Så har vi då stött på vårt första "gå-bort-problem" som följd av diabetesen. Vi hade nog inte någon av oss riktigt tänkt på det, förrän M sa åt mig att göra mig i ordning eftersom vi skulle behöva åka till hans syster på kalas för systersonen senast kl 17. "Hur blir det då med insulinet halv sju?" Tystnad. Just det.
Det gick inte att komma sent och att ta det vid ett annat tillfälle verkade inte heller vara en lösning så M är på väg själv dit. Lite tråkigt, tycker förstås jag som handlat presenten och sett fram emot att träffa hans systers familj igen, det var nämligen ett tag sedan sist nu. Men jag skulle å andra sidan offra vilket kalas som helst för att svartsvansen ska få må bra. Så är det bara.
Kalas får det bli en annan gång. Sicken tur då att det fortfarande finns städuppgifter kvar hemma åt mig så att jag inte blir uttråkad medan M är iväg och roar sig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar