På gatan på landet, där jag bor...

En helt annan sak; ikväll när jag kom körande hem så tänkte jag först på bristen av uteljus i vår trädgård. Ett tag ser det ut som att vi har en stor lysande gran i trädgården men när man kommer närmare inser man att det är grannens ståtliga sak man såg. Jag har inte fått upp några ljus ute, mer än de två ljusstyrda ljuslyktorna på trappen då. Jag skulle vilja ha ljus på poppeln och på rönnen, men har inte hittat något jag velat ha. Helst skulle det också vara ljusstyrt så att det kan sitta uppe året om och vara fint höst som tidig vår.

Iallafall; när jag sen var just vid huset så såg jag mina märkliga men fina (åtminstone enligt mig) ljusstakar i de små fönstren på övervåningen. Och kopparkransarna med ledlampor i köksfönstret. Det såg ganska mysigt ut faktiskt. Det kändes fint att komma hem till lysande fönster.

Lite plastig känsla kanske men faktiskt charmiga på håll

Innan jag for idag så kikade jag ut för att kolla nivån av fågelfrön vid fågelbordet och då satt där två ekorrar på marken. Det är första gången jag ser dem den här vintern. Förra vintern hade jag till sist fyra ekorrar på besök och de här ju så väldigt fina. Jag har dock anat deras närvaro tidigare eftersom de nötpåsar jag hängt ut i träden alltid öppnats och tömts inom någon timme.

Ekorrbesök i den snöfattiga trädgården

Det är annars enormt mycket fåglar i trädgården i år. Allt från koltrastar och domherrar till blåmesar, kråkfåglar och skator. Väldigt mysigt att se, önskar att jag hade ett bra fönster mot framsidan där katterna hade kunnat sitta och se.

Sen har vi förstås rådjuren också som verkar gå i nästan samma spår, samma runda, varje kväll/natt. Jag trodde de kanske kom fram emot morgonen, för så vill jag minnas att det var förra året. Men häromkvällen kring 21-tiden då jag skulle öppna ytterdörren för att Smilla fick för sig att hon ville det så stod de plötsligt där, tre stycken. De sprang först några meter av ljudet av oss, men stannade sen och tittade rakt på oss. Smilla och jag stod alldeles stilla och tittade, bara Smillas nos rörde sig då hon med nån slags skräckblandad förtjusning inspekterade de stora djuren.

Kom tillbaka!

Efter det har hon velat att jag ska öppna dörren flera gånger per dag, som om hon önskade att de stod där igen. Sötsvansen min...

Jag älskar att bo såhär, med naturen inpå husknuten. Det är mysigt och väldigt rogivande. Klart att det vore än bättre om M också var här på heltid, men jag har våra kattor som sällskap så jag känner mig sällan så ensam. Jag har ju ett helt zoo runtomkring mig!

Winter is coming!

Så var då äntligen bästmannen hemma en helg. Det var väldigt trevligt och mysigt. Och vi hade ingen överplanerad helg heller, så det var ett plus. Lördagen spenderades med däckbyte och lunch hos svärföräldrarna följt av en myskväll i soffan med god mat och lite roliga serier på tv:n. 

Söndagen var dock väldigt produktiv. Vi rensade ut carporten som mer eller mindre fyllts på med skräp eller saker som inte riktigt haft nån plats. Och nu behöver jag snart kunna ställa bilen under tak. Och vi flyttade brädhögar, rensade bort en del förvuxet gräs kring husen och plockade in alla sommar- och trädgårdssaker. Och vi hade ovärderlig hjälp av M:s pappa som var här hela dagen. Jag fick lite dåligt samvete över att han fick slita med vårt skräp, men det var väldigt snällt. Han byggde en liten trapp så att jag kommer in i förrådet lättare tex och så fyllde vi hans släp med skräp som han ska köra iväg i veckan. Superskönt att få det gjort, det där rensandet har varit ett dåligt samvete ett tag. Nästa helg måste jag ta tag i pallkragarna så att de placeras ut där de ska vara snart och kan 'vintras'.

Jag har också satt upp fågelholkarna och det är väl strax dags att köpa hem mat till dem och börja utfodra. Det är lite mysigt, tycker jag. Ekorrarna ska också få lite nötter lite då och då och rådjuren brukar komma om kvällarna sen och kalasa på det som fallit ner från fågelbordet. Som ett litet vildmarkszoo. Jag älskar det, det är trivsel på hög nivå. 

Kråkor, surikater och...maskar

Såhär har vi det ikväll här i 'hyddan'. Inte så tokigt det. Smilla och jag ser ett program på Svt Play om djurs kommunikation och beroende på djurart så visar hon åtminstone visst intresse för det som flashar förbi. Präriehundarna till exempel. Surikaterna var också lite spännande, då kom även Mina upp i sängen och skulle vara med och titta, med öronen vinklandes.

Vi har en lugn kväll. Jag har gjort en komihåglista till jobbet för att släppa lite stress över saker jag måste hinna göra i veckan. Kattorna har fått fisk och verkar fullt nöjda över det. Mindre nöjd var jag just före fiskutfodrandet då Mina i väntan på godsakerna plötsligt kräktes i köket. Inget märkligt i sig, förrän jag skulle torka upp det och hittade en virvlande pöl på golvet, full i genomskinliga äckelmaskar. Huvva! Så vansinnigt vidrigt. Mycket tål jag men maskar och slem är något jag har svårt för och här var de i kombination. Jag slängde på en hög med papper och lät det vara tills magen lugnat sig lite.

Hon har väl inte varit helt nöjd med den sparsamma utfodringen och vi har ju sett hur Mina tuggat i sig blandade möss, annars brukar de aldrig äta dem. Men nu har hon alltså fått mask på köpet. Som om inte allt annat hon kämpar med vore nog. Men ja, så är det i vart fall. Ska rådgöra med veterinär imorgon om vilket medel som passar bäst under omständigheterna.

Vi glömmer det för en stund och fortsätter mysa lite här...

Lördagen i bilder

Det är ju alldeles för lite bilder i den här bloggen numera, det är väl ett som är säkert. Så jag tänkte passa på att bildbomba den lite med bilder från gårdagen som ju visade sig på sin bästa sida med väder och allt.

Båten fick komma ur sitt vintertäcke och se solljuset igen. Vissa lärdomar av hur vi sätter presenningen har vi allt fått men i det stora hela så höll det hela väldigt bra, till och med den provisoriska hemmasnickrade ställningen som sattes uppepå båten.

Och medan rengöringsmedlet gjorde sitt tog vi oss en promenad till den intilliggande campingen i Sikeå. Inte så stor, men med viss charm måste jag säga. Vad sägs om busshållplatsen? Hur den faktiskt funkar vet jag inte riktigt, men den gamla telefonen fick åtminstone mig att tänka att batmobilen lurar i närområdet nånstans...

Och utsikten från säsongscampingen (husvagnar etc som står hela säsongen) var det inte nåt fel på heller. Och redan var det full aktivitet på campingen, ett flertal gäster höll på att sätta upp altaner (!), staket och annat kvasi-sommarstugigt. "Nästan så jag ser charmen", sa M och möttes av en bekymmersrynka i mitt ansikte.

Men så dök "Lady in Red" upp och jag såg plötsligt charmen också. Jag gick inte nära nog för att bedöma komforten i att bo i en gammal buss, men nog ser det rätt spännande ut?

Men nä, vi har ett hus som renoveras och en båt som tar en hel del tid, jag tror vi nöjer oss så för ett tag.

På vägen hem stannade vi till hos svägerskan och hälsade på hennes får. Lil'sis blev genast populär och fick lov att stå såhär (fast med en hand på varsitt får) en bra stund. Riktigt kelvänliga var de. Och ursöta! Jag kan nog hellre tänka mig nåt sånt här än en husvagn. Nån gång senare i livet. (Och om nån nu undrar; nej de här fåren äts inte upp, de finns till för sig själva, så att säga.)

Gästande rovdjur?

Igår kväll var det ett, som det lät i vart fall, olyckligt djur som lät ofantligt mycket nere från havskanten på andra sidan vägen från vårt hus. Katterna blev rädda och morrade och vi gick ut på trappen för att höra vad det var. Det var ingen katt i nöd, utan ett större djur lät det som. Rådjur, halvslog M fast efter en stund. Eller kanske en räv. Och om det faktiskt var i nöd eller inte vet jag inte riktigt.

Ikväll läser jag det här, och även om jag kanske inte tror att det var en varg så blir det om inte annat lite spännande. Det finns en massa lösspringande hundar i byn och lodjur har funnits i området tidigare så det kan vara mycket. Oavsett blir jag lite tveksam till att ha kattluckan öppen om kvällarna, även om jag tror att få djur gör sig omaket att ge sig på en katt med vassa klor. Eller komma så pass nära bebyggelsen som kattorna befinner sig. Men jag som inte ens kan tänka mig att skiljas från mina svansvänner ens när hög ålder inträffar, blir ändå lite orolig.

Fast nej, jag håller fortfarande fast vid att en ev varg inte behöver skjutas för att den råkar finnas.

Isbjörnar

Är ni det minsta djurintresserad tycker jag ni ska gå till SVT Play och se programmet om isbjörnarna som jag och M just såg till middagen. Dessutom filmat med de koolaste dolda kamerorna jag sett! Isbjörnar verkar definitivt vara ett klokt släkte och deras rörelsemönster är sötare än sötast när de är på det humöret. Så otroligt sorgligt att de drabbas så hårt av att isarna smälter till följd av klimatförändringarna. 

Så snart jag har möjlighet så ska jag definitivt bli isbjörnsfadder, en bra och klok sak att göra. Jag har inte riktigt råd med en till välgörenhet och har inte lust att byta ut nån av de jag redan har. Men snart hoppas jag att jag ska ha råd att stödja isbjörnarna jag med.

Programmet handlar dock inte så mycket om det, utan mer om deras vardagliga liv. Både spännande, roligt och väldigt intressant.

Djur i bur

Och på tal om djur så blir jag smått bestört av att se att det även i år turnerar djurcirkusar i det här landet. Flera länder har redan förbjudit fenomenet (vad jag vet; Bolivia, Storbritannien, Grekland och Colombias huvudstad Bogota), men här tycks det få fortsätta.

Än i år har jag i vart fall tack och lov inte behövt läsa om de 'fejkrymningar' som varit vanliga tidigare år. Där djuren 'plötsligt rymde' lite lämpligt ett par dagar innan cirkusens första föreställningsdag. Ett fenomen som sen återkom i ett antal andra städer och som lokalpressen i samtliga städer glatt hakade på och skrev om. Mycket smart (och gratis) marknadsföring men frågan är hur säkert det var för djuren.

Nej, djur bör inte transporteras mer än nödvändigt och de bör inte användas i underhållssyfte på det viset. Det min högst personliga men bestämda åsikt. Jag är långt mycket mer imponerad av mänskliga cirkusartister som pressar sina egna gränser än de som lyckas få elefanter att stå på ett ben.

I don't like it, som Andy skulle sagt*

Vaknade av märklig plingig musik idag och trodde först att det var från en granne. När jag sen klev upp en stund senare hittade jag syrran i hallen i färd med att gå ut med soporna. I tårar. Jag trodde det hänt något allvarligt mend et visade sig att hon bara sett film. Verklighetsbaserade Hachiko: A Dog's Story (2009) med Richard Gere. En film tusen vilda talibaner inte skulle få mig att se. Jag fixar inte sorgliga djurfilmer, hur fina de än må vara. Jag har definitivt blivit en sån som aktivt undviker sorgliga filmer över lag. Jag kan då gråta till annat ändå (Parenthood, tex som ni vet) utan att det nödvändigtvis behöver bli sådär avgrundsdjupt elände.

*Little Britain, how I miss you!

Det är hur man använder sin överordnade intelligens som är grejen, inte att man har den

Läser artikelserien på SVD om att våra "matdjur" trots allt (surprice) är ganska smarta. Intelligenta, till och med. Klart att jag hoppas att det ska få någon att fundera över det de har på tallriken, men trots allt har jag nog för liten tilltro till människans egen intelligens. De flesta skulle nog inte få för sig att äta sina husdjur och jag vet många som skaffat grisar eller andra matdjur och sen inte kunnat med att äta upp dem när det blivit dags. Därmed inte sagt att de blivit plötsliga vegetarianer; istället väljer man bara ett annat, anonymt exemplar medan det egna blir sålt till någon som inte hunnit med att ge det ett personligt namn.

För det är väl grejen? Scans grisar har inga namn, inget individuellt ansikte. På älgfarmen utanför Umeå kan du makabert nog både klappa och kela med tama älgar ute på gården för att sen gå in på restaurangen och äta upp nån av dess polare eller köpa med dig korv som gjorts på någon av deras besläktade individer. Och uppenbarligen gör man det utan att blinka. Kopplingen att den fina älgen på gården är, förvisso inte exakt samma individ men, samma sak som det man stoppar i sig tycks vara information som vi med vår intelligens sållar bort. Selektiv intelligens, om man så vill.

Och visst, det finns de som överlagt förstår och väljer att se hela kopplingen och ändå äter djur, jag vet, men faktum är att de flesta nog ändå inte vill veta särskilt mycket om det exemplar man just la på grillen. Man duckar som man duckar för andra hemskheter. Afrika ligger väldigt långt bort och kött är ju så gott.

Makaber journalistisk

Läser VK på nätet och slås av alla dessa dödsolyckor de senaste dagarna. Verkligen märkligt och tragiskt att så många tycks ha förolyckats på kort tid. Och så blir jag såklart sur och irriterad över att man publicerar läsarbilden på den tågdödade björnen. Ska det vara nödvändigt? Varför finns det ett värde i att visa något sådant? Snart visar vi väl bilder på de förolyckade människorna också... Nej, när jag såg den bilden så insåg jag att det var ett korrekt beslut att säga upp prenumerationen. Jag vill verkligen inte stödja sådan makaber journalistik där "troféer" på skjutna djur och blodiga bilder på förolyckade djur stolt visas upp. Att premiera och uppmuntra människor som tar dåliga mobilbilder på döda djur är för mig helt oförståeligt som journalistik. Usch.

Få lite perspektiv, människa!

Nu tycks det ha fått ny fart igen, uttalandet om att "män är djur". Spännande att det aldrig tycks försvinna. Som djurrättare måste jag erkänna att jag aldrig reagerat särskilt hårt på uttalandet, oavsett vilka som skulle utmålats som djur. För mig har djuren samma värde, och på många många sätt reagerar och beter de sig mer civiliserat mot varandra och omgivningen än vad vi människor gör. Vilken annan art försöker mer eller mindre medvetet att förstöra den miljö, den värld, den jord, de lever på och av? Jag kan då inte komma på någon. Yeay, vi människor är så intelligenta att vi kan tillverka vapen, maskiner och en massa saker vi egentligen inte behöver. Att vi sedan på samma sätt håller på att påskynda jordens och vår egen mänskliga undergång är kanske inte lika smart?

Men visst förstår jag hur det är tänkt att man ska tycka. Pär Ström använde det visst som ett bevis på att alla feminister är manshatare, och nu har ROKS fd ordförande Ireen von Wachenfeldt skrivit en bok och säger (enligt aftonbladet) att hon skulle sagt att män är värre än djur. Snabbt bloggas det och slås det på stora antifeminist-trumman (och det är också orsaken till att jag inte länkar, orkar inte dra hit alla puckon). Att ens förstå vilken verklighet eller vilka män som avses verkar det inte finnas en vilja till.

Jag vet inte vad dessa antifeminister och Pär Ström skulle tänka själva om de fick sätta sig in i den verklighet vissa kvinnor lever i. De blir slagna, förnedrade, begränsade och i ett alldeles för stort antal fall (ett 50-tal, vill jag minnas) per år i Sverige; dödade av dessa män. För det är just de männen som avses, inte alla män. Kanske finns det handjur som behandlar närstående hondjur på samma sätt, vad vet jag. Jag hade nog ändå valt ett annat ord än "djur" för att beskriva dessa kvinnomisshandlade män.

Jag beundrar kvinnojourerna för att de orkar. Jag vet inte om jag hade orkat leva i den vardagen där nya fall av misshandel och förföljelse, det ena värre än det andra, poppar upp dagligen. På samma sätt som jag inte tror att jag hade orkat med att arbeta med djur som blir plågade, tjyvjagade på de mest horribla sätt osv. Varje gång jag ser ett avsnitt av djurpoliserna i USA eller dokumentärer om grymma elefantbenjägare i asien så tappar jag tron på mänskligheten. Precis det hade jag nog också gjort om jag arbetat på en kvinnojour. Eller om jag arbetat med barnpornografibrott inom polisen. Jag hade blivit mordisk.

Men, det tycks ju som att det finns en falang som tror just när det gäller våld mot kvinnor i nära relationer så baseras det alltid på överdrifter, det finns alltid en kvinna med i spelet som utmålas som konspiratorisk (ta bara all brottsmål om våldtäkter, ta det som är aktuellt just nu), det tycks alltid finnas en tro om att kvinnor gärna vill att män ska vara våldtäktsmän så att vi hittar på det eller driver andra kvinnor till att berätta falska historier. Jag förstår inte vad syftet skulle vara med det? De stora konspiratörerna är väl de som hela tiden ser just konspirationer i varje våldtäktsfall där inte offret blivit överfallet på öppen gata?

Nu blev det här lite längre än vad som kanske är bra, men jag gick igång lite. Hoppas budskapet i mina tankar kom fram...