Mellan serier

Jag är lite mellan bra tv-serier för tillfället. Jag har några på önskelistan men flera av dem tänkte/ville jag se med M. Som Chernobyl (2019) tex, som jag tror varenda människa jag träffat har sett och rekommenderar.

Jag såg färdigt The Good Fight, lite utan att vara beredd på det. Plötsligt kändes det som ett säsongsavslut och några minuter senare så var det slut. Jag såg också färdigt på Dead to Me, trots att jag initialt var skeptisk. Jag vet inte om det var pausen som gjorde att jag såg den annorlunda, men plötsligt kändes den som finare, roligare på nåt vis. Lika förutsägbar dock, men det måste ju inte alltid vara dåligt. Men nu ser jag fram emot att det kommer en andra säsong.

En långtråkig/trött helgdag så trillade det ner ett erbjudande på HBO igen så nu har jag tillfälligt öppnat det kontot igen. där finns förstås Chernobyl så det var ju lite oundvikligt, men det finns också en hel del annat att testa tills M är på "rätt humör" för att börja se den.

På HBO fanns Divorce (2016) med Sarah Jessica Parker och Thomas Haden Church i huvudrollerna som det "skilsmässiga" paret. Jag har sett de fem första avsnitten nu och kan väl inte påstå att jag är riktigt fast. Grejen är att jag inte gillar en enda karaktär hittills. Alla känns som personer jag helst skulle vilja undvika att ha i mitt liv faktiskt. Det gör det lite svårt för mig då. Utöver det så stör jag mig på de orimligt svartmålade ögonen på Parkers karaktär Frances och kan verkligen inte ta Churchs karaktär Robert på allvar med den där töntiga och fake-looking mustaschen han envisas med.

Ikväll startade jag, efter en rekommendation från en kollega, Lukas Moodyssons nya HBO-serie Gösta (2019) men det blev bara ett avsnitt. Jag fick så ont i magen av den att det inte funkade med fler avsnitt. Inte ikväll iallafall. Han är bra på känslor och balansen mellan fiktion/realism, kanske för bra. Det var bara besvärligt att se den. Jag har ingen ork eller lust för att se saker som får mig att må dåligt.

Så, vara mellan bra, engagerande serier. Inte bra.

The Good Fight (2017)

Jag plöjde igenom resten av avsnitten av The Good Wife (2009). Jag skulle säga att den på det stora hela är en bra serie, men att den tappade fart och fokus de sista två säsongerna. Det blev lite slarvigt gjort, för mycket underfyndig humor som lite förlöjligade hela serien på nåt vis, i ett försök att skämta med sig själva, skulle jag tro. När så mycket av den ursprungliga strukturen gjordes om tappades en del av mitt engagemang. Men, det till trots så var det en bra serie, den gick från att vara en hyfsat stabil 4/5 till som sämst kanske 2,5-3/5. Så still good.

Nu har jag fortsatt med dess spinoff, The Good Fight (2017). I princip samma typ av serie, en advokatserie med rätt så mycket politisk involvering, den här gången kanske än mer av vad som faktiskt pågår. Nu i mitten av andra säsongen (första gick väldigt fort att se) har jag tappat räkningen på hur många gånger Trumps namn eller påstådda skandaler i hans namn nämnts.

 Diane Lockhart, spelad av den fascinerande Christine Baranski, samt en av de senare tillskotten i "wife-serien", Lucca Quin (Cush Jumbo), är kanske de kändaste ansiktena som följde med över till spinoffen, plus en del klienter. Dessutom återkom advokaterna Elsbeth Tascioni och Mike Kresteva i några avsnitt, till min stora glädje. Några av mina favoritbiroller från "wife" spelade av Carrie Preston och Matthew Perry. Och flera nya karaktärer har tillkommit som Adrian Boseman (Delroy Lindo) och Maia Rindell (Rose Leslie).

Men, medan "Wife" kanske hade den mest föredömligt korta introt jag sett på länge i en tv-serie har "Fight" något av det snyggaste. Framför allt när det kommer till musiken, jag gillar den verkligen. Varje gång får den mig att tänka att jag måste gå till operan snart och kolla på symfoniorkestern.


Och ja, det verkar som att jag kanske gett upp om Dead to Me, som jag skrev om, trots att jag håller Christina Applegate högt. Jag såg de där första kanske fyra avsnitten men efter ett avbrott på ett par veckor så har jag inte känt nåt sug efter att fortsätta.

Dead to Me

Jag började se en ny serie på Netflix i helgen, Dead to Me (2019). Den kom upp som ett förslag och så snart jag insåg att Christina Applegate spelar en av huvudrollerna så var jag förstås tvungen att kolla. Hon är, trots att hennes val/utbud av filmer/serier inte brukar vara de bästa, en liten favorit sedan länge. Även hennes motspelare, Linda Cardellini, gillar jag.

Jag hann se fyra avsnitt under helgen. Den passade rätt bra att ha på framför gåbandet. Men sådär superbra var den dessvärre inte. Inte än i vart fall. Den följer den vanliga utstakade linjen alldeles för troget. Som att den tryckt in alla förväntade utvecklingar och "överraskningar" man kunde komma på. Jag ska inte spoila för den som eventuellt vill se själv, men tänk dig att varje sak du tänker skulle kunna hända härnäst faktiskt händer så... Så ja, inte jättespännande. Men lite söt. Hade det inte varit för Applegate hade jag antagligen inte fortsatt förbi avsnitt två. Men vem vet, den kan ju faktiskt ta sig. Märkligare saker har då hänt.

Skvalserier

I Oscarstider borde jag väl ägna min fritid åt att se ikapp nominerade filmer men det har faktiskt blivit en del serier istället den sista tiden. Några filmer har jag hunnit se, ungefär en tredjedel av de nominerade om man räknar bort dokumentärer och kortfilmer.

Jag brukade ju alltid somna till en serie för skvalets skull men då M sov så dåligt en period så har jag försökt lära mig att kunna stänga av just innan jag somnar, vilket varit ganska framgångsrikt. Just nu är det egentligen rätt intressanta/roliga avsnitt av brittiska lekprogrammet "Pointless" som är min sömntablett.

Men jag har två skvalserier* igång också, som jag pendlar lite emellan. Jag följde aldrig Will & Grace när det gick, mer än att jag såg enstaka avsnitt när det var på tv men det har jag som projekt nu; att se den från början. Eller, det började med att jag såg de nya avsnitten, gillade dem och sen började om. Jag är på säsong sex nu, vilket är något av en mellansäsong; varken bra eller dålig, lite tomgång sådär. M tycker den är elak men jag tycker den är rätt kul, inte alla avsnitt, men den är över lag bättre än vad jag hade tänkt mig.

Den andra serien började jag se då jag hoppade på ett gratiserbjudande på HBO för en månad; Sex and the City. Den följde jag inte heller då den gick på tv men har sett igenom för några år sedan. Men nu började jag om. Eller jag hoppade över första säsongen, den är inget vidare. Det är långt ifrån alla andra avsnitt heller och ibland stör jag ihjäl mig på dem. Fler än en gång har jag funderat över varför så många tjejer/kvinnor säger att de känner igen sig så mycket i serien. För det har jag nog gjort rätt sällan. Ibland absolut, men oftast inte. Desto oftare funderar jag över hur pinsamma vissa scener måste ha varit att spela in. Fast det är rätt kul. M tycker än sämre om den serien; "De är ju bara ledsna hela tiden".

M tittar på den norska serien Norsemen istället. Jag stör ihjäl mig på den medvetet brutna norsk-engelskan. De låter som idioter allihop. Det är ett givande och tagande, tydligen, det här med att se serier. Tur vi har två tv-apparater...

*Serier man kan ha på och samtidigt göra nåt annat, som att måla i bok, sticka eller tom jobba lite, utan att essensen försvinner nämnvärt.

Friends from College, säsong 2 (Netflix)

Friends from College (2017) fick som sagt lite förvånande en andra säsong. Den landade på Netflix i fredags, jag började kolla i söndags och för en stund sedan såg jag sista avsnittet. Snabbt var det gjort! Bara 8 avsnitt, precis som första säsongen som också var snabbt konsumerad. Den kunde absolut varit lite längre med fler historier och kanske lite mindre stressigt här och var. Speciellt sista avsnittet var väldigt stressigt och försökte hinna komma till nån form av (fortsättningsbar) slutkläm på lite för många storylines samtidigt.

Men annars skulle jag säga att andra säsongen var en hel del bättre än den första. Jag minns första som att jag hade svårt att hitta nån karaktär jag egentligen tyckte om och brydde mig om, nu var det ganska annorlunda. De kändes på nåt vis mer mänskliga, med mer trovärdiga tillkortakommanden kanske. Jag brydde mig plötsligt om allihop.

Så om jag tvekade på att det skulle bli en säsong 2 så hoppas jag faktiskt på en snar säsong 3 nu.

Nygamla serier i vår

Jag har fortfarande kvar min gamla Episodes-guide där jag lägger in alla serier jag sett (de jag minns) men framför allt de jag följer så att jag kan se när det kommer nya avsnitt. Speciellt kul är det när det plötsligt dyker upp serier som jag trodde inte skulle höras av något mer. Hade jag inte haft Episodes så hade jag missat dem.

Nu syns det dåligt (klicka för större bild?) men nu i januari dyker det upp en del nytt spännande. Bland annat får den isländska serien Ófærð (eller Trapped som den heter på engelska) från 2015/-16 en ny säsong. Jag trodde det var en typisk serie som avslutades efter sin enda säsong, och det kunde den mycket väl ha kunnat göra med tanke på att den knöts ihop rätt bra. Men den var väldigt bra så jag är superglad över att det kommer mer! Har ni inte sett den så kika definitivt på första säsongen.

Även Friends from College (2017) får en ny säsong. Nu var det ingen toppserie på något vis (ser att jag gett den 5/10 på imdb) men den var helt okej att spendera tid framför med skådespelare jag gillar, bl.a Cobie Smolders och Fred Savage. 

The Orville (2017), Seth MacFarlanes "Star Trek-serie" har redan börjat sända sin andra säsong. Inte heller en favorit per se kanske, men den har sina poänger som nån slags satir på gamla sci-fi-serier. Återstår att se om det finns nog med underlag för en andra säsong.

Min gamla 90-talsfavorit Cold Feet (1997) som gjorde en "13 år senare"-återkomst 2016 får också en ny säsong, något jag inte heller var säker på men ser fram emot, även om jag är lite rädd att de kommer att köra för länge. Återkomsten växte med sin andra nya säsong måste jag säga så potentialen finns dock.

Andra kära återseenden; brittiska Grantchester (2014), Catastrophe (2015) och Cuckoo (2012) kommer alla igen, likaså Agatha Raisin (2014) som är ganska fånig men lite småsöt och lättsam. Och en av mina största deckarfavoriter Vera (2011) börjar sändas i UK på söndag, jag hoppas att det går att se de avsnitten snart.

Jag som tycker att jag inte riktigt följde några serier, mer än att jag "binge-såg" ett gäng på typ Cmore eller Netflix. Kul att ha serier som jag behöver vänta in lite också, vi har ju nästan helt slutat titta på tv på det viset.

Självbeslutsamhet

"Ska jag gå ut och fortsätta med min trädgårdshörna eller ska jag koka te och lägga upp fötterna i soffan och se en film?" Det var funderingen för en timme sen. Jag kom på den briljanta lösningen att sätta igång ett avsnitt av The Crown (2016) medan jag kollade lite nyheter på datorn medan jag bestämde mig. Och därmed hade jag ju lite bestämt mig utan att ha behövt ta ett beslut. Ungefär...

Jag skulle ha behövt gå ut en stund och det hade säkert gjort det här trötta huvudet gott med lite frisk havsluft och den meditativa känsla som trädgårdsarbete faktiskt ger mig. Men jag gav in för tröttheten och lättjan istället ikväll. Det lite kyliga och mulna vädret hjälpte till att övertyga mig om det.

När avsnittet är slut får vi se om jag lyckas ta beslut om vilken film jag ska se till mitt te. Det har varit stora beslut hela dagen idag så jag har väl helt enkelt inte riktigt ork att fortsätta på hemma plan också, så vi får väl se vad det blir. Mina pengar är nog på youtube-klipp på allehanda brittiska tv-program.

Love

Under några veckors tid har jag tagit mig igenom de tre säsonger av Love (2016) som finns på Netflix (vilket också är alla som gjorts, den har avslutats i och med den tredje säsongen). Under tiden jag kollat har jag pendlat i vad jag tycker mer än jag troligen någonsin gjort då jag sett någon annan serie förut. En bit in i första säsongen var jag till exempel väldigt nära att sluta se den då jag insåg att jag störde mig rätt mycket på båda huvudrollerna, Mickey (Gillian Jacobs) och Gus (Paul Rust).

Till stor del tror jag att jag störde mig på Gus för att han påminde mig så mycket om en gammal kärlek jag haft. Lite tyst dömande, på lite höga hästar ibland för att i andra andetaget hyfsat lättsamt släppa tidigare övertygelser. Samtidigt fin och mysig, välvillig och tålmodig, kärleksfull och väldigt nerdig. Och jag tror att det blev lite till Gus nackdel den här gången, likheten. Mickey gillade jag ibland jättemycket för att sedan störa mig lika mycket på henne nästa stund. Så frustrerande att se henne sabba saker för sig själv hela tiden. Eller ja, det var de faktiskt rätt duktiga på bägge.

Bertie

Nej, i den här serien var det istället bifigurerna som briljerade och gjorde mig intresserad och villig att fortsätta se. De kändes varmare, lite mer genuina, roligare och definitivt mer intressanta. Jag skulle inte ha något emot att ha följt Bertie (Claudia O'Doherty) i en egen serie. Så snart hon kändes snudd på störigt snäll och skötsam så fick hon ur sig något galet eller vände på en situation på ett rätt oväntat sätt. Så ska jag rekommendera serien av någon anledning, vilket jag lutar åt att göra trots allt, så är det främst för Berties skull. Betyget på serien blir 3/5.

I'm still here!

Ja, jösses vad tiden flyger iväg. Bloggen blev plötsligt ett dåligt samvete och något som inte riktigt hanns med. Den här tidigare vanan att jag och M hängde ihop i det absolut mesta under helgerna hängde som med även efter flytten. Vi har flera, varav två uppsatta, tv-apparater i huset men trots det har både han och jag suttit med även fast den andra tittat på någon man själv inte riktigt velat se. Ikväll är nog första gången vi sitter på var sitt håll. Nya vanor.

Fast ja, det är ju mysigt att hänga ihop också, vi har alltid gjort det ganska mycket. Men lite egentid är värdefullt ibland med. Så just nu sitter jag och Smilla i sängen, surfar lite, bloggar (obviously) och tittar på andra säsongen av The Trip (2010) på CMore. Pratigt, hyfsat gubbigt och med ganska dålig humor, men jag gillar det ändå. Jag gillade kanske den första säsongen då de var i Storbrittannien lite mer än den här från Italien, men jag roas av den här med. M verkar inte riktigt förstå grejen så han sitter istället i vardagsrummet framför en ganska dålig "en-asteriod-hotar-mänskligheten-på-jorden"-serie och fixar en bekants dator. Så nära att vi hör varandras tv-serier, med andra ord...

Men därav lite dåligt med bloggtid i alla fall. Åter-tillvänjning av samboskapet. I kombination med hektiskt jobb och en hel del kvällsjobbande, måste jag tillägga. Så samboskapet bär inte hela skulden. Men jag ska bli bättre på närvaron igen. Liksom bloggläsandet, som också halkat efter som en följd av ovanstående.

Sov-TV

Jag fick en märklig lust att kolla på Sex and the City (1998) från början igen. Märklig kanske mest för att jag aldrig varit ett jättestort fan av den serien. Jag gillar den och har sett den, framför allt sporadiskt då den gått på tv, flera gånger men nu var det länge sen.

Men den verkar inte streamas på någon av de tjänster som jag betalar för, tråkigt nog. Filmerna finns väl lite här och var men de var ju just inga höjdare.

Jag får väl välja något annat. Jag somnar alltid till en tv-serie jag sett redan. Scrubs, Arrested Development och Friends har alla haft den äran mer än en gång var tidigare. Plus en massa avsnitt av 8 Out of 10 Cats does Countdown, What I Lie to You? och QI på youtube. Det är det som fungerar bäst att somna till; bekanta ljud just så högt att jag precis hör vad som sägs även om jag ligger bortvänd och försöker sova. Mitt sovtrick. Timer på tv:n är helt klart något som jag är skyldig något oändligt med uppskattning för att hen kom på.

Och jo, jag läste det som stod om Friends nyligen. Att många upprörts av de skämt som är med. Tjockisskämt, homoskämt, stereotypa könsrollsskämt osv. Jag tycker också att humorn varierar en del mellan säsonger och avsnitt, och jag har hoppat en del när jag tittat de sista gångerna, men på något sätt är det väl också lite bra att se att för inte alldeles för länge sedan var det så men idag reagerar människor på det? Det har hänt en del. Jag anser nog ändå att man får se saker för den tid de kom ifrån. Annars skulle det vara svårt att tycka om många gamla favorit-filmer och -serier. Och jag hör att det låter som en dålig ursäkt. Såklart finns det en gräns, och det står alla rätt att bestämma var den går. Men det där sunkiga kan ju lära oss något istället.

Slutet

Jag såg klart de sista två avsnitten av Episodes (2011) igår kväll. Först lite besviken över att det bara var två kvar av säsongen, men mot slutet av sista avsnitten började jag så inse att det nog var det sista någonsin. Vilket visade sig stämma. Ingen sjätte säsong alltså.

Jättetrist, men jag hoppas att jag får återse skådespelarna i nåt annat snart. Inte minst Matt LeBlanc, som jag sett i väldigt lite sedan Friends (1994) las ner för evigheter sedan nu (14 år sedan!!).

Episodes

Jag har börjat se Episodes (2011) igen. Säsong 5 gick tidigt i höstas men det blev som inte av att jag såg den då, men så fick jag ett il igen nyss. Jag vill minnas att jag tyckte att säsong 4 tappade lite men jag tycker att den här säsongen, halvvägs in, är riktigt bra.

Det är ju ingen succéserie kanske, och det är sällan jag träffar på någon som känner till den, men jag gillar den. Lite för nostalgin förstås, med Matt LeBlanc som gammal Friends-skådespelare (spelar sig själv, med andra ord), men också för den riktigt bra humorduon Stephen Mangan och Tamsin Greig. Också Kathlene Rose Perkins är bra som den svag/starka Carol och John Pankow gör en av de bättre slisktyperna jag sett på tv. Han är som gjord för #Metoo-rubriker...

Bara några avsnitt kvar nu av den här femte säsongen, men sen hoppas jag förstås att den lever vidare i en sjätte. Det behövs en sån här lättsam, opretentiös och underfundigt rolig tv-serie bland alla draman och thrillers i tablån.

Modus (första säsongen, 2015)

Helgen som gick började jag och M se på den svenska krim-serien Modus (2015) på C More. Första avsnittet var sådär men det kan det ju gärna vara, lite pilotavsnitt sådär, så vi bestämde oss för att ge den ett par avsnitt till. Men mot mitten av tredje så stängde vi av.

Främst, och som så ofta då jag ser svenskt, så störde jag mig på dialogen (vilket förvånade då manusförfattarna är ett danskt team). Som krystad och märklig. Det är klart man även IRL träffar på människor som uttrycker sig märkligt eller oprovocerat kraftigt, men när det sker återkommande i en och samma serie så blir det till sist inte så trovärdigt. Sen hade jag lite bekymmer med gestaltandet av den autistiska tjejen, det märkligt riskabla tillvägagångssättet vid morden och till sist, att morden/motivet/personerna som så ofta måste vara så väldigt spektakulärt. Det känns lite tröttsamt.

I brist på annat har jag nu de här två kvällarna ändå sett klart på första säsongen och jag får väl ändå säga att det blev något bättre. Eller snarare; det blev lite spännande och intressant och i takt med det så kan jag då störa mig mindre på saker som hackig dialog.

Jag vill gilla Melinda Kinnaman men hennes karaktär Inger Johanne är kanske den mest hackiga av de alla. Eller så förstår jag henne bara inte. Henrik Norlén har den tacksamma uppgiften att spela den tvärtom kanske mest sympatiska och trovärdiga karaktären Ingvar och det gör han riktigt bra. Peter Jöback får godkänt, så också Johan Widerberg vars insats växer under seriens gång och Magnus Roosmann som har den svåra uppgiften att gestalta en person vars konversation är allt annat än verbal gör det riktigt bra. 

Jag har läst lite på nätet nu i efterhand och förvånats över att första säsongen hyllats så pass. Det bådar inte gott att andra säsongen inte fått samma mängd rosor, men tyckte jag annorlunda om första så kanske det blir samma om nästa? Vi får se om jag ids ge mig i kast med den också.

Om jag skulle sätta betyg så blir det kanske 2,5/5.

Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.

Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

Recensioner

Vad jag sett - tv-serier

Jag har "sett ikapp" en hel del serier under min ledighet men ännu inte sett färdigt alla som vi påbörjat. M har haft en tendens att sätta igång nya serier titt som tätt, för att sen glömma eller lämna dem efter något eller några avsnitt. Jag vill som hellre se så pass mycket att jag kan bestämma mig för att dissa eller se klart, men som ett resultat av att jag inte riktigt kommit så långt så har jag haft flera som jag inte sett tillräckligt av.

Idag såg jag sista avsnittet av Fröken Frimans Krig, tex. Det är väl egentligen en serie jag påbörjade själv då första säsongen visades, och som M sa att han skulle "se sen", så jag såg den själv. Men jag var kluven till den. Jag har väl lite svårt för svenska filmer och serien i grunden, mest för att dialogerna ofta känns så krystad och överdramatisk. Men här var det inte det som var problemet, jag vet inte riktigt vad det var faktiskt. Men jag dissade den ända tills julledigheten nu alltså då jag såg säsong 2-4. Och gillade den betydligt mer än första säsongen. Sådär att det kändes ledsamt då den tog slut idag, dessutom nästan samtidigt som jag fick den tråkiga flashnyheten att skådespelaren Johannes Brost avlidit. (Svt play)

Ack Värmland är en annan svensk serie som vi sett igenom. Jag hade sett ströavsnitt på tv tidigare men aldrig hela så när den dök upp på play så gjorde vi det. Bitvis nästan för pinsam för att klara av, men också rätt kul faktiskt. Vissa avsnitt mer än andra. Grannarna är ju sjukt obehagliga... Vissa dagar störde jag mig dock mer än roades av t.ex karaktärerna Ola och Janne. (CMore)

Cuckoo började vi se för ganska länge sen men fastnade väl egentligen inte riktigt för den då. Men jag gillar ju Greg Davis, Helen Baxendale och Andy Samberg (framför allt de två förstnämnda) så den fick en ny chans. Och bitvis är den riktigt lyckad. Jag är kanske mindre imponerad av Taylor Lautner än Samberg, men efter att de bytt plats from andra säsongen så tycker jag nog att serien lyfte. Mest för att första säsongen var Samberg (hans karaktär är ju till och med titeln så det är väl klart egentligen, därefter är det serien i stort som blir lite kocko...) och de övriga karaktärerna fick mer plats och kunde utvecklas därefter. Jag hoppas faktiskt att det blir en ny säsong till. (Netflix)

Dessutom har jag sett några nya avsnitt av Travel Man. Alltid skojiga och udda även om jag inte tror att de ger resmålen riktigt full rättvisa. Richard Ayoade lyckas då locka fram det roligaste ur sina gästresenärer med sitt knasjag. (Youtube)

Dessutom har vi sett Manhunt: Unabomber, Godless, jag har sett andra säsongen av The Crown (loved it!) och så har vi sett om Arrested Development för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag hittar nya kuligheter varje gång. Alla dessa serier finns på Netflix.

Knasreträtt och ostälskare

Trots kort natt och väldigt tidig morgon idag så måste jag säga att jag haft ångan uppe bättre än jag brukar såna här måndagar. Jag borde ha varit död vid det här laget, men inte då. Nu har jag förvisso försökt hålla lite fart sedan jag kom hem också; kokat lakritskola, lagat middag och gjort ett par matlådor, röjt i köket och allmänt pysslat runt lite. Men nu är det sängläge. Jag tänkte jag skulle kolla in ett par avsnitt av The Crown på Netflix. Jag har lite längtat efter det hela helgen men då M inte sett första säsongen så har jag snällt väntat. Imponerande tålmodigt, om jag får säga det själv. 

Dillorna finns kvar, kanske lite avmattade i styrka. Det slog mig idag att jag kanske förefaller hålla på att tappa greppet, men riktigt så är det inte, not to worry. Jag har alltid, sporadiskt och periodvis, haft såna här hjärnhyss för mig och det brukar komma som ett brev på posten när något annat är i omak. För mycket stress, känsla av otillräcklighet, oro för någon/något etc. Men, därmed inte sagt att det inte nån gång kommer att vara något som är "på riktigt".... Just den känslan spökar ganska mycket och jag väljer att sätta ord på det och stå upp för att det är så. Kanske kan det vara till igenkänning eller tröst för någon annan, fellow nutcase.

Om inte annat så har jag mina ligister som håller mig i verkligheten. Det är ju inte fullt klart i vardagsrummet än (men mycket bättre, lite pysslande och dammande osv så blir det bra) så jag förstod först inte riktigt vad jag såg vid mina fötter under vardagsrumsbordet ikväll. M åt pepparkakor med ädelost på tub i helgen och jag minns att han satt och matade ett par ivriga småsvansar med innehållet. "Nu räcker det för de små magarna", minns jag att han sa. Men tydligen var det någon som tyckte han hade fel. Hur de hittade tuben har jag ingen aning om.

Deras sylvassa tänder har lyckats bita sig igenom metallen och jag bara ryser vid tanken. Knaskatterna mina.

Skräpsömn

Att sova dåligt tycks vara veckans tema. Jag somnade framför en dokumentärserie om brittiska kungahuset, "The Royal House of Windsor" (2017, Netflix, absolut värd att se för knasiga anglofiler), säkert redan kring 21-tiden. Vaknade till ett par avsnitt senare, klev upp för att borsta tänderna och la mig sen igen. Sen var jag vaken ungefär varannan timme åtminstone. Varje gång helt säkert på att klockan skulle visa att jag vaknat fem minuter före alarmet i vanlig ordning. Jag inser att jag står platt inför alla småbarnsföräldrar som springer upp stup i kvarten, men jag måste ändå säga att jag avskyr såna nätter. Det blir så hattigt och nästan stressigt, på nåt vis. Skäpdålig sömnkvalitet.

Så ikväll är jag nästan lika sliten som jag var igår kväll och tänker alldeles strax lägga mig och, antagligen, somna inför ett av de avsnitt jag sov mig igenom igår...

Cold Feet säsong 7

För ganska precis ett år sen skrev jag om återkomsten av min gamla favorit-serie Cold Feet (1997). Den återuppstod efter 12 års bortavaro med samma gäng (och skådisar) men med lite mer åldersstigna liv och bekymmer (fast de är å andra sidan rätt lika av nån anledning). Då var mitt omdöme kanske lite svalt, men innan serien var över så var jag ändå rätt nöjd. Sista avsnittet var lite väl tillrättalagt, men det var sammantaget mycket bättre än vad jag trodde att en serie som varit död i 12 år kunde bli.

Då trodde jag att det var en tillfällig återkomst; sista avsnittet packades in så glatt och väl. Men nu har det alltså dykt upp ytterligare en säsong som jag just sett igenom.

Jag skulle säga att den här säsongen är bättre än förra. Kanske till och med mycket bättre. Gissningsvis för att den inte försöker lika mycket, oket från den ursprungliga serien är inte riktigt lika tungt. Kanske är det därför, i mer avslappnat läge, som det känns som att jag känner igen karaktärerna mer den här gången. Framför allt är jag glad över att Jen (Fay Ripley) inte längre behöver vara en "stereotyp kärring", vilket hon kändes som i förra, helt opåkallat. Nu är hon Jen igen, inte alls perfekt men som jag tänker att hon skulle vara i den lite äldre versionen av sig själv. David (Robert Buthurst) var kanske sig själv (på ett störigt sätt) i förra säsongen, men i den här får han växa lite och jag gillar det. Pete (John Thomson) är Pete, Karen (Hermione Norris) är fortfarande den jag ser upp till och Adam (James Nesbit) är den förvuxna mannen i jeansjacka som tänker rätt mycket med skrevet, precis som jag förväntar mig att han ska vara.

Ungdomarna har också en mer given del i den här säsongen. De får vara sina egna och inte bara bära en story som hjälper det vuxna gängets storylines. Stort plus.

Så över lag är jag väldigt nöjd och hoppas nu på att det blir mer att vänta. På något vis har den här säsongens mer stabila skildrande av rätt vanliga människor i 40-50-årsåldern fått mig att känna mer än en gång att det är lite mer okej att vara på väg att trilla över till 40-talet än vad jag gjorde. Eller så är det tvärtom...

Som om fyra fina katter inte vore nog

Det blev en konstig första natt utan min gamla följeslagare Smilla. Jag saknade verkligen tiden då jag hade både henne och Rosa i sängen hos mig om kvällarna, Rosa som brukar säga till när det är dags att sova. Det kändes tomt utan dem. Jag vet inte om det var det som gjorde det men jag hade svårt att somna igår. Jag var trött men huvudet rusade. Försökte somna till gamla avsnitt av Kalla Fötter som gick på nån av Cmore-kanalerna, ett flertal i rad. Men jag fastnade som lite i dem, åtminstone av och till så det hjälpte inte riktigt. Det var länge sen jag kände sådär, som lite ångestkänsla, så som jag alltid alltid kände förr när jag skulle sova. Det var nog en tillfällig dipp.

Så ikväll ska jag göra en tidig kväll. Jag har bestämt att skippa försöka "stänga cirklarna" (dvs nå rörelsemålen) på klockan ikväll och låta det vara en riktig vilokväll. 

Jag har tvättat lite, packat träningsväska till imorgon och fixat matlådor. Så helt värdelös har jag inte varit. Imorgon väntar en mötesfylld dag. Det kan nog bli en ganska spännande dag.

Trapped

Jag ska tipsa om en annan serie som också finns på Netflix just nu; Trapped (2015). Det är en isländsk kriminalserie (Ófærð på isländska) som M och jag sett igenom de senaste helgerna. Jag har verkligen fått hålla mig från att inte se klart den i veckorna, men nu i helgen såg vi sista avsnitten.

Den handlar om en liten ort på Island där det dyker upp en styckad torso i ett fiskenät ungefär samtidigt som en färja från Danmark har lagt till. De tre poliserna på orten anar att det kan finnas en samband och förbjuder passagerarna att lämna båten. Samtidigt så blåser det upp till storm vilket hindrar polisen i Reykjavik att ta sig dit. Ombord på färjan finns Hjörtur som lämnat byn sedan han blev anklagad för att ha orsakat den brand som dödade polischefen Adris svägerska för 8 år sedan. Dessutom dyker Andris exfru upp med en ny bekantskap.

Serien bjuder på väldigt vackra miljöer när stormen bedarrat.

Serien är välspelad och spännande och karaktärerna välgjorda med verklighetstrogna nyanser. Allra bäst skildras nog de lokala poliserna ändå. Ólafur Darri Ólafsson gör rollen som Andri absolut superbra och Ilmur Kristjánsdottír och Ingvar Eggert Sigurdsson som Hinrika och Ásgir kompletterar honom bra. 

Är det nåt jag skulle kunna kritisera så är det väl att det är väldigt mycket manlig makt, "gubbmakt", i olika konstellationer i serien. Å andra sidan känns det inte på något vis särskilt otroligt att det skulle se ut så, så det är ju ingen förljugenhet bakom direkt. Men det blir lite frustrerande, vilket i och för sig bara gör serien än mer socialrealistisk och bra kanske.

Så se! Och så hoppas jag att det blir fler säsonger snart.