Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.
Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.
Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.
Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar