Bio ikväll

Ikväll blir det så förhandsvisning av Svinalängorna på bio med Anna. Ser fram emot det mycket! Jag har medvetet hållt mig från att läsa så mycket om filmen och det var nog tillräckligt länge sen jag läste boken för att ha allt för specifika och stora förväntningar. Jag tror dock att jag läst att filmen är mer av en tillbakablick av den numera vuxna karaktären Leena. Lite spännande att se Pernilla August regidebut också. Hur som helst hoppas jag att det blir trevligt.

Nerdalert!

Idag kasserade jag för första gången in lite på att jag sett film nog för att få guldmedlemskap på SF. Jag köade en stund i den snöiga snålblåsten tillsammans med andra filmnerdar (really) och fick med mig ett par gratisbiljetter till förhandsvisningen av Svinalängorna.

Först i kön för min extrabiljett står förstås Anna som var den som fick mig att läsa boken och gå på författarmötet med Susanna Alakoski när hon var i Umeå. Så vad säger du, Anna? Orkar du med en sen onsdagskväll nästa vecka?

Skådisens råd; läs boken istället?

Hm, sågar inte Robert Pattinson sin egen film här? Samtidigt lägger han ytterligare en pinne på plussidan för att övertyga mig om att jag bör läsa Twilight-böckerna ändå. Film nummer två var ju så väldigt dålig, kanske var boken inte i samma dimension?

Det är alltid svårt med böcker som blivit filmatiserade innan jag hunnit läsa dem. Jag borde antagligen även läst både Da Vinci-koden och Harry Potter-böckerna, men jag har inte riktigt lyckats hitta motivationen. Trots att jag inte heller sett filmerna (eller jo, var jag inte och såg en Harry Potter-film på bio för evigheter sen?).

Jag vet, jag är lite kinkig. Jag blir snabbt avtänd om böcker får för mycket hyllningsstatus för fort utan att jag hinner på tåget hyfsat tidigt. Jag tappar som lusten. Chansen att bli överraskad är liksom förbrukad.

Tråkig film om Hagamannen

Så har då den lite omstridda filmatiseringen av "Hagamannen" visats på tv. Jag hade lite flyt och hade kvällsfikamatning och "fotompyssling" med ett par boende i dagrummet där tv:n stod på så jag kunde se merparten av programmet i vart fall. Och jag vet inte men var det inte bland det sämre man sett typ någonsin?

Precis som jag förutspådde så bidrog inte filmen på något vis till någon ökad förståelse eller insyn i vare sig brottsoffren, gärningsmannen eller anhörigas situation. Snarare var det väl en timmes gestaltning av ångest (?) över att ha blivit påkommen. Oerhört ointressant, skulle jag vilja säga. Dessutom med stelare dialog och manus än någon Beck-film jag sett och vad var det där med bilden av ett snöfritt Umeå i januari och ett X2000 utanför Lindgrens hus? Hade filmarna ens besökt Umeå?

Sekundärt såklart, men när inte själva handlingen gav något började jag helt enkelt störa mig på det övriga omkring också. Ja, jag vet inte men jag hade helt klart klarat mig utan den här väldigt tråkiga iscensättningen av Niklas Lindgrens sista dagar i frihet.

Det luddiga "allmänintresset"

Vid frukostbordet imorse diskuterades filmen om Hagamannen som visas på Svt på söndag. Tydligen har Lindgrens sambo protesterat och jag kan verkligen förstå varför. Men precis som AMO är jag kluven i frågan.

Diskussionen imorse landade i nåt resonemang om vad som faktiskt leder till nån nytta och vad som är positivt med det sk "allmänintresset". En jämförelse med filmen (och boken) om Lasermannen kom upp, men där var vi rörande överens om att Lasermannen själv egentligen var sekundär; det är samhällsskildringen som är nyckeln och det viktiga i den återberättelsen. Den säger mer om brottet än bilden av gärningsmannen. Finns det något motsvarande i historien om Hagamannen? Kanske att våldtäktsmän inte ser ut eller lever på ett visst sätt utan faktiskt kan vara till synes skötsamma småbarnsfäder. Men det vet vi kanske nu utan filmen?

En VK-bloggare skriver att omgivningen kan "behöva få veta vad som gör att en människa blir våldtäktsman". Men jag tvivlar starkt på att filmen kommer att ge oss den informationen. För vem vet? Filmer av det där slaget ger oss sällan svaren. Snarare känner jag att just den här mer riskerar att bli en förlängd kvällspressartikel. Men visst, också jag känner ett visst intresse.

Lasermannen hade inga barn. Lindgrens två barn försöker leva sitt liv så normalt som det går efter en sån här sak. Går allmänintresset före deras väl? Samtidigt är det inte Svt som bär skulden för deras börda, det gör Niklas Lindgren. Men ja, svårt.

Fler Salander-recensioner

Nu har även DN släppt sin recension av Flickan som lekte med elden, signerad Fredrik Strage. Vi drar inte alltid jämt åsiktsmässigt, herr Strage och jag och just idag vet jag inte hur jag ska tolka hans text.

Han ger filmen 2/5 i betyg vilket är lägre än de flesta andra jag sett. Problemet är att han kritiserar saker som "gangstern" utan känsla för smärta, att Paolo Roberto är med i filmen osv. Alltså saker som finns i boken och som skulle varit märkligt att utelämna. Samtidigt är jag rädd att han kan ha rätt; kanske det inte platsar lika bra i film som det gjorde i boken (fast jag gissar att Strage inte läst bäckerna, alt i så fall inte gillade dem). Kanske blir det plastig svensk polisfilm av det hela.

Jag kan iaf inte vänta tills jag får se den, tisdag hoppas jag på att kunna komma iväg.

Äntligen på bio

Äntligen har The Reader svensk biopremiär. Jag såg den inför Oscars och gav den 9/10 i betyg. Det enda jag egentligen hade att invända var att den inte var gjord på tyska. SvD nämner inte det men verkar gilla den på samma vis som jag och ger den 5/6 i betyg. Helt klart sevärd alltså.

Och jag ska försöka ta mig för boken snart. Med en förhoppning om att Hanna Schmitzs inre är mer framträdande i den än i boken. Jag förundras fortfarande över hennes person.

Svinalängorna blir film

Svenska dagbladet avslöjar idag att Susanna Alakoskis underbara bok "Svinalängorna" (som jag läste med viss ångest förra året) inte bara ska sättas upp som teater utan även filmatiseras. Och att Pernilla August gör debut som långfilmsregissör i och med detta. Låter onekligen väldigt intressant.

Män som hatar kvinnor

Fler än jag som ser fram emot Män som Hatar Kvinnor med viss ångestfull skepsis? Jag hoppas och vill att det ska vara bra, men hittills har de få recensioner jag läst mest pekat mot att man gjort en något bättre form av Beck-film.

Jag har inte heller helt greppat varför bara en bok blir film? I de länkade artiklarna låter det som nån rättighetsfråga mellan SF och svt eller nåt, och det känns ju väldigt trist. Lite som att man redan innan bestämt sig för att filmen/filmerna inte skulle lyckas.

Men jag tror att det ändå blir ett biobesök för min del.

Blir fiktionen bättre än verkligheten?

Måste förresten också säga att jag ställer mig något tveksam till den nya Knutby-filmen. Mest kanske för att det känns lite spekulativt och för att det påminner lite som de här supersnabba krimbio-böckerna som kom direkt efter Hagamannens dom tex. Ja, jag vet inte men oavsett så lockar det mig inte, av nån anledning. Kanske är det min skepsis mot svenska dramafilmer, jag vet inte.

Säg att jag får komma in

Nu har jag läst ut den. Jag har haft lite för få lediga tillfällen att läsa på, men på jobbet inatt när alla äntligen sov strax efter tre så sträckläste jag färdigt de sista dryga 100 sidorna av Låt den rätte komma in. En underbar bok. Jag blev faktiskt lite oroad sådär 100-150 sidor från slutet över hur den skulle sluta. Det kändes som att jag kom till ett vägskäl där författarens val av hur historien skulle fortsätta blev avgörande för om det skulle vara en bra eller mindre bra bok. Men han valde den rätta vägen. Tycker jag. Jag kan inte säga om jag gillar den mer än hans andra Hanteringen av odöda, jag vet inte om jag kan eller bör jämföra dem. Båda har dock John Ajvide Lindqvists underbara berättarstil.

Och snart är det dags för filmen. Jag såg affichen när vi var på Heron City i helgen och den var läskig. Trailern känns också bra, jag har stora förhoppningar. Kanske för stora. Men förhoppningsvis hinner de svalna lite innan det är dags för premiären den 24 oktober.

Lycka är...

Läste om boken som filmen Atonement (eller Försoning på svenska) baseras på för ett tag sedan och blev genast intresserad av att läsa den. Sagt och gjort fann jag den på Pocket shop i Stockholm sist jag var där. Men, grinig som jag är kunde jag inte med att köpa den. Jag klarar nämligen inte av att läsa böcker som har bilder från filmen som omslag! Är så allergisk mot detta fenomen! Inte minst då böcker stått för sig självt länge och väl innan filmen skapades. Jag vet inte vad det är, men så snart en bok har skådisar på omslaget så fixar jag det inte. Jag vill inte ha såna böcker i min bokhylla, helt enkelt. Kalla mig fånig, men det är en allergi jag inte blir av med.

Ikväll skulle jag i alla fall leta fram en bok som Bea ville låna och i den ena boklådan (nej, jag har inte packat upp allt än...) låg även pocketböckerna jag lånade av Anna för ett tag sedan efter hennes rekommendationer, men som inte blivit lästa än. Lycka uppstod när jag insåg att en av dessa böcker var just en äldre utgåva av Försoning, med en framsida som inte är från filmen! Så nu kan jag läsa den utan att få spel varje gång jag ser den. Bra va? Tusen tack, Anna!

Men, precis som med Låt den rätte komma in så kan jag inte bestämma mig om jag borde se filmen eller läsa boken först... Vilket är det smartaste?