Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.
Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.
Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.
Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar