För ganska precis ett år sen skrev jag om återkomsten av min gamla favorit-serie Cold Feet (1997). Den återuppstod efter 12 års bortavaro med samma gäng (och skådisar) men med lite mer åldersstigna liv och bekymmer (fast de är å andra sidan rätt lika av nån anledning). Då var mitt omdöme kanske lite svalt, men innan serien var över så var jag ändå rätt nöjd. Sista avsnittet var lite väl tillrättalagt, men det var sammantaget mycket bättre än vad jag trodde att en serie som varit död i 12 år kunde bli.
Då trodde jag att det var en tillfällig återkomst; sista avsnittet packades in så glatt och väl. Men nu har det alltså dykt upp ytterligare en säsong som jag just sett igenom.
Jag skulle säga att den här säsongen är bättre än förra. Kanske till och med mycket bättre. Gissningsvis för att den inte försöker lika mycket, oket från den ursprungliga serien är inte riktigt lika tungt. Kanske är det därför, i mer avslappnat läge, som det känns som att jag känner igen karaktärerna mer den här gången. Framför allt är jag glad över att Jen (Fay Ripley) inte längre behöver vara en "stereotyp kärring", vilket hon kändes som i förra, helt opåkallat. Nu är hon Jen igen, inte alls perfekt men som jag tänker att hon skulle vara i den lite äldre versionen av sig själv. David (Robert Buthurst) var kanske sig själv (på ett störigt sätt) i förra säsongen, men i den här får han växa lite och jag gillar det. Pete (John Thomson) är Pete, Karen (Hermione Norris) är fortfarande den jag ser upp till och Adam (James Nesbit) är den förvuxna mannen i jeansjacka som tänker rätt mycket med skrevet, precis som jag förväntar mig att han ska vara.
Ungdomarna har också en mer given del i den här säsongen. De får vara sina egna och inte bara bära en story som hjälper det vuxna gängets storylines. Stort plus.
Så över lag är jag väldigt nöjd och hoppas nu på att det blir mer att vänta. På något vis har den här säsongens mer stabila skildrande av rätt vanliga människor i 40-50-årsåldern fått mig att känna mer än en gång att det är lite mer okej att vara på väg att trilla över till 40-talet än vad jag gjorde. Eller så är det tvärtom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar