Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.
Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).
Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.
Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar