Vad ska man säga om den här dagen egentligen? Jag vaknade upp till ett nästan säkert besked som jag inte alls ville ha, och faktiskt inte heller hade förväntat mig. Jag hade på intet sätt räknat ut Trump från striden (man ska aldrig räkna ut personer som han) men trodde ändå att Clinton skulle gå segrande ur det hela.
När jag funderade under dagen så insåg jag att jag känslan jag hade var bekant. Jag drog mig till minnes hur det kändes i början av 90-talet då Saddam Hussein blev ett alltför känt namn för mig. Jag minns att oron gjorde att läraren en dag drog in tv:n i klassrummet och så fick vi lov att se på nyhetssändningar om "gulfkriget" istället för ordinarie undervisning, och så fick vi rita till det. Jag minns att jag tänkte mycket på honom och att pappa sa att det var en opålitlig människa med mycket makt. Jag var rädd, lusläste kvällstidningarna och drömde mardrömmar.
Trump är inte särskilt lik Hussein på det viset, det är inte så jag menar. Situationen är inte densamma. Men den där känslan av oro över vad en människa med mycket makt och åtminstone till synes mycket bristfällig empati faktiskt kan göra är liknande även om jag idag är en vuxen person och kan se saker i ett lite annat perspektiv.
Han är förstås inte ensam som obehaglig ledare i världen. I Ryssland, Turkiet, Nordkorea m.fl länder finns liknande herrar med alldeles för mycket makt. Men USA som land har andra möjligheter, global makt på ett annat sätt. "Koderna till kärnvapnen", som man brukar säga. Ett land som jag under min uppväxt fick lära mig var föregångslandet, där saker hände först, där man gick före i utvecklingen. Något som inte alls är sant idag.
Vi kommer vidare ur det här med. Jag hoppas åtminstone att vi denna gång ska lära oss något. Jag är så less på att missnöje visas genom att man väljer galna människor med galna idéer som kommer att drabba redan utsatta människor än mer. Som att vi måste ner till ultimata botten innan vi kan sansa oss och klättra uppåt. Vi ser det överallt, inte minst i Europa. Det går inte att agera ur missnöje och sen säga att man inte menade det. Så lät det delvis efter vårt förra riksdagsval och så lät det ännu mer efter Brexit i Storbritannien. "Jag ville bara visa mitt missnöje". Det finns andra sätt att göra det på. Vi kan inte fortsätta tro att det är ett vettigt sätt att agera på och sen ångra sig när konsekvenserna blir för besvärliga och (inte sällan) drabbar en själv. Vi måste sluta sätta grupper av människor mot varandra och inse att vi idag har kapacitet att värna om fler samtidigt. Vi måste inte välja mellan att utrota pensionärsfattigdom och att ha en vettig migrationspolitik. Vi har råd med båda. USA också. Det är ju där alla "det var bättre förr"-människor har fel. Vi har möjligheten idag.
Nu tar vi oss ur den här dokusåpa-eran och ser framåt med empati och solidaritet, inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar