Jag hade min uppföljning på 40-årskontrollen idag. Samma glada, lättsamma distriktssköterska som tog emot mig sist. Hon gick igenom delarna av det som skulle bli en stjärna, steg för steg, och det blev väl också nästan en stjärna. Med en liten missbildning i vikt/bmi/midjemått-hörnet. Jag stirrade på det hörnet och hon försökte vrida om mig och se att jag faktiskt hade max på sex av nio uddar. Bra på två andra. Men den där sista störde mig.
Vi pratade om det en stund. Hur bra det först gick och hur mycket det förändrade min hälsa. Hur sen det senaste året varit med stressen på jobbet, hur simning före jobbet byttes ut mot en extra timme på kontoret istället, trötthet, viktuppgång, ångest, skam och besvikelse. Utan att det blev drällande och eländigt; hon lyssnade och hade kloka saker att säga utan att vara klyschig.
Sen blev hon lite mer allvarlig och försökte banka in frukostbudskapet i mig. Och mellanmål. Jag lovade att prova. Hon frågade om rutiner och föreslog frukost på kontoret snarare än hemma. Jag äter ibland en kopp yoghurt vid skrivbordet då jag börjar jobba men det var lite underkänt. Så ikväll har jag blandat min första burk med "over night oat" och preppat med en liten extraburk med bär från frysen. Skeptisk, men villig att prova. Trendigt värre.
Och så erbjöd hon stöd. I all sin enkelhet, men det var oväntat välkommet. Så planen är att ses en gång i månaden och följa utvecklingen. Inte så dumt, tror jag, kanske den spark i baken eller morot som jag behöver. Använda mitt behov av att bevisa min kapacitet som en motor, åtminstone i början.
Så en plan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar