Smilla-vikt

Och Smilla då? Jo, hon kämpar på min lilla kompis. Veterinären var bekymrad sist och sa att om det inte blir bättre nu så är det på målsnöret ändå. Så vi ska dit imorgon eftermiddag bara för att väga henne och se om hon gått upp något i vikt sedan vi var där. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas det. Enligt hemmavågen har hon gått upp 100 gram och även om det inte låter mycket så är det en bra start. När vi var där senast hade hon gått ner 350 gram på ungefär en månad, så på så vis är det absolut mycket.

Efter besöket sist fick vi med oss medicin för sköldkörteln att testa på henne. Hon hade sedan tidigare besök ett förhöjt värde på T4, men egentligen tyckte inte veterinären att det var högt nog för att det skulle vara problemet. Men hon sa samtidigt att viss expertis säger att även vid små förhöjningar ska man sätta in behandling så det är det vi testar nu. Och så tog vi bort det smärtstillande hon fick, vilket jag tror var en stor bov bakom den bubbliga magen.

Magen är mycket mindre bubblig, hon äter mycket bättre (de flesta dagarna, hon har tröttdagar också, då går mitt mod ner till definitiv nollpunkt), sover inte längre lika djupt och mycket och känns mer engagerad och glad. Men jag vet inte säkert hur det står till med vikten. Men jag hoppas, som sagt. Har hon inte gått upp, eller hemska tanke gått ner än mer, så är jag ganska säker på att rekommendationen kommer att vara att hon ska få somna in inom en ganska snar framtid.

Så ja, morgondagen känns läskig även om hoppet finns. Fina Lil'sis ska följa med som moraliskt stöd, vilket känns väldigt bra. Försöker se det som en liten roadtrip för oss tre.

Smilla update

Och Smilla då? Ja, de där kräkdagarna tog mycket utav henne, det är då säkert. Jag bannar mig själv fortfarande, även om jag vet att det inte leder någon vart. Hon pendlar mycket; äter bra ena kvällen eller morgonen för att sen kännas trött/svag en annan del av dagen. Hon tar inte för sig så mycket själv om dagarna så även om hon nu är inne själv på dagarna då vi jobbar så är matskålarna hyfsat orörda då vi kommer hem. Sen kan hon äta igen lite på kvällen, men över lag känns det som att hon inte riktigt har orken.

Jag drömmer oros- och stressdrömmar om det och vaknar ofta och försöker ge henne mat om nätterna. Ikväll så har jag mejlat veterinären så får vi se vad hon säger. Jag skulle kanske gjort det redan direkt efter kräkdagarna, men jag ville se om hon kom igen. Och så har jag väl oron över att hon ska säga att det nu inte finns mer att göra. Jag kan helt enkelt inte riktigt hantera det. Jag tycker ju inte att Smillas livsglädje är borta, hon är fortfarande Smilla. Trött och inte så stark, men hon är fortfarande så sällskaplig, nyfiken och det känns som att hon vill. Jag tror inte det är en projektion från min vilja faktiskt. Hon känns inte sjuk, "bara" svag/trött.

Så ja, vi får väl se om veterinären ringer imorgon och har någon idé. Det känns skitläskigt men vi kanske måste komma tillbaka och få en ny bedömning igen. Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, jag pendlar i takt med att hon gör det. Hennes pigga kvällar/mornar då hon äter bra och har humör och känns pigg i ögonen så känns det bra och som att det är på väg att vända. Sen när hon är trött och lite ointresserad så går hjärtat sönder istället.

Håll en tumme för att det inte är nu det slutar. För att det finns någon lösning vi inte tänkt på. Något de inte kollat som är enkelt att åtgärda. Jag skulle göra vad som helst för det.

Ofrånkomlig nedräkning

Ikväll har jag haft ett mindre melt-down kring min bästa kompis. Smilla har varit lite hängig i ett par dagar och jag tror såklart det värsta. Hon kräktes både i förrgår och igår och igår ville hon inte riktigt äta och såg som hängig ut. I morse fick jag henne att äta lite torsk och räkor men jag var ändå orolig då jag for. Vi hade bokad middag med svärföräldrarna efter jobbet (som för M:s del drog ut på tiden) så vi blev sena hem och jag hade som en oro under huden för hur det skulle vara. Hon var inte så sugen på blötmat ikväll heller men räkor gick ner med ganska okej aptit, i några omgångar. Men hon ser fortfarande lite hängig ut.

Jag försöker tänka, och M försöker påminna mig om, att hon haft "episoder" som denna förut och att det gått över. Att hon gärna blir väldigt ledsen i sitt kroppspråk när hon mått illa. Att provsvaren vi tog sist var okej och att hon faktiskt ätit lite lite bättre sedan dess. Att hon vissa dagar känts som att hon lagt på sig lite (och vissa dagar det motsatta).

Men jag oroar mig ändå och undrar om det är de sista veckorna eller, hemska tanke, dagarna som börjar smyga sig på. Och det går bara inte att tänka. Vi har myst i sängen medan M tittat på tv:n och jag har blött ner henne med lite tårar då jag inte kunde jaga bort tanken på att hon inte längre skulle finnas. Förstå hur lång tid 17-18 år är (hon blir 18 år om ett par veckor). Det finns nästan inte en tid utan henne.

Men vi är inte där än och förhoppningsvis så är det bara en svacka. Vi får väl se.

Hemma!

Äventyrskatten kom hem till sist. Jag hade just kikat i grannens uthus och blivit uppringd av M som undrade om han kommit hem när jag hörde ett litet pip bakom mig. Där var han plötsligt! Med klet i pälsen (koda?) och med ett oerhört trött ansiktsuttryck. Jag gissar att han suttit skrämd i ett träd, stackaren. Han har varit hemskt tillgiven nu ikväll i vart fall. 

Veterinärbesök del 2

Vi har ju varit lite bekymrade för vår äldre kattdam i kollektivet ett tag nu så jag kollade med veterinären (världens bästa btw) om det skulle vara okej att ta med Smilla samtidigt som Nemi om hon hann med att ta lite blodprover på Smilla i någon väntetid. Det gick bra så vi packade in två kattburar i bilen.

 Hon hade mycket riktigt gått ner mer i vikt sedan sist. Knölen hon haft ett par år nu har blivit större (vilket kanske märks mer när hon blir mindre samtidigt) och så jamar hon ju som mer intensivt i perioder, främst mornar. Veterinären Caroline tyckte det lät som sköldkörtelproblem så vi tog prover för det, och för att kolla njurar, lever etc. Jag provade med torrfoder mot hyperthyrios efter förra besöket men hon fick diarré och kräktes av det. Men skulle det vara det som är problemet finns det visst en medicin man kan ge istället för att kostbehandla. Skönt att vi fick den b-planen redan nu, även om vi inte vet om det är det.

Rosa hade ju det för ett antal år sedan men hennes beteende stämmer inte riktigt in på det Smilla visar nu. Men hennes värden sköt i höjden på en gång och hon blev som ständigt utsvulten. Henne gjorde vi jodbehandling på vilket gjorde henne helt frisk. Så är det mer smygande så kan det ju vara det som gör att Smilla inte visar samma hysteriska hunger. Snarare är hon lite svårtrugad vissa dagar, men så kan det visst vara.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. På torsdag får vi mest troligt veta svaren så då ser vi väl. Beroende på vad det är och hur hon förhoppningsvis sen blir bättre och lägger på sig igen så ska vi fundera över om vi ska ta bort knölen också. Men en sak i taget.

Och hon var förstås tapper idag, som alltid. Lite rädd, men duktig och modig. Och väldigt kool när hon kom hem, som om hon visade upp en krigsskada inför de andra. Min fina tjej.

Bästa vän

Idag har jag haft en nästan mötesfri dag på kontoret efter att ett par möten blev flyttade på. Skönt, och ganska tur med tanke på tröttheten min kropp besitter just idag. Jag sov skraltigt inatt eftersom gammtösen till katt, Smilla, inte riktigt mådde bra igår. 

Hon hade diarré och kräktes vid ett tillfälle och vill inte alls äta. Det började redan på morgonen med ointresse för maten, vad jag än ställde fram. Lite fick hon i sig, men inte tillräckligt. På kvällen kaskadkräktes hon en gång och sen ville hon mest sova. Mest hos mig, vilket var skönt, då det brukar vara ett dåligt tecken då katter går undan.

Men jag vaknade flera gånger i timmen och var uppe och kollade henne, försökte se till att hon drack (vilket hon inte ville) och googlade symptom när jag inte lyckades somna om. Först vid 4-tiden på morgonen vaknade av att hon åt ur en av skålarna jag ställt fram i hallen utanför sovrummet. Först då kunde jag slappna av lite.

Hon har tappat mycket i vikt det senaste året och det fortsätter, även om takten stannat av lite. Jag är lite rådvill kring vad jag ska ge henne och provade ett foder mot hypertyreos i veckan. Hon har ätit ett av ett annat märke tidigare och jag fick som för mig att det hjälpte lite. Men det här tror jag hennes mage inte fixade, så jag tror det var boven till det dåliga måendet. Vi tog ju tester hos veterinären i vintras och hon hade inga direkt förhöjda värden på njurarna då, något förhöjda T4-värden (därav testandet av den maten, efter råd från veterinären) men inte heller det något som egentligen sa att något var väldigt fel. Kanske har hon bara sämre lukt och smak. För hon äter ju, men hon tröttnar fort och låter de yngre äta upp det hon lämnar medan hon funderar... 

Vi köpte en (dyr) matmaskin som öppnar sig då hennes chip kommer i närheten men hon hör inte motorn i den och den hinner därmed inte öppna för matskålen innan hon tröttnat och gått iväg.

Så ja, jag vet inte. Just nu får hon önskekost, dvs vad hon än vill ha (vilket varierar mellan dagar tom). Jag ska boka en ny tid strax för att ta nya prover och se om något stuckit iväg den här gången eller om vi kan fortsätta med önskekosten.

Min älskade lilla stjärna som följt mig så länge i livet. Hon har varit så självklar men nu springer jag alltid upp på övervåningen och kollar att hon lever då jag kommer hem från jobbet. Eftersom hon inget hör så sover hon ofta och de där sekunderna innan jag är framme och petar försiktigt på henne för att höra hennes skarpa och frågande "Mmmmm?!" är det som att jag håller andan. Hon får som bara inte försvinna från mig, min bästa bästa vän.

Stilla

Jag kan vara lite spänd över morgondagens äventyr. I förra veckan fick jag kallelse till röntgen och den är imorgon. Jag kan inte minnas att jag har röntgat något mer än tänderna och möjligen ett nyckelben som jag bröt när jag var 7 år gammal, men det minns jag bara smärtan av, inte röntgen.

Så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Jag kollade av med kollegan som röntgats en väldig massa gånger och på henne lät det som att det var en dans på rosor. Vi får väl se. Jag är mest orolig över att behöva ligga stilla i 1,5 timme. Hur fixar man det? Jag som får "hoppiga ben" om jag inte får ligga som jag vill i sängen och som inte ens kan ta ett bad i 20 minuter utan en bok i handen eller tv-serie på laptopen bredvid. Och så lite torrhosta som dök upp igår på det då. Det kommer säkert gå bra...

Och sen resultatet då. Det försöker jag inte ens tänka på. Tänk om det visar nåt riktigt läskigt?

Inget körförbud än så länge

 Åh, och jag fick två brev från sjukhuset idag. Ett som sa att jag inte har cellförändringar eller HPV och en kallelse till läskig skiktröntgen av bröstkorg och buk nästa vecka. Läskigt på riktigt, hur ska jag fixa det?

Tillsammans med beskedet om att jag inte har bröstcancer och att alla blod- och urinprov jag lämnat visat "perfekta" resultat så känns den där hälsoångesten jag drabbades otäckt hårt av nu i vinter lite mer avlägsen igen. Oerhört skönt, det går nästan inte att beskriva hur det var. Men som sagt; en stor sak kvar. Och sen kanske tillbaka till HC för sköldkörtelprov, vi får väl se.

Sen är det väl nån 40-årskontroll ett år som detta, om jag inte minns fel? Kommer att vara välbesiktigad innan dagen kommer på riktigt.

Smilla-uppdatering

I måndags var vi på återbesök hos veterinären, Smilla och jag. Jag var lite nervös som vanligt, och Smilla var högst onöjd över att dela väntrum med två hundar. Hon morrade så att rummet vibrerade. Som tur är hörde djurskötaren det och kom och visade oss in i ett rum ganska fort. Att med hjälp av ytterligare en veterinär hålla fast henne i fram- och baktassar liggandes på rygg medan hennes veterinär med hjälp av ultraljud lokaliserade urinblåsan och stack en spruta genom magen rakt in för att få ett prov, det var inte populärt. Hon fräste och gjorde motstånd så de hann just få så mycket som de behövde för ett prov. Men jag förstod henne, det såg inte skojigt ut.

Den första vågen visade dessutom att hon tappat än mer i vikt vilket gav mig kramp i hjärtat av oro, men då varken jag eller veterinären riktigt tyckte att det kändes riktigt så bytte vi våg och fick då samma vikt som för tre veckor sedan. Det kändes mer okej. Jag tror att hon gick ner första veckan innan vi visste att det var uvi; då sprang hon ju mest på lådan och var orolig. Men den föregående veckan med antibiotikan som ganska snabbt gav resultat så propsade jag på med mat och försökte vakta och ge henne matro bäst det gick. Hon fick allt hon gillar, inklusive räkor och tonfisk och vispad grädde. Så då måste hon ha tagit igen sig. Hursom så ska jag hålla koll på vikten ett tag nu.

Igår ringde veterinären och sa att hon nu inte längre hade några bakterier kvar i urinblåsan så hon är friskförklarad. Vi ska hålla extra koll bara och så fick vi tips om att skaffa en foderautomat som styrs av chipmärkningen, så att hon ska kunna få ha sin mat ifred. Vi får väl fundera över det.

Just nu funderar vi över den här, nån som har nåt annat tips?

Superskönt att hon inte verkar ha någon sjukdom i kroppen (peppar peppar), det lättade mig en massa. Jag vill ju att hon ska må bra. Hon är gammal, visst, men fortfarande ganska pigg och framför allt lika nyfiken och alert i huvudet som förut. Min favorit i världen...

Fredag på veterinärstationen

Idag var det dags för återbesök med Smilla hos veterinären. Från början var tanken att ta bort tandsten men efter telefonsamtal med veterinären så var målet även att kolla hennes urinblåsa med ultraljud, ta urinprov direkt från den samt att ta ett prov på den knöl hon haft i ett drygt år i skinnet.

Jag var väldigt nervös innan och det kändes inte jättebra att det inte var favoritveterinären som tog emot och skulle ansvara för henne. En bra veterinär vi träffat förut var det förvisso, men inte samma sak för en nojig personal. Hon sa det där jobbiga att det alltid finns en risk att sövas och att när man är äldre som Smilla är risken större och så fick jag skriva under på att jag förstått det men ändå tagit beslutet att göra det. Så är det alltid men det känns ändå läskigt. Sen försvann hon iväg med Smilla och jag som tänkt att jag skulle vara med då hon sövdes fick snällt sitta i väntrummet och vänta. Jag hade jobbmobil och -dator med mig och försökte försvinna i lite jobb en stund, men det var klurigt.

Efter en stund kom en annan veterinär och körde en till synes avliden stor schäferhund (som jag sett komma in på stationen bara en liten stund innan) på en vagn ut till en väntande bil. Sen kom ett par in med en liten hund i bur med sig, till synes glada och pratsamma. De blev inkallade och väldigt kort därefter kom de med tom bur storgråtandes medan veterinären följde dem till dörren och intygade att de tagit rätt beslut. Därefter kom ett nytt par in med en lite överviktig men charmig hund som ville hälsa. Jag hann precis börja fundera om det skulle bli hemsk repris igen när Smillas veterinär kom och sa att jag fick komma och sitta med henne då hon skulle vakna om jag ville.

Nyvaken låg hon på ett undersökningsbord på en elektrisk värmedyna, med en yllefilt och bubbelplast över sig och en värmelampa hängande över bordet. Hennes kroppstemperatur var lite låg så hon skulle värmas upp och hade dropp för att vätskas upp. Hon såg väldigt orolig ut på ögonen och efter 30 sekunder så försökte hon ta sig upp, till djurskötarens förvåning. Sen lämnade de mig där med henne och jag fick göra mitt bästa att försöka hålla henne i hela uppvärmningsproceduren, för det enda hon ville var att hoppa ner och ta sig hem, det var tydligt. Hon skakade av kyla och utmattning, det bubblade i halsen på henne efter tuben och hennes blick var ostadig. Men ut skulle hon. Min lilla stjärna.

Tandstenen är borta och så också en tand som de under tiden insåg var FORL-angripen. Hennes urinblåsa såg fin ut och vätskan i knölen var mjölkvit och ska undersökas under helgen. Hon hade bakterier i urinen men det ska göras en odling innan vi får veta om det behövs antibiotika. Utlåtandet var att hon ändå är en väldigt pigg, fin och och fräsch nästan-18-åring i vart fall. Ikväll har stressen från dagen gett besvärliga trängningar i flera timmar, men nu ligger hon här bredvid mig i sängen och sover gott mellan två kattpojkar. Min fina lilla hjältinna. Imorgon kommer hennes husse också som messade ivrigt under tiden vi var iväg, oroligt frågande hur det gick. 

I helgen blir det extra mycket mys, kokt torsk, räkor och lugn och ro.

Hang-up

Jag har lovat mig själv att inte drälla så mycket mer i sjukdomsångesten men jag får väl ändå lämna nån slags uppdatering nu när jag faktiskt varit i sjukvården på besök. Jag träffade en seriös, lyssnande och varsam läkare som gav mig känslan av att hon fattade grejen, hur snurrigt det än är. Och jag var tydlig med det, att jag inte riktigt vet vad som är vad längre. Känslorna pendlade rätt kraftigt under besöket, ända upp till nästan-panik-nivå och just efteråt kände jag mig väl inte direkt lugnare än före. Men nu när det lagt sig lite så märker jag att jag inte känner efter lika ofta eller intensivt längre. Jag har inte googlat nåt mer och jag har inte legat i sängen med hjärtklappning. Så det är något.

Jag fick lämna en väldig massa prover, blev undersökt både högt och lågt och har fått två remisser; en till kvinnokliniken och en till röntgen. Båda skrämmer mig men samtidigt är det bra att det görs. Jag tror att läkaren sa minst två gånger att hon inte är orolig men att hon drar igång en ordentlig utredning eftersom jag är så orolig. Jag försöker få det att lugna mig så pass mycket som jag tror att det var menat, men såklart; jag kan förstås inte låta bli att spekulera i om det finns en annan anledning, en riktig oro osv. Såklart. Men den tanken tar inte alls över längre, den finns bara i periferin.

Så ja vad ska jag säga? Bättre men inte riktigt bra än?

Snurr

Det är som så rörigt i det här huvudet just nu. Det snurrar i alldeles för hög fart och jag är helt slut. Mitt eget fel såklart, det är ingen annan som snurrar än jag. Men jag är inte riktigt förmögen att tona ner det.

Sköterskan ringde förstås inte upp i början av förra veckan som lovat. Och jag som "inte vill vara till besvär" tänkte att jag skulle ge henne mer tid. Men idag så ringde jag igen. Märkligt nog fanns ingen notering om att jag skulle ha ringde dem för mer än en vecka sen och förstås då inte heller någon notering om att min läkare skulle ha rådfrågats om en tid. Så jag fick starta om igen idag, med en sköterska som precis som den förra var väldigt trevlig, som meddelade att det inte fanns annat än akuttider fram till mars men som lovade att ringa tillbaka. Den här gången skedde det samma dag och läkaren lät hälsa att jag skulle bokas in inom en vecka så jag har nu en akuttid på fredag.

Jag försöker att inte tolka in den brådskan alltför mycket. Det kan likväl vara min darrande röst i telefon då jag förklarade vilken ångest det hela skapat som bidrog till det. Hursom är det lättande att det händer något och att jag kanske kan få lite svar. Även om jag tagit ut nästan allt som går i förskott redan. Kris och katastrof. Död och elände. Ångest och bröstkorgskramp.

Men ja, nu får jag försöka lugna mig och se vad som blir. Om känslan stämmer, om det är som jag tror eller som jag fasar.

Sjukdomsångest i amok

På måndag måste jag ta tag i att ringa hälsocentralen. Min ångest över hälsan eskalerade till dumma nivåer under ledigheten (och förstörde densamma faktiskt en del dessutom då jag inte kunde slappna av riktigt), för att sen dämpa sig lite den senaste veckan men så återkom den igen nu inför helgen. Jag får ont i magen till och från och ibland är det nu värre än var det var från början då det mest kändes som antydningar. Nu kan det vara mer som knip långt ner i magen eller som svidande magsäck eller som att det gör ont i mellangärdet om jag trycker där. Igår kväll hade jag ont långt ner i magen och när jag tryckte på magen kändes den som uppsvälld och det gjorde ont. Det gav mig förstås lite ångest när vi skulle sova och så snart jag försöker uttrycka det med ord så blir det nästan som panik med tårar. M gjorde sitt bästa att lugna och få mig åter till logiska tankar, men det är inte så enkelt.

Idag känns magen okej igen men jag är lite svindlig i huvudet när jag rör mig. Direkt ångest. Ingen lugn och sansad helg-Sara här inte. Och så kan jag ju inte ha det.

Det är som att ha två inneboende personligheter; en som säger lugnande saker och funderar över ev överkänslighet, dålig kost, snett bäcken eller stress och som försöker resonera kring att cancer kanske skulle göra ont mest hela tiden? Parallellt då med en som tokvrålar i mitt huvud att jag är full i snabbväxande cancertumörer (helt logiskt, alla tycks ju dö i cancer just nu) i allt från tarmar till bukspottskörtel och äggstockar och att jag måste skynda mig att kolla upp försäkringar och se till så att de betalas ut som jag vill när jag gått bort. Sen växlar det mellan dessa två, ibland i en rasande fart och nästan så att de båda skapar kakafoni internt.

Så jag måste ringa och be att få komma och få lite ordning på allt. Få veta vad allt är och se om det finns en koppling mellan min onda rygg och strulande mage osv. Samtidigt så drar jag mig för det för att det känns läskigt OM jag nu skulle få veta att det är nåt superfarligt och hastigt dödande. Det blir ju verklighet då. Men är det inte det så skulle det vara oerhört hjälpsamt att få veta det så att jag kan dämpa ner den där skrikrösten och sänka blodtrycket lite igen. Att gå runt med berg-och-dal-åkande ångest är ingen picknick det heller.

Orosmaskinen

Jag är så trött igen. Som att huvudet inte riktigt kan ta igen sig. Har ofta spänningshuvudvärk igen. Jag märker att axlarna återkommande är i spänt läge och när jag trycker på dem så strålar det långt ner i ryggen. Jag har fortsatt ont i magen lite till och från, men inte alltid på samma vis. Den där hälsoångesten jag skrev om är för tillfället fokuserad på just magen, i bakhuvudet finns de tre fallen av olika typer av cancer i magtrakten som jag känner till i en hyfsad närhet av mig bara i år, där två inte längre finns bland oss. Det ger mig panikkänsla. Och, antagligen, magvärk och gissningsvis en del magkatarrkänningar. Jag måste antingen släppa det eller ta reda på om det är nåt. Jag söker ju nästan aldrig för nåt då jag tänker att det mesta är inbillning (och ofta är det) och då jag knasigt nog är rädd för att få veta att det är nåt, då jag av nån anledning alltid tänker att det skulle vara något massivt och ostoppbart.

Kanske jag borde följa rådet jag fick; föra nån slags dagbok för mig själv och sätta en maxlängd för hur länge jag får oroa mig innan jag faktiskt ringer och bokar tid.

Det är lite lättare att sortera funderingarna kring framtid och den lilla rastlöshet jag känner kring det. Där kan jag strukturera upp nån slags plan att följa, åtminstone vad jag själv kan göra för att ta reda på mina valmöjligheter. Men jag skulle behöva lägga lite mer tid på det. Istället för att oroa mig för annat. Det tar alldeles för mycket energi.

Insnöad

Den här dagen blev ju allt annat än skojig. Sicket väder! Jag vaknade strax efter kl 5 i morse och trodde att huset höll på att falla ihop. Det bara dånade av vinden. Jag hade i stort sett redan bestämt att jag skulle jobba hemma några timmar och fara till jobbet strax före eller efter lunch, då det enligt prognoserna skulle bli lugnare både med vind och snöfall. Men icket. Snarare blev det värre, skulle jag säga. Jag var ute ett par gånger och kollade läget och insåg att bara att få upp carportdörren skulle vara en utmaning då den ville gå igen av vinden. Stor risk att den skulle fara rakt in i bilen alltså.

Vid halv två var jag på väg på riktigt, jag ville inte missa ett möte jag lovat vara med på. Men jag insåg rätt snart att det inte gick och att jag inte vågade ge mig ut med min lilla Suzy. Plogbilen passerade då jag klädde mig och i samma veva kom grannen med traktorn och plogade vår lilla väg. När jag kom ut var det stora snövallar igen på båda vägarna och det var en utmaning bara att fylla på med solrosfrön till fåglarna (och ekorren).

Så jag fick ställa in min medverkan i mötet till sist. Ringde Lil'sis som i stort sett erbjöd sig att hon och hennes Joel skulle hämta M och Smilla ikväll vid tåget då de har en lite tyngre bil än jag. Jag tackade snabbt ja till hjälpen. Och så fick jag då ställa in middagen med tjejerna. 

Tråkig dag!

Busväder

Alla tidningar skriver om det kommande trafikkaoset som väntas imorgon då det ska toksnöa och blåsa troll i princip. Och när det lagt sig ska det regna och bli halt istället. Jag blir sjukt nervös av sånt. Jag måste till jobbet imorgon. Eller ja, jag har ett viktigt möte på eftermiddagen som säkert kan flyttas på om det kniper, men hur det än är så kommer M och Smilla med tåget imorgon kväll så jag måste ändå in till stan nån gång. Jag har bokat in middag med brudarna eftersom det passade bra av ovan nämnda skäl men jag är inte säker på att det heller blir av. Alla måste ju kunna ta sig hem osv.

Så vi får väl se. Min plan är att jobba hemma just på morgontimmarna och sen bege mig ut när det förhoppningsvis är lugnare, ljust och jag har mer koll på hur det faktiskt ser ut. Jag hoppas den planen ska hålla. Både denna och förra veckan har jag försökt hålla mig från vägen just vid rusningstid och det har funkat bra. Men slår alla svarta rubriker in så hjälper det nog inte särskilt den här gången.

Älskar vintern men avskyr busväder!

Weird måndag

Mitt huvud tycks envist stanna kvar på "sommartid" och vakna ungefär en timme tidigare än vanligt. Idag passade det dock ganska bra då jag skulle lämna in M:s bil på service på morgonen så jag kom iväg ganska tidigt. 7.20 hade jag lämnat bilen vandrade till kontoret. Tidigare, då M och jag samåkte, brukade jag alltid vara på jobbet kanske kvart över sju och det var inte så dumt att vara där så tidigt när det är stillsamt. Kanske får återuppta den vanan.

Dagen har varit ganska upp och ner annars. Lite märkliga möten och samtal som kanske inte blev vad jag trodde, men det slutade ändå ganska bra. Tror jag. Jag gillar ju det oväntade i jobbet, vilket är märkligt att skriva för någon som annars hatar överraskningar, men i jobbet kan det ge nya vägar och lösningar så det är faktiskt rätt okej ändå. Så länge det inte handlar om att jag är dåligt förberedd bara, för sånt gillar jag inte.

Lite distraherad blev jag då M hörde av sig och tyckte att katten Rosa betedde sig "märkligt" då han var hemma vid lunchen. Jag blev lite brydd eftersom jag tyckte att hon var ganska som vanligt i helgen, bortsett den dåliga synen då. Men idag var hon hängig och ville inte nånting riktigt. Men åt, det gjorde hon. Ikväll verkar hon tydligen lite piggare igen och jag tror att det kan vara samma som jag upplevde när hon bodde här och M åkt hem efter sina hemmahelger. Då var hon aldrig särskilt nöjd, hängde med huvudet och behövde uppmuntras. Så kanske är det samma nu. Vi hoppas på det, då går det över snabbt. Det känns både fint och lite ledsamt om det är så hon ska reagera på att jag kommer ner på besök. Min fin-Fia. Oron för henne finns som ständigt på nåt vis numera och hon känns väldigt långt bort. Men jag kände mig väldigt nöjd över att hon och Smilla-polaren har det så bra hos M. Lugnt och skönt och garanterat vandalfritt. Ingen som snor maten eller de bästa sovplatserna.

Imorgon hoppas jag på en mindre märklig dag. Då väntar en springa-mellan-möten-dag och sen funderar jag på att stanna i stan för att se ett föredrag om utmattningssyndrom. Det är psykeveckan i Umeå och det är ett av föredragen som jag hoppas hinna/orka pricka in.

Kattpensionatet i Sundsvall

Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.

Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.

Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.

Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Tantsmärta och Idol

Idol började igår. Jag såg som bekant det för första gången i stort sett i sin helhet först förra året. I år ser juryn lite annorlunda ut och hittills känns det som att min favorit från förra året, Nikki Amini, har fått en lite mer nedtonad roll i år. Synd. Jag gillar henne. Hon är vass men i stort sett alltid på ett respektfullt och underbyggt sätt. Proffsigt på nåt vis.

De här första programmen är inte mina favoritavsnitt så jag har haft dem på i bakgrunden mer medan jag pysslat med annat. Ikväll hade jag det på medan jag läste ikapp lite bloggar (jag har läst lika dåligt som jag skrivit i sommar nämligen), det var ganska lagom. Jag såg det dessutom på cmore en stund efter att det startat för att missa reklamen och ibland fick jag faktiskt lov att spola tillbaka lite för att det dök upp nåt intressant. Men ja, jag ser fram emot när det är talanger kvar som faktiskt åstadkommer något och levererar lite intressant. Det är då det är kul, inte då man förväntas skratta åt omedvetna dåliga talanger. 

Och så försöker jag ignorera att jag har märkligt molande ont i ena vaden. Jag tror förstås att det är en blodpropp som kommer att krypa uppåt och ta livet av mig inatt, men jag försöker alltså ignorera den känslan. Mer troligt kanske det kommer av att återgått till mitt stående vid ett skrivbord och då hängt för mycket på ena benet. Och haft strumpor med lite för hård resår i (jag hatar strumpor) som stasat till tantbenen lite. Ja, om inte annat så "I told you so"....

På temat; orelaterat och märkligt.