Rec: Gravity (2013)

Filmen ja. Jo den var absolut bra. 3D:n var faktiskt något av det bästa jag sett. Sådär som jag tycker att det ska vara, att man inte riktigt tänker på att det är i 3D, det bara känns så automagiskt. Annars brukar det vara så tydliga partier i filmer där 3D-satsningen är som tydligast, men så var det inte i Gravity (2013). Det kändes som att jag var där ute i rymden, just på det där klaustrofobiska sättet. Till och med M, som är en något större 3D-skeptiker än jag, duckade undan rymdskrot som kom farande vid ett par tillfällen.

Som film i sig var den egentligen ingen toppfilm, det kanske är därför jag har lite svårt att betygsätta den. Utan 3D vet jag inte riktigt hur mycket som hade funnits kvar. Sandra Bullock och George Clooney fastnar ute i rymden under ett uppdrag som går snett (vilket för övrigt var ryssarnas fel, det var väl ett tag sen vi såg det i en film nu ändå?) och kämpar för att överleva och ta sig hem till jorden igen. Mer än så går det inte riktigt att säga om handlingen, men faktum är att det räcker ganska långt ändå. På så vis påminner den något om Buried (2010) där vi i stort sett bara fick se Ryan Reynolds instängd i en kista med en speakerröst som enda sällskap i 95 minuter, och det funkade rätt bra. Båda är ganska odramatiska på nåt vis, samtidigt som de blir ganska stora nagelbitare ändå. Det är skickligt.

Regissören Alfonso Cuarón utnyttjar sina 91 minuter ganska väl, med undantag för någon obligatorisk liten sentimental stund och med några små (o)logiska frågetecken jag kan ha överseende med. Skådespeleriet är absolut godkänt. Jag är till och med beredd att höja Bullock ännu lite mer än så, hon gör det riktigt bra, och jag gillar att både hon och Clooney är ganska otippade som astronauter på film (åtminstone var de det i mina ögon). Gravity är hur som helst en film som bör upplevas på bio. Och välj då helst inte en plats framför någon med en stor prasslig godispåse i handen (som vi), för som bekant är det tyst i rymden, en tystnad som definitivt gör sig effektivt på film.

Betyget då? Ja, även om jag är kluven är det svårt att ge den något annat än 4/5.

Rec: SvD (5/6), Onyanserat (5/5), Expressen (4/5)

Rec: Wonderland (2003) och Alpha Dog (2006)

Det finns inget som fascinerar mig så mycket som verkligheten. Livsöden, kriminalfall, you name it. Får jag nys om nåt intressant kommer det fram en nästan läskigt fokuserad och utredande sida hos mig. Jag slukar allt. Inte i den bemärkelsen att jag tror på allt jag läser, men jag läser det jag hittar.

Inte minst uppstår den där företeelsen efter att jag sett en verklighetsbaserad film. Och i helgen har vi sett två; Wonderland (2003) om porrstjärnan John Holmes och hans eventuella inblandning i de så kallade Wonderland-morden 1981 samt Alpha Dog (2006) om kidnappningen av Nicholas Markowitz år 2000. Ingen av dem var väl egentligen toppfilmer, även om Alpha Dog var den som kom närmast, åtminstone bitvis, men historierna bakom filmerna var absolut intressanta. Wonderlandmorden i sig var kanske inte så väldigt spännande, men det fanns personligheter i historien som lockade mig. Dock var det inte helt enkelt att hitta intressanta saker att läsa, men ett par timmar fastnade jag säkerligen på internet igår kväll.

Vad gäller Alpha Dog fanns det däremot betydligt mer att läsa, inte minst för att det var en händelse som inträffade "efter internet". Det gick lätt att hitta rapporteringar från de olika rättegångarna osv. Väldigt intressant, och så oändligt tragisk historia som kunde ha slutat betydligt mindre spektakulärt. Jag ska nog inte säga hur länge jag fastnade i artiklar kring det där, men det var ett antal timmar som rusade förbi utan att jag knappt märkte det. 

Emile Hirsch och Justin Timberlake

Som film var den också intressant just för att den inte handlade om det där vanliga gangster-gäng-USA utan istället om ett antal ungdomar på villovägar trots att nästan samtliga växt upp i ett område med flotta villor med pooler på baksidan. Det är en tacksam kontrast ibland, tycker jag. Knark, våld och problem är inte enbart ett "white trash"-fenomen. Och ibland kan konsekvenserna bli lika allvarliga oavsett vilken bakgrund man har. De vältatuerade kroppsbyggartyperna som spelade huvudrollerna i filmen återfanns dock inte riktigt på bilderna från den verkliga historien. Mer halvvuxna pojkar med rädda ögon.

Dylan McDermott och Val Kilmer

Jag kan ändå rekommendera båda filmer, speciellt för den som liksom jag gillar just verklighetbaserad film. Wonderland var lite ojämn med ett skådespel som ibland kändes lite tveksamt. Val Kilmer i rollen som John Holmes var väl i och för sig bättre än det mesta andra jag sett med honom, men Dylan McDermott i rollen som MC-snubben David Lind var stundtals nästan löjeväckande.

Alpha Dog var betydligt mer välspelad och Emile Hirsch, Justin Timberlake, Anton Yelchin, Shawn Hatosy och inte minst Ben Foster gjorde alla väldigt bra ifrån sig. Ibland blev historien lite långrandig, men det köper man (jag) lätt när det handlar om att återge en verklig historia. Jag hade lite svårt att se motiveringen till Sharon Stones fatsuit i slutet, den tog liksom blicken från själva storyn. Och även om man anar upplösningen på filmen på ganska lång väg så var den faktiskt ganska spännande ända till slutet. Om du letar efter en upplyftande historia ska du däremot leta någon annanstans. Annars, se!

Betyg Wonderland: 3/5

Betyg Alpha Dog: 4/5

Helgens filmkonsumtion

Prime (2005); Jag brukar säga att Meryl Streep aldrig är dålig och det är hon väl inte här heller, men hon går allt lite på rutin. Streep gestaltar en judisk psykolog som uppmuntrar sin nyskilda patient (Uma Thurman) att fortsätta träffa en nästan 15 år yngre 'flirt' bara för att senare upptäcka att flirten är hennes egen son (Bryan Greenberg). Den ska ha cred för att den inte drar ut på det och låter allt explodera på det där klassiska filmsättet, men i övrigt är den inte särskilt underhållande egentligen. Roligast är kanske bifigurerna i form av den judiska familjen. Betyg: 2/5 (Svensk titel: Nära & Kära)

Punch-Drunk Love (2002); I mitt tycke är Adam Sandler (precis som Jim Carrey f.ö) bäst när han hålls tillbaka lite och inte spelar den "snopp-skämtfixerade roliga killen". Här spelar han en lite svårmodig och, på sätt och vis, underliga Barry Egan. Hans sju systrar beter sig allt annat än respektfullt men det är via en av dem som han träffar Lena (Emily Watson). Just före det att han upptäcker Lena ringer han en sexlinje som drivs av personer som ser en möjlighet till utpressning.

Det här är en film jag tänkt se länge och som av många nästan fått lite kultstatus. Men jag ser nog inte riktigt det magnifika. Det är en positivt udda film, absolut, men den tappar lite tråden ibland och blir lite spretig. Betyg: 3/5

Winter Passing (2005); Ytterligare en film som stått på min se-lista väldigt länge. Helt klart bästa fyndet i helgen!

Reese (Zooey Dechanel) är en av många som försöker sig på en skådespelarkarriär i NY. Hon lyckas väl sådär och och mår ungefär detsamma. Hon tar droger som nån slags självmedicinering och har sex med killar hon egentligen inte gillar. Hon kontaktas av en bokagent som är intresserad av Reeses kända författarföräldrar. Mamman har just dött och pappan (Ed Harris) har inte gett ut någon bok på flera år. Bokagenten har dock fått veta att det ska finnas kärleksbrev som skickats mellan föräldrarna och erbjuder Reese en stor summa pengar om hon kan ordna fram dem. Väl hemma hittar hon sitt barndomshem i ett ganska annorlunda skick än när hon lämnade det. Dessutom har det flyttat in två udda figurer i pappans hus (Will Ferrell och Amelia Warner) och relationen till fadern har många sår som sakta kommer upp till ytan.

En egentligen väldigt eländig film men som på något vis ändå lyckas bli en riktig feelgood. Dechanel gör en väldigt annorlunda roll än vad vi är vana att se henne i och jag gillade det! Bortsett från kattunge-scenen så var den här filmen perfekt för mitt sinnelag idag. Betyg: 4/5

Waiting... (2005); Komedi om personalen på en halvsunkig restaurang, kort och gott. Jag tror säkert att väldigt många tycker att jag har fel nu och tokgillar humorn i den här filmen, men nä, det här var inte riktigt min tekopp. Kanske hade jag skrattat mer åt den om jag sett den 2005, men nu kändes det sällan särskilt roligt. Äckel- och snusk-skämt radas på varann och den enda som verkar något sånär sympatisk är Justin Longs rollfigur. Uppskattar man American Pie-filmerna så gillar man antagligen det här. Med Anna Faris, Ryan Reynolds, David Koechner m.fl. Betyg: 1,5/5

Helgens filmkonsumtion

Buffalo Soldiers (2001); Joaquin Phoenix spelar den motvillige soldaten som hellre fifflar med arméns material och gör knarkaffärer med den lokala organiserade brottsligheten än lyder order. När han så faller för den inte så vänligt inställda officerens dotter (Anna Paquin) hamnar han i mer trubbel än han kan hantera.

Phoenix är bra som alltid, men i övrigt hade jag inte så mycket behållning av filmen. Lite småkul ibland, men inte särskilt engagerande. 2/5 

Cleaner (2007); Ex-polisen Tom Cutler (Samuel L. Jackson) driver ett städföretag som bl.a. städar brottsplatser. Efter ett städuppdrag inser han att han varit delaktig i en cover-up av ett mord och försöker hålla sig undan problem genom att själv lösa mordet.

Den här filmen börjar riktigt bra och spännande men tappar alldeles för snart bort allt som inledningen byggt upp. Snyggt filmad, men riktigt spännande blir det aldrig. Jackson och Ed Harris går på rutin och Eva Mendes ser mest uttråkad ut. 2/5

The Chaser (2007); Hallicken, tillika ex-polisen, Joong-ho (Yun-seok Kim) börjar förlora tjejer i sin verksamhet och upptäcker att samtliga som försvunnit har haft samma sista kund. I tron om att någon kidnappat och sålt hans (!) tjejer försöker han söka rätt på kunden via Mi-jin (Yeong-hie Seo), en  prostituerad som precis blivit 'hyrd' av kunden. 

En sydkoreansk, ganska välgjord film som bitvis är otäck och rå men samtidigt lyckas vara lite komisk mellan varven. Välgjorda, realistiska våldsscener, med lite Pusher-känsla. Filmen är dock lite för lång och ibland nästan jobbigt mörk. Att man dragit ut på slutet drar ner betyget. 3,5/5

The Chaser

Cracks (2009);  Filmen med den dåliga svenska översättningen Oskuldens tid utspelar sig i mellankrigstidens England på en flickskola. En liten klass flickor med tydlig rangordning och med en något 'udda' relation till sin klasslärarinna får ta emot en ny tjej, en aristokrat från Spanien. Relationer förändras och utmanas och förvandlar den trygga miljön till något helt annat.

En ganska ointressant film faktiskt. Ganska snyggt filmad med fina miljöer, men själva historien bär inte på så mycket nytt. Dialogen gränsar till det teatraliska på ett lite amatörmässigt vis och handlingen överraskar inte på något vis. Med Eva Green och Juno Temple. 2/5

Murder by Numbers (2002); Ganska klassisk tv-filmskänsla i den här thrillern med Sandra Bullock i huvudrollen som polisen Cassie Mayweather som försöker lösa ett mord på en kvinna. När övriga i poliskåren ser fallet som löst efter ett förmodat självmord gräver Cassie djupare och fastnar för två spänningssökande ungdomar (Ryan Gosling och Michael Pitt). Samtidigt får Cassie en ny kollega och själv kämpar hon för att hålla sitt eget förflutna bakom sig.

Ganska ospännande historia med alldeles för många trådar som ska bindas ihop men som bara landar i att kännas ointressanta. Bullocks roll känner man igen men lite kul att se Gosling på sin väg uppåt. 2/5

In Bruges (2008); Två uppdragsmördare kommer till den lilla belgiska sagostaden i väntan på nya order efter att deras senaste uppdrag gått snett. Ken (Brendan Gleeson), den lite äldre och mer erfarne av de två, gillar avbrottet och hänger sig åt stadens sevärdheter medan hans kollega Ray (Colin Farrell) hellre vill självmedicinera bort sina sorger samtidigt som han lyckas hamna i trubbel mer än en gång med ortens invånare. 

En riktigt skön film med dialog och humor mycket i stil med Lock, Stock... Gleeson och Farrell klickar verkligen och kombinerat med de udda bihistorierna och den vackra miljön blir det riktigt bra, även om upprinnelsen kanske inte kommer som en överraskning. 4/5

Rec: Life of Pi (2012)

 Äntligen kom jag mig iväg för att se Life of Pi (2012), filmen som hyllats och rekommenderats vitt och brett. Personligen lämnade jag dock bion med känslan av att den knappt nådde upp till ett medelbetyg av mig.

Berättelsen om Pi är för en gång skull en bra svensk titel. Filmen har egentligen bara en huvudperson, Pi Patel (Suraj Sharma/Irrfan Khan)). Därutöver finns det även en bengalisk tiger, Richard Parker, som spelar en stor roll i berättelsen. Richard Parker, och en rad andra djurparksdjur, befinner sig på ett fraktfartyg från Indien till Kanada tillsammans med bl.a Pi och hans familj, på väg till Kanada för att sälja sina djur och starta ett nytt liv, när fartyget förliser i en enorm storm. När fartyget sjunkit till botten klamrar sig Pi fast vid en livbåt, tillsammans med några överlevande djur. När stormen lagt sig är de inte längre lika många och en överlevnadsresa på nästan obegripligt många dagar inleds. 

Dessvärre inleds inte filmen riktigt på det viset. Först kommer en alldeles för lång historia om hur Pi fick sitt smeknamn, hur han träffar sin första kärlek och hur hans sökande efter Gud sker via de flesta religioner redan vid ung ålder. Hade jag sett filmen hemma hade jag troligen stängt av redan där; de inledande 30 minuterna var oväntat trista. Sen blir det lite mer spännande, inte minst vid förlisningen, men även vid ett par tillfällen till. Men det blir aldrig sådär riktigt engagerande i mitt tycke. Jag känner aldrig riktigt med historien och flummandet om Gud och religion, vilket hänger med filmen igenom (storyn i sig är väl en variant av Bibelns Job om jag inte misstar mig?), förtar all äventyrskänsla. 

Filmens styrka är definitivt det kosmetiska; färgerna, de läckra (till stor del animerade) djurscenerna och 3D-effekterna är ibland så bra att jag förlåter hela historien. Skådespeleriet av Suraj Sharma som den unga Pi har jag inte heller något att klaga på. I min bok räcker det dock inte med ett snyggt (väldigt snyggt) yttre utan jag vill gärna om inte förföras så åtminstone känna för själva historien. Och det gör jag aldrig, istället drunknar jag i en drygt  två timmar lång predikan om att hitta Gud hur jävlig den där guden än verkar visa sig vara. Betyget räcker knappt upp till medel, men på något vis känns det samtidigt som att den förtjänar mer än godkänt. Betyg: 3/5.

Rec: Exp 3/5, SvD 6/6, MZ 5/5

Rec: Hitchcock (2012)

Betyg: 3/5

När jag växte upp saknades det regler för vad barn fick och inte fick se på tv i vårt hem. Således var jag kanske ganska ensam bland mina jämnåriga att följa Alfred Hitchcock Presenterar (1955) då den visades i färg (som jag minns det, med svart-vita Hitchcock-intron) under 80-talet. Men jag minns det inte som otäckt på något vis utan snarare la det grunden till en ganska stark förkärlek till Hitchcock, både som den runda lite skumroliga figuren och till hans verk (han regisserade fö ganska få av ovan nämnda kortfilmer, men hann totalt med 54 filmer under sin karriär).

Det har dock ibland målats upp en något annorlunda bild än mysbilden av Alfred Hitchcock och en liten pytteglimt av den sidan får vi i Hitchcock (2012), spelfilmen som handlar om hur ett av hans mest kända verk Psycho (1960) blev den succé den faktiskt blev.

Anthony Hopkins, nästan oigenkännlig under
den påbyggda kroppshyddan.

Hitch (Anthony Hopkins), som han vill kallas, har kommit över boken Psycho och ser ganska omgående dess potential som skräckfilm. Det är han dock ganska ensam om och han får både distributionsbolaget och censurkammaren emot sig. Men Hitch rådfrågar sin hustru Alma (Helen Mirren) och med hennes medhåll startar han, med en hög egen insats (inte minst ekonomiskt), något av en kamp för att få boken upp på bioduken. Alma som annars alltid funnits trofast och rådgivande vid sin makes sida lämnar Hitchs sida på inspelningsplatsen och påbörjar ett eget skrivprojekt tillsammans med den attraktive (nåja) och ganska flirtige vännen Whit (Danny Huston), något som sätter den stabile regissören lite i gungning.

Det tycks råda lite delade meningar om Hopkins prestation som Hitch, men jag tycker att han över lag gör det väldigt bra. Mycket av den figur jag minns från min barndoms tv känner jag igen; den klurige man som kunde säga en sak med munnen och en annan (eller ingenting) med ögonen finns t.ex där. Mirren och Toni Collette, som spelar assistent till Hitch, är båda lika enastående som alltid och till och med Scarlett Johansson får ett felfritt omdöme av mig i rollen som Janet Leigh. Lite kluven är jag dock till hela relationsintrigen som filmen cirkulerar ganska mycket kring. Jag hade nog snarare velat se mer av regissören Hitch, kanske för att jag så omedelbart (och på ett nästan romantiskt vis) dras till de tidstypiska inspelningarna och de alldeles för få glimtarna av Hitch i just regissörsrollen på plats. Men det hade förstås blivit en helt annan film. Intrigen fängslar åtminstone inte mig tillräckligt mycket och jag känner återkommande under filmens gång att jag önskar att själva filmen var gjord med en liten större flirt till Hitchcocks egna berättartekniker. Den kunde varit mycket mer "Hitch" helt enkelt. Regissören Sacha Gervasi kommer en bit genom närvaron av Ed Gein, men inte tillräckligt.

Scarlett Johansson

Men det är trots allt en intressant och välspelad film med snygg kostym och den efterlämnar en lite småputtrig feelgood-känsla när jag lämnar biosalongen.
Betyget blir 3/5.

Rec: Exp 3/5, SvD 5/6, MZ 3/5.