Trumbo (2015)

Ett flertal av de Oscarsnominerade filmerna i år har verklighetsbaserad bakgrund, och det gäller även för Trumbo (2015) nominerad till Bästa manliga skådespelare genom Bryan Cranston. Cranston spelar Dalton Trumbo, en framstående manusförfattare som tillsammans med nio andra personligheter hamnade på The Hollywood Ten, dvs de tio personer i Hollywood som i slutet av 40-talet blev svartlistade och inte fick lov att anlitas på något vis på grund av att de var medlemmar i det amerikanska kommunistpartiet. Trumbo motsatte sig svartlistan och hävdade i rätten sin konstitutionella yttrandefrihet men dömdes ändå till fängelse i 11 månader.

Efter fängelsestraffet var Trumbo och hans familj fortsatt utfrysta precis som hans andra författarvänner. Han fortsätter dock att skriva och även om ingen riktigt vågar gå emot svartlistan så börjar så smått Trumbo anlitas av Hollywood, men utan att få något erkännande för det annat än pengar i handen. Filmer som egentligen skulle ha burit hans namn var tex Roman Holiday (Prinsessa på vift) och The Brave One, vilka tog hem Oscars för manusen, men utan att hans namn stod som vinnare.

Dean O'Gorman som en ung Kirk Douglas

Cranston gör sin Trumbo väldigt bra. Han har ett stort register och den komiska talangen passar väldigt bra. I andra roller hittar vi bl.a Louis C.K, Diane Lane, Alan Tudyk, John Goodman och Ellie Fanning med flera. Nämnas bör också definitivt Helen Mirren som skvallerskribenten Hedda Hopper med otäckt mycket makt i filmkorridorerna (och med en intressant ensemble av hattar...) samt David James Elliott i rollen som John Wayne. De lyfter filmen ett snäpp och bidrar med några av de mest intressanta scenerna.

Bryan Cranston och Helen Mirren

Det är en intressant bit historia som berättas och det är absolut något som känns aktuellt och viktigt att komma ihåg. Men själva berättandet blir stundtals lite segt och de dryga två timmarna känns lite för långa. Det blir en del transportsträckor, vissa scener känns upprepande (antagligen för att ytterligare förstärka en sida hos Trumbo, något som känns ganska onödigt) och jag vet inte om jag riktigt tycker att balansen mellan Trumbos familjeliv och yrkesroll blir helt lyckad. Kort och gott så tycker jag att Jay Roach har skapat en intressant men något för omständig biografisk film som bara fungerar delvis. Betyget blir 3/5.

Och så ett tv-tips!

Jag har fastnat i en ny crime-serie och den här gången en svensk. Inte det bästa jag sett men ändå har den lyckats tippa mig över i det där läsa-mera-missbruket jag faller in i titt som tätt. Och eftersom verkligheten faktiskt oftast är mer spännande (men oftast inte särskilt komplicerad) så handlar det förstås om en dokumentärserie.

På Viaplay finns två säsonger av Brottskod, serien av personerna bakom fantastiska P3 Dokumentär. Inte riktigt lika djupgående men ändock bra. Mer tydligt småvinklat ibland dock. För alla true-crime-knarkare där ute; kvällens tips!

Rec: Wonderland (2003) och Alpha Dog (2006)

Det finns inget som fascinerar mig så mycket som verkligheten. Livsöden, kriminalfall, you name it. Får jag nys om nåt intressant kommer det fram en nästan läskigt fokuserad och utredande sida hos mig. Jag slukar allt. Inte i den bemärkelsen att jag tror på allt jag läser, men jag läser det jag hittar.

Inte minst uppstår den där företeelsen efter att jag sett en verklighetsbaserad film. Och i helgen har vi sett två; Wonderland (2003) om porrstjärnan John Holmes och hans eventuella inblandning i de så kallade Wonderland-morden 1981 samt Alpha Dog (2006) om kidnappningen av Nicholas Markowitz år 2000. Ingen av dem var väl egentligen toppfilmer, även om Alpha Dog var den som kom närmast, åtminstone bitvis, men historierna bakom filmerna var absolut intressanta. Wonderlandmorden i sig var kanske inte så väldigt spännande, men det fanns personligheter i historien som lockade mig. Dock var det inte helt enkelt att hitta intressanta saker att läsa, men ett par timmar fastnade jag säkerligen på internet igår kväll.

Vad gäller Alpha Dog fanns det däremot betydligt mer att läsa, inte minst för att det var en händelse som inträffade "efter internet". Det gick lätt att hitta rapporteringar från de olika rättegångarna osv. Väldigt intressant, och så oändligt tragisk historia som kunde ha slutat betydligt mindre spektakulärt. Jag ska nog inte säga hur länge jag fastnade i artiklar kring det där, men det var ett antal timmar som rusade förbi utan att jag knappt märkte det. 

Emile Hirsch och Justin Timberlake

Som film var den också intressant just för att den inte handlade om det där vanliga gangster-gäng-USA utan istället om ett antal ungdomar på villovägar trots att nästan samtliga växt upp i ett område med flotta villor med pooler på baksidan. Det är en tacksam kontrast ibland, tycker jag. Knark, våld och problem är inte enbart ett "white trash"-fenomen. Och ibland kan konsekvenserna bli lika allvarliga oavsett vilken bakgrund man har. De vältatuerade kroppsbyggartyperna som spelade huvudrollerna i filmen återfanns dock inte riktigt på bilderna från den verkliga historien. Mer halvvuxna pojkar med rädda ögon.

Dylan McDermott och Val Kilmer

Jag kan ändå rekommendera båda filmer, speciellt för den som liksom jag gillar just verklighetbaserad film. Wonderland var lite ojämn med ett skådespel som ibland kändes lite tveksamt. Val Kilmer i rollen som John Holmes var väl i och för sig bättre än det mesta andra jag sett med honom, men Dylan McDermott i rollen som MC-snubben David Lind var stundtals nästan löjeväckande.

Alpha Dog var betydligt mer välspelad och Emile Hirsch, Justin Timberlake, Anton Yelchin, Shawn Hatosy och inte minst Ben Foster gjorde alla väldigt bra ifrån sig. Ibland blev historien lite långrandig, men det köper man (jag) lätt när det handlar om att återge en verklig historia. Jag hade lite svårt att se motiveringen till Sharon Stones fatsuit i slutet, den tog liksom blicken från själva storyn. Och även om man anar upplösningen på filmen på ganska lång väg så var den faktiskt ganska spännande ända till slutet. Om du letar efter en upplyftande historia ska du däremot leta någon annanstans. Annars, se!

Betyg Wonderland: 3/5

Betyg Alpha Dog: 4/5

Rec: Moneyball (2011)

Betyg: 3/5

Baseballaget Oakland A's står inför 2002 års säsong och lagets två stora spelare beslutat sig för andra lag. Det är dags för lagets manager och ägare, Billy Beane (Brad Pitt) att värva nya stjärnor. Problemet är att det råder ekonomisk kris samtidigt som spelarnas löner bara ökar i skyarna. Beane gör så en märklig värvning; han plockar in den i stort sett nyutexaminerade ekonomistudenten Peter Brand (Jonah Hill) som tagit fram ett ekonomiskt system som räknar ut vilka spelare som egentligen är de bästa värvningarna, bortsett deras värde i lön. Och så börjar de plocka in de mest oväntade namnen, något som den ytterst traditionella styrelsen reagerar väldigt starkt över.

Det här är en verklighetsbaserad historia om ett baseballag, men den handlar inte särskilt mycket om baseball. Visst pratas det lite taktik och siffror kring sporten, men scenerna från själva spelandet är väldigt få. Fokus ligger i korridoren på hemmaarenan, men även på Beane som person och hans udda grepp det där året. Om maktspelet mellan honom och styrelsen, mellan honom och tränaren Art Howe (Philip Seymour Hoffman) som vägrar ta in de nya förvärven.

Nu kan jag ingen baseballhistoria (eller baseball alls för den delen), men hyfsat tidigt står det ganska klart hur utgången kan komma bli. Men det gör inte så mycket, för vägen dit är trivsam och framför allt välspelad. Pitt gör Beane väldigt bra men den riktiga stjärnan i Moneyball (2011) är Jonah Hill. Samspelet med Pitt känns märkligt självklart och han imponerar och visar att han kan leverera annat än pruttskämt på stora duken. Fortsätter han välja bra filmer har vi ett nytt kommande stjärnskott, tror jag.

Manus är delvis skrivet av Aaron Sorkin (han som skrev fb-filmen The Social Network (2010) ni vet) vilket märks en hel del. Det är ingen storslagen musik utan filmen har sin gång och dras fram av dialogen. Något saknas dock, jag vet inte om det är så att själva storyn aldrig skulle kunna bli rafflande, eller om det helt enkelt är lite för lågt tempo i manuset, men filmen drar sig aldrig riktigt över mys-nivån. Den är värd att se dock, om inte så för kombon Pitt/Hill. Dessutom är musiken trevlig och det lågmälda fotot snyggt. Betyget blir 3/5.


Recensioner: DN, Exp, SvD.

Kvällens tv-tips

Såg att sjuan visar Coco avant Chanel (2009) med Audrey Tautou i huvudrollen kl 22 ikväll. Jag kan absolut rekommendera er att se den.  Välspelad och intressant. (Låt er inte skrämmas av att den är på franska, det gör den bara ännu bättre.) Huruvida precis allt är sant som filmen påstår låter jag vara osagt, men den skapade ett intresse hos mig för denna egensinniga och sedermera framgångsrika kvinna. Nån dag ska jag ge mig på serien också, med Shirley MacLaine; Coco Chanel (2008), men ryktet säger att den inte är lika bra.

Klart sämre är i vart fall Coco Chanel & Igor Stravinsky (2009) som bygger helt på ett ganska löst rykte om att Chanel skulle varit älskarinna åt Stravinsky. Oavsett om ryktet är sant eller inte så var filmen inte alls lika välspelad eller intressant. Men sevärd, sure.

Jag skrev om båda filmerna här.

Film 3/11: The King's Speech

Jag skulle bli mycket förvånad om The King's Speech, som toppar med hela 12 nomineringar, går lottlös från söndagnattens Oscargala. Det är en vacker, rolig och välspelad film som förtjänar all uppmärksamhet.

Colin Firth gör rollen som prins Albert, kallad Bertie i den kungliga familjen. Albert var den nuvarande Drottning Elizabeths pappa och var från början inte tänkt som Storbritanniens blivande kung efter Georg V. Bertie led sedan barnsben av svårt stammande och höll därför helst en låg profil i officiella sammanhang. Bertie är en något trumpen medelålders man, präglad av en sträng pappa Kungen och han tycks trivas bäst i den privata sfären med sin ständiga följeslagare och förstående hustru Elizabeth (Helena Bonham Carter) och deras två döttrar; Elizabeth och Margaret. Hustrun förmår Bertie att testa diverse tvivelaktiga metoder för att hitta bot åt makens stammande, men inget tycks hjälpa.
Den gamle kungen avlider och Berties äldre bror, Edvard VIII, blir kung men tvingas mer eller mindre att abdikera ganska kort därefter pga hans inte så kungliga leverne. Därmed utropas Bertie till kung, kung Georg VI och plötsligt är allt ljus på den stammande Bertie. Efter viss övertalan går han med på att träffa en talpedagog som hans hustru hittat via en anspråkslös annons i tidningen. Och det är mötena med Lionel Logue (Geoffrey Rush) som har filmens fokus.

Det är också i dessa möten som värmen, humorn och det snygga fotot i filmen kommer fram allra mest. Man kan såklart fundera över hur mycket som är historiskt korrekt, för filmens skull är tidsperspektivet något ihopdraget men jag vet också att mötena mellan Logue och Bertie delvis skrevs om bara veckor innan filmen började spelas in eftersom delar av Logues egna anteckningar lämnades över till regissören Tom Hooper. Oavsett så är det en rolig och faktiskt ganska spännande historia och ett vackert möte mellan två män från olika delar av samhället med olika bakgrund och normer. Huvudrollerna är skickligt spelade av Firth och Rush men även Bonham Carter gör en väldigt bra insats med sin kluriga mimik. (Hennes historia är för övrigt också ganska spännande och jag hoppas att någon gör en film av hennes liv en dag.) Miljöerna känns autentiska, vilket förstärks med inklippta historiska bilder från riktiga 'tal till folket' från 20- och 30-talet.

En film du inte borde missa, betyg: 4+/5.

Recensioner: DN, AB, SvD, Exp.

Facebook-filmen irl

Vad sägs om några ord om 'sanningen' bakom filmen? Jag blev iallafall i vanlig ordning nyfiken på vad som egentligen hände, hur de riktiga personerna ser ut och om de verkligen är som i filmen. Det finns oändligt mycket att läsa på nätet om man ids, här är några av de mest intressanta sakerna jag hittade (en viss spoiler-alert är här på sin plats):

• För det första har man såklart gjort karaktärerna lite snyggare. Men jag får nog ändå säga att de inte bara hittat bra skådespelare utan även fått dem att påminna rent utseendemässigt om dem de ska föreställa. Bra casting på många sätt, alltså.
• Det som filmen bygger upp den inledande intrigen på; Erica Albright (Rooney Mara) som dumpar den känslokalla Zuckerberg som blir så bitter på det kvinnliga könet att han skapar en sexistisk betygsida om sina Harvardpolare, har så vitt jag förstår aldrig skett. Någon Erica existerar inte överhuvudtaget.
• I allmänhet framställs Zuckerberg som en ung man som passar på att utnyttja kvinnor som faller för hans framgång. I själva verket har Z dejtat en och samma kvinna, Pricilla Chan*, sedan före det att Facebook blev stort. Och hon verkar inte alls överensstämma med den flickvän som ett tag finns i filmen.
• Hans 'före detta bästa vän', Eduardo Savarin stämde Zuckerberg efter en inte så snygg blåsning, det stämmer med verkligheten. Men orsakerna till Zuckerbergs agerande har kanske inte varit så klara. Jag hittade den här artikeln som gav en hel del nytt ljus på hela dispyten. Fortfarande inte snyggt, men...
• Filmen The Social Network baseras på "The Accidental Billionaires" av Ben Mezrich, en författare som det hävdas att Eduardo ska ha kontaktat under tiden han låg i tvist med Z i syfte att "ge sin sida av historien". Z själv tackade nej till att bli intervjuad så boken är skapad ur en pågående tvist ur ett perspektiv, kan man säga. Efter att Z/FB och Eduardo förlikades uttalade sig inte E något mer (han fick nog munkavel i förlikningen). Faktum är att han i den här artikeln snarare smörar upp sin forna kamrat och fokuserar mer på uppkomsten av webb-genier i allmänhet än på historien som sådan. Idag är han miljardär av sitt lilla aktieinnehav och ligger bakom Causes på FB.
• De tre äldre studenterna som också stämde Z för att ha stulit deras idé, finns också de på riktigt. Vissa hävdar att de görs till offer i filmen, jag tycker nog inte det, snarare lite fåniga och clueless. Visst kanske de hade en idé om en dejtingsida (vilket var fb:s ursprungliga idé ungefär) men det innebär inte på något vis att de skulle ha skapat Facebook själva. Sen var det kanske inte snyggt av Z att ta på sig uppdraget att programmera sidan åt dem, medan han i själva verket gjorde 'thefacebook' utan några intentioner att göra deras Harvardsida. Men de 65 miljoner dollar som det sägs att de fick i en förlikning avspeglar nog mer USA:s märkliga juridiska system än Z som en bedragare. Mer om det finns här.
• Sean Parker, som i filmen är något av en bortskämd brat med en oförklarlig förmåga att veta hur man ordnar pengar till nya projekt är kanske inte heller så osympatisk i verkligheten. Udda, visst. Drogliberal, absolut. Respektlös, till viss del, men faktum är att han verkar ha ett ohejdat stöd bland framstående människor. Smörande? Kanske.
• Det tycks också vara så att filmens huvudperson, Z, tolkas olika av olika generationer. En artikel jag läste hävdade att den äldre generationen tenderar att se Z som just en osympatisk typ, medan den yngre ser honom som ett geni och entreprenör. Jag skulle vilja säga att min ståndpunkt var någonstans mittimellan direkt efter filmen. De mest framgångsrika programmerarna är speciella, inte så att de alla saknar social skills, men jag gissar att man i programmeringens värld ser saker lite annorlunda. Inte märkligare än i andra branscher. Dessutom är det nog så, som taglinen till filmen lyder "You don't get to 500 million friends without making a few enemies". Man blir inte miljardär genom att vara rakt igenom snäll och generös. Tyvärr.
• Är då Zuckerberg den nästan i-behov-av-diagnos-osociala och oempatiska varelse han utmålas som i filmen? Nja, jag vet inte. Sök själv efter intervjuer med honom på youtube och bedöm.

Oj, det blev långt. Men jag fastnar som sagt gärna. Har du fler intressanta lästips så lämna en kommentar!

*En kul kuriosa; Chan (som pluggar till läkare och arbetar på fb) och Zuckerberg lär ha ett kontrakt över sitt förhållande där en passage lyder: "One date per week, a minimum of a hundred minutes of alone time, not in his apartment, and definitely not at Facebook." Klok tjej!

Film 27/10: The Runaways

Det är 70-tal och Joan Jett (Kristen Stewart) får höra att tjejer inte kan spela elgitarr och inte får klä sig i manliga rockkläder. Jett trotsar tiden och söker upp den sliskiga musikproducenten Kim Fowley (Michael Shannon) och säger åt honom att hjälpa henne starta ett rockband enbart bestående av tjejer.

Det är början på den verklighetsbaserade filmen The Runaways om bandet med samma namn med de utmanande frontfigurerna Joan Jett och Cherie Curry (Dakota Fanning). Filmen följer bandet från start och ca två år fram i tiden och vi får se dem slå igenom och bli makalöst stora i Japan. Droger, smuts, sex och rock'n'roll. Och en väldig massa girlpower.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till Stewart som Joan Jett, men hon överraskade verkligen. Det finns definitivt en tuff brud under den där blygsamma ytan, någonting långt mer imponerande än den flugfångemunnade Bella i Twilight-filmerna. Även i intervjuer med Stewart/Fanning har en annan, pratsammare och självsäkrare skådespelerska strålat fram i motsats till de tysta klippen där hon suttit bredvid Pattinson och pratat Twilight.

Även Fanning är riktigt bra som Cherie Curry, sångerskan med den brokiga bakgrunden som lyckas tappa bort sig lite i droger och sexuttryck i berömmelsens bakljus. Visst finns det tillfällen i filmen då skådespeleriet inte riktigt når max vare sig hos Fanning eller Stewart, men över lag tycker jag att de båda gör en mer än godkänd insats. Och Michael Shannon får mig verkligen att vilja slå honom/Fowley, trots att han visade tåga att producera ett gäng tjejer i en tid då tvivlarna var i majoritet.

Jag har som bekant en förkärlek till verklighetsbaserade filmer och den här gör mig inte besviken. Joan Jett har själv varit med och producerat och även Cherie Curry lär ha funnits med bakom kameran som stöd för att göra historien så sanningsenlig som möjligt. Både Stewart och Fanning sjunger själva och det är skrämmande likt originalen (enl skvaller så lär Jett själv inte ha kunnat skilja på sin och Stewarts inspelade röster).

Ska jag säga något negativt så hade jag nog velat se mindre av drogandet och mer av det (politiska) motståndet; de högljudda rösterna som hävdade att bandet inte dög för att de var tjejer. Joan Jett och The Runaways slog in många stängda dörrar för framtida band och lyssnar man på deras musik (som fortfarande håller klass) så kan man höra att de influerat många kvinnliga musiker från 80-talet och fram till idag. Och besöker du youtube så passa på att se några av de klipp som finns från 70-talets The Runaways; det är väldigt likt det man ser i filmen.

Betyget blir en svag 4/5. Jag gillar att bli överraskad.

Helgens filmpremiärer

Läser lite recensioner inför helgens bio-premiärer. Måste säga att det har varit många bra filmer på bio ganska länge nu. Har vi ett till bra filmår att vänta? Får väl se om vi lyckas gå på bio i helgen eller inte; vi har ju varit på väg tidigare J och jag när jag besökt Sthlm, men det har aldrig blivit av. Vi är för mycket pensionärer för att orka med allt, helt enkelt.

Till helgen är det framför allt tre intressanta filmer som har premiär. Boy A väcker min nyfikenhet allra mest, mycket eftersom den påminner lite om de dokumentära böcker jag ofta fastnar för och hade filmen baserats på en sann historia hade jag nog sprungit till bion för att se den. Boy A handlar om 24-åriga Jack som släpps ut från ett 14 år långt fängelsestraff och börjar sin strävan efter ett "normalt liv". Låter lite som om man filmat någon av de där killarna/barnen som dödade 2-årige James i England i början av 90-talet ungefär, eller som Gitta Sereny's underbart fängslande (och helt verklighetsbaserade) bok om Mary Bell (den 11-åriga flicka som dömdes till fängelse för morden på två små barn i England 1968). Nåväl, om filmen är i samma nivå som Serenys bok eller inte är väl kanske tveksamt eller om den på samma sätt diskuterar barnens plats i det vuxna samhället. Risken med såna filmer är dessutom att de riskerar att bli för melodramatiska, vilket även Svd:s recensent verkar tycka. Men intressant är den absolut.

Den andra filmen som jag nog ser förr eller senare är Clintans senaste Gran Torino. Personligen har jag nog gillat de filmer som han hållt sig bakom kameran allra mest, men så har jag i ärlighetens namn inte plöjt igenom särskilt många av hans klassiska skådespelarverk heller.

Sist ut bör JCVD nämnas. Titeln står för Jean-Claude Van Damme, som också har huvudrollen i filmen. Men detta till trots tycks det inte handla om en dokumentär utan snarare om en spelfilm vars huvudrollsinnehavares liv påminner mycket om rollfigurens... Lite småsnurrigt, men det sägs att det görs med självdistans och med en insats sällan skådad av b-filmernas konung. En film man borde se, gissar jag.

Film 8/09

Jag måste snart se en dålig film så att jag inte blir alldeles förvillad, tror jag. Jag hade inte väntat mig att så många Oscarsnominerade filmer skulle vara så bra, men det stämmer väl det som så många andra redan sagt; 2008 var ett riktigt bra filmår.

Jag har sett Milk, ytterligare en sann historia, den här om den första öppet homosexuella man som blev folkvald till ett politiskt ämbete i Kalifornen; Harvey Milk. Vilken film! Eller, som film är den kanske egentligen inte så väldigt märkvärdig, men samtidigt är den det. Jag kan verkligen inte förklara. Den är lång (jag tror att alla filmer snart lider av antiklippsjuka faktiskt) och ibland känns den något harvande när den ska dra sig igenom hela den långa strävan som först efter ett flertal valnederlag ledde till att Harvey Milk fick sin plats i San Fransiscos stadsfullmäktige 1977. Men blandningen mellan en spelfilm (som inte slätar över kärleks- och sexscener bara för att det handlar om homosexuella dito) och de inklippta autentiska scenerna från både upplopp och presskonferenser ger filmen en ohämmad möjlighet att gå rakt in i hjärtat.

Men Sean Penn är makalös som Harvey Milk! Nu har jag bara sett Milk på bild (se bredvid) men Penns tolkning är verkligen outstanding. Jag vet att många siar om Mickey Rourkes vinst som bästa manliga för The Wrestler, men trots att jag inte ännu sett den så hoppas jag verkligen att Sean Penn ändå tilldelas en Oscar för sin roll. Han har länge gjort väldigt bra roller, inte lika outstanding som denna, men bra. Hans personlighet och engagemang i rollerna är speciellt. Och James Franco (som så sakta tar sig upp på min lista över skådisar att ha ögonen på) och Alison Pill gör finfina biroller. Det enda jag egentligen skulle vilja ändra är att de redan i början visar det autentiska klippet från då ordföranden i stadsfullmäktige meddelar att Harvey Milk blivit ihjälskjuten. Visst visste jag det redan, men det la som en sordin över filmen från start som den inte förtjänade, som gjorde att jag inte ville släppa in rollfiguren alldeles från start.

Jag tror inte att Milk blir året film på Oscarsgalan, men banne mig vilken seger det skulle vara. Inte bara för Harvey Milks arv, eller för de som gjort filmen, utan även för hela den rörelse som är i gungning i USA as we speak med anledning av Proposition 8. Sen vet jag inte hur mycket en spelfilm eller den glamorösa Oscargalan egentligen har för påverkan på det amerikanska folket, men det skadar förhoppningsvis inte. Mitt betyg: stark 9/10.

Så, både film och politik!