Så det är det som skapar medelålderskrisen?

Ny vecka, nya tag, heter det ju. Förra veckan var lite upp och ner. Jag hade del ett i min försenade 40-årskontroll till veckan och förvånades över vad det gjorde med mina funderingar. Möjligen hade jag förväntat mig lite hälso- och eller åldersångest, men den uteblev faktiskt. Inte ens viktångesten gjorde så stor affär av sig själv, vilket var skönt.

Nej istället var det frågorna i det tjocka frågeformuläret jag fick att fylla i under tiden jag gjorde sockerbelastningen som fick tankarna att vandra. Jag hade inte förväntat mig de frågorna riktigt. "Hur många, bortsett din närmaste familj, känner sig som hemma hos dig?" Eh...ingen? "Hur många personer samtalar du med utan att tänka dig för vad du säger?" Eh...ingen? Inte om jag ska hårddra det i vart fall. Klart jag kan få ur mig ogenomtänkta saker ibland, men inte så att jag inte tänker på vem jag pratar med, tex. "Hur lång tid under de senaste 14 dagarna har du känt dig lycklig?" "Eller lugn och harmonisk?" Alltså jag vet verkligen inte. Definiera lycklig?

Resultatet blev att jag gick därifrån med funderingar om lycka och om jag särskilt udda och egensinnig. Inte bara introvert, vilket jag lärt mig att jag är, utan tokigt för mig själv? Hur är alla andra?

Bortsett det så hade jag ett väldigt bra blodsockervärde, både före och efter belastningen. Och när lite stress fått lägga sig ville undertrycket bli lika bra som övertrycket. Skönt så. Nästa vecka ska jag på återbesök och då är det frågorna som står i fokus, plus lite fler blodprover som jag ska få svar på. Jag hoppas att det blir en mer positiv upplevelse.

På tillfälligt besök i cruisingfilen

Tiden bara rusar iväg och varje kväll är en "ikväll ska jag försöka blogga lite"-kväll som fallerar. Jag jobbar fortfarande, och tre veckor till (eller om det är 3,5?) men det är faktiskt först nu som det där jobblugnet börjar sjunka in på riktigt i medvetandet. Det har varit en väldigt hektisk vår, kanske lite för hektisk, så inbromsningssträckan har varit lite extra lång den här sommaren. Samtidigt så är det fortfarande himla kul att ha få vara med i projektet som tagit upp merparten av min tid (nästan varit utöver min ordinarie heltid, om jag ska vara ärlig). Lärorikt och utvecklande, jag har fått en helt ny syn på upphandlings- och införandeprocesser. 

Så egentligen har det varit betydligt lugnare i sisådär två, tre veckor nu, men som sagt det är först den här veckan som jag kanske fattat det. Kommit förbi "vad är det jag har glömt"-fasen och kunnat plocka upp små miniprojekt som jag velat pyssla med ett tag. Idag for en kollega och jag iväg och handlade lite nya grejer till kontoret tex. Nu när det är säkert att vi ska sitta kvar i det huset (vilket varit oklart sedan vi flyttade in för tre år sen) och vi fått fikarummet renoverat så behövdes lite småfix för att öka på trevligheten lite. Och det var kul och verkligen inget jag brukar ha tid med annars. Jag har också rensat en massa (ytterligare en favoritsysselsättning), styrt om lite och strukturerat upp ännu lite mer i OneNote (som jag nästan inte kan leva/jobba utan längre) och såklart roddat en del åt semesterlediga chefskollegor. Och svarat på tusen frågor och visat nästan lika många saker för vår chefsvikarie som aldrig tidigare jobbat som chef. Det är också kul (även om hon egentligen har två andra mentorer utsedda...) och så håller det huvudet lite alert. Det går ju inte att snooza till nu, det är långt till semestern än.

Jag trivs och gillar mitt jobb väldigt mycket, men jag sneglar fortfarande lite åt sidorna och framåt för att se vad som skulle kunna finnas för alternativ. Nån gång, nånstans. Jag fyller snart (huga) 40 år och vet ännu inte riktigt vad det ska bli av mig när jag blir stor...

Tant Sara

M hade nåt slags mission idag efter jobbet; jag skulle handla kläder som är ljusa, gärna vita. Jag har ju gått utanför min lilla box och köpt lite olika byxor som inte är svarta/mörkblå utan snarare med mycket färg/spräckel/mönster och varje gång jag försöker matcha dem med något så har det gått sådär och slutat med en svart topp som jag nu har till typ allt. Och varje gång har M påtalat att jag borde "ha nåt vitt" till. Så idag skulle det tydligen inhandlas.

Jag har nog aldrig provat så mycket vitt i mitt liv, och det ena såg värre ut än det andra. Jag har hemskt svårt att se mig själv i vitt; jag tycker jag blir tjockare, blekare och tröttare och sist men inte minst så "syns jag" som på nåt vis mer. Hemskt obehagligt. Och så är vita kläder inte sällan genomskinliga och jag har ingen lust att ha kläder som ger full insyn i valk-landet så då måste jag ha linne under och vips blev det krångligt, knöligt och besvärligt.

Men, hur det än är så har jag faktiskt med två vita blusar/toppar och ett nytt linne med mig hem. Vi får väl se hur mycket de blir använda. De var inte särskilt dyra, men det skulle ju kännas lite onödigt om de inte kom till användning. Jag har ju mina tokiga byxor som behöver lite lugnare kombos, så jag får väl försöka vänja mig vid tanken på mig själv i vitt.

Av: Gunilla Dahlgren

Och ja allt det här med vad jag klär i för färger, vad för typ av byxor jag kan/bör ha alt undvika, hur saker kombineras och så vidare och så vidare är förstås ett hyfsat tydligt uttryck för den, i brist på skojigare uttryck, lilla ålderskris jag faktiskt känner av. Eller snarare; "Sara-blir-tant"-skräck jag upplever. Jag vill så orimligt gärna fortsätta vara 30-something ett litet tag till. Bara lite!

Inget körförbud än så länge

 Åh, och jag fick två brev från sjukhuset idag. Ett som sa att jag inte har cellförändringar eller HPV och en kallelse till läskig skiktröntgen av bröstkorg och buk nästa vecka. Läskigt på riktigt, hur ska jag fixa det?

Tillsammans med beskedet om att jag inte har bröstcancer och att alla blod- och urinprov jag lämnat visat "perfekta" resultat så känns den där hälsoångesten jag drabbades otäckt hårt av nu i vinter lite mer avlägsen igen. Oerhört skönt, det går nästan inte att beskriva hur det var. Men som sagt; en stor sak kvar. Och sen kanske tillbaka till HC för sköldkörtelprov, vi får väl se.

Sen är det väl nån 40-årskontroll ett år som detta, om jag inte minns fel? Kommer att vara välbesiktigad innan dagen kommer på riktigt.

Annorlunda bänkpress

Imorgon ska en maskin klämma ihop brösten på mig för första gången. Mammografi, alltså. Märklig grej, men bra förstås. Lite smånervös är jag allt, men det ska nog gå bra. En ny upplevelse dock. Och ett tecken på att jag är på väg in nån slags tantålder.

Tantvarning!

Jag tror att det här är året då jag på riktigt börjar känna viss oro för att jag håller på att trilla över till en mer praktisk och bekväm tant. Ungefär. Jag frågar Lil'sis ideligen om kläder och saker för att se till att det inte sker. Lite oklart vari oron egentligen ligger, men jag vill väl helt enkelt inte riktigt vara där än.

Igår shoppade jag och M vinterskor och han övertalade mig till att köpa ett kängor som jag inte vet om de är för mycket "kulturtant" eller inte. Han tyckte de var fina, jag gillade dem med viss reservation för att jag inte riktigt kan bestämma mig för hur jag ser på det multifärgade "garnet" (som inte är riktigt så mycket orange som på bilden), men de var oändligt sköna och dessutom fodrade. Kanske inga skor att ha på kontoret men i övrigt vore de perfekta vinterskor.

I eftermiddags när vi skulle till svärföräldrarna en sväng så sa jag att jag var lite frusen. "Ta de nya skorna?" Jag svarade nåt svävande och M tittade på mig och frågade om jag ångrat mig igen. Jag vet inte!!!

Sen när blev saker så besvärliga? Jag hade lättare att veta vad jag gillade och inte som tonåring än nu...

Det kan ju inte vara jag som blir äldre...

Jag var på uppföljning av min bettskena igår på tandläkarhögskolan, del ett av två besök tydligen. Jag har gått där sedan jag flyttade hit upp för 12-isch år sedan och är nöjd som oftast. Man har ju samma tandläkarstudent max ett par terminer innan de går vidare och det brukar fungera bra. Lärarna har bra koll och det blir noga utfört och kontrollerat en massa gånger. 

En sak bara; på något märkligt sätt känns studenterna yngre varje år... Med lite nya ackompanjerande företeelser. Studenten för den här omgången pratar till exempel bara i tredjedels eller möjligen halva meningar. Det försvårade vår kommunikation en del. Vad svarar man till exempel på frågan "Eh...jo, antibiotika...?" Jag tänkte att han undrade om jag visste var det var först men efter några följdfrågor förstod jag att vad han egentligen ville fråga var "Brukar du behöva antibiotika efter tandbehandlingar?" Ja, besöket fortsatte lite i den vägen, plus en del smärtsamma tryckningar och vridande på mina överaktiva käkmuskler och jag undrar om det inte var båda delar som förorsakade huvudvärken som dök upp strax efter att jag släppts lös från tandläkarstolen.

Vi får se om nästa besök blir mer lättkommunicerat eller inte.

Noja

Jag: Alltså jag får lite kli av det där.
M: Av vad?
J: Tv-programmet säger ju att det är griniga tanter i medelåldern och uppåt som gillar trädgårdsarbete.
M: Ja?
J: Jamen jag gillar ju trädgårdsarbete!
M: Jo men det säger ju också att medelålders gubbar gillar HD:s. Det gör ju inte jag.
J: Nä, men du kanske inte är medelålders då.
M: Haha, nä...

Bakgrund; jag kan ha råkat övertolka wikipedias definition av "medelålders" och samtidigt kommit på att jag passerar "närmare 30 än 40" i sommar. För övrigt var det ett jättedåligt program som vi såg några minuter av.

Nu har jag tydligen befunnit mig länge nog i ingemanslandet mellan P3 och P4

När jag var ute och brummade runt med bilen idag zappade jag mellan radiokanalerna tills jag plötsligt hörde Suede i högtalarna. Stannade till och slog en bläng mot radion och insåg att jag hamnat på P4. P4!! 'Min musik' spelas nu alltså på P4!

Och plötsligt kände jag mig oändligt gammal.

Lillungen ska bli stor

Och på tal om åldersnoja... Min fina Lil'sis, lillungen i familjen, sladdisen som jag blev "morsa" åt vid 14 års ålder...hon blir 20 år imorgon! Hon säger glatt att hon ska gå på systemet och jag får ont i hjärtat och vill att hon ska vara fyra igen. Lite iallafall. Istället har hon fast jobb (from årsskiftet!), vill plugga på universitetet och kommer troligen att flytta till eget inom nåt år.

Jag vill ge henne hela världen, men riktigt så mycket blir det inte. Men jag tänker skämma bort henne ända fram till jul bäst jag kan, älskade ungen!

En utdöende kunskap?

På jobbet får vi lite då och då fortfarande handskrivna timrapporter skickade till oss från vikarier. Nästan alla kommer från medarbetare som är strax över 20. Ungefär lika ofta brukar jag höja ena ögonbrynet när jag plockar upp dem från postboxen. Det varierar nämligen ganska mycket. Frimärket brukar vara i övre högra hörnet, men resten... Ibland står namnet på berörd chef underst (under postadress), ibland står allt skriver i övre vänstra hörnet, ibland står namnet på en sida och adressen på den andra. Helt klart tycks det råda viss ambivalens i hur man adresserar ett brev.

Ikväll har Lil'sis och jag skrivit våra julkort (lite sent men ändå). Hon satt på sitt rum och jag på mitt. Hon kom sen in med sina, tittade snabbt på mina och utbrast "Jaha, är det så man skriver?". Hon visste inte heller hur man gjorde utan hade gjort på ett av ovan nämnda sätt. Skrattande sa hon sen "Jamen...har du hört talas om email?"

Det kanske är så? Generationen som inte har brevväxlat via snigelposten med sina vänner på andra orter, som inte skickat pappersvykort under de regniga semestrarna i den trånga husvagnen och som inte lagt ner tid och pengar på att välja ut fina brevpapper i pappershandeln, de kanske faktiskt inte har kunskapen?

Det fick mig plötsligt att känna mig som tusen år.

Idag är jag väl nånstans 45 plus (men snart är det friskhelg!)

I måndags natt när jag jobbade med en ny (ung) tjej så kom såklart frågan om ålder upp. När jag avslöjade min ålder gapade hon ett par sekunder och sa med riktig eller smickrande/påhittad (det var svårt att säga vilket säkert) förvåning att hon inte trott att jag var över 27. För en stund funderade jag över om jag skulle känna mig gammal eller "young looking". Två timmar senare slog sjukan till och jag såg istället ut som ett 97-årigt spöke.

Men för en stund där så var jag nästan 27 i någons huvud. Bara så ni vet!

Just asking...

Är det ett ålders-/vuxentecken att allt fler av mina vänner och bekanta (inkl undertecknad) spenderade nyårskvällen i hemmens lugna vrår med god mat i sällskap med de närmast sörjande istället för att dra på sig den lilla svarta/kostymen och gå på blöt middag med fyllehångel och raketer?

/Not really worried, just asking

(Ok, a bit worried)

Dagens insikt...

...från och med fredag* är jag närmare 40 än 25. Vet inte ännu riktigt vad jag ska göra med den insikten. Jag vill ärligt inte vara 25 igen men man kunde väl fått vara 30-32 i ett par extra år om man velat?

*Eg om man ska vara noga var det väl ett halvår sedan som den riktiga tidpunkten för det passerade, men man räknar ju inte halvår när man är över...8år?

Åldersnoja på Ica

Inte nog med att jag nästan dagligen blir trackad och kallad tant på WoW (jag är inte i närheten av att vara äldst i vårt guild, inte ens äldsta tjejen, sådetså), det tycks ha spridit sig. Jag var just på Ica och stod och väntade på att få betala när kvinnan bakom mig (45-50 ca?) sa åt nåt av de tre medhavda barnen "Akta nu så du inte lägger så tanten framför får betala". Jag trynade ihop munnen och sa inget men berättade för M i bilen sen. "Du skulle sagt åt henne att hålla ordning på sina smutsiga oäktingar", flinade han*. Hm, att man aldrig kommer på sånt när det är skarpt läge?

*notera skämtläget

Medelålderskris nästa?

Kom just hem och gick direkt och väckte lillasyster med orden "Du kan inte sova bort sportlovet". Ehrm.

Jag är gammal, därför bloggar jag

De äldre tar över bloggosfären var rubriken och jag var tvungen att se om jag 1) blivit omodern i och med att jag bloggar eller 2) plötsligt hamnat i gruppen "äldre". Lite tvetydigt, men det tycks som att 30 och uppåt räknas som "äldre". Alltså kan jag med gott samvete fortsätta blogga och "stay hip"... Det här med "äldre" får jag väl ignorera för övrigt kanske.

Övre åldersgräns på Glee?

Idag har dessutom sett de första avsnitten av Glee. Och jag kan inte bestämma mig för om jag gillade det eller inte. På ett sätt kände jag mig som pinsamma pappan i Modern Family som memorerat dansstegen från High School Musical (dvs som att jag är lite för gammal för att gilla det), å andra sidan var det lite halvkul ibland. Kanske hade jag önskat färre klyschor. Eller måste alla serier av det här slaget innehålla snygga cheerleaders, töntar, den obligatoriska "krymplingen" och den tråkiga tönttjejen som man ser har potential att bli skolans homecoming queen innan serien avslutats? Kanske... Den naiva Timberlake-lookalike-läraren tilltalade mig lite iaf. Det är nåt med dansande killar.

Men vad film jag kommer att ha sett!

Får väl ändå säga att jag kanske inte är supertaggad att gå på jobbet ikväll och sen jobba 30 timmar natt i helgen. Extra trist känns det att konstatera att mina senast inskickade jobbansökningar inte heller ledde till något. Jag borde ha hört nåt vid det här laget, känns det som. Det här, plus känslan av att "alla andras" liv bara går på framåt i marschfart medan mitt bara står stilla i en lerpöl, funderande över vilken väg jag ska ta ur den, om jag ska simma eller vada, framåt eller bakåt (dålig liknelse, men whatever) skapar nu tillsammans en stor del av mitt grubblande för tillfället.

Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...

Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.

Infertilitet och den egna viljan

Konstaterade nyligen lite halvt på allvar iaf, att bilden jag hade för kanske 5-10 år sedan att det var självklart att jag skulle vara förälder före 30 är en bild som jag nu kan skrota för gott, med 8 månader kvar till 30-årsdagen. Oviktigt kanske, men samtidigt inte. Det är fan svårt att få ihop sina egna förväntningar med andras, sitt eget liv och sin egen vilja med andras liv och vilja, tanken/önskan om ett stabilt småbarnshem med det överhängande hotet om den ökande infertiliteten hos kvinnor som "väljer" att vänta med barn. Osv. Jag försöker ignorera pressen, och funderingarna, men ibland finns de där ändå.
Läste Linna Johanssons krönika i ämnet på Expressen idag och hon har många poänger. Som så ofta.