Helgen som gick började jag och M se på den svenska krim-serien Modus (2015) på C More. Första avsnittet var sådär men det kan det ju gärna vara, lite pilotavsnitt sådär, så vi bestämde oss för att ge den ett par avsnitt till. Men mot mitten av tredje så stängde vi av.
Främst, och som så ofta då jag ser svenskt, så störde jag mig på dialogen (vilket förvånade då manusförfattarna är ett danskt team). Som krystad och märklig. Det är klart man även IRL träffar på människor som uttrycker sig märkligt eller oprovocerat kraftigt, men när det sker återkommande i en och samma serie så blir det till sist inte så trovärdigt. Sen hade jag lite bekymmer med gestaltandet av den autistiska tjejen, det märkligt riskabla tillvägagångssättet vid morden och till sist, att morden/motivet/personerna som så ofta måste vara så väldigt spektakulärt. Det känns lite tröttsamt.
I brist på annat har jag nu de här två kvällarna ändå sett klart på första säsongen och jag får väl ändå säga att det blev något bättre. Eller snarare; det blev lite spännande och intressant och i takt med det så kan jag då störa mig mindre på saker som hackig dialog.
Jag vill gilla Melinda Kinnaman men hennes karaktär Inger Johanne är kanske den mest hackiga av de alla. Eller så förstår jag henne bara inte. Henrik Norlén har den tacksamma uppgiften att spela den tvärtom kanske mest sympatiska och trovärdiga karaktären Ingvar och det gör han riktigt bra. Peter Jöback får godkänt, så också Johan Widerberg vars insats växer under seriens gång och Magnus Roosmann som har den svåra uppgiften att gestalta en person vars konversation är allt annat än verbal gör det riktigt bra.
Jag har läst lite på nätet nu i efterhand och förvånats över att första säsongen hyllats så pass. Det bådar inte gott att andra säsongen inte fått samma mängd rosor, men tyckte jag annorlunda om första så kanske det blir samma om nästa? Vi får se om jag ids ge mig i kast med den också.
Om jag skulle sätta betyg så blir det kanske 2,5/5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar