Nån form av snöstorm dånar utanför fönstret (mer storm än snö dock) och jag undrar hur mycket av byggmaterial och annat som ligger där det ska imorgon bitti. Huset är svalt och kattorna verkar inte visa nån större lust att gå ut. Snarare så vill de hålla sig nära och tittar nästan ängsligt mot fönstren när vinden drar tag.
Jag 'skrev' en lång text i mitt huvud på väg till jobbet imorse, men så länge det inte finns en "rec"-funktion för tankar (skapa någon?) så återstod bara fragment när jag väl kom hem och hade tid att sätta mig ner. Säkert lika bra i och för sig, men man vet ju aldrig, på papper kommer det oavsett inte. Men lusten att skriva har successivt kommit tillbaka men formen finns inte riktigt. Jag vet inte vart jag ska göra av det jag har i huvudet. Och just nu snurrar det på ganska bra. Jag tänker bakåt och framåt, mycket inåt och funderar över värderingar och möjligheter. Som säkert bekant kommer det i cykler för min del, grubblandet. Inte nödvändigtvis något dåligt, men det underlättar om det finns lite extra egentid.
Jag är något slags mänsklig lackmuspapper för dålig stämning och blir i vanlig ordning både obekväm, splittrad och lite inåtvänd när det gungar runt omkring mig, oavsett om jag är inblandad personligen eller inte. Den lite övervuxna 11-åringen som låste in småsyskonen i ett av sovrummen och hittade sätt att roa dem medan det stormade i andra delar av huset finns fortfarande kvar men tar sig kanske lite andra uttryck idag. Fortfarande är jag den som försöker se saker nyktert och ger förnuftiga råd till vänner och familj men är kanske inte den man ber om support hos inför ett vågat äventyr då risken finns att det förnuftiga åter tar överhand, och det är ju faktiskt inte jätteäventyrligt. Idag drog jag mig av någon anledning plötsligt till minnes hur jag i ungefär nämnda ålder efter liknande syskoninlåsning greppade telefonen, slog 90000 på rullskivan på telefonen, gav en kort men saklig redogörelse för vad som skett (troligtvis även en instruktion om vad jag ansåg skulle göras av den i andra änden, men det minns jag i så fall inte) och sen avslutade med ett "nu har jag inte tid att prata med dig längre". Jag kan faktiskt le lite åt minnet. Ansvarstagande Sara med kontroll på läget...
Ibland en bra sak, ibland inte. Inte alltid lika bra för mig som för andra kanske. Men ja, ni ser ju hur det snurrar? Det är då ingen fara med mig, låt det snurra. Det passerar, det gör det alltid. Precis som stormen utanför fönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar