Så det är det som skapar medelålderskrisen?

Ny vecka, nya tag, heter det ju. Förra veckan var lite upp och ner. Jag hade del ett i min försenade 40-årskontroll till veckan och förvånades över vad det gjorde med mina funderingar. Möjligen hade jag förväntat mig lite hälso- och eller åldersångest, men den uteblev faktiskt. Inte ens viktångesten gjorde så stor affär av sig själv, vilket var skönt.

Nej istället var det frågorna i det tjocka frågeformuläret jag fick att fylla i under tiden jag gjorde sockerbelastningen som fick tankarna att vandra. Jag hade inte förväntat mig de frågorna riktigt. "Hur många, bortsett din närmaste familj, känner sig som hemma hos dig?" Eh...ingen? "Hur många personer samtalar du med utan att tänka dig för vad du säger?" Eh...ingen? Inte om jag ska hårddra det i vart fall. Klart jag kan få ur mig ogenomtänkta saker ibland, men inte så att jag inte tänker på vem jag pratar med, tex. "Hur lång tid under de senaste 14 dagarna har du känt dig lycklig?" "Eller lugn och harmonisk?" Alltså jag vet verkligen inte. Definiera lycklig?

Resultatet blev att jag gick därifrån med funderingar om lycka och om jag särskilt udda och egensinnig. Inte bara introvert, vilket jag lärt mig att jag är, utan tokigt för mig själv? Hur är alla andra?

Bortsett det så hade jag ett väldigt bra blodsockervärde, både före och efter belastningen. Och när lite stress fått lägga sig ville undertrycket bli lika bra som övertrycket. Skönt så. Nästa vecka ska jag på återbesök och då är det frågorna som står i fokus, plus lite fler blodprover som jag ska få svar på. Jag hoppas att det blir en mer positiv upplevelse.

Vad ska du bli när du blir stor?

Har jobbat hemma idag. Superskönt. Fått reda mig själv med en nästan tyst telefon (provade tom att ringa mig själv då det kändes väl tyst en stund) och kunnat beta av en massa administration. Började jobba direkt då M for till jobbet vid 6.40 så jag kunde sluta lite tidigare dessutom. Så klockan är bara 17 och jag är redan hemma med en tvätt igång, disken handdiskad (vitvara nummer två som gick sönder på en månad) och jag har förberett lite inför middagen ikväll. Lyxigt!

Är inne i en period då jag funderar en hel del på "vad jag ska bli när jag blir stor". Vad uppskattar jag respektive uppskattar jag inte i mitt jobb? Vad är drömscenariot? Vad för människor vill jag jobba med? Vad för chef behöver/vill jag ha? Behöver jag en chef? Vad i jobbet får/skulle få mig att känna mig bra/duktig/nyttig? Osv. Det är då inte så enkelt som det låter.

Ska försöka grotta ner mig i lite inspiration i bok-, tidnings-, pod- och/eller Ted Talk-form kanske.

Stormar ute och inne

Nån form av snöstorm dånar utanför fönstret (mer storm än snö dock) och jag undrar hur mycket av byggmaterial och annat som ligger där det ska imorgon bitti. Huset är svalt och kattorna verkar inte visa nån större lust att gå ut. Snarare så vill de hålla sig nära och tittar nästan ängsligt mot fönstren när vinden drar tag.

Jag 'skrev' en lång text i mitt huvud på väg till jobbet imorse, men så länge det inte finns en "rec"-funktion för tankar (skapa någon?) så återstod bara fragment när jag väl kom hem och hade tid att sätta mig ner. Säkert lika bra i och för sig, men man vet ju aldrig, på papper kommer det oavsett inte. Men lusten att skriva har successivt kommit tillbaka men formen finns inte riktigt. Jag vet inte vart jag ska göra av det jag har i huvudet. Och just nu snurrar det på ganska bra. Jag tänker bakåt och framåt, mycket inåt och funderar över värderingar och möjligheter. Som säkert bekant kommer det i cykler för min del, grubblandet. Inte nödvändigtvis något dåligt, men det underlättar om det finns lite extra egentid.

Jag är något slags mänsklig lackmuspapper för dålig stämning och blir i vanlig ordning både obekväm, splittrad och lite inåtvänd när det gungar runt omkring mig, oavsett om jag är inblandad personligen eller inte. Den lite övervuxna 11-åringen som låste in småsyskonen i ett av sovrummen och hittade sätt att roa dem medan det stormade i andra delar av huset finns fortfarande kvar men tar sig kanske lite andra uttryck idag. Fortfarande är jag den som försöker se saker nyktert och ger förnuftiga råd till vänner och familj men är kanske inte den man ber om support hos inför ett vågat äventyr då risken finns att det förnuftiga åter tar överhand, och det är ju faktiskt inte jätteäventyrligt. Idag drog jag mig av någon anledning plötsligt till minnes hur jag i ungefär nämnda ålder efter liknande syskoninlåsning greppade telefonen, slog 90000 på rullskivan på telefonen, gav en kort men saklig redogörelse för vad som skett (troligtvis även en instruktion om vad jag ansåg skulle göras av den i andra änden, men det minns jag i så fall inte) och sen avslutade med ett "nu har jag inte tid att prata med dig längre". Jag kan faktiskt le lite åt minnet. Ansvarstagande Sara med kontroll på läget...

Ibland en bra sak, ibland inte. Inte alltid lika bra för mig som för andra kanske. Men ja, ni ser ju hur det snurrar? Det är då ingen fara med mig, låt det snurra. Det passerar, det gör det alltid. Precis som stormen utanför fönstret.

Cirkelresonemang, sort of

Jag har för övrigt fortsatt vara lite dålig på att blogga. Jag kan säga att jag är ännu sämre på att läsa andras just nu. Men det lär gå över. En bra sak med det är att jag inser vad jag faktiskt saknar, vad jag vill läsa och vad jag skulle kunna byta ut mot något annat. 

Annars, ja, huvudet har varit lite i grubblarläge under helgen. Det händer lite grejer som berör mig men jag har verkligen försökt att inte tänka så mycket på det förrän jag faktiskt vet vad det är jag har att grubbla över. Kryptiskt, ja dessvärre, men det måste vara så lite till. Redan imorgon vet jag kanske mer. Jag gillar att pushas, att utmanas men samtidigt är det så otroligt viktigt för mig att inte misslyckas och jag är inte bra på halvmessyrer. Så ja, men inte gå händelserna i förväg var det ja...

Men höst, vinter och inte minst jul är tider som skapar grubblarlägen rent generellt för min del. Jag älskar hösten och delvis vintern trots det, eller kanske delvis även på grund av det, men lagom är som bekant bäst. I år känns det ändå som att jag gått in med ett ovanligt lugn i det hela. Jag känner mig ständigt efter och som att jag inte hinner med allt jag tänker att jag ska, borde och vill göra. På tal om halvmessyrer... Å andra sidan ser jag fram emot en hel veckas ledighet kring jul, för kanske första gången sedan jag vet inte när. Och med riktigt softa julplaner som känns bekväma och okomplicerade. Förhoppningen om en 7-dagars långhelg med mycket film, tv-serier, en del läsande, spelande och bara få chans att umgås ostressat med familj och vänner. Lyx 'in a box'.

Det är inte bara ute saker ändrar karaktär om hösten...

Känner mig svårformulerad idag. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller kanske snarare vad jag ska dela med mig av. Som vanligt vid höstens intåg hamnar jag i en period där jag finns mycket i mitt egna huvud. Mycket funderingar, farhågor, önskningar osv som kommer upp till ytan. Jag vill sätta ord på det men samtidigt blir jag ibland begränsad i hur det kan komma att läsas, tolkas eller användas. Eller av vilka. Så jag funderar vidare och konstaterar som vanligt att det där med livscoach ofta vore väldigt bra. Eller den där riktigt nära bff:en som fanns för snart många år sen. Det kan jag faktiskt sakna ibland. Den där riktigt riktigt nära relationen utanför 'den andra relationen'. Är det någon relation jag skulle vårdat bättre så är det den. Men ibland blir det som det blir ändå.

Slutsnurrat, det här blir bara knepigt. Knep-Sara. Suck.

Jag vill reklamera en mänsklig egenskap

Det här med spänningshuvudvärk är ju en riktigt dålig grej. Jag har haft skallebang i någon utsträckning varje dag nu sen i måndags. Med tillhörande ryggont, trötthet och humöret en bit under toppen. Det har varierat lite varje dag i styrka, i förrgår hade jag så ont att tårarna brände (men det gör bara saken värre att böla över det), idag känns det mer diffust och egentligen mest i tänderna, käkarna och ländryggen.

Jag antar att det är något som pyr i grubbelhörnan, kanske flera saker. Eller ja, jag vet att det är så. Det är väl det där med hösten och längtan efter förändring som gör en del av det. Och att jag har ett par saker som jag verkligen verkligen borde ta tag i och göra men som känns jobbiga, skrämmande och där risken för misslyckande är överhängande.

Det är en riktigt dålig grej det här med att man kan vänja sig och hitta trygghet i saker man inte trivs med. Riktigt dålig grej.

Filosofiska rummet

Dagens insikt är på intet sätt en ny sådan. Jag jag tror att jag kommit fram till den (och fått den påtalad för mig dessutom) sisådär 483 gånger vid det här laget. Insikten går ut på att jag inte är övermänsklig på något vis när det kommer till påverkan på andra människor. Jag är inte alltid orsak till att andra är ledsna, arga, besvikna, konstiga, plötsligt tystlåtna, knäppa, inte tycker att jag är bäst i världen osv. Jag kan inte bestämma att andra ska tycka om mig och det finns bara så mycket jag kan göra för att påverka det. Att ständigt bära på oro över om jag gjort, sagt, skrivit, tyckt eller agerat på något sätt som fått andra att reagera på ett negativt sätt är mer än dumt. Jag måste börja förvänta mig mer av andra när det kommer till att berätta om saker är galna.

Att komma till insikt är dock inte samma sak som att börja leva annorlunda.

Dagens andra insikt är att jag behöver en ny ventil. Jag behöver börja skriva igen. Ärligt och för min egen skull (och möjligen också på ett slutet sätt så att jag inte behöver oroa mig för någon annans reaktion enligt principen ovan). Den insikten är något mindre svår att komma igång att praktisera, men inte lättsam.

Varför leva i nuet? Sicket påhitt!

Jobbångesten har annars kommit för att stanna, som det verkar. Mina andra framtidsidéer är fortfarande under utveckling, jag har hoppet uppe så att säga, även om det kanske inte ser tokljust ut. Men det är mycket sånt som pågår i mitt huvud just nu; grubblande om framtiden. Antagligen är det därför som den där riktiga semesterkänslan aldrig riktigt landat i mitt medvetande.

Det finns en liten del (ca 8%) av den här 32-åriga tjejen som skulle vilja magasinera in alla halvviktiga prylar, packa ner det allra viktigaste, säga upp sig och med slutlönen på fickan fly till ett annat land och bara se vad som händer. Kontrollfreaket (resterande 92%) får dock spader av blotta tanken och krampar ihop käklederna lite extra så att den galna delen av Sara vet vem som bestämmer. Så det händer inte. Men det kanske är friskt att dagdrömma lite?

Dessutom

Och jag lyckades nästan med mitt uppsatta mål att stanna utanför mitt eget huvud hela kvällen. Inte riktigt, men nästan. En utekväll med världens bästa Ume-tjejer var väldigt mycket vad jag behövde.

Jag stannar i klurandet ett tag till

Jag har hamnat i nån klurande läge så jag tror att jag för tillfället befinner mig ganska mycket i mig själv. Bra och dåligt, men oavsett så tenderar det att bli färre blogginlägg.

Jag har haft sjukt dålig fart idag och det plågar mig, men så fick jag ett smart råd via twitter som jag nog tänker anamma: "Man dröjer i stoppet och funderar en vända till, istället för att försöka rusa iväg igen på en gång. Kanske?". Så det tänker jag göra. Jag försöker vara lite här och tillåta mig bo i huvudet en stund till, helt enkelt. Inte skynda vidare och lägga grubblerier på hög bakom mig, det är nog dumt.

På hjärnfronten intet nytt

Funderar än en gång över om jag ska a) försöka rusta upp min lägenhet lite, åtminstone med nya tapeter för att få den lite trivsammare, b) leta ny lägenhet i alt utanför stan eller c) avvakta vad framtiden har att ge. Det senare är inte resultatet av nån slags lathet utan snarare för att det känns osäkert att skaffa nytt när jag samtidigt söker jobb ganska intensivt för tillfället. Och då inte bara här i stan. Nu har ju inte det gett så stor utdelning hittills men tydligen bär jag på hoppet att nån ska inse min storhet när jag minst anar det :)

Samtidigt är jag lite less på att hela tiden leva efter nån slags "wait and see"-plan. Under tiden går livet förbi mig, känns det som. Det finns så mycket jag skulle vilja göra men jag trillar tillbaka på känslan av att jag bör invänta ett bättre jobb som möjliggör lite mer vardagsrutin och som ger en större ekonomisk trygghet. Men tänk om jag kommer att fortsätta nattvandra i korridorerna på jobbet tills jag är 45? (Här hade jag tänkt lägga till "och dör i nån form av cancer jag ådragit mig", men jag skippar det va?)

Yes, jobbhelg ger inte bara eftersläntrande seghet utan även grubblerier. Yeay!

Trist tisdag

Jag hade hoppats att det skulle vara fint väder ute igen. Så att jag kunde ta långpromenad och göra lite ärenden på stan. Men det regnar. Sånt där fint regn. Men tillsammans med den gråa himlen och de gråsvarta snöhögarna som fortfarande omgärdar huset känns det väldigt trist. Jag är på lite lågt humör, vilket i och för sig känns passande för vädret. Tänk så mycket grubblande som ryms i ett sånt här rödblont huvud ändå.

Everybody's changing

Dagens grubbleri rör en eventuell flytt. De som känner mig sen länge tillbaka vet att det är en företeelse som inte händer så sällan i mitt liv. Jag är uppfostrad till att bli rastlös, så att säga. Nu har jag bott i min lägenhet i typ 16 månader så det kanske är dags att ta upp funderingen igen. Eller egentligen är det väl så att jag kommit fram till att jag inte trivs så bra i den trots allt.

Dagens borde-frågor är som följer:

1) Borde jag byta (som om det vore det enklaste i den här staden) lägenhet i Umeå och då försöka få en som inte ligger på bottenvåningen (less på att leka skyltfönster), inte har plastig 70-talsinredning, inte har fula tapeter med oförståelig text på i alla rum (som ingen inredning i världen rår på), men som ändå ligger bra till i stan och som gärna har lägre hyra?

2) Borde jag försöka hyra ett litet minihus strax utanför stan (inte särskilt enkelt det heller) som ger mig möjligheten att läsa tidning på trappen, kunna släppa ut mina uttråkade kattor igen (och bota just det dåliga samvetet iaf) men ändå inte bli ekonomiskt ruinerad eller bli alldeles för isolerad?

3) Borde jag göra en satsning på allvar och försöka få jobb i typ Sthlm (el möjligen nån annan stad söderut, men jag vill helst inte flytta nånstans där jag inte känner potentiella umgängesmänniskor), ta mitt pack och mina kattor under armen och helt enkelt överge ljuva Västerbotten, (med alla människor och annat som finns mig nära här) åtminstone för ett par år?

4) Borde jag gömma mig i ett kloster ett år eller så och fundera ut vad jag egentligen vill göra med mitt tråkiga thirty-something-liv? (Vet inte om kattorna är villiga att bli klosterkattor bara...)

Vad gäller alt 1 och 2 så innehåller de även en massa andra grubblerier om möjliga studievägar för att ha möjlighet till en större eller annorlundare jobbmarknad. Men inte heller där vet jag vad jag borde satsa på. Journalistik? Projekt- och ledarskapskurser? Nån praktisk ky-utbildning? Vad jag än väljer måste det nästan vara möjligt att läsa bredvid jobbet utan ersättning. Det får bli morgondagens borde-frågor kanske...

Scrubs-quote: "...my depressing life in 15 seconds!"

Men vad film jag kommer att ha sett!

Får väl ändå säga att jag kanske inte är supertaggad att gå på jobbet ikväll och sen jobba 30 timmar natt i helgen. Extra trist känns det att konstatera att mina senast inskickade jobbansökningar inte heller ledde till något. Jag borde ha hört nåt vid det här laget, känns det som. Det här, plus känslan av att "alla andras" liv bara går på framåt i marschfart medan mitt bara står stilla i en lerpöl, funderande över vilken väg jag ska ta ur den, om jag ska simma eller vada, framåt eller bakåt (dålig liknelse, men whatever) skapar nu tillsammans en stor del av mitt grubblande för tillfället.

Det känns som att jag hux flux (är ju ett uttryck man sällan använder...) kommer att vara 40 år, fortfarande sittande i min halvsunkiga lägenhet med 16-18-åriga surkatter, jobba på samma jobb där jag lär upp femton år yngre människor som swoschat in med högre ingångslön än jag lyckats komma upp i efter femton år där. Privat kommer min obeslutsamhet ha lett till att allt fallit mig ur händerna istället och jag är "tanten" som minns alla syskons och kompisars barns födelsedagar och stickar strumpor som ingen vill ha som ångestdämpande självterapi. Typ så går det runt i mitt huvud just nu...

Är det den där sablans 30-årskrisen som kommer ifatt igen? Trodde jag hade skakat den av mig för gott.

Om det här med tankeläsning

Ibland inträffar underliga saker. Idag har jag fortsatt min grubbelperiod och flera gånger snuddat vid tanken att det kanske är dags att röra på sig igen; "vad har jag eg som binder mig här?". Ja, ni vet. Just denna dag ringer Anna på kvällen och säger att hon tycker att vi gör för lite saker, speciellt med tanke på hur nära stan vi bor. Underbara Anna, vilken tajming.

Kopplingen mellan dessa två saker kom inte till mig förrän nu, en stund efter att hon ringt. Jag satt nämligen upptagen med de sista namnen i Fi-registret som skulle uppdateras (jag har säkert suttit 4 timmar med det idag) och försökte vara närvarande i telefon utan att tappa fokus på vart jag var. Men nu trillade myntet alltså ner.

Summa helg

Sitter på tåget hem nu. Inte mycket bloggande har det blivit i helgen. Men ibland kan det vara skönt också. Helgen har gått ganska fort trots allt. Igår blev inte så mycket gjort efter mötet; Joakim lagade väldigt god lasagne som lockade fram tröttheten i mig. Så jag sov en stund sen medan Joakim såg Hellboy 2 (en film som visst möttes lite blandat om jag förstod det rätt) och sen spenderade vi ganska mycket av kvällen framför WoW. Jag var ganska trött i huvudet och Joakim verkade inte vara så sugen på att bege sig ut i det sugiga Stockholmsvädret (dimma, småregn och superhalt) så den planerade biokvällen uteblev helt enkelt. (Jag tycks ha svårt att komma iväg på bio nuförtiden. Får väl göra ett nytt försök till veckan.)

Idag har vi haft utflyktsdag till IKEA i Kungens kurva. Ganska mycket folk, men det var helt okej. Hittade den där datorväskan som Mattias efterlyst ett tag. Han hade en sån innan men så gick dragkedjan i den sönder varpå han tog tillbaka den röda fina datorväskan jag lånat av honom. Så nej, det var kanske inte helt osjälviskt som jag köpte honom en ny idag. Å andra sidan hade jag kunnat köpa mig själv en ny, men jag vet inte riktigt vad jag vill ha helt enkelt.

Passade också på att köpa med mig ett nytt påslakanset. Jag har ganska få sådana, och egentligen bara ett jag verkligen gillar. Vi får hoppas att detta står upp mot mina krav, helt enkelt. Det är ju rätt dyrt att köpa sånt när man envisas med att ha megastort täcke, men det finns verkligen inget skönare.

I övrigt fanns det inte så mycket jag kunde handla som var hyfsat enkelt att få med sig hem. Kan säga att det är trångt nog ändå här i sovkupén för tre (som just nu bebos av tre för varandra okända tjejer i typ samma ålder med varsin laptop i knäet). Ska väl försöka komma till sängs på en stund iaf. Tåget är framme redan före sju och det skulle vara skönt att få lite sömn iaf. Det brukar ju bli lite sådär på de här tågen trots allt.

Lite tråkigt att lämna Stockholm så snart, men samtidigt ganska skönt att komma hem. De dubbla känslorna fortsätter alltså. Lite min grej just nu. Får snart erkänna mig övermästrad av en grubbelperiod som knackat på ett tag nu. Vi får väl se vad den leder till.

Hjärnspöken

Nej, inte har jag blivit sjuk men hängigt känns det. Vet inte vad som är fel. Känner mig lite märklig. Vaknade och kände mig nästan ledsen imorse, med huvudet fullt av gammalt skräp som jag tänkt varit färdigältat sedan länge. Vet inte, kanske är nån slags hormonell felsnurr, har dessutom känt mig konstant hungrig sen i tisdags, vilket har varit smått plågsamt att inte ge efter. Eller så är det det faktum att jag åter kommit på att det antagligen blir jul i år igen som barrikaderat sig i hjärnbarken. Hm, Sara behöver en promenad innan städandet tar vid, tror jag.