Men vad film jag kommer att ha sett!

Får väl ändå säga att jag kanske inte är supertaggad att gå på jobbet ikväll och sen jobba 30 timmar natt i helgen. Extra trist känns det att konstatera att mina senast inskickade jobbansökningar inte heller ledde till något. Jag borde ha hört nåt vid det här laget, känns det som. Det här, plus känslan av att "alla andras" liv bara går på framåt i marschfart medan mitt bara står stilla i en lerpöl, funderande över vilken väg jag ska ta ur den, om jag ska simma eller vada, framåt eller bakåt (dålig liknelse, men whatever) skapar nu tillsammans en stor del av mitt grubblande för tillfället.

Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...

Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.

Jag brukar ju...

...gratulera vänner här så jag får såklart även gratta Johan på 28-årsdagen en dag sent! Ett och ett halvt år kvar till krisen, give or take... =)

Dagen före

Sista dagen som twenty-something är snart över! Usch och fy, imorgon är jag t r e t t i o alltså. Känn på den. Men ja, kanske det känns bättre när det väl är gjort.

Idag är också sista dagen som Joakim är på besök, han far hem imorgon lunch. Det har varit väldigt kul att ha honom här, vi har turistat som galningar nästan. Och det är faktiskt inte tokigt. Det är mycket man inte ser och upplever när man är bofast i området. Idag har vi mest spatserat på stan en stund, lunchat med lillebror och bowlat med den samma (jag förlorade alla fyra omgångarna, djup besvikelse, de andra vann två var). Sen kollade Joakim och jag in havsbaden i Norrmjöle en sväng, mest för att se om det kunde stå sig mot västkusten. Kanske inte helt, men det var verkade inte alls fel. Speciellt inte Bettnesand. Men just idag var det med undantag för några få barn alldeles folktomt. Det har varit ganska kyliga vindar så nåt badväder har det inte riktigt varit.

Imorgon är planen att jag, Mattias, lillebror Tobias och lillasyster Bea ska ta färjan över till Holmön, fika och trivas lite där och sen fara tillbaka igen på eftermiddagen. Sen blir det antagligen middag på nån restaurang. Jag hade väl tänkt mig ett besök bara Mattias och jag, på nåt finare ställe, men det här blir nog bra det med. Ser fram emot det. Jag lovar att innan jag hinner tänka så är födelsedagen över och jag undrar vad som egentligen hände... Det brukar ju vara lite så.

Att komma tillbaka

På tal om drömmar så känns det nästan som en osann dröm att Fi faktiskt är på Almedalen, då jag inte kunnat läsa något i media alls som tyder på det. Men jag vet att en grupp hårt jobbande fior finns på plats, att Gudrun höll tal i tisdag (var det väl?) och att vi kan följa allt i Samuels blogg.

Jag har varit ifrån Fi-arbetet länge nu, och det har ju haft sina skäl. Till en början kändes det lite jobbigt, jag fick allt mindre koll och kände mig ganska splittrad. Nu har jag snart vant mig vid det nästan, även om det dåliga samvetet finns kvar såklart. Men jag ska komma igen, och det är dags att göra det nu snart, känns det som. I februari hålls ordinarie kongress och tills dess har jag min styrelseplats som jag måste förvalta. Det har hänt en del sedan extrakongressen i maj så det är bara att gå igenom alla mejl och protokoll och ta tag i saker igen.

Samtidigt har det nog varit nödvändigt att vara borta ett tag. Det har varit en jobbig period och saker som tidigare kändes viktiga blev plötsligt inte det längre. Saker har som omformulerats för mig och jag har haft svårt att känna det fulla engagemanget. Jag har varit för trött, helt enkelt. Fortfarande finns mycket av det kvar i bakhuvudet, men det är väl dags att skärpa till sig nu kanske.

Jag tänker dock låta mig själv ha min semester när den väl kommer, den är ju ganska kort i år. Men den ser jag fram emot. Inte så många jobbnätter kvar nu. Natten till den 26 är första semesternatten, det ska bli väldigt skönt. Och mitt enda egentliga mål på semestern är att fira min 30-årsdag, banne mig. Sen är det gjort!