Det är som så rörigt i det här huvudet just nu. Det snurrar i alldeles för hög fart och jag är helt slut. Mitt eget fel såklart, det är ingen annan som snurrar än jag. Men jag är inte riktigt förmögen att tona ner det.
Sköterskan ringde förstås inte upp i början av förra veckan som lovat. Och jag som "inte vill vara till besvär" tänkte att jag skulle ge henne mer tid. Men idag så ringde jag igen. Märkligt nog fanns ingen notering om att jag skulle ha ringde dem för mer än en vecka sen och förstås då inte heller någon notering om att min läkare skulle ha rådfrågats om en tid. Så jag fick starta om igen idag, med en sköterska som precis som den förra var väldigt trevlig, som meddelade att det inte fanns annat än akuttider fram till mars men som lovade att ringa tillbaka. Den här gången skedde det samma dag och läkaren lät hälsa att jag skulle bokas in inom en vecka så jag har nu en akuttid på fredag.
Jag försöker att inte tolka in den brådskan alltför mycket. Det kan likväl vara min darrande röst i telefon då jag förklarade vilken ångest det hela skapat som bidrog till det. Hursom är det lättande att det händer något och att jag kanske kan få lite svar. Även om jag tagit ut nästan allt som går i förskott redan. Kris och katastrof. Död och elände. Ångest och bröstkorgskramp.
Men ja, nu får jag försöka lugna mig och se vad som blir. Om känslan stämmer, om det är som jag tror eller som jag fasar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar