Mellan serier

Jag är lite mellan bra tv-serier för tillfället. Jag har några på önskelistan men flera av dem tänkte/ville jag se med M. Som Chernobyl (2019) tex, som jag tror varenda människa jag träffat har sett och rekommenderar.

Jag såg färdigt The Good Fight, lite utan att vara beredd på det. Plötsligt kändes det som ett säsongsavslut och några minuter senare så var det slut. Jag såg också färdigt på Dead to Me, trots att jag initialt var skeptisk. Jag vet inte om det var pausen som gjorde att jag såg den annorlunda, men plötsligt kändes den som finare, roligare på nåt vis. Lika förutsägbar dock, men det måste ju inte alltid vara dåligt. Men nu ser jag fram emot att det kommer en andra säsong.

En långtråkig/trött helgdag så trillade det ner ett erbjudande på HBO igen så nu har jag tillfälligt öppnat det kontot igen. där finns förstås Chernobyl så det var ju lite oundvikligt, men det finns också en hel del annat att testa tills M är på "rätt humör" för att börja se den.

På HBO fanns Divorce (2016) med Sarah Jessica Parker och Thomas Haden Church i huvudrollerna som det "skilsmässiga" paret. Jag har sett de fem första avsnitten nu och kan väl inte påstå att jag är riktigt fast. Grejen är att jag inte gillar en enda karaktär hittills. Alla känns som personer jag helst skulle vilja undvika att ha i mitt liv faktiskt. Det gör det lite svårt för mig då. Utöver det så stör jag mig på de orimligt svartmålade ögonen på Parkers karaktär Frances och kan verkligen inte ta Churchs karaktär Robert på allvar med den där töntiga och fake-looking mustaschen han envisas med.

Ikväll startade jag, efter en rekommendation från en kollega, Lukas Moodyssons nya HBO-serie Gösta (2019) men det blev bara ett avsnitt. Jag fick så ont i magen av den att det inte funkade med fler avsnitt. Inte ikväll iallafall. Han är bra på känslor och balansen mellan fiktion/realism, kanske för bra. Det var bara besvärligt att se den. Jag har ingen ork eller lust för att se saker som får mig att må dåligt.

Så, vara mellan bra, engagerande serier. Inte bra.

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt - 2

Nytt besök hos distriktssköterskan idag. Jag gillar henne. Jag gillade än mer att den vältränade och alerta studenten hon hade med senast nu var utbytt mot en till synes förstående ny student i en kroppshydda kanske tom större än min. Ytligt av mig, men det kändes på nåt sätt som att hennes nickanden var mer instämmande på riktigt. Vi pratade om den mentala utmaningen och hon såg på riktigt ut att instämma i varje ord jag sa.

Resultatet fortsätter att förbrylla lika mycket som det bråkar. Ett ynka kilo på fyra veckor men fem centimeter mindre i midjan. Fråga mig inte hur det går ihop.

Vi bestämde att ses lite oftare, det är en bra trigger att ha mötena att se fram emot. Och hon lyckas nog allra bäst av alla just nu med att få mig att inte känna mig så misslyckad utan snarare lite åt andra hållet.

Det går framåt, om än långsammare än önskat.

 

Migrän och magnesiumbrist?

Jag minns inte om jag skrev om det men jag trillade på en artikel om en tysk studie kring migrän för ett par månader sedan. Forskarna hade hittat en eventuell koppling mellan migrän (eller vissa typer av migrän) och magnesiumbrist. Av de som studerades (minns inte hur många men åtminstone fler än ett tiotal, vilket det typ är i kvällspressforskning man kan hitta ibland) så hade ungefär hälften en ganska kraftig magnesiumbrist, vilket man började behandla med kosttillskott.

Eftersom resultatet beskrevs som väldigt lyckat så tänkte jag att jag ville testa. Sedan jag uteslöt (i princip i vart fall) hårdost från min kost hade antalet migränattacker minskat ganska kraftigt redan. Kvar var mest de stressutlösta samt de hormonrelaterade attackerna. Illa nog dock då jag ofta blir halvt oförmögen i flera dagar efter att ett anfall klingat av efter medicinen.

I forskningen användes ganska höga doser magnesium (runt 400 mg/dag) men jag nöjde mig med att försöka hitta en variant som i princip täcker dagsbehovet, eller just under, på 250 mg. Nu har jag tagit dem i drygt 2 månader och jag vet på riktigt inte om det är placebo eller faktiskt effekt men faktum är att jag märker skillnad. Två hormoncyklar har gått men jag har inte haft mer än lite svag antydan till migränkänning en av gångerna. Utöver det en mindre attack (utan aura och utan jag-tror-jag-skjuter-mig-känsla) som gissningsvis var stressutlöst. Och vanlig spänningshuvudvärk ett par gånger förstås.

Som sagt; ingen säker aning om vad som är vad men något tycks i vart fall ha effekt. Jag frågade distriktssköterskan, just när jag var på gång att börja, om det var nåt hon kände till och hon sa att hon hört om en koppling mellan migrän och magnesiumbrist men att det hursomhelst inte fanns någon som helst fara i att testa iallafall.

Så om någon liksom jag sitter efter en tortyrliknande migränattack och i halvpanik googlar efter något att förhindra migränattacker med så kan jag definitivt rekommendera dig att testa magnesiumtillskott. Och nej, jag är inte sponsrad av något särskilt märke, men det är burken på bilden som jag i vart fall använt. Andra märken funkar säkert minst lika bra...

Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Fredag

Trots kortvecka känner jag mig rätt mör såhär på fredagskvällen. Jag brukar vara sist ut från kontoret på fredagar men idag så packade jag ihop strax efter 16. Nu var jag visserligen på jobbet vid sju och hann bara med en kortare rast så det blev plusflex ändå, men jag hann inte riktigt knyta ihop påsen som jag brukar vilja på fredagar. Och hann inte få ihop mitt fredagsmejl till medarbetarna heller, så datorn fick följa med hem. Då kan jag pyssla med lite smågrejer under helgen.

Och nästa vecka är det ytterligare en röd vardag. Det är helt klart både för- och nackdelar med det. 

Jag brukar hålla fredagar så mötesfria som jag kan just för att hinna samla ihop huvudet, knyta ihop veckan som varit och göra listor för kommande vecka. Då kan jag gå hem mer ledig. Men veckan har som sagt varit en riktig mötesvecka. En rolig sådan med mycket blandning på mötena.

Ikväll jag öppnat en miniflaska prosecco som jag tänker ta med mig in i sovrummet till ett par avsnitt av mina nya maratonserie The Good Wife (2009). M har redan somnat framför Star Trek i soffan. Han kom från jobbet alldeles rödögd som om han svept prosecco hela dagen, men det är pollensäsongen som slagit till med kraft. Därav det tidiga däckandet. Dags för det årliga tjatet om antihistamin, med andra ord...

Over night oats

Jag har förresten provat att äta over night oats till frukost på jobbet två mornar nu. Den som påstår att det är gott måste ju ha nåt bekymmer. Jag har använt mig av havremjölk båda gångerna och smaksatte med kardemumma dag ett och lite äkta vanilj dag två. Ingen revolution nån av dem... Bärblandningen med tinade blåbär och hallon lyfter förstås och är nog det som gör det ätbart. Annars smakar det faktiskt rätt och slätt precis vad det innehåller; blötlagda havregryn.

Men jag får erkänna att det inte varit så dumt med frukost. Det och askarna med ekologiska körsbärstomater som jag haft på skrivbordet och mumsat på har tex gjort att jag inte varit vrålhungrig vid 11-tiden som jag brukar vara. Så det kanske funkar. Vi får väl se. Det känns som en bra grund. Nu ska det bara till ännu lite mer rörelse i gammkroppen också så kanske jag är på banan igen.

Messy bun

Ikväll sitter jag i soffan framför blandade tutorials på youtube igen och försöker lära mig åtminstone några enkla håruppsättningar. Den där "enkla" bohemiska uppsättningen jag försökte mig på då jag skrev om det sist, har jag testat ett par gånger till. Det blev bättre men fortfarande inte bra nog för att visa mig ute i. Har gett upp den för stunden.

Ikväll försöker jag mig istället på en "messy bun", dvs en ganska lågt sittande, lite slarvig knut. Brukar väl göras med hjälp av en munk, vilket jag äger efter mig shoppingrunda med work wife Frida, men den är på jobbet i väntan på att vi ska ha tid nån rast att låta henne testa det i mitt hår och i bästa fall lära mig hur. Men jag hittade en video där man gör en egen typ av munk med hjälp av en uppklippt strumpa som man rullar ihop till en form av munk. Easy enough.

Första försöket blev faktiskt inte helt illa. Jag har inte de bästa speglarna så det var svårt att riktigt se resultatet på nära håll så jag rådfrågade låtsasmaken. "Ska det hänga ner hår sådär?" var hans reaktion... "Kanske inte riktigt så, du får tänka bort det." Så var han tyst ett par sekunder. "Fint!" Jag gillar när han försöker supportera mina blandade upptåg.

Så jag fortsätter att öva. Det hade ju varit skojigt att ibland kunna vara lite mer fancy än median-tafflig. Idag påpekade t.ex Frida att jag inte ens lyckats ta på mig örhängena, de hon fick mig att köpa i söndags, riktigt rätt. Tydligen skulle ena delen sitta bakom örsnibben. Hur skulle jag kunna veta det? Skönt att kunna roa lite kollegor på fikarasten, hihi...

Jag har en plan

Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.

Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig. 

Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.

Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.

Så en plan!

Mer piff

På tal om makeup så flexade jag från jobbet en dryg timme tidigt idag och gick ner på stan en sväng. Verkligen evigheter sedan sist. Jag hade ett "mission" att hitta en ny foundation och hade läst på lite innan vad jag skulle kunna testa som skulle funka med min extremt torra hud. Jag blev ganska direkt sedd av en expedit och innan jag riktigt förstod hur så satt jag i en stol och blev både avsminkad och sminkad. Det var ganska tomt i butiken så hon tog sig snabbt tid. Läskigt som attan kan jag lova.

Men det var ett lyckat grepp för hennes del, jag gick därifrån med en beställning på en ny foundation (och en burk från prov tills det ska komma in), en ny concealer och ett antal olika små prover på grejer till ansiktet som tydligen var bland det torraste man kan uppbringa... 

Återstår att se om jag lyckas lika bra som hon gjorde när jag ska använda det imorgon.

Försök till håruppsättningar OCH ny makeup; det måste vara vår i luften! :)

Piff

Jag har fått rätt långt hår plötsligt (eller ja, kanske inte plötsligt, men lite oplanerat åtminstone), vilket jag tror att jag trivs rätt bra i, men jag blir lite less på att det liksom inte riktigt har nån tänkt frisyr. Min kollega, som har galet långt hår, är superduktig på att göra en massa olika häftiga flätor, uppsättningar och skarpa knutar och jag kan på sin höjd sätta upp en hästsvans.

Jag sökta på enkla (med betoning på enkla) uppsättningar på youtube för att få lite tips, men nivån på "det här kan alla lyckas med, det är superenkelt" är tydligen lite över min förmåga. Jag köpte hårband efter en sån instruktion och försökte följa den men det som skulle bli en "slarvig men snygg uppsättning som passar alla, på festen eller kontoret" blev något som snarare såg ut att sitta på en övervintrad hippie som sovit i tält i 4 dagar på Woodstock. Som en fd snygg uppsättning, ungefär.

Lite såhär, fast kanske ännu mindre överensstämmande...

Jag hade långt hår den större delen av min uppväxt, hur kommer det sig att jag aldrig lärde mig göra håruppsättningar? Jag ska inte ge upp än, övning ger färdighet, heter det ju.

Idag hade jag ändå håret uppsats i en tofs med ett hårband med blå långa band i, som jag köpte i tisdags. Väldigt lite utanför det vanliga men direkt kände jag mig lite fånigt piffig. Vet inte om jag kan förklara det bättre än så, men det är väl ett av grundorsakerna till att jag är dålig på "piff". Det känns ovant och märkligt så snart jag gör något utöver det vanliga. Samma med makeup, det minsta utöver mitt vanliga basic så känns det ungefär som om jag gick ut bland folk med ett stort horn i pannan...

Men så tänkte jag kjolar och klänningar också för bara ett par år sedan och nu har jag plötsligt det oftare än byxor och trivs väldigt bra i det. Så, bara att öva med andra ord.

Å andra sidan...

Jag har lejt min kollega (work wife) F att följa med mig och köpa skor imorgon efter jobbet. Hon konstaterade efter att jag beklagat mig över att mina vinterskor blivit skrapade och fula att det kanske inte var så konstigt att de bara höll en säsong eftersom jag haft dem varje liten dag hela vintern. Jupp så funkar jag, oftast bara ett par skor i taget. Möjligen något fler på sommaren som sneakers i kombination med en sandal och en klackad sko. Men det är många...

Så vi får väl se hur bra hon lyckas imorgon, om jag får med mig fler än ett par skor. Om ens det. Skor är ju så vansinnigt svårt att hitta. De måste vara väldigt sköna och samtidigt lite snygga förstås.

Har vi tid över och jag lite tur och flyt så kanske vi hinner över på bonuslistan där vårkappa och nya scarfsar (ett ord jag inte alls gillar, men vad heter det annars?) bl.a finns. Vi får väl se. Ser fram emot vår shoppingstund i vart fall.

Se där? Jag umgås visst med människor utanför kontorstid. Då jag vill och har ett syfte med det...hehe...

Hälsoläget

Bortsett lite hosta så är jag nu äntligen frisk från förkylning/influensa/whatever det nu var jag hade. Fem veckor tog det. En hel evighet! Peaken kom förra helgen då jag plötsligt fick hög feber, nästan 40 graders feber. Efter det tog jag en sjukdag faktiskt. Värst är nog orken och den är inte riktigt åter fullt ut än. Jag brukar (faktiskt) småspringa uppför de två trapporna till vår kontorsvåning på mornarna men fortfarande känns det som att jag sprungit ett lopp när jag väl tagit mig upp. Frustrerande känsla.

Jag tog helgen som gick helt ledigt, inga måsten, inget inbokat, knappt ens städning. Vi hälsade på svärföräldrarna en stund, det var helgens enda ansträngning. Skönt som attan faktiskt, även om det inte gick helt utan att jag kände mig lite frustrerad över mig själv.

Nu ska jag bara genomlida den här mensveckan (no picknick efter 40, har det visat sig...) men sen ska jag banne mig börja röra på mig igen och återfå styrka och välmående igen.

Produktiv fredag

Den här eländes hostan! Trodde det var på väg att bli bättre men så vände det snarare och blev sämre. Men jag har åtminstone inte fått feber och hela influensa-kitet som M hade. I torsdags var jag trots det som en geléklump på jobbet, kroppen var helt mör av allt hostande. Jag som alltid står vid mitt skrivbord märkte kring lunch att jag snarare hängde på skrivbordet än stod rakt vid det. 

Igår jobbade jag hemma istället, det passade bra då jag inte hade några möten ändå, vilket var länge sedan sist. Jag brukade ju jobba hemma nästan en dag i veckan förut, en överenskommelse med min förra chef för att jag skulle kunna få en dag med lugn och ro och fokus, och det fungerade väldigt bra. Men pga projektet jag jobbat med i ett drygt år så blev det sen aldrig några dagar som funkade.

Igår var dock en väldigt produktiv dag, jag kände mig riktigt nöjd när jag till sist slog ihop datorn vid 16-tiden. Då hade jag i princip suttit i sängen och jobbat sedan M for till jobbet en stund före sju. Med en lunchpaus då jag drack nyponsoppa framför ett avsnitt av Sex and the City... Skönt avbrott mot det vanliga. Och en skön känsla att inför helgen kunnat pricka av så många saker som lösta.

På måndag jobbar jag också hemma. Om jag inte tar hela dagen flexledig. Det är Oscargala på söndag natt så det lär hursom bli en måndag med lång sovmorgon.

Hosta och kattsaknad

Trots att M varit dålig i tre veckor så har jag lyckats undvika hans influensa, märkligt nog. Fast i söndags började jag hosta och känna av astman rätt mycket plötsligt. Och det sitter i, speciellt på kvällstid. Typiskt då att jag inte har medicin kvar, jag skulle hämtat ut ny före jul men var bara ett par dagar sen då recepten precis hunnit gå ut. Just då kändes det inte så bråttom men just nu känns det som nåt jag skulle ha tagit tag i. Förstås. Istället hostar jag mig trött periodvis under dagarna.

Jag längtar lite efter vår nu faktiskt. Speciellt då jag ser foton med vårsol och gröna gräsmattor på sociala medier från bekanta och släkten söderöver. Just nu är det packad ishalka ute, speciellt på uppfarter och cykelbanor. Det töade just så pass i helgen att det blev blött överst på snöhögarna och sen frös det igen. Katterna har börjat vilja vara ute mer igen, vilket är lite av ett vårtecken, tänker jag. De börjar bli rastlösa inne och hittar på det ena buset efter det andra, så det är bra om de kan rusa av sig lite ute. Igår satt tex Nemi på en byrå och gjorde små veck i tapeten som hon sen tog tag i med tänderna och rev loss långa bitar av. Perfekt. Och så såg hon förstås helt oförstående ut då jag sa till henne. Á la kattbeteende.

Gamm-finisarna

Fantastiska kattfamiljen till trots så drömmer jag fortfarande om våra gamm-katter. Jag kan vakna och undra vart Smilla är då jag inte känner hennes varma päls och surrande sovljud bredvid mitt huvud. Jag saknar henne så enormt mycket. Alla de äldre. De har som en särskild plats och jag vet inte om sorgen och saknaden någonsin kommer att mattas av helt.

Skvalserier

I Oscarstider borde jag väl ägna min fritid åt att se ikapp nominerade filmer men det har faktiskt blivit en del serier istället den sista tiden. Några filmer har jag hunnit se, ungefär en tredjedel av de nominerade om man räknar bort dokumentärer och kortfilmer.

Jag brukade ju alltid somna till en serie för skvalets skull men då M sov så dåligt en period så har jag försökt lära mig att kunna stänga av just innan jag somnar, vilket varit ganska framgångsrikt. Just nu är det egentligen rätt intressanta/roliga avsnitt av brittiska lekprogrammet "Pointless" som är min sömntablett.

Men jag har två skvalserier* igång också, som jag pendlar lite emellan. Jag följde aldrig Will & Grace när det gick, mer än att jag såg enstaka avsnitt när det var på tv men det har jag som projekt nu; att se den från början. Eller, det började med att jag såg de nya avsnitten, gillade dem och sen började om. Jag är på säsong sex nu, vilket är något av en mellansäsong; varken bra eller dålig, lite tomgång sådär. M tycker den är elak men jag tycker den är rätt kul, inte alla avsnitt, men den är över lag bättre än vad jag hade tänkt mig.

Den andra serien började jag se då jag hoppade på ett gratiserbjudande på HBO för en månad; Sex and the City. Den följde jag inte heller då den gick på tv men har sett igenom för några år sedan. Men nu började jag om. Eller jag hoppade över första säsongen, den är inget vidare. Det är långt ifrån alla andra avsnitt heller och ibland stör jag ihjäl mig på dem. Fler än en gång har jag funderat över varför så många tjejer/kvinnor säger att de känner igen sig så mycket i serien. För det har jag nog gjort rätt sällan. Ibland absolut, men oftast inte. Desto oftare funderar jag över hur pinsamma vissa scener måste ha varit att spela in. Fast det är rätt kul. M tycker än sämre om den serien; "De är ju bara ledsna hela tiden".

M tittar på den norska serien Norsemen istället. Jag stör ihjäl mig på den medvetet brutna norsk-engelskan. De låter som idioter allihop. Det är ett givande och tagande, tydligen, det här med att se serier. Tur vi har två tv-apparater...

*Serier man kan ha på och samtidigt göra nåt annat, som att måla i bok, sticka eller tom jobba lite, utan att essensen försvinner nämnvärt.

Fikarumstjockisen

Idag när jag, som så ofta numera, sa nåt halvhögt ursäktande om att jag hade så mycket mat i min lunchlåda så fnös min kollega och tyckte att det var "bra mycket luft i min pastagratäng". Konstig sak att bli glad över kanske men det blev jag. Jag vet inte om hon sa det för att "have my back" på riktigt men lite så kändes det. Och kanske än bättre om det inte var medvetet.

Det har varit mycket matprat, kaloriprat, träningshets, inte-fika-på-fredags-fikat-hets (på riktigt hets mellan ett antal personer) och en del "tjockis-prat" (om folk som är "tjockisar" alltså). Jag har gjort mitt bästa för att inte störa mig på det, och ibland så blir jag mer irriterad än ledsen över det. Svårare att ignorera i takt med att min egen viktresa lite har gått baklänges och jag blivit sjuk onöjd med tillvaron. Då hjälper det inte riktigt att höra folks fördömanden eller hur helt normalsmala människor sitter med till fikat på fredagar och konstant tackar nej till det som bjuds.

Jag ursäktar mig själv också, vilket jag skrev först, men det har kommit av den där allt besvärligare känslan jag har i fikarummet som allt oftare gör att jag går dit lite udda tider. Att prata hälsa, träning osv har jag inga bekymmer med, men det här är som nåt annat. Eller så tolkar jag det så, det är väl inte omöjligt. Men det är tråkigt ändå. 

Fikarumsprat kan ha större konsekvenser än man tänker och menar, är väl min poäng.

Sjukdomar och datorstrul

Det är fortfarande lite sjukstuga hos oss. M var bättre men de här två arbetsdagarna har som tagit kraften ur honom. Idag ville han åka hem vid lunchtid för att ta de sista skypemötena hemmavid istället och jag hade ett inställt personalmöte så det funkade bra. Antagligen skulle han behövt vara hemma ett par dagar till, det är nåt segt elände han dragit på sig. En kollega till mig gick hem före lunch med ungefär samma uppsyn som M haft, vi får väl se hur det hunnit sprida sig på kontoret. Eller magsjukan som en annan gick hem med efter att jag farit tydligen. Men jag är, peppar peppar, fortfarande inte sjuk. Ont i huvudet och trött ikväll, men ingen sjukkänsla. 

Däremot funkade det sådär för mig att jobba hemma. Med min förra chef hade jag en deal att försöka jobba hemma en dag i veckan, men framför allt senaste halvåret fanns det nästan aldrig möjlighet då jag i stort sett aldrig var mötesfri. Så nu har jag inte nyttjat min jobb-vpn på ett tag så det var det som strulade idag. Tydligen behöver den uppdateras på jobbets nät innan den funkar hemma igen. Surt. Men personalsystemet jag själv administrerar kunde jag komma åt via bank-id så jag fick en del gjort i det, kunde skicka ut sms-påminnelser och hann få ner antalet olästa mejl till noll innan det var dags att stämpla ut.

Skönt att jobba hemma i vart fall, jag borde planera in mer sånt framöver. Tyst och lugnt. Och så köpte jag med en semla som jag åt bredvid datorn helt skamlöst. Jag hade förvisso ett gäng kattsvansar som bråkade om att få äta upp grädden så det jag åt var väl mest en semmelbulle med mandelmassa. Men det var gott hursomhelst.

Recap

Så swoshade tiden iväg igen. Vad har hänt sedan sist? Vi firade bästa Anna som fyllde jämt med en väldigt trevlig kväll i Hörnefors hos Ulrika och Urban och deras übersöta barn. Hon blev kanske inte så överraskad, men det blev ändå väldigt bra, om jag får säga det själv. God mat, god (men inte så vacker - jag blir aldrig nöjd med mina bakverk) schnauzer-tårta, såklart, och så lite sällskapsspel och ännu mer godsaker. Så himla kul, som så mycket annat gör vi det där för sällan. Men nu när Ulrika är hemma med nytillskottet i familjen så blir det svårare att ses på våra annars rätt vanliga "efter-jobbet-middagar" på stan, så de får väl bytas ut mot knytisluncher på helger hemma hos henne istället. Låter inte så dumt det heller.

Och så har jag varit i Stockholm en sväng på en jobbresa. Jag var lite nervös för den faktiskt, speciellt då jag inte riktigt kände någon av de som åkte från kommunen. Eller ja, jag kände ju ett par personer men inte sådär värst nära så att det kändes tryggt och enkelt. Från mitt område var det jag och min chef, som jag inte heller riktigt känner särskilt bra än. Men det gick väldigt bra, var superintressant och lärorikt på flera sätt faktiskt. Det kändes lyxigt att få resa sådär och jag kom hem med nya jobbrelationer och flera halvplanerade samarbeten framöver.  Sen att den där mässvärlden är lite eljest är väl en annan sak, men det var kul att vara med! 

Men aldrig tyst... Som introvert är det en utmaning att nästan oavbrutet vara i sorlande miljöer där din uppmärksamhet krävs återkommande. Det funkade förvisso bara bra men jösses vad trött jag var i huvudet sen. Jag passade på att plocka ut lite av min flex dagen efter (delvis också för att jag pga tågstrul var hemma först vid 1.30 på natten) och spenderade den i mitt alldeles egna sällskap hela dagen. Behövligt. Och så fick jag tid till att fundera över dagarna som varit, gå igenom anteckningar osv.

Annars är det mesta som vanligt. Vi fryser rumporna av oss här i norr med temperaturer som i stort sett konstant legat mellan 15-24 minusgrader, dygnet runt. Vårt stackars hus kämpar i motvind för att hålla värmen och ljumma duschar är standard nu. De går fort vill jag lova.

Bio-otur

Jag verkar ha otur med biobesöken nuförtiden. Eller så är det Filmstaden som har otur. Tredje gången idag på kort tid som det varit tekniska problem då jag varit där. 

Första gången var när jag, M, Lil'sis och Joel skulle se Venom. Vi fick istället se starten på en helt annan film men efter kanske tre kvart av strul så konstaterade de att det inte gick att lösa och vi fick två fribiljetter var tillbaka. Andra gången var i söndags då vi skulle se Mortal Engines. Den började med enbart ljud, lamporna fortfarande fullt tända och de där cirklarna kvar på bioduken. Det höll på i flera minuter innan de fick stopp. Det blev avbrott ett tag och när de sen fick igång den blev det förvisso bild men ljuset var fortfarande på och så var också cirklarna på duken... Men den gången gick den igång som den skulle till sist, med kanske 20-25 minuters fördröjning.

Idag hade vi avslutning som handledare åt socionomstudenterna och som vanligt bjuds det på en dag med föreläsning med forskare från socialt arbete, lunch på Folkets Hus följt av en biovisning. Bion som var utlovad idag var A Star is Born och den skulle börja "prick kl 13", hade vi fått veta. Strul förstås, först kl 13.30 fick vi veta att den troligen skulle gå att starta 13.55 men kunde vi inte stanna tills dess så erbjöds vi en varsin fribiljett istället, vilket jag och min kollega valde att ta. Hela eftermiddagen hade ju gått annars. Såhär kan vi gå på bio en ledig dag istället och så kunde vi lägga eftermiddagen på jobb. Men synd förstås att aktiviteten som sådan inte blev av.

Jag kan inte minnas under alla mina biotittarår att det varit så mycket bekymmer. Eller så är det jag som har en väldig otur. Vi tänkte göra ett nytt försök till helgen jag och kollegan så vi får väl se hur det går då.

Friends from College, säsong 2 (Netflix)

Friends from College (2017) fick som sagt lite förvånande en andra säsong. Den landade på Netflix i fredags, jag började kolla i söndags och för en stund sedan såg jag sista avsnittet. Snabbt var det gjort! Bara 8 avsnitt, precis som första säsongen som också var snabbt konsumerad. Den kunde absolut varit lite längre med fler historier och kanske lite mindre stressigt här och var. Speciellt sista avsnittet var väldigt stressigt och försökte hinna komma till nån form av (fortsättningsbar) slutkläm på lite för många storylines samtidigt.

Men annars skulle jag säga att andra säsongen var en hel del bättre än den första. Jag minns första som att jag hade svårt att hitta nån karaktär jag egentligen tyckte om och brydde mig om, nu var det ganska annorlunda. De kändes på nåt vis mer mänskliga, med mer trovärdiga tillkortakommanden kanske. Jag brydde mig plötsligt om allihop.

Så om jag tvekade på att det skulle bli en säsong 2 så hoppas jag faktiskt på en snar säsong 3 nu.