Hosta och kattsaknad

Trots att M varit dålig i tre veckor så har jag lyckats undvika hans influensa, märkligt nog. Fast i söndags började jag hosta och känna av astman rätt mycket plötsligt. Och det sitter i, speciellt på kvällstid. Typiskt då att jag inte har medicin kvar, jag skulle hämtat ut ny före jul men var bara ett par dagar sen då recepten precis hunnit gå ut. Just då kändes det inte så bråttom men just nu känns det som nåt jag skulle ha tagit tag i. Förstås. Istället hostar jag mig trött periodvis under dagarna.

Jag längtar lite efter vår nu faktiskt. Speciellt då jag ser foton med vårsol och gröna gräsmattor på sociala medier från bekanta och släkten söderöver. Just nu är det packad ishalka ute, speciellt på uppfarter och cykelbanor. Det töade just så pass i helgen att det blev blött överst på snöhögarna och sen frös det igen. Katterna har börjat vilja vara ute mer igen, vilket är lite av ett vårtecken, tänker jag. De börjar bli rastlösa inne och hittar på det ena buset efter det andra, så det är bra om de kan rusa av sig lite ute. Igår satt tex Nemi på en byrå och gjorde små veck i tapeten som hon sen tog tag i med tänderna och rev loss långa bitar av. Perfekt. Och så såg hon förstås helt oförstående ut då jag sa till henne. Á la kattbeteende.

Gamm-finisarna

Fantastiska kattfamiljen till trots så drömmer jag fortfarande om våra gamm-katter. Jag kan vakna och undra vart Smilla är då jag inte känner hennes varma päls och surrande sovljud bredvid mitt huvud. Jag saknar henne så enormt mycket. Alla de äldre. De har som en särskild plats och jag vet inte om sorgen och saknaden någonsin kommer att mattas av helt.

Ett Smilla-format hål i tillvaron

Jag saknar min Smilla-katt så fasligt mycket. Det kommer och går, det försvinner aldrig helt men vissa kvällar (framför allt) så är det smärtsamt påtagligt. Det lät nog sorgligt när jag tidigare ikväll sa till M att det inte längre känns som att någon väntar mig hem, att jag inte längre känner mig efterlängtad och uppskattad på samma vis. Det var mer tydligt med våra gamla katter; när M började bo i Sundsvall i veckorna var det tydligt på Rosa att han fattades henne. Och när jag var borta för länge så fick jag allt höra det av Smilla. Våra myskvällar var obligatoriska och hon sov alltid (med undantag för några nätter mot slutet) intill mitt huvud med min hand på sin mage. Det saknar jag så otroligt mycket. Och hennes klokhet förstås.

Knaskatterna vi har kvar är förstås fantastiska på sitt vis, men jag känner inte alls av den där symbiosen. Än. Det kommer säkert. Vi har ju bara delat kollektiv i 1,5 år och de har ju dessutom varandra på ett annat sätt. Sakta så kommer det till beteenden som börjar likna vanor och rutiner och vi blir alltmer en del av det.

Och äntligen börjar vi få Alice att ta för sig lite mer. Jag lyfte upp henne i sängen några kvällar men hon ville som inte riktigt vara kvar där. Tills jag la en filt vid fotändan; direkt hoppade hon upp och nu är det plötsligt så det ska vara varje kväll. Såklart, man kan ju inte ligga direkt på täcket heller... Hon spinner oftare och känns mer trygg och kopplad till oss nu än förut. Det har tagit tid att få hennes förtroende men det kommer. Hon börjar kanske förstå att det här är hennes för-alltid-hem.

Smilla 3/7-2000 - 16/7-2018

Jag har som dragit mig för att skriva om det för att det fortfarande slår mig så hårt i hjärtat varje gång det blir tydligt igen (och igen och igen och igen) i huvudet. Min bästa, finaste så innerligt älskade och behövda Smilla finns inte längre.

Vi for och vägde henne och deras våg (-ar, jag insisterade på att få prova en våg till, med samma resultat) visade på en nedgång på över 100g på en dryg vecka, vilket gjorde att hon vägde 1,9kg bara. Men hon mådde fortfarande ganska bra då, så efter kontakt med veterinären så bestämde vi oss för att låta henne vara lite och se. Veterinären sa att hon trodde det skulle kunna bli sämre ganska snart och att det kanske var en vecka kvar innan det blev dags att ta beslutet. Så jag visste att det var på väg dit, men jag ville ha mer tid med henne. Hon var fortfarande så frisk i sig, som att hon var som vanligt mentalt men kroppen stängde av.

Värmen tog också ut sin rätt och under helgen så såg vi att hon tyckte det var tröttsammare att hålla sig i gång. På söndag kväll var det som att orken plötsligt gav upp. Hon tvekade först inför att gå ner för trappen till kattlådan (vilket hon inte haft större problem med innan), så jag bar ner och upp henne. Sen såg jag att hon hade lite svårt med balansen, att bakdelen inte riktigt styrde fullt ut. Hon åt sina mixade räkor (det hon helst ville ha hela sista veckan) och drack vatten men det var ändå som att orken rann ur henne. 

På söndag natt låg jag hos henne på vardagsrumsgolvet hela natten. Ibland höll hon tassen på min hand, ibland gick hon undan och låg en bit bort. Jag bar upp kattlådan och trots att hon var svag så gick hon på den. Min lilla stjärna.

På morgonen ställde vi båda in jobb och jag ringde veterinären och fick första tiden. Tyvärr var det inte "vår" veterinär som var i tjänst och Smillas liv avslutades lite väl fort när vi kommit in. Jag hann inte tänka och inte heller kändes det som att jag fick tid att få henne att känna sig trygg innan det var igång. Tankar jag fick först efteråt, just när det hände var allt bara rörigt i huvudet. Hon somnade in och det var fruktansvärt och efteråt kändes det bara som att det gått för fort.

Jag känner henne i huset fortfarande, har ropat på henne då vi kommit innanför dörren efter jobbet, vaknat och varit på väg upp för att kolla till henne på nätterna. Jag gråter när jag tänker på henne, även då jag försöker att tänka på henne som hon var innan, på saker vi gjort, hyss hon hittat på och allt bra hon lärt mig. Jag har en känsla av dåligt samvete som jag inte kan förklara och trycker hela tiden ner en panik över att hon så definitivt är borta. Det går inte att återta. Hon, Rosa och Mina som var mina tre hjältar då jag flyttade hit, de är borta för alltid. Oåterkalleligt.

Jag tog hela dagen ledigt men har jobbat sen. Det har inte funnits nån kollega i tjänst som jag känt att jag kunnat prata med direkt så jag har bitit ihop till huvudvärk, hållit mig för mig själv, hoppat över fika, gått iväg på lunchen och försökt fokusera på jobbuppgifter. Jag vet att alla inte förstår kärleken till ett djur, vilket tomrum de kan lämna eller hur viktiga de kan vara. Men det är tråkigt att det inte är lika okej eller ens förväntat att sörja för ett älskat djur som för en älskad släkting eller vän.

Jag saknar henne så att det på riktigt gör ont. Som att jag gått sönder eller fått en permanent tagg i bröstkorgen. Men jag är tacksam för de 18 år vi fick. Älskade Smilla.

Smilla-vikt

Och Smilla då? Jo, hon kämpar på min lilla kompis. Veterinären var bekymrad sist och sa att om det inte blir bättre nu så är det på målsnöret ändå. Så vi ska dit imorgon eftermiddag bara för att väga henne och se om hon gått upp något i vikt sedan vi var där. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas det. Enligt hemmavågen har hon gått upp 100 gram och även om det inte låter mycket så är det en bra start. När vi var där senast hade hon gått ner 350 gram på ungefär en månad, så på så vis är det absolut mycket.

Efter besöket sist fick vi med oss medicin för sköldkörteln att testa på henne. Hon hade sedan tidigare besök ett förhöjt värde på T4, men egentligen tyckte inte veterinären att det var högt nog för att det skulle vara problemet. Men hon sa samtidigt att viss expertis säger att även vid små förhöjningar ska man sätta in behandling så det är det vi testar nu. Och så tog vi bort det smärtstillande hon fick, vilket jag tror var en stor bov bakom den bubbliga magen.

Magen är mycket mindre bubblig, hon äter mycket bättre (de flesta dagarna, hon har tröttdagar också, då går mitt mod ner till definitiv nollpunkt), sover inte längre lika djupt och mycket och känns mer engagerad och glad. Men jag vet inte säkert hur det står till med vikten. Men jag hoppas, som sagt. Har hon inte gått upp, eller hemska tanke gått ner än mer, så är jag ganska säker på att rekommendationen kommer att vara att hon ska få somna in inom en ganska snar framtid.

Så ja, morgondagen känns läskig även om hoppet finns. Fina Lil'sis ska följa med som moraliskt stöd, vilket känns väldigt bra. Försöker se det som en liten roadtrip för oss tre.

Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

Korkad personal

Smilla var lite, lite bättre igår morse. Åt fisk och verkade hungrig. Åt mer mat men kräktes sen igen. Det var som att hon försökte vara piggare men magen drog åt andra hållet. Så jag lämnde henne med en klump i min mage över hur det skulle gå.

Så på vägen hem från jobbet igår, då vi pratade om vad vi skulle handla med för mat till henne, så slog det mig plötsligt. Hon är allergisk mot torrfodret!

Vi köpte nytt torrfoder i måndags. Ett med samma syfte som det från Royal Canin som veterinären rekommenderat, men från Hill's istället. Vi köpte det för att kunna byta ibland; Smilla har en tendens att ledsna om hon får samma jämt. 

Till saken hör att sist då vi skulle prova foder mot problem med sköldkörtel (för att se ev effekt, men sen hade hon ju bra sådana värden så det behövdes inte) så hände samma sak. Då hade de inte kvar det från Royal Canin i butiken så vi köpte Hill's och Smilla började kräkas och få diarré. Även då tog det ett par dagar innan jag fattade kopplingen och vi var väldigt oroliga och trodde hon var på sluttampen. Att jag inte mindes det?

Så nånting i Hill's mat är hon helt klart känslig mot. Så himla korkat att jag inte fattade det tidigare. Igår då vi kom hem skyndade vi bort med den maten och kokade fisk och hällde upp annan mat. Sedan dess har hon i princip ätit - sovit - gosat -ätit - sovit - gosat osv. Inget mera kräkande och en betydligt piggare Smilla väckte mig hungrig vid sju i morse.

Jag bannar mig själv att jag inte fattade! När hon redan är för tunn så påverkades hon fort av två dagar av kaskadkräkningar. Hon har som inte mycket reserver. Dumma, dumma personalen.

Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.

Katt-nytt från kollektivet

Först sent igår eftermiddag fick jag samtalet från veterinären som jag väntat på. Sedan besöket har Smilla varit än mindre intresserad av mat och känts trött och hängig så jag var ganska orolig. Tänkte att värdena måste vara åt fanders. Men inte. T4 (sköldkörtelvärdet) hade till och med gått ner lite. Fortfarande aningens förhöjt men inte nog för att förklara något. Detsamma med njurar och lever som hade lite förhöjda värden, vilket är att vänta hos en gammal katt. Så inget där som sa något. Jag fick tips om ett energirikt och skonsamt foder att testa; Royal Canins Intestinal. M for och handlade både torrfoder och blötmat och båda verkade gå hem bra när vi serverade det igår.

Fin-Smilla

Om hon inte blir piggare och slutar tappa vikt så verkar det som att åldern kanske håller på att ta ut sin rätt. Jag vet inte om vi kan göra så mycket mer då. Vilket känns fruktansvärt förstås. Jag vill verkligen inte att hon lämnar in än.

Saknad Noel-nos!

Samtidigt oroar jag mig för katten Noel som inte kommit hem sedan han gick ut igår morse. Katterna är alltid hemma på nätterna och dessutom brukar de alltid komma då de hör vår bil komma hem, även om de då inte alltid vill gå in. Nu var vi senare än vanligt igår eftersom jag var på AW med jobbet, men han borde ha kommit ändå. Alice kom men inte han. Jag var uppe inatt och ropade men han kom inte. Och nu är det lunchtid och fortfarande inget tecken på var han kan vara. Vi har gått runt ute och ropat, kollat träd och frågar grannar. Ena grannen är inte hemma än och det är ofta ditåt de går på dagarna så jag håller en tumme att han råkat bli instängd där nånstans.

Nemi Bus

Med opererade Nemi är det bra. Hon vill gärna gå ut och verkar lite frustrerad över att hon inte får det. Första dagarna stannade båda bröderna inne med henne, märkligt men fint nog. De ville inte gå ut då hon inte fick. Första natten låg de dessutom alldeles intill henne som för att ha koll. Fina syskon det där. Jag vet inte riktigt när jag ska våga släppa ut henne men snart hoppas jag. Bara inte hon också försvinner.

Veterinärbesök del 2

Vi har ju varit lite bekymrade för vår äldre kattdam i kollektivet ett tag nu så jag kollade med veterinären (världens bästa btw) om det skulle vara okej att ta med Smilla samtidigt som Nemi om hon hann med att ta lite blodprover på Smilla i någon väntetid. Det gick bra så vi packade in två kattburar i bilen.

 Hon hade mycket riktigt gått ner mer i vikt sedan sist. Knölen hon haft ett par år nu har blivit större (vilket kanske märks mer när hon blir mindre samtidigt) och så jamar hon ju som mer intensivt i perioder, främst mornar. Veterinären Caroline tyckte det lät som sköldkörtelproblem så vi tog prover för det, och för att kolla njurar, lever etc. Jag provade med torrfoder mot hyperthyrios efter förra besöket men hon fick diarré och kräktes av det. Men skulle det vara det som är problemet finns det visst en medicin man kan ge istället för att kostbehandla. Skönt att vi fick den b-planen redan nu, även om vi inte vet om det är det.

Rosa hade ju det för ett antal år sedan men hennes beteende stämmer inte riktigt in på det Smilla visar nu. Men hennes värden sköt i höjden på en gång och hon blev som ständigt utsvulten. Henne gjorde vi jodbehandling på vilket gjorde henne helt frisk. Så är det mer smygande så kan det ju vara det som gör att Smilla inte visar samma hysteriska hunger. Snarare är hon lite svårtrugad vissa dagar, men så kan det visst vara.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. På torsdag får vi mest troligt veta svaren så då ser vi väl. Beroende på vad det är och hur hon förhoppningsvis sen blir bättre och lägger på sig igen så ska vi fundera över om vi ska ta bort knölen också. Men en sak i taget.

Och hon var förstås tapper idag, som alltid. Lite rädd, men duktig och modig. Och väldigt kool när hon kom hem, som om hon visade upp en krigsskada inför de andra. Min fina tjej.

Bästa vän

Idag har jag haft en nästan mötesfri dag på kontoret efter att ett par möten blev flyttade på. Skönt, och ganska tur med tanke på tröttheten min kropp besitter just idag. Jag sov skraltigt inatt eftersom gammtösen till katt, Smilla, inte riktigt mådde bra igår. 

Hon hade diarré och kräktes vid ett tillfälle och vill inte alls äta. Det började redan på morgonen med ointresse för maten, vad jag än ställde fram. Lite fick hon i sig, men inte tillräckligt. På kvällen kaskadkräktes hon en gång och sen ville hon mest sova. Mest hos mig, vilket var skönt, då det brukar vara ett dåligt tecken då katter går undan.

Men jag vaknade flera gånger i timmen och var uppe och kollade henne, försökte se till att hon drack (vilket hon inte ville) och googlade symptom när jag inte lyckades somna om. Först vid 4-tiden på morgonen vaknade av att hon åt ur en av skålarna jag ställt fram i hallen utanför sovrummet. Först då kunde jag slappna av lite.

Hon har tappat mycket i vikt det senaste året och det fortsätter, även om takten stannat av lite. Jag är lite rådvill kring vad jag ska ge henne och provade ett foder mot hypertyreos i veckan. Hon har ätit ett av ett annat märke tidigare och jag fick som för mig att det hjälpte lite. Men det här tror jag hennes mage inte fixade, så jag tror det var boven till det dåliga måendet. Vi tog ju tester hos veterinären i vintras och hon hade inga direkt förhöjda värden på njurarna då, något förhöjda T4-värden (därav testandet av den maten, efter råd från veterinären) men inte heller det något som egentligen sa att något var väldigt fel. Kanske har hon bara sämre lukt och smak. För hon äter ju, men hon tröttnar fort och låter de yngre äta upp det hon lämnar medan hon funderar... 

Vi köpte en (dyr) matmaskin som öppnar sig då hennes chip kommer i närheten men hon hör inte motorn i den och den hinner därmed inte öppna för matskålen innan hon tröttnat och gått iväg.

Så ja, jag vet inte. Just nu får hon önskekost, dvs vad hon än vill ha (vilket varierar mellan dagar tom). Jag ska boka en ny tid strax för att ta nya prover och se om något stuckit iväg den här gången eller om vi kan fortsätta med önskekosten.

Min älskade lilla stjärna som följt mig så länge i livet. Hon har varit så självklar men nu springer jag alltid upp på övervåningen och kollar att hon lever då jag kommer hem från jobbet. Eftersom hon inget hör så sover hon ofta och de där sekunderna innan jag är framme och petar försiktigt på henne för att höra hennes skarpa och frågande "Mmmmm?!" är det som att jag håller andan. Hon får som bara inte försvinna från mig, min bästa bästa vän.

Arla parkour

Äntligen har tröttheten börjat ge med sig! Jag vet inte varför, men jag är nöjd. Jag sover kanske inte superbra fortfarande, men jag känner mig inte överkörd av en ångvält varje dag. Nu kanske det är lite för tidigt att ropa hej egentligen; jag har varit ledig i sex dagar och just återgått till vardagen, men det känns bättre nånstans.

I morse väcktes jag i vanlig ordning av den äldsta svansen som ville få hjälp upp på klädskåpet*, få mat, hoppa ner från garderoben ner på sängen, hjälp upp på andra klädskåpet etc etc vid tjugo över fem och jag var på riktigt inte manglad när jag vaknade. Jag låg kvar mellan garderobslyften, kollade mobilen och lyssnade på andetagen från M medan resten av kattkollektivet sakta började vakna till liv. Mysigt.

Imorgon kommer jag säkert få äta upp det uttalandet...

*Smilla önskar editera in att hon faktiskt kan hoppa upp på ena klädskåpet själv numera. Hon har tagit efter Nemi som hoppar upp på sänggaveln och slänger sig vidare därifrån och upp, och hon gjorde faktiskt det alldeles själv i morse. Så var det med den gamla kattkroppen; inte så stel som man kunde tro. Vår lilla stjärna.

Smilla-uppdatering

I måndags var vi på återbesök hos veterinären, Smilla och jag. Jag var lite nervös som vanligt, och Smilla var högst onöjd över att dela väntrum med två hundar. Hon morrade så att rummet vibrerade. Som tur är hörde djurskötaren det och kom och visade oss in i ett rum ganska fort. Att med hjälp av ytterligare en veterinär hålla fast henne i fram- och baktassar liggandes på rygg medan hennes veterinär med hjälp av ultraljud lokaliserade urinblåsan och stack en spruta genom magen rakt in för att få ett prov, det var inte populärt. Hon fräste och gjorde motstånd så de hann just få så mycket som de behövde för ett prov. Men jag förstod henne, det såg inte skojigt ut.

Den första vågen visade dessutom att hon tappat än mer i vikt vilket gav mig kramp i hjärtat av oro, men då varken jag eller veterinären riktigt tyckte att det kändes riktigt så bytte vi våg och fick då samma vikt som för tre veckor sedan. Det kändes mer okej. Jag tror att hon gick ner första veckan innan vi visste att det var uvi; då sprang hon ju mest på lådan och var orolig. Men den föregående veckan med antibiotikan som ganska snabbt gav resultat så propsade jag på med mat och försökte vakta och ge henne matro bäst det gick. Hon fick allt hon gillar, inklusive räkor och tonfisk och vispad grädde. Så då måste hon ha tagit igen sig. Hursom så ska jag hålla koll på vikten ett tag nu.

Igår ringde veterinären och sa att hon nu inte längre hade några bakterier kvar i urinblåsan så hon är friskförklarad. Vi ska hålla extra koll bara och så fick vi tips om att skaffa en foderautomat som styrs av chipmärkningen, så att hon ska kunna få ha sin mat ifred. Vi får väl fundera över det.

Just nu funderar vi över den här, nån som har nåt annat tips?

Superskönt att hon inte verkar ha någon sjukdom i kroppen (peppar peppar), det lättade mig en massa. Jag vill ju att hon ska må bra. Hon är gammal, visst, men fortfarande ganska pigg och framför allt lika nyfiken och alert i huvudet som förut. Min favorit i världen...

Bättre

Vi börjar få lite rutin på antibiotika-kletet, Smilla och jag. Bästa sättet hittills är att rulla ihop klethögen till en liten boll som jag stoppar in i munnen, en bit bak. Ibland lyckas hon spotta ut lite men över lag funkar det rätt bra.

Och inget småkissande, vad jag har sett. Så jag hoppas, hoppas att vi passerat den här krisen också med alla tassar i behåll.

På köpet har vi kommit på att det där med frysta skalade räkor är en bra och enkel sak att tina och få som tröst. En vana som gissningsvis kommer att få fortsätta, om än kanske mer sporadiskt, även framöver, tycker alla enligt principen "tröstar du en får du trösta alla"-principen. 

Vad en skopa dåligt matte-samvete kan göra för matutvecklingen i kollektivet...

Antibiotika-klet!

Jag avskyr på riktigt att behöva ge mina fyrbenta bästisar medicin. Så länge det går bra att blanda ut i mat så är det okej, men så snart det måste tvingas i mer eller mindre så går hjärtat sönder lite. På den punkten måste jag ge en poäng till hundar; de är ju betydligt enklare att få i saker så länge man bara gömmer det i nåt gott.

Med Smilla funkar det inte särskilt bra. Hon må höra extremt dåligt men luktsinnet är det då inget fel på. Hon vägrar i sten att ens smaka på mat som jag blandat ner antibiotikan i. Jag har provat så många varianter att jag är tveksam till om medicinen kommer att räcka hela 7-dagarskuren.

Veterinären ringde igår morse och sa att jag hade haft rätt från start; det växte en väldig massa bakterier i hennes urin tydligen så nog har hon urinvägsinfektion. Min lilla snörpis. Så antibiotika i form av leversmakande pasta ska ges två gånger per dag. Stört omöjligt så länge jag inte får in det i munnen direkt. Vilket är en kamp som hittills alltid slutat med att både hon och jag är smetiga av äcklig leverluktande klet. Och jag ser hennes besvikelse när hon tittar på mig och undrar varför jag gör så mot henne. Hemska matte.

På plussidan; jag har inte sett henne stresskissa eller sitta på lådan i flera minuter idag. Nu var jag ju på jobbet en massa timmar så jag kan förstås ha missat det, men det har i vart fall varit lugnt både på morgonen och nu ikväll. 

På måndag ska vi tillbaka för ett nytt prov så då hoppas vi att hon ska vara i full fart igen. Min lilla superstjärna.

Fredag på veterinärstationen

Idag var det dags för återbesök med Smilla hos veterinären. Från början var tanken att ta bort tandsten men efter telefonsamtal med veterinären så var målet även att kolla hennes urinblåsa med ultraljud, ta urinprov direkt från den samt att ta ett prov på den knöl hon haft i ett drygt år i skinnet.

Jag var väldigt nervös innan och det kändes inte jättebra att det inte var favoritveterinären som tog emot och skulle ansvara för henne. En bra veterinär vi träffat förut var det förvisso, men inte samma sak för en nojig personal. Hon sa det där jobbiga att det alltid finns en risk att sövas och att när man är äldre som Smilla är risken större och så fick jag skriva under på att jag förstått det men ändå tagit beslutet att göra det. Så är det alltid men det känns ändå läskigt. Sen försvann hon iväg med Smilla och jag som tänkt att jag skulle vara med då hon sövdes fick snällt sitta i väntrummet och vänta. Jag hade jobbmobil och -dator med mig och försökte försvinna i lite jobb en stund, men det var klurigt.

Efter en stund kom en annan veterinär och körde en till synes avliden stor schäferhund (som jag sett komma in på stationen bara en liten stund innan) på en vagn ut till en väntande bil. Sen kom ett par in med en liten hund i bur med sig, till synes glada och pratsamma. De blev inkallade och väldigt kort därefter kom de med tom bur storgråtandes medan veterinären följde dem till dörren och intygade att de tagit rätt beslut. Därefter kom ett nytt par in med en lite överviktig men charmig hund som ville hälsa. Jag hann precis börja fundera om det skulle bli hemsk repris igen när Smillas veterinär kom och sa att jag fick komma och sitta med henne då hon skulle vakna om jag ville.

Nyvaken låg hon på ett undersökningsbord på en elektrisk värmedyna, med en yllefilt och bubbelplast över sig och en värmelampa hängande över bordet. Hennes kroppstemperatur var lite låg så hon skulle värmas upp och hade dropp för att vätskas upp. Hon såg väldigt orolig ut på ögonen och efter 30 sekunder så försökte hon ta sig upp, till djurskötarens förvåning. Sen lämnade de mig där med henne och jag fick göra mitt bästa att försöka hålla henne i hela uppvärmningsproceduren, för det enda hon ville var att hoppa ner och ta sig hem, det var tydligt. Hon skakade av kyla och utmattning, det bubblade i halsen på henne efter tuben och hennes blick var ostadig. Men ut skulle hon. Min lilla stjärna.

Tandstenen är borta och så också en tand som de under tiden insåg var FORL-angripen. Hennes urinblåsa såg fin ut och vätskan i knölen var mjölkvit och ska undersökas under helgen. Hon hade bakterier i urinen men det ska göras en odling innan vi får veta om det behövs antibiotika. Utlåtandet var att hon ändå är en väldigt pigg, fin och och fräsch nästan-18-åring i vart fall. Ikväll har stressen från dagen gett besvärliga trängningar i flera timmar, men nu ligger hon här bredvid mig i sängen och sover gott mellan två kattpojkar. Min fina lilla hjältinna. Imorgon kommer hennes husse också som messade ivrigt under tiden vi var iväg, oroligt frågande hur det gick. 

I helgen blir det extra mycket mys, kokt torsk, räkor och lugn och ro.

Smilla-äventyr

Smilla betedde sig knepigt i torsdags kväll, var alldeles spänd och hoppade upp i sängen och satt och försökte krysta fram kiss. Så gör hon aldrig. Jag kände igen det som det kan kännas vid urinvägsinfektion ungefär och blev förstås orolig för min lilla svans. Det gick över under natten och hon sov och vaknade som vanligt men jag ringde ändå och fick en tid idag.

I lördags upprepades de där blåsträngningarna igen; jag hittade henne återkommande på lådan alldeles blickstilla i flera minuter för att kissa några droppar. Sen har det varit okej igen och veterinären trodde inte vi skulle oroa oss. Sånt kan tydligen uppstå och gå över av sig självt. Kan orsakas av stress eller bara av bakteriekänningar. Så vi avvaktar.

Nyfiken i väntrummet...

Men vi passade på att ta lite prover och kolla igenom den lilla damen. Hon har gått ner en del i vikt, hela 1,5 kilo, fick vi veta, vilket är lite mycket även om hon för ett par år sen snarare var snudd på överviktig. Den tandsten som fanns redan vid kollen förra året har ökat och såg ganska eländigt ut i överkäken så vi bokade in en tid nästa vecka för att ta bort den. Det kan vara så att hon äter mindre pga det, även om vi inte sett att hon har ont.

Njurproverna var bra, förvånande men glädjande nog (det var min farhåga), och så även de på lever och vita/röda blodkroppar. Så inga tecken där på något särskilt. Det togs även prov på sköldkörtelvärdet (T4) men det får vi svar på om ett par dagar. Men jag skulle nog kunna tänka mig att tandstenen är boven ändå och då är det ju lätt åtgärdat. En risk förstås att söva henne men då värdena var bra i övrigt så lät det som att det skulle gå bra.

Bästa tasskorsaren :)

Så ganska goda nyheter där i vart fall, även om alla svar inte kommit än. Jag är så glad för det! Min allra finaste lilla vän, hon ska ju bara må bra såhär på ålderns höst.

På tasslängds avstånd

Vi bestämde förresten att Smilla skulle stanna kvar här hemma ett tag igen. M är inte säker på att hon riktigt trivdes som ensamkatt (alternativt var det Rosa hon sökte när hon gick runt i lägenheten och nästan ylade till och från), men samtidigt är hon inte direkt superkompis med kattfamiljen här heller och det är svårt att se till att hon får i sig ordentligt med mat då ungarna gärna äter upp hennes mat.

Smilla är nämligen en tänkare i det mesta och så även i matsituationer. Min kloka dam, inte riktigt klok nog att räkna ut att om man lämnar sin skål för att fundera (stirra förstrött rakt fram en stund) en liten bit bort, en liten liten stund, för att sen komma åter och äta "second breakfast/dinner" så är risken rätt stor att den är borta. Ibland väntar de inte ens på det utan hovrar som runt henne tills hon lämnar och låter dem äta. Inte så bra.

Hon är en gammal katt som precis som många äldre katter är ganska petig i maten och inte ids äta vad som helst. Och  i vår iver att ha koll på Rosa tidigare så missade vi nästan att Smilla plötsligt tappade en massa i vikt. Därav, bland annat, tanken att hon skulle stanna hos M även nu när Rosa inte längre finns.

Smilla & Nemi ser på tv

Men ja, vi får se. Hon har ju gått upp i vikt hos M, men jag försöker passa och ge henne mat på egna ställen och vara med henne och kolla att hon faktiskt äter. Jag är ju förstås supernöjd att hon är hemma, även om jag tycker lite synd om kattlösa M, och känner mig definitivt mer hel nu när jag har min gamla 17-åriga lomhörda/döva polare hos mig. Och ibland går det riktigt bra. Speciellt Nemi verkar intresserad av att vara med Smilla, att hänga efter henne lite. Som att hon ser upp till stortjejen. Försöker lägga sig nära, tex. Och det verkar som att Smilla låter henne vara, som oftast i vart fall. Som Ronja sa; "håll dig på tasslängds avstånd bara".

Tändsticksögon

Ikväll har jag inte gjort många knop. Klockan ringde 3.50 i morse så jag har väl anledning att vara lite trött. Så mestadels har jag försökt stå emot att bara lägga mig tidigt. Det är fortfarande tidigt att lägga sig men det börjar åtminstone närma sig vettig tid om jag inte ska vakna mitt i natten igen.

Vi körde på nästan trafiktomma men nyplogade, vitrandiga vägar i morse. Det var lite halkigt men med den goda marginalen så behövde jag inte stå på så mycket. Lämnade av M och Smilla vid tåget (hon protesterade lite idag, antagligen för att jag fick lyfta henne i stort sett sovande från sängen och in i buren), svängde förbi en nattöppen mack och handlade lite frukost som jag tog med till jobbet. Jag tände alla korridorer på våningsplanet för att få känsla av att jag inte var helt ensam (det är nåt obehagligt med tomma kontorshus på nåt vis) och kunde lyssna på radio och samtidigt göra färdigt inför en ekonomiuppföljning som stod på agendan. Skönt ändå, alldeles ostört och effektivt. Det gäller bara att komma på att det inte är läge att svara på eller skicka sms den där tiden...

Nej, nu ska jag göra mig klar för sängen ändå och se om jag hinner se klart det sista avsnittet av The Crown som jag håller på att se om igen inför den kommande andra säsongen, innan ögonlocken faller ihop.

Första riktiga snön!

Snö!

Så kom snön! Det blir genast ljusare och mysigare ute. Och lite läskigare på vägarna. Idag har rapporterna om blandade olyckor ramlat in och när det började bli dags för M (och Smilla) att köra söderut så kollade jag trafikverket och såg att det var rödmarkerade sträckor och två olyckor på vägen ner. Efter lite övertalning så fick jag med honom på att istället lämna bilen här och ta det tidiga morgontåget hem imorgon bitti. Det känns skönt. Så får jag sällskap i bilen in också på morgonen, det blir bra. Jag lär vara på jobbet vid halv sex på morgonen men då kan jag nog försöka dra mig hemåt innan rusningen börjar vid 16-tiden.

Vi har haft en mysig helg. Igår hängde vi lite på stan, åt lunch på Avion, köpte en fejkkamin som jag funderat över sedan förra vintern och trängdes med oändligt mycket människor av nån anledning. Vi köpte med lite fin-fika och for hem till svärföräldrarna och fick middag där. Det var trevligt, och ganska länge sen vi var där nu när helgerna inte varit som de brukar.

Mera snö!

Idag har svärfar varit här och hjälpt oss täcka för knutarna på huset i väntan på att brädorna ska komma upp. Det var ju inte bästa vädret för det, men det var ändå behövligt. Vi hade ut kattungarna en stund, eller i vart fall de två av tre som vågade sig ut. Det var läskigt och kallt! På sikt kan de nog bli lite mer sturska, det var ju allra första gången de träffade på snö. Mamma Alice som har några år med sig var inte lika imponerad och var bara ute en kort sväng idag. Hon och Smilla har legat på sängen tillsammans, vilket känts fint. Tror fortfarande att Smilla saknar sin Rosa-kompis.

Min fina Smilla (med dålig känsla för snö) är hemma!

Nu blir det snart en tidig kväll med nån serie i sängen och sen förhoppningsvis somna tidigt så att jag inte är alldeles mör imorgon. Det väntar spännande och långa möten på jobbet.

Hoppas ni haft en fin helg!

Påminnelse

Idag har varit en lite bättre dag. På gott och ont. Jag har tvingats fokusera på jobbet, haft medarbetarsamtal bl.a, och stundvis har därför inte huvudtanken varit på Rosa. Skönt men det har också gjort ont. Varje gång den aktiva tanken att hon inte längre finns har påmint mig har det känts som en riktigt vass tagg i hjärtat. Som att jag hunnit glömma att det är så. Det känns på så många vis som att hon är där i sängen på sin filt hos M i Sundsvall.

Samtidigt så slår hjärtat ett par slag lite hårdare varje gång jag får upp en meddelande på klockan att M har skrivit något i vår chatt. Genast tror jag att något är på tok. Det kommer nog ta en stund att bli av med den känslan.

Imorgon kommer M och Smilla hem, som det låter. Han sökte ledigt på fredag och jag har inte hört något annat än att det gick bra. Jag ska på fackligt medlemsmöte med efterföljande biobjudning efter jobbet imorgon så har jag tur kanske de till och med är hemma då jag kommer hem. Det vore ju mysigt.