En helt annan sak; ikväll när jag kom körande hem så tänkte jag först på bristen av uteljus i vår trädgård. Ett tag ser det ut som att vi har en stor lysande gran i trädgården men när man kommer närmare inser man att det är grannens ståtliga sak man såg. Jag har inte fått upp några ljus ute, mer än de två ljusstyrda ljuslyktorna på trappen då. Jag skulle vilja ha ljus på poppeln och på rönnen, men har inte hittat något jag velat ha. Helst skulle det också vara ljusstyrt så att det kan sitta uppe året om och vara fint höst som tidig vår.

Iallafall; när jag sen var just vid huset så såg jag mina märkliga men fina (åtminstone enligt mig) ljusstakar i de små fönstren på övervåningen. Och kopparkransarna med ledlampor i köksfönstret. Det såg ganska mysigt ut faktiskt. Det kändes fint att komma hem till lysande fönster.

Lite plastig känsla kanske men faktiskt charmiga på håll
Innan jag for idag så kikade jag ut för att kolla nivån av fågelfrön vid fågelbordet och då satt där två ekorrar på marken. Det är första gången jag ser dem den här vintern. Förra vintern hade jag till sist fyra ekorrar på besök och de här ju så väldigt fina. Jag har dock anat deras närvaro tidigare eftersom de nötpåsar jag hängt ut i träden alltid öppnats och tömts inom någon timme.

Ekorrbesök i den snöfattiga trädgården
Det är annars enormt mycket fåglar i trädgården i år. Allt från koltrastar och domherrar till blåmesar, kråkfåglar och skator. Väldigt mysigt att se, önskar att jag hade ett bra fönster mot framsidan där katterna hade kunnat sitta och se.

Sen har vi förstås rådjuren också som verkar gå i nästan samma spår, samma runda, varje kväll/natt. Jag trodde de kanske kom fram emot morgonen, för så vill jag minnas att det var förra året. Men häromkvällen kring 21-tiden då jag skulle öppna ytterdörren för att Smilla fick för sig att hon ville det så stod de plötsligt där, tre stycken. De sprang först några meter av ljudet av oss, men stannade sen och tittade rakt på oss. Smilla och jag stod alldeles stilla och tittade, bara Smillas nos rörde sig då hon med nån slags skräckblandad förtjusning inspekterade de stora djuren.

Kom tillbaka!
Efter det har hon velat att jag ska öppna dörren flera gånger per dag, som om hon önskade att de stod där igen. Sötsvansen min...

Jag älskar att bo såhär, med naturen inpå husknuten. Det är mysigt och väldigt rogivande. Klart att det vore än bättre om M också var här på heltid, men jag har våra kattor som sällskap så jag känner mig sällan så ensam. Jag har ju ett helt zoo runtomkring mig!

Att sansa mig; som att stoppa ett rusande tåg

Idag känns det lite bättre. Kanske, eller åtminstone ibland. I morse var jag orolig, vaknade vid första pipet Rosa gav ifrån sig (hon har lite svårt att jama som hon brukar, gissar att det beror på andningstuben hon haft i halsen vid operationen) och gav henne smärtstillande och frukost. Hon var lite hängig och ville bara kela en stund. Hon kurrade men svängde lite på svansen också. Hon har verkligen en förmåga att se riktigt ledsen ut, vilket förstås skär i hjärtat.

Hängig kisse i morse
När jag kom hem nu ikväll efter några timmar borta så mötte hon mig i dörren som hon brukar, gick ut och gjorde en snabb lov på trappen innan hon gick in igen (det gick förbi en hund just samtidigt). Hon fick kokt fisk och fick också prova det flytande godiset jag hittade på Coop. Hon gillade det men finsmakaren Smilla gillade det inte. Sen har vi borstat som vanligt då jag skulle till att äta lite middag framför tv:n.

Så ja, mycket är som vanligt och jag känner mig lugnare nu. Hon är svullen och jag ser att det ser "annorlunda" ut (är väl den bästa beskrivningen) när hon gapar men jag hinner aldrig se om det ser infekterat ut. Att hon är svullen är kanske inte konstigt, inte heller att hon är lite hängig och lågmäld. Hon känner förstås av att det är annorlunda i munnen och det är ju nåt stort hon varit med om.

Så jag försöker skaka av mig det där ångestspöket som påminner mig om då Mina var så sjuk i december för två år sedan innan hon fick somna in den 8 januari året därpå. Men jag blir rädd, deras skörhet blir så tydlig när de är dåliga. Och medvetenheten om att de inte kommer finnas för evigt pockar på som om nån stack mig upprepande med en gaffel i ryggen.

Men jag ska försöka sansa mig och lugna mig och sen ringa veterinären på måndag om det fortfarande känns osäkert. Om det inte blir värre redan under helgen förstås. Men det ska det bara inte bli.

fredag, december 09, 2016

Oroligt mattehjärta

Känner mig ganska orolig över min nyopererade lilla stjärna. Tyckte hon luktade skumt ur munnen tidigare men det känns lite mindre så efter att hon fått äta lite kokt torsk. Hon ser lite svullen och sned ut, men jag gissar att det också är förväntat efter vad som varit. Men jag har en liten naggande oro över att stygnen ska gå upp eller att hon ska få infektion i munnen. Jag gjorde misstaget att googla och det var inte roliga saker jag hittade att läsa. Så det ska jag inte göra nåt mer. På riktigt satt jag med hjärtrusning en stund just efter, så dumt av mig.

Hon får smärtstillande medicin på mornarna och jag hoppas innerligt att hon är smärtfri. Hon ser lite hängig ut men det är väl som sagt att vänta. Hon äter, dricker och kelar i vart fall. Jag skulle vilja försöka få i henne det bakteriedödande eländet som blev kaos igår, men jag inser att det inte är lönt eller värt att försöka själv. Risken är att jag gör illa henne, och det vill jag ju inte. Kanske om jag får hjälp av Lil'sis i helgen, annars får det väl vara.

Jag ska försöka hålla mig lite lugn i helgen, ge det tid och försöka att inte oroa upp mig än mer. Blir det inte bättre så får jag väl ringa veterinären igen. Snälla håll tummarna för att det vänder!

Helg!

Sitter i vanlig ordning, fast för sista gången den här säsongen, framför Idol. Final ikväll och jag har ingen aning hur det ska gå. Charlie blev just trea men det hade kunnat gå på annat vis. Gästartisterna är barn från Norge som jag aldrig hört talas om men som tydligen är nån slags nordisk motsvarighet till en dubbel-Bieber, eller nåt.

Jag känner mig trött och lite sliten efter arbetsveckan som jag körde på med lite på övertid ikväll för att bli klar med ett par uppgifter jag var inne i. Stängde igen kontoret sist av alla men kände mig i vart fall hyfsat klar så att jag kunde ta helg i lugn och ro.

Ett par veckor kvar tills lite julledighet. Inte så mycket möten men jag ska försöka boka in en del medarbetarsamtal då jag tycker mig ligga lite efter med det. Det tar ett tag att beta sig igenom 38 samtal, speciellt om man inte vill mata på med för många samma dag utan kunna ha lite kvalité i samtalen. Det är verkligen roligt och givande att få den där stunden med varje medarbetare, det händer ju bara en gång per år. Ja, vissa träffar man en del ändå, men många får jag sällan den tiden med. Och det behövs förstås oftast inte heller.

Men snart blir det lite ledighet och det ser jag fram emot. Jag har tagit ledigt nästan två veckor, men har satt några strödagar som jag kommer att jobba för att ha lite koll på läget mellan semestrandet. Det känns som en bra koncept, så att inte allt för mycket blir liggande till januari.

Men nu är det helg!

torsdag, december 08, 2016

Sjukstugan

I morse fick Rosa smärtstillande blandat med maten och det gick bara bra. Men det bakteriedödande medlet som hon skulle skölja munnen med ikväll blev katastrof. Jag fick hålla fast henne (hon vill aldrig bli hållen) och försöka spruta in det i munnen och så skulle hon spotta ut det då det smakar illa. Och det gjorde hon allt men hon fick typ panik samtidigt, skrek, rev mig och fällde öronen. När jag släppte henne sprang hon upp och gömde sig och ett par minuter senare hittade jag henne sittandes i ett hörn med segt slem forsande ut från munnen, precis som då hon åker bil och är rädd. Jag ringde M och sa att jag vägrar fortsätta göra så mot henne. Jag kan bara inte, hon blir så rädd. Vi enades om att jag hör av mig till veterinären imorgon och frågar om alternativ. 

På instruktionen jag fick med hem stod det att behandlingen "rekommenderades" vilket jag tolkar som att jag nog kan strunta i den. Hoppas jag. Bara hennes läkning nu inte blir lidande. Men att tvinga lär väl inte heller vara bra?

Jag vill bara att det ska vara bra snart, att jag ska slippa oroa mig och att vi ska återgå till våra vanliga rutiner. Hon hoppade upp på pallen där hon sitter på kvällarna och vill bli borstad så det var som vanligt och hon ligger nu här bredvid mig i sängen och snarkar. Hon låter lite raspig men det stod på följebrevet att hon kunde vara det efter att ha haft en andningstub i halsen, så jag försöker att inte noja över det.

I helgen ska jag försöka vara hemma mycket. Jag ska försöka ordna med gran (och julgransfot, vilket jag trodde vi hade en men jag hittar den förstås inte), städa lite, kanske göra knäck och bara ta det lugnt. Och ja, besöka min fina vän Ulrika som fyller 40 förstås.

Operationsdag

Igår var det så dags för operation för Rosa. Tredje gången gillt. Jag vaknade nervös och orolig men kom iväg i tid med en extremt orolig katt i buren i baksätet. Hon mår verkligen inte bra av att åka. Jag hade ändå sprayat buren med sånt där lugnande men det gjorde då ingen skillnad.

Väl på plats togs vi emot av en veterinär som undersökte henne och bad mig skriva under på att jag godkänt att de fick söva henne trots riskerna. Hon upprepade "risk" och "vid hennes ålder" så många gånger att jag innan jag skrev under var tvungen att fråga vad jag nu skickade in henne i, hur stor risken faktiskt var. Men då lugnade hon mig lite och jag skrev på. Två veterinärer och en sköterska skulle genomföra operationen så hon skulle vara i goda händer.

Jag pussade min älskade dam på huvudet och for iväg med en stor portion ångest i bröstet. Ringde till M som nog delade min oro även om han försökte lugna. Jag for till stan för att hämta Lil'sis, handla mat och lite andra ärenden, hela tiden med mobilen på högsta ringsignal hårt i handen. När de inte ringt efter nästan 4 timmar hade jag spelat upp en massa scenarier i huvudet, trots att det sista veterinären sa var "Var inte orolig om det dröjer, det måste inte betyda något dåligt". Det var ändå de jobbigaste timmarna på evigheter.

Men de ringde förstås och det hade gått bra. En tand, en rot och en krona hade de tagit ut och förhoppningsvis är det som gjorde ont nu borta. De behöll henne ett par timmar på uppvaket innan jag fick komma efter henne. Jag var så glad att se henne och jag tror att det var ömsesidigt. Den opererande veterinären (dvs 'experten', inte samma som tog emot på morgonen) visade mig röntgenbilder på vad de gjort och verkade nöjd med resultatet. 

Hemma bäst
Det var skönt att ha lillasyster hemma med mig efter den lilla ångestkarusellen som varit och hon hjälpte mig baka till jobbfikat medan vår lilla sjukling tog igen sig efter en riktigt jobbig dag. Rosa var lite snurrig men inte så farligt men slemmade blodigt från munnen och var hemskt trött. Och hade rött bandage efter kanylen på ena benet. Min lilla hjältinna.

tisdag, december 06, 2016

Det kan ju inte vara jag som blir äldre...

Jag var på uppföljning av min bettskena igår på tandläkarhögskolan, del ett av två besök tydligen. Jag har gått där sedan jag flyttade hit upp för 12-isch år sedan och är nöjd som oftast. Man har ju samma tandläkarstudent max ett par terminer innan de går vidare och det brukar fungera bra. Lärarna har bra koll och det blir noga utfört och kontrollerat en massa gånger. 

En sak bara; på något märkligt sätt känns studenterna yngre varje år... Med lite nya ackompanjerande företeelser. Studenten för den här omgången pratar till exempel bara i tredjedels eller möjligen halva meningar. Det försvårade vår kommunikation en del. Vad svarar man till exempel på frågan "Eh...jo, antibiotika...?" Jag tänkte att han undrade om jag visste var det var först men efter några följdfrågor förstod jag att vad han egentligen ville fråga var "Brukar du behöva antibiotika efter tandbehandlingar?" Ja, besöket fortsatte lite i den vägen, plus en del smärtsamma tryckningar och vridande på mina överaktiva käkmuskler och jag undrar om det inte var båda delar som förorsakade huvudvärken som dök upp strax efter att jag släppts lös från tandläkarstolen.

Vi får se om nästa besök blir mer lättkommunicerat eller inte.

fredag, december 02, 2016

Vinterpyntat!

Fredag är ju förstås Idol för Sara, så också ikväll. Jag hade planerat att lämna jobbet vid 14-tiden men som varje fredag misslyckades jag men jag kom åtminstone iväg strax före fyra. Så med lite extra tid i bagaget kom jag hem, fast besluten om att försöka städa och greja lite innan jag gjorde något annat.


För det är väl så på fredagar, för mig i vart fall, att så snart jag dimpt ner rumpan i soffan så är det svårt att ta sig upp igen. Så ingen middag, ingen vila utan jag påbörjade pysslandet på en gång. Förutom att huset var skamligt ostädat så hade jag en plan att "vinterpynta" så att det skulle vara lite mysigt och fint när M kom hem. Jag är ju inget stort julfan egentligen men jag tillåter mig att sno det jag tycker är mys och göra det bästa av det. Inga krubbor eller jesusbarn, helst inga stjärnor, adventsljus och inte så glittrigt ska det vara.


Så nu har jag väl nåt åt ljusstake-hållet (i form av granar) i fyra av de små fönstren på övervåningen, två kopparkransar med led-lampor i köksfönstret mot vägen, mormors porslinstomtar på köksbordet, en korg med kottar (!) och ljus på vardagsrumsbordet och i övrigt lite blandade (gråa) tomtar här och var plus lite ljusslingor. Så ljus och tomtar...tycks vara min grej. Och kattornas brickor som de har matskålarna på är tillfälligt utbytta mot rödvita brickor.



Och så en Lisa Larsson-tomte att göra finaste Mina-katten sällskap på skänken i köket där hennes foto och urna står. Vi närmar oss tvåårsdagen från då hon fick somna in och hon fattas oss varje dag. Vi pratar om henne oftare än jag trodde vi skulle och det känns så himla fint.


Jag har inte dammsugit och jag skulle nog ha kunnat plocka undan lite mer, men det känns ändå som att mysfaktorn höjdes ett par snäpp med ett par timmars arbete. Nu blir det middag framför Idol och lite tillbakalutande i väntan på bästmannens hemkomst. Så ja, nu har vi vinter här i vårt hus!

tisdag, november 29, 2016

Att andas är en bra grej faktiskt

Nästan en vecka sedan sist och vet ni vad? Jag är inte frisk än. Det är nåt segt elände som slagit rot i mina luftrör och som gör så att det känns som ett nästintill ständigt pågående (dock mindre) astmaanfall. Det är ganska jobbigt för det känns hela tiden som att jag inte riktigt får tillräckligt med luft. Jag blir helt slut av den minsta promenadsträcka, ett par hundra meter och jag ser ut som att jag sprungit maraton.

Det blir bättre men oändligt långsamt. Frustrerande, om något. Och jag känner mig gnällig och negativ. Och trött. Eftersom jag fortfarande vaknar av hostattacker på nätterna så sover jag inte så jättebra. Ett antal nätter med bristfällig sömn och så är jag inte så skojig.

Så det var det. Och på jobbet har det stökat till sig med litegrann så jag skulle behöva min energi intakt. Men det är väl nån slags sista prövning för året eller så. Jag har då inte gett upp, skam den som ger sig. Jag ska nog vända runt den här bångstyriga båten också innan året är slut.

onsdag, november 23, 2016

Perspektiv

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Studio 1 i P1. Jag brukar som oftast missa det, men nu var jag lite tidigare än vanligt. Jag hann dock bara lyssna på början av den andra timmen och det var inte särskilt upplyftande. Vittnesmålet över telefon från en person i Syriens Aleppo var verkligen hjärtskärande. Kan inte tänka mig något värre knappt. Att vara omringad och instängd i en stad som ideligen bombas och där inga sjukhus längre finns kvar (tom Röda korsets två sjukhus hade bombats sönder). Hjälparbetare kommer inte åt staden, det finns ingen mat och regn är det bästa sättet att få dricksvatten på. Fruktansvärt. Är det så vi ska ha det? De som av olika skäl aldrig flydde, de har det allt annat än bra just nu.

Det ger en helt klart perspektiv på livet. Min eländiga förkylning som inte vill ge sig och vars hosta håller mig uppe på nätterna och får kollegorna att hålla sig på avstånd, den känns ganska liten i jämförelse. 

Det finns alltid någon som har det värre, på riktigt är det ju sant, och ofta tycker jag inte om att jämföra bekymmer då det inte borde finnas en värderingsskala. Det som är eländigt för dig är eländigt för dig. Men ibland kan man behöva ryckas ur sin egen bubbla. Jag gjorde då det idag. 

måndag, november 21, 2016

Gnälla av sig

Jag är som inne i nåt eländigt humörs-il just nu. Allt känns lite halvtungt och besvärligt. Klart det påverkar att jag varit sjuk sedan förra helgen. Alla tjoar om att jag borde vara hemma från jobbet (vilket jag bara blev stressad av, jag var ju hemma tre dagar förra veckan) och själv känner jag mig bara sur och som att jag vill dra mig undan och jobba ifred, typ. Det var okej på förmiddagen en stund men sen kändes allt riktigt tungt så efter mitt eftermiddagsmöte så for jag hem och jobbade istället. Jo jag vilade också, och drack oändligt äcklig hostmedicin som jag köpte på vägen hem men blev bara än mer irriterad på att inte funka till fullo. 

Jag är trött, irriterad, trött, less och hängig. Mörkret är skit, regnet är skit, huset är ostädat och det känns som att inget kul är på gång. Jag känner mig efter på jobbet, jobbet känns trist och jag känner mig säker på att ingen annan arbetsgivare vill ha mig någonsin.

Det går över förstås, jag är bara i en svacka just nu. Men jag behöver gnälla av mig lite så kanske det blir bättre. Saknar M och längtar efter lite sammanhängande, planerad ledighet. Jag funderar på att spendera en del av flexen och några sparade semesterdagar kring jul så att jag faktiskt får lite ledigt. det kanske skulle vara behövligt.

Så, nu har jag gnällt av mig. Hoppas det inte drog ner någon. Och låt oss hoppas att jag får sova hostfritt inatt så kanske jag är på bättre humör imorgon. Back on track.

Jomen

Helg recap

Vi hade köpt tågbiljetter till Sundsvall i lördags, Lil'sis och jag. Men ödet försökte ändra våra planer. Jag som trodde jag var på bättringsvägen och gick till jobbet i torsdags blev bara sämre igen (fast nu mer förkylning än influensa) och sov knappt natten till lördag. Och precis då jag var klar och skulle ge mig iväg till tåget så kikade jag ner i källaren för att se om luftavfuktaren behövde tömmas innan jag for, bara för att se vatten på källargolvet. Inte i hela källaren (men drygt halva) och bara nån centimeter men ändock. Skyndade mig ut, drog först ut fel pump (hur många pumpar har man?) innan jag insåg mitt misstag, slet upp brunnslocket i ren stresspanik, lyckades få ner rätt pump och hitta ett uttag som faktiskt funkade. Ringde M som sa att jag inte kunde göra så mycket mer just då utan att jag skulle åka trots allt så speedade iväg i Suzyn. Och hann med tåget.


Sött resesällskap hade jag (ja även Lil'sis som dock inte är i bild). Och helgen blev bra. Vi hade en stillsam men trevlig helg. Spenderade en stor del av lördagen på Birsta, sen lagade M supergod mat åt oss och så såg vi film på projektorn och drack cava. Lyx! På söndagen såg vi mer film, gick en riktig långpromenad (så Solo kunde bli med), besökte M:s arbetsplats, pratade lite resplaner, den kommande julen m.m. 

Jag kom hem ganska sent igår (till ett nästan torrt källargolv), nöjd med helgen och lite, lite piggare. 

fredag, november 18, 2016

Fredagskväll är idolkväll i Sara-huset

Även om jag bara jobbat två dagar den här veckan så är jag likt andra fredagskvällar mest trött. Lite hostig och frusen och kanske lite smått lättad efter att ha lyckats ta mig hem genom slask, snöblandat regn och blåst. Det har blivit så väldigt mörkt nu när mycket av snön försvunnit igen (tråkigt nog).

Ikväll hänger jag i soffan i min snuggie, med en ask noblesse (som jag av nån anledning blev sugen på), en massa te och vatten och kikar på Idol. Det börjar bli spännande nu när det bara är fem kvar. Till skillnad från förra året så tycker jag inte riktigt att det finns några solklara finalister. Röstmässigt så slår väl Rebecka det mesta men jag gillar det lågmälda och genuina med Oskar (som kanske är närmast den typ av artist jag skulle lyssna på) och de gånger Jesper visar sig på sin bästa sida så är han riktigt bra. Liam är kanske den starkaste egentligen av killarna men han har som aldrig riktigt fastnat hos mig av oklar anledning. Charlie jobbar hårt och känns genomtänkt men hans scenspråk är på nåt vis lite tonårigt (i brist på bättre ord). Han har varit bäst i lite rockigare låtar. Rebecka förtjänar en plats i finalen, hon kanske är den mest självklara, men för mig är hon lite mycket Charlotte Pirelli (duktig men inte min typ av artist).

Men ja, det har varit småjobbiga utröstningar flera veckor nu. Just för att jag på nåt vis gillar dem alla på olika sätt. Klena Sara som vill att alla ska vinna... Vi får väl se hur det blir ikväll helt enkelt.

Downhill

För att fortsätta mitt gnäll så vaknade jag i morse och kände mig än sämre än igår. Bannade mig själv en stund, låg kvar och såg nyheterna med en trött katt och sen när jag började piggna till klev jag upp, drog på mig en klänning (det är ju fredag) och for till jobbet. En i stort sett mötesfri dag och fredagar är också oftast lugna vad gäller besökare, telefonsamtal och mejl. Det är som att det varvar ner på alla håll inför helgen. Det är skönt, det är då jag hinner mest administrativt arbete. Och då det är som mest gemyt på kontoret.

Självförvållat så jag ska ju inte gnälla alls egentligen. Vid halv tre mötte jag min chef i korridoren som tittade skarpt på mig och frågade om jag inte skulle ta tidig fredag. I samma veva hörde Lil'sis av sig och frågade om fikadejt så då dröjde det inte så länge förrän jag kunde stänga ner datorn och fara.

Så var den korta arbetsveckan slut då. Nästa vecka ska jag förhoppningsvis gå in med mer kraft och ork.

torsdag, november 17, 2016

Att vara envis är inte alltid bäst

Jag visste ju redan då jag slog upp ögonen i morse att det egentligen var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men stresskänslan jag upplevt har inte heller varit bra (det är dock något jag reflekterar över för mig själv en del) och det kändes som att jag ville komma iväg och bara få lite koll på läget.

For förbi rummet på stadshuset där jag huserat i några veckor men som jag inte kunnat tömma efter mig eftersom jag blev sjuk, packade in allt i bilen och for till kontoret. En väldigt skön känsla att ha fått tillbaka kontoret, det måste jag säga. Att få ställa upp och i ordning mina grejer, ha min knirriga stol och ett korrekt inställt skrivbord. För att inte tala om kontorstelefon med headset, väldigt saknat.

Men det var tungt, speciellt före lunch. Bara att gå de två trapporna upp gjorde mig andfådd nånting och det kändes lite som att jag hasade mig runt och försökte hänga med i vad som diskuterades i fikarummet då vi satt där. Men det blev lite bättre och huvudet vaknade till. Ikväll känner jag mig dock inte så väldigt pigg utan snarare rätt urlakad.

Imorgon blir det en kort dag. Det sa jag förvisso idag också (och om väldigt många andra dagar, inte minst fredagar) men på riktigt borde jag försöka hålla det. En kort lista på morgonen över dagens måsten och när de är klara så ska jag försöka bege mig. Imorgon ska de också slå igång ventilationen har jag hört så då kanske luften blir behaglig att vistas i igen. Jag hoppas, hoppas att det inte blir nån huvudvärk mer nu när de är klara med saneringen.

En vanlig Sara-fras på arbetstid...

onsdag, november 16, 2016

Varning för halka

Ute har den meterdjupa mjuksnön förbytts till ett par decimeter isig, packad snö. Jag tvingade mig ut idag för att lämna sopor, mata fåglar (och ekorrar) och tömma brevlådan och det var bra halt. Vägen är som en bullig isbana, jag ser inte fram emot att ge mig ut där imorgon. Men gissningsvis är väl E4:an saltad och bar. Jag hoppas då det. Då är det bara de 7 kilometerna dit som jag måste vara extra uppmärksam. Det verkar dock ha varit en del olyckor så jag lär vara försiktig hela vägen.

Men det är synd att så mycket snö har försvunnit. Det blir genast mycket mörkare och råare på nåt vis, även om det är varmare egentligen. Jag vill ha snö och mys och 5-10 minusgrader, då är det som bäst. Jag hoppas att det blir så igen snart.

Nu har jag sett nog av Lilla Huset på Prärien för den här gången

Vaknade i morse och kände mig något sämre till och med. Irriterande nog. Mer förkyld, av nån anledning. Det började ju med halsont i helgen men sen har det mest varit feber och ont i kroppen. Jag känner mig piggare nu igen men det känns torrt och irriterat i halsen fortfarande och näsan rinner.

Men målet är att åka på jobbet imorgon. Jag vet inte om det är klokt eller inte. Men jag känner mig stressad över att vara hemma. Sms, mejl och missade samtal läggs på hög på mobilen. Jag borde kanske ha stängt av den men det är lite svårt när man har ansvar över dygnet runt-verksamheter och ingen gör ens arbete om man är borta. Det är definitivt en av de större nackdelarna med mitt arbete, skulle jag säga. Kanske den största. Fördelarna väger förstås upp och mer därtill och jag menar inte att klaga, men just nu då jag är sjuk så blev det plötsligt mer påtagligt. Detsamma gäller förstås vid semester men då kan jag ju planera för det i förväg, säkra upp mer etc.

Och efter fyra veckors evakuering före sjukfrånvaron så saknar jag mina kollegor mycket vid det här laget. Det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt kontor, till min ordning, få fika med kollegor och ha allt på rätt plats. Märkligt hur viktigt sånt kan kännas ändå.

tisdag, november 15, 2016

Insnöad i det brittiska kungahuset

Med en massa tid över har jag då jag inte sovit en massa också lyckats snöa in på det brittiska kungahuset (igen). Jag blev som nyfiken efter att ha sett serien The Crown, att åter kolla in hur Peter Morgan valde att göra Drottning Elizabeth II och hennes familj i filmatiseringen The Queen från 2006, som koncentrerar sig på hur familjen agerade, inte agerade och (kanske, det vet ju bara de) resonerade då nyheten om Dianas död nådde dem. Det var några år sen jag först såg den.

1947/2007 -stor skillnad?
Det som framför allt slog mig var att Prince Philip var så väldigt annorlunda. Förvisso utspelar sig tv-seriens första säsong under 40-50-talet och filmen 1997, ett hopp på nästan 50 år, men skillnaden är ändå stor. I serien beskrivs han som en lite charmig festprisse som verkar tycka att hans hustru borde släppa lite på de kungliga reglerna och stelheten medan i filmen så är det snudd på att han är mer konservativ än Elizabeth då han uppmuntrar henne att hålla på fasaden och inte bjuder på det minsta empati för sin ex-sonhustru. Jag får lite svårt att få ihop de båda gestalterna och hade jag intervjuat Morgan hade jag definitivt tagit tillfället att fråga om hans uppfattning av de kungliga medlemmarna förändrats över tid.

Efter filmen så fastnade jag igår kväll i ett par dokumentärer på youtube om just Diana och hennes liv med den kungliga familjen. Det är många saker som känns självklara då man väger samman det man faktiskt vet och det man kan ana som konsekvenser av det. T.ex är det spännande att Edward III och hans "disastrous abdication" 1936 fortfarande är klart i rojalistminnet åtminstone fortfarande på 1990-talet. Charles upprepade på ett väldigt intressant sätt sin morfars brors liv då han antagligen egentligen ville gifta sig med en redan gift kvinna men fick nöja sig med en vacker men hyfsat naiv och skör och därtill väldigt ung kvinna att agera lyckofasad med istället. Det är svårt att inte undra om valet mellan det och abdikation faktiskt var hans eget med tanke på hur dåligt han ändå utförde den väg han valde.

Fenomenet monarki är så spännande för att det egentligen är som en dokusåpa. Jag tycker att det är eländigt att människor hindrats från att leva de liv de egentligen önskat, enbart pga monarkin. Det står en förstås fritt att göra som Edward och abdikera, men det tror jag är allt annat än lätt. Lite som att växa upp i en sekt och ha kraften att ta sig ifrån det som vuxen. Men lägg därtill att du lever ditt liv helt i offentligheten och skapar en skandal av gigantiskt mått. Inte enkelt.
Ett annat alternativ är förstås att även de kungliga ska kunna leva lite som 'vem som helst' utan krav på högre moraliska (eller religiöst präglade) ställningstaganden. Lite som den svenska kungafamiljen kanske som numera gifter sig med 'vanligt folk' utan börd, inte har någon formell politisk makt osv. Men vad är då meningen med kungahuset? Det är, enligt mig, väldigt svårt att motivera att staten ska försörja en "vanlig" familj just för att de råkar (eventuellt) vara släkt med tidigare kungliga människor som levde upp till kraven och för vilka kronan faktiskt var lite av en nitlott. Då är vi mer inne på skattefinansierat jetsetliv. En oändligt dyr dokusåpa (utan riktig insyn i dess finansiering). Ska de inte agera traditionsbärare, något av en ständig påminnelse om en tid som varit och nån form av överhet pga det, så vari ligger i så fall poängen? En väldigt kostsam ambassadörhistoria med långt färre än 6-timmars arbetsdag?

Jag tycker som sagt att de europeiska kungahusen är en väldigt intressant del av vår historia. Men det är också det; det är ganska mycket historia. Lite som det konstaterades i slutet av Downton Abbey; tiden för aristokrati är över. Det är dags att gå vidare. Börd är fortfarande till viss del av vikt, men än viktigare idag är utbildning, kunskap och yrkesskicklighet om du ska nå framgång.

Ämlig Sara

Jag hade halsont till och från förra veckan. Och i helgen var jag som trött och konstig. Jag vaknade med helt svullen och öm hals natten till i söndags och sen var jag mest sängliggande den dagen. Feberfrossa, ont i huden, ont i lederna, huvudvärk och i allmänhet väldigt ämlig. M fick åka själv och fira sin pappa på Fars Dag medan jag låg i sängen och kände mig halvt döende.

Idag är andra dagen jag är hemma från jobbet och det känns inte alls kul. Känner mig stressad över att saker kommer att läggas på hög, har dåligt samvete över möten jag fått ställa in och känner mig i allmänhet lite kass. Första sjukdagen på över tre år, och det suger. Jag har väl varit på jobbet lite halvsjuk förut men "det är inte ens att tänka på", som M sa innan han for i söndags kväll.

Jag vet inte varför jag har känslan av att jag "skolkar", men så känns det. Jag vaknade i morse utan ont överallt och kände direkt att jag var hemma i onödan. Men så snart jag är uppe nån längre stund känner jag mig skakig och lite yrslig och inte alls med i matchen. Jag borde kanske vara hemma imorgon också, men just nu känns det bara stressande att tänka på det. Jag svarade på några sms och mejl på mobilen medan jag väntade på att min soppa skulle koka upp och det kändes bra att få ta lite saker som annars kan skapa irritation.

Jag ska försöka att inte fundera så mycket utan fortsätta vila. Det är ju som det är nu. Jobbet står ju kvar.

fredag, november 11, 2016

Big spender

Jag har handlat fler saker än så. Jag har varit lite farlig bakom skärmen det senaste, tror jag bestämt... Nejdå, men jag skrev väl om skorna jag beställde? Jag har fått hem bägge och även om inget av paren får fullpott utseendemässigt så behöll jag båda ändå. För att de är helt okej. Kängorna är bekväma (som alla Rieker-skor, fantastiska sulor för mina kräsna fötter) och faktiskt snyggare på riktigt än på bild. 


Stövlarna hade jag egentligen velat ha högre skaft på och jag tror att jag även hade fixat lite lite högre klack på dem. Men de är också sköna (såklart) och även om de inte är fantastiskt snygga (mina fetvader får aldrig plats i fantastiskt snygga saker) så funkade de bra till klänningen jag hade på jobbet idag. 


Svart och svart, vilket kanske är lite trist. Jag hade som sagt velat ha ett par bruna stövlar men jag hittade inga jag gillade och det är ibland svårare att matcha. 

Men två par nya skor är något av en sensation, skulle jag vilja säga. Jag faller inte in i stereotypen kvinna med många skor. Jag har som oftast kanske två, max tre par skor som jag använder samtidigt tills dess att de gått hål i på nåt vis. Så två nya på hyllan är ju inte dåligt!

Tradera mera

Jag är lite periodare vad gäller Tradera. Det finns ju alla möjliga och omöjliga saker där, till lika blandade priser. Ibland stoppar det vid att jag markerar en massa saker till minneslistan, men ibland så går det hela vägen. Den här veckan har jag hämtat ut totalt tre paket på Ica som alla kommer från Tradera. Två paket ska M få öppna, det är nämligen saker jag köpt till honom (för så snäll är jag att leva med, ser ni). Eventuellt uppfinner jag en "Husses dag" på söndag, i konkurrens med Fars dag, då det annars för min egen del är en dag med lite sorg över sig. Husses dag låter väl rimligt?

Jag hoppas att grejerna hållit resan bara. Det gjorde mitt paket, som tur är. Jag är nu glad och nöjd ägare till två nya tekoppar. Förvisso utan fat och inte helt säkert äkta Gefle-koppar, men det gör som inget. De är fina som de är:


Bilden är lite gul av lampan, men kopparna är förstås vita och sen är mönstret mörkt blått. Jag vet inte om jag kommer att köpa fler, jag funderar på om jag vill ha lite olika tekoppar kanske. Samma med kaffekoppar, som jag i stort sett saknar helt. Jag har inte tänkt klart riktigt än.

onsdag, november 09, 2016

Onödig resa, nödvändig semester?

I övrigt har det varit en ganska blandad dag idag. Lil'sis är här sedan igår men är snudd på sjuk och har mestadels spenderat tid i den uppbäddade soffan. Helt okej det med, det är bara mysigt att ha henne här. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det.

Tanken var att hon skulle stötta upp mig idag då det åter var dags för veterinärbesök och operation av de sista tänderna på Rosa. Men när vi väl var framme hos veterinären fick vi veta att hon som skulle utföra det var hemma och var sjuk. Det kändes oerhört tråkigt att ha åkt 3 mil enkel väg med en väldigt uppstressad och livrädd katt som skrek och dreglade kopiöst i sin bur bara för att få vända hem igen. Sånt kan ju hända men det var ändå lite surt. Jag hade dessutom tagit ledigt hela dagen men det ändrade jag inte på. Rosa var uppstressad och ville vara nära hela tiden så jag försökte finnas till hands, jobbade en liten stund sittandes på sängen och tog det lugnt. Det var inte fel med en ledig dag oavsett. Lil'sis och jag hade tänkt baka men då hon är sjuk så vilade hon istället och jag läste om valet på nätet och tog en tantlur tillsammans med svansarna.

Så trots att det inte blev som tänkt, och trots att det betyder att vi måste göra om det en ny dag, så blev dagen ganska bra. Bra uppladdning inför två helt fullspäckade dagar på jobbet innan det blir helg. Jag hoppas att det blir bra dagar, framgångsrika dagar så att jag kan avsluta nöjt före helgen. Jag börjar känna mig ganska redo för sommarsemester nu, men det är en bit bort väl? 

Såg den här och nu står katt-tipi på uppdragslistan inför jul,
jag kan ha missuppfattat budskapet med bilden... :)

Vi måste inte nå botten för att klättra upp

Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela. 

När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.

Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.

Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.

Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.

Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?

söndag, november 06, 2016

The Crown

Jag har nu läst i ett par artiklar i efterhand att Netflix nya stora (miljard-) satsning The Crown (2016) inte riktigt passar sig för "binge watching", dvs att sträckse i ett svep. Och det är precis det jag har gjort i helgen. Jag kan i efterhand delvis hålla med, det är en ganska långsam serie och stundvis försvann uppmärksamheten till mobilen eller nåt annat men varje gång fick jag backa tillbaka avsnittet då jag åter var i fokus för trots långsamheten så kräver den sin koncentration. Det händer och sägs så mycket som du inte kan missa.

Sex säsonger är planerade och varje säsong ska skildra ett decennium av Queen Elizabeth II och hennes tid vid tronen. När den här första säsongen börjar är det 1947 och det är hennes far, King George VI (Jared Harris) som regerar och vi får också se hur han, och hans familj, gick från att vara en "bakgrundsfigur" i det brittiska hovet till huvudpersoner då hans bror Edward VIII abdikerade efter ett knappt år på tronen för att kunna gifta sig med en amerikansk kvinna med flera skilsmässor bakom sig. Elizabeth, som spelas på ett väldigt bra sätt av Claire Foy, är inte riktigt förberedd på att ta över när hennes pappa dör och istället för att leva ett hyfsat vanligt familjeliv med sin make Prince Philip (Matt Smith) på Malta där han jobbar i flottan så får de och barnen flytta in i Buckingham Palace.


Peter Morgan har skapat serien och även om jag tror att han tagit sig en del friheter så känns det ändå väldigt trovärdigt. Inte minst just det där stillsamma och kontrollerade som man känner igen från verklighetens huvudrollsinnehavare. För att bryta av finns dock t.ex maken Philip men även lillasyster Margaret (Vanessa Kirby) och förstås farbror Edward (Alex Jennings) som hyser ett stort agg mot allt som har med hovet att göra.  Och sen har vi förstås också politiken, som hänger samman med hovet på ett helt annat sätt än tex i Sverige. Winston Churchill (John Lithgow) är premiärminister och vi får följa ganska mycket av hans bekymmer och hans ganska nära relation till drottningen också under den här första säsongen.


Som sagt är det över lag en välspelad serie. Jag är inte helt övertygad om Lithgow, som absolut är en imponerande skådespelare, egentligen var det bästa valet som Churchill, men det funkar. Och jag vet inte heller om Matt Smith gör Philip mer charmig och mer intelligent än i verkligheten; min bild av honom före serien var inte riktigt så. Jag förvånades också av att kronan genomgående beskrivs som snudd på en förbannelse eller åtminstone som en nitlott och belastning snarare än en önskad makt. Jag trodde inte man såg det så.
Serien är utöver det snygg och miljöerna känns väldigt autentiska, det märks att de har haft en stor budget. Och jag ser verkligen fram emot de kommande säsongerna; hur Morgan ska skildra den kommande generationen med sina "skandalösa" äktenskap och då hovets politiska inverkan minskat. 

Första säsongen av The Crown får en mycket stark 4/5 i betyg.

Det brittiska hovet är ju ganska väldokumenterat i både film och tv-serier, och många gånger på ett väldigt lyckat sätt. Jag som annars inte är rojalist på något vis intresserar mig ändå gärna för det som en intressant del av historien. Framför allt just det brittiska där politiken och hovet som sagt har en intressant relation. Ska jag nämna några så gjorde samma Peter Morgan t.ex The Queen (2006) om samma drottning med samma finess och pappa Georges problem på tronen har skildrats i The Kings Speech (2010) av Tom Hooper.

Snö snö snö!

Det fortsätter att ösa ner snö, det känns som att det aldrig ska ta slut. Gångarna jag skottade fram igår fanns det inte mycket spår av idag då jag gick ut. Det var bara att börja om. Fåglarna äter mat som om det inte finns några fler fågelbord i hela byn, alla möjliga små fågelarter har jag sett och de äter mig snart ur huset. Men det är mysigt. Jag hade ju tänkt ha ett fågelbord även vid syrenen vid köksfönstret så att jag skulle kunna erbjuda kattorna lite underhållning men det hann jag inte innan det blev en meter snö så det får väl vänta till en ev smältperiod.

Trädgårdsbord i fel årstid
Idag har jag pulsat i snön för att plocka in en kvarglömt trädgårdsbord och för att komma åt soptunnan och sen släpa ut den till vägen eftersom det är tömning imorgon. Inte helt enkelt, kan jag berätta. Grannen kom med traktorn och tog bort snö på uppfarten och på vår gemensamma lilla väg ner till byvägen så då blev det lite lättare.

Vårt lilla hus i vinterskrud
Jag måste skaffa nya termobyxor (ett ord jag fö är snudd på ensam om att använda här uppe, har jag förstått) och kanske ett par fodrade stövlar att ha ute när jag skottar. Och tydligen en ny mössa för jag lyckas inte hitta en enda. Jag är ingen stor mössbärare men nog brukar jag ha några i vart fall. Men de har fått fötter eller kanske lagts på "en bra plats". 
Inget är så skönt som att komma in efter en svettig skottomgång utomhus och få krypa ner under en filt eller i snuggien med en varm kopp te. Det är kontrasten som gör myset, tror jag. Att sitta inne i tjocksockar och se snön yra utanför (så länge jag inte får för mig att tänka på kvarlämnade katter som tvingas vara ute istället för att ligga inne hos en snäll människa förstås).

Utsikt från fönster på övervåningen, det är snö på det sneda
entrétaket som lagrats i en imponerande höjd
Lite nervös är jag för att behöva ge mig ut till jobbet imorgon, men som tur är har jag inga möten direkt på morgonen så jag kan ta det ganska lugnt. Känns det för besvärligt får jag väl ta bussen från E4:an istället. Trafiken är helt klart nackdelen i vintervädret.

fredag, november 04, 2016

Mitt eget Tapto (och skoförhoppningar)

Klockan har passerat 21 och Rosa har redan hunnit signalera/larma/jama läggdags flera gånger. Intensivt. När M var hemma i helgen så undrade han vad det var med henne då hon gick runt och lät surt vid den här tiden. Jag fick ju lov att erkänna att jag kanske brukar lägga mig i sängen kring halv nio redan i veckorna. Inte för att jag somnar förrän timmar senare, men ändå. Och det har hon vant sig vid. Tiden då hon larmade vid midnatt är klart förbi... Sad but true.

Och nu sitter jag i soffan och funderar över om jag kommer orka hålla mig vaken tills resultatdelen av Idol. Jag har läst nyheter och bloggar medan jag lyssnat ikväll. Jag vet inte varför men det lyckades inte riktigt fånga hela min uppmärksamhet ikväll.

Kollade också och såg att skorna jag beställde på nätet igår är på väg med posten. Jag hittade både ett par stövlar (som jag antagligen inte får plats med fetvaderna i förhoppningsvis kommer att trivas i) och ett par kängor. Båda från Rieker som mina fötter bestämt sig för är det bästa. Så sköna skor, jag kan till och med ha lite klack i deras skor. Så låt oss hoppas att de kommer på måndag och att de passar! Jag är så i behov av nya skor så att jag kan slänga mina gamla flagnande i soporna.

Summera

Så var arbetsveckan över och jag måste erkänna att jag var rätt mör i eftermiddags. Jag lyckades delegera en uppgift jag skjutit på lite för länge och fick ett efterlängtat besked från en medarbetare just som jag gick till parkeringen. Bra avslutning, med andra ord.

Nästa vecka är snudd på överbokad i kalendern och lite beror det väl på att jag ska vara ledig på onsdag för att fara med Rosa till veterinären. Och så har vi planeringsdag med ledningsgruppen en dag och jag ska hålla planeringsdag med en av mina grupper en annan. Så heldagar försvinner och då blir det inte mycket kvar.

Det är ju höst (vinter?) och min vana trogen så funderar jag mycket över mycket så här års. Så även kring jobbet. Jag försöker fundera på vad jag tycker är som mest roligt och givande, vad som är spännande utmaningar och vad som bara känns slitigt och monotont. Jag funderar över vad jag är bra på och vad jag inte riktigt klaffar med. Jag vet inte om och vad det ska leda till, men det kan ju inte skada att reflektera, tänker jag. Om inte annat så är det bra inför mitt eget medarbetarsamtal senare.

Men nu ska jag släppa jobbet. Mobilen är på ljudlöst i datorväskan och ska försöka hålla den stängd under helgen även om det vore skönt att beta av lite grejer jag vet att jag kommer ha svårt att hinna med veckan som kommer. Vi får väl se vilket som vinner, lusten till det eller lusten till att skotta snö...

torsdag, november 03, 2016

Torsdag som uppladdningsprojekt

Tji fick jag den här gången. Inte försvann snön! Snarare har den ökats på i ordentlig fart. Och det fortsätter komma ner snöflingor hela tiden nästan. Mysigt värre, men såklart gör det trafikläget lite mer nervigt, tycker jag. Jag ska verkligen ta tag i det där med att kolla busskostnad och -tider så att jag kan ha det som alternativ till att köra Suzy på stökig vinterväg.

Mörka moln över havet som lovar mer snö
Idag har jag arbetat hemma på förmiddagen vilket var riktigt skönt. Jag betade av en del administrativt, svarade på mejl och rapporterade in utförda timmar i god tid före deadline. Allt från kökssoffan med utsikt över det snöiga vädret. Lil'sis kom hit igår och jag lät henne sova länge innan jag började stöka runt för att väcka upp henne.

Efter lunch stämplade jag ut och så begav vi oss ut i det fina snövädret. Fåglarna (som äter som tokar) fick mer mat, jag skottade lite och så hjälptes vi åt att bära bort det sista som var kvar i carporten som var i vägen för att kunna köra in bilen. Nåt som känns angeläget nu för att slippa mötas av ett par decimeter snö över Suzy varje morgon.

Saffransbullar med mandelmassa
Vi for på nyplogad väg till affären och handlade hem så att vi kunde baka bullar och steka pannkakor. Och det har vi snart gjort färdigt nu. Mysigt verkligen, precis en sån dag jag behövde. Nu finns det lite ork kvar till veckans sista arbetsdag imorgon också.

tisdag, november 01, 2016

Första november - första snön!

Vi hade brukarträff på jobbet ikväll så jag for hemåt lika sent idag som igår. I stan var det blött, det har snöat lite till och från men det låg ingen snö på marken direkt. På väg hem växlade det mellan snö och regn med blöta vägbanor. Jag hann tänka att jag längtade lite efter snötäckta vägbanor ska lysa upp min väg hem men ikväll var det bara mörker.

(Jag stannade förstås till då jag tog bilden på väg genom byn)

Tills jag kört av E4:an och in på vägen mot byn då en alldeles vit väg plötsligt låg framför mig. Och vitare blev det ju längre ut mot havet jag kom. Till och med granarna bar ett täcke av snö på de tjockaste grenarna. När jag gick efter posten så knarrade det under skorna, så himla mysigt!

Det kommer säkert vara bort imorgon men det var trivsamt ändå och precis en känsla jag behövde den här veckan. Kattorna var dock lite mer tveksamma då de tvärstannade på bron när jag släppte ut dem... "Not this again!" Alla är inte fans, det är då klart.

måndag, oktober 31, 2016

Bra slut på dålig start

Det som vid hemgångstid kändes som en riktig skitdag med bristfällig motivation och sånt där skräp man får bita ihop och ta när man är chef (trots att man långt ifrån alltid förtjänar det), så blev det ändå en helt okej dag. Jag hade sedan tidigare en inbokad middagsdejt med bästtjejerna, Ulrika och Anna, och även om det kändes som att jag mest ville hem när jag stämplat ut från jobbet så var middagen nog precis vad jag behövde.

Vi testade nya restaurangen i stan, Orangeriet, en utomhusrestaurang inomhus, skulle jag vilja kalla det. Med boulebanor och mat, allt i en riktigt mysig miljö. Det kändes lite som att sitta i en berså faktiskt. Maten var absolut helt okej, inte den bästa svamppasta jag ätit men mer än godkänt. Lite salt men sånt gillar ju jag, jag skulle helt klart äta den igen.



Skönt att få ventilera lite, vilket vi alla tre nog behövde idag, få skratta och filosofera. Jag är glad att vi får till de här kvällsdejterna med rätt jämna mellanrum. Senaste tiden har det sällan gått två veckor mellan varje och det är bra. Snudd på lyxigt. Att vi får till det trots att majoriteten inte längre bor i stan, att majoriteten har barn och vi alla jobbar heltid. Tacksamt!

torsdag, oktober 27, 2016

Hemma bäst

Chefsutbildningen är gjord, för den här gången, och jag måste säga att det varit två ganska bra dagar. Många intressanta diskussioner, ett par hemska rollspelsövningar (som dock gick okej) och mycket "mellansnack" med nya och halvnya chefer från andra verksamheter. Vi var 12 stycken från lite skilda områden med olika mycket erfarenhet (men utbildningen är egentligen tänkt att genomföras första året man är anställd) men alla väldigt trevliga och roliga individer. En av mina favoritkollegor, Sanna, var också med vilket gjorde det hela än trevligare. Och så leddes det hela av två väldigt erfarna personer (den ena numera pensionerad personalchef) från kommunen som verkligen gjorde det bra. 

Jag har med mig en hel del funderingar och tips som känns viktiga och som nog kan bidra till att utveckla mig som ledare, och det känns ju i allra högsta grad relevant. Mycket tankar kring relationsdelen i ledarskapet men också vad för förväntningar och krav som är rimliga att ha på sig själv, vad för styrkor respektive svagheter jag anser mig ha och vad för typ av förutsättningar jag skulle vilja ha eller behöva. Och så vidare. Som sagt; huvudet fullt av funderingar.

Jag sov dock inte jättebra, sängen var obekväm så jag fick ont i ryggen och vaknade en massa gånger. Dessutom väldigt lyhört så jag hörde varje rörelse från rummet bredvid. Men i övrigt inget att klaga på egentligen. Helt okej vegmat, mycket mat och godsaker över lag. Jag lär vara mätt över helgen nästan....

Äntligen hemma :)
Skönt att vara hemma hos svansdamerna dock och jag ser fram emot att sova i min egen säng bredvid dem inatt. Som sagt; borta bra men hemma bäst...

tisdag, oktober 25, 2016

Feber och rollspel

Jag trodde faktiskt att jag skulle ligga sjuk vid det här laget. Det har som varit nåt på gång i kroppen. Redan förra veckan hade jag som kli i halsen och i söndags hade jag ont och trodde faktiskt att jag skulle vakna i typ halsfluss dagen efter, men det uteblev. Idag vaknade jag med feber, låg men ändock, som jag tyckte mig känna av även under förmiddagen på jobbet. Sen blev det bra men nu känner jag mig lite skum igen. Jäkla velande.

Men tur är ju det, den här veckan har jag chefsutbildning ett par dagar som är obligatorisk och missar jag måste jag skjuta på hela den resterande terminen tills nästa för att slutföra. Och det ids jag inte.

Det ska bli kul med utbildningen på sätt och vis. Det är fokus på ledarskap, de personliga utmaningarna man ser i rollen och så vidare. Nyttigt och lärorikt, inbillar jag mig. Men jag har en oro inför tillvägagångssättet. Det finns en, enligt mig, överdriven förkärlek till rollspelsövningar och liknande på såna här utbildningar och jag får på riktigt hundraprocentig ångest bara vid tanken på sånt. Jag kan inte med det alls. Jag har hållit tal och föredragit inför flera hundra personer förut, och trots att det är nervöst och krävande så skulle jag lätt göra det tusen gånger före en enda jäkla rollspelsövning. Jag brukar få migrän bara av ovissheten om det blir sånt eller inte, men det hoppas jag att jag slipper den här gången.

Ja ni får väl hålla en liten tumme för att jag överlever de här två dagarna...

måndag, oktober 24, 2016

Winter is coming!

Så var då äntligen bästmannen hemma en helg. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och vi hade ingen överplanerad helg heller, så det var ett plus. Lördagen spenderades med däckbyte och lunch hos svärföräldrarna följt av en myskväll i soffan med god mat och lite roliga serier på tv:n. 

Söndagen var dock väldigt produktiv. Vi rensade ut carporten som mer eller mindre fyllts på med skräp eller saker som inte riktigt haft nån plats. Och nu behöver jag snart kunna ställa bilen under tak. Och vi flyttade brädhögar, rensade bort en del förvuxet gräs kring husen och plockade in alla sommar- och trädgårdssaker. Och vi hade ovärderlig hjälp av M:s pappa som var här hela dagen. Jag fick lite dåligt samvete över att han fick slita med vårt skräp, men det var väldigt snällt. Han byggde en liten trapp så att jag kommer in i förrådet lättare tex och så fyllde vi hans släp med skräp som han ska köra iväg i veckan. Superskönt att få det gjort, det där rensandet har varit ett dåligt samvete ett tag. Nästa helg måste jag ta tag i pallkragarna så att de placeras ut där de ska vara snart och kan 'vintras'.

Jag har också satt upp fågelholkarna och det är väl strax dags att köpa hem mat till dem och börja utfodra. Det är lite mysigt, tycker jag. Ekorrarna ska också få lite nötter lite då och då och rådjuren brukar komma om kvällarna sen och kalasa på det som fallit ner från fågelbordet. Som ett litet vildmarkszoo. Jag älskar det, det är trivsel på hög nivå. 


söndag, oktober 16, 2016

Lätta huvuden och variga svansar

Söndag och jag sitter här själv och saknar min partner in crime lite. Ibland är det tydligare än annars att han behövs för balansen på nåt vis. Och det är ju fint, men just nu mest trist att han inte är här. Sista tiden har jag haft en ökad tendens till ångest kopplat till hälsan, eller snarare till rädslan för ohälsa. Just i helgen har jag känt mig lite "light headed", vilket känns som en bättre beskrivning än yrsel, på nåt vis. Men jag tror att känslan kommer just av att det funnits med lite för mycket i bakhuvudet. För det är inte aktiva tankar hela tiden, mer som nåt som gnager i kulissen, på nåt vis. Svårt att förklara riktigt. Plus oro för katten (som nu dessutom fått ett riktigt läskigt sår på svansen, antagligen efter att hon blev påhoppad för en vecka sen, igår sprack en böld som det verkar så hon gick runt och läckte väldigt obehaglig vätska och är nu mest bara ledsen).

Sen har jag väl inte ätit alldeles för bra heller, det blir som bara sämre och sämre ju fler dagar jag är själv. Lite för många middagar som bestått av te och mackor, alldeles för få frukostar och minst lika knackiga luncher som middagar. Jag har nog allt varit hungrig, men inte sugen på att äta.

Idag ska jag just därför göra spenatsoppa till middag. Lite järn och vitaminer och inte minst väldigt gott. Jag kanske till och med gör det tidigt så kan jag äta det både till lunch och middag, för enkelhetens skull. Det och lite halvt påtvingad sårtvätt av en viss svans kanske gör det här hushållet gott idag.

Och nästa helg kommer troligen bästmannen hem. Det känns fint det.