Busy week

Alltså tröttheten! Jag vet inte om det var en tröst att i princip hela kontoret var ungefär lika trötta och sega idag. Ett större antal av oss på kontoret deltog i varierande fart i Blodomloppet igår, men jag har ju svårt att tro att det skulle vara orsaken. Jag och ett par andra idag dödströtta kollegor gick till exempel 5 km runt, och det hör inte till ovanligheterna för någon utav oss och borde inte ha knockat oss.

Glad jobbtrio!

De här gräsänka-dagarna jag haft sedan M åkte till Irland med jobbet på konferens i måndags har inte riktigt spenderats som jag hoppats. Jag hade tänkt städa, se film, pyssla i trädgården och ta någon tidig eftermiddag och bara vara hemma och softa med katterna. Istället har jag mest bara jobbat, jobbat, jobbat (problemen har som kommit och gått hela veckan) och så varit trött. Och gått blodomloppet, ett väldigt trångt och varmt sådant.

Ja, och så hade jag en rätt märklig intervjuupplevelse. Inte av den jättebraiga sorten heller. Men jag blev en erfarenhet visare och fick mer tydlig riktning kring vad jag vill.

Uppåt, nedåt, framåt, bakåt

Jag hade min första "tjockis-träff" med distriktssköterskan igår. Det finns säkert ett bättre (snällare) namn på det men just nu går det under det. Vet inte om jag skrev om det, men de här träffarna var väl det som min 40-årskontroll resulterade i som mest. Det var den udden av den tänkta hälsostjärnan som var lite missbildad. Jag erbjöds stöd i form av träffar och jag tänkte att det var en chans.

Jag gick inte dit med lätthet ska jag säga. Men min kollega pushade på hela veckan och försökte peppa mig, trots att jag kände att resultaten helt uteblivit. Det gick bra till en början i april; jag tappade ganska snabbt ett kilo men så kom påsken och vi hade godis hemma som jag plötsligt bara inte kunde låta bli (eller kasta bort). Upp igen till startvikten och sen hände absolut ingenting. Det trots att jag hämtade och började använda appen Lifesum innan påsken ens var över. Jag har följt den så gott det går (vissa saker är svåra att regga helt enkelt, hembakat fika på jobbet tex), jag har dessutom nått mitt rörelsemål i apple health (via klockan), så pass bra att den föreslagit en ökning av målet två veckor i rad. Jag har promenerat och promenerat och promenerat. Både på gåbandet hemma för att få lite mer tempoträning men också på dagarna mellan möten i olika delar av stan. Jag har stått över fika, jag har gjort bra matlådor, börjat äta frukost nästan varje dag, ätit körsbärstomater och bananer till mellanmål, druckit vatten, inte fallit för suget på kvällarna osv.

Så trots en vikt som vägrat röra sig så motstod jag viljan att ställa in eller skjuta upp mötet och gick dit. Det kändes som ett första straff att behöva slänga upp 200:- i receptionen. Till min ökade skamkänsla fanns där inte bara den dsk som jag träffat sist utan hon hade dessutom en till synes vältränad och alert inskolning med sig under träffen. Great.

Jag trodde hon skulle nöja sig med min hemmavägning från morgonen (så jag åt frukost "som vanligt" innan jag for), men hon ville verkligen att jag skulle stå på hennes våg för att få en riktig jämförelse från sist. Minus 0,2 kg. Sen kom måttbandet fram och jag måste säga att jag inte trodde henne när hon hävdade att jag tappat 4 cm i midjemått. Jag tror fortfarande att hon mätte tokigt men hon insisterade på att det var rätt.

Jag fokuserade förstås på den uteblivna viktminskningen men hon på måttet och sen följde samtal om att vara lite snällare med mig själv. Inskolningen tyckte att jag skulle fira min måttminskning. Vi pratade om min höft som smärtat i flera veckor, att slänga med bättre skor i väskan till jobbet, om tröskeln som plötsligt blivit till att gå tillbaka till att simträna och så bokade vi en ny träff. Jag vet inte om det kommer ha en effekt men samtidigt kanske det inte skadar. Att någon har lite koll på mig, att jag får någon att "redovisa framgångar" för.

Jag tänkte även försöka följa det här:

Vikt: -0,2kg
Midja: -4cm
Framgångar: Frukost 80% av dagarna, klarade rörelsemål
Bakslag: Ont i höften
 

Målinriktad igen

Förra veckan utmanade M mig via aktivitetsappen till våra klockor med en motionsutmaning. Idiotiskt att anta en utmaning från en medlem i en väldigt tävlingsinriktad familj, men det kallas ju inte utmaning för att det är enkelt? Att jag inte skulle vinna hade jag väl koll på, men bortsett det så var det en riktigt bra vecka för min del, mycket faktiskt tack vare vår lilla tävling.

Jag blev manad att promenera mellan möten även vid sämre väder och varje kväll turades vi om att gå på bandet i vardagsrummet. Vissa dagar fick jag faktiskt ihop fler poäng, men i slutet vann han just så pass som det behövdes.

Jag passade på, smart nog, att starta om mitt matt-koll-program (viktklubb) i mobilen också och försöka kombinera dem och därmed ge mig själv en bra start. Och det funkade riktigt bra! Jag vägde in mig i måndags och i fredags morse, fyra dagar senare, tjyvvägde jag mig av nyfikenhet och kunde se att jag lyckats tappa 1,7 kg i vikt. Bra start! Nu har vi varit iväg i helgen och jag har inte hållit kosten helt bra (men ändå tänkt på vad jag valt osv) så invägningen imorgon kanske inte blir lika lyckosam, men bara vetskapen om att jag varit där har gett mig blodad tand.

Imorgon startar vi en ny tävlingsrunda!

På gång!

Heja mig, jag har kommit igång med gåbandet om kvällarna igen! Jag hoppas det är en trend som håller i sig, det är tredje kvällen på rad nu i vart fall. Ikväll var det ganska tungt men jag gick något lite långsammare än vanligt bara och höll ut i minimitiden på en halvtimme. Allt är bättre än inget.

Jag har inte riktigt koll på när M landar imorgon men skulle det vara lite senare än rimligt att jobba en fredag så har jag packat badväskan också. Vi får väl se. 

Jag ska låta det här hålla i lite sen blir det än bättre koll på kosten också. Satan om jag inte ska komma ner i ett bättre trivselläge igen. Det gäller bara att se bortom känslan av gigantiskt misslyckande. Och hålla mig från allt vad speglar heter (dålig snabbtur på stan idag...).

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

Fail

Okej idag får jag helt klart underkänt efter mitt löfte igår om att ta tag i saker igen. Jag kom inte alls iväg till simhallen idag som jag hade lovat mig själv. Planen att åka tidigt på morgonen ändrades till plan att gå tidigt på eftermiddagen men så började telefonen ringa på kontoret med bekymmer såväl som lösningar och plötsligt så hade arbetsdagen i stort sett gått. Irriterande faktiskt.

Imorgon hinner jag inte, såvida jag inte kommer iväg väldigt tidigt på morgonen. Men då måste jag parkera i stan hela dagen (dvs dyrt) eftersom jag sen har utbildning på Folkets Hus med jobbet och därefter ska träffa U & A för middag. Så nja, jag får nog satsa på torsdag istället. Och fredag.

Kom igen nu, slö-Sara!

Återgå

Åh trögmåndag! Det gick som segt idag, men jag lyckades ändå ha ett strukturerat personalmöte med en av mina arbetsgrupper i eftermiddags. Mina tre möten imorgon bokade av sig själva ett efter ett under dagen och jag borde kanske ha sett till att ha samlat ihop saker möjliga att jobba med hemifrån och sen gjort det imorgon istället, men det blev inte så. Jag hade tänkt simma efter jobbet idag men trög-/tröttheten gjorde att jag bangade ur och tänkte att jag skulle kunna försöka åka före jobbet imorgon istället och för att inte vara alldeles urspårad så tänkte jag försöka hålla den planen även om jag inte har några möten att passa.

Det kanske är en god idé att börja simma före jobbet istället efter. Åtminstone då jag inte får med mig Lil'sis (som har bekymmer med en ond handled) eftersom jag då har en ökad tendens att hoppa över det och åka hem istället. De mornar som det finns gott om banor i hallen för motionsim och som som jag inte har tidiga morgonmöten på åtminstone. 

Jag måste ju få styr på den här kroppen igen och inte låta saker sakta återgå igen. Min rygg mår så tydligt bra av att simma och jag mår bra av att vågen pekar nedåt och att jag känner mig lättare, piggare och rörligare. Jag måste påminna mig själv lite extra om det ett tag nu och återgå till att regga kalorierna igen. Jag vill ju det och jag behöver det.

Återgång

Så, då var jag hemma igen och sitter själv i sängen som tidigare söndagar. Ordningen återställd. Eller ensam är jag väl inte, just nu har jag inte mindre än tre av fem katter i sängen hos mig. Mycket spring i benen var det nu då jag kom hem på de tre "små". Och Smilla hade synpunkter på att jag lämnat henne hemma med "bara kattvakter". Men sen hon fått mat och kel och fått lyftas upp på klädskåpen i sovrummet, ett i taget (hon har ett kattbo, sk "sommarstuga" på varje skåp men till skillnad från de andra så kommer hon inte upp själv), så är hon ganska nöjd igen.

Tydligt visat Smilla-missnöje att jag inte varit hemma...

Jag följde med M ner till Sundsvall i fredags för att hjälpa honom pyssla lite i lägenheten. Vi skulle bl.a ha satt upp några nya hyllor som han köpt på ikea men typiskt nog verkade inte borrmaskinen vara där han trodde så det blev inget mer än att packa upp och börja mäta ut vart de skulle vara så fick vi ge oss. Men jag hjälpte honom rensa lite bland datasaker och gå igenom lite mer kläder som han nu till stor del blivit för smal för osv. Och så har vi sett film och serier. Mysigt.

Idag åkte vi åt varsitt håll med varsitt tåg. Han till söderut till Stockholm för utbildning och jag norrut till Umeå där jag blev hämtad och hemskjutsad av Lil'sis och J. Snällt och dessutom trevligt att slippa köra sista delen själv hem.

Försökte vara lite fyndig och se på "På spåret" när jag
åkte tåget idag men svt play ville inte riktigt 
vara med på den dåliga uppkopplingen. Det blev
film på Netflix istället. 

Nu är vi då åter i vardagen igen. Med ensamma kvällar i veckorna. Men det känns faktiskt helt okej. Det har ju gått bra de här två åren så det går bra framöver också. På sätt och vis längtar jag lite efter att återgå till mina egna ensam-hemma-rutiner igen. Jag ska dessutom försöka simma åtminstone två gånger kommande veckan och ställa upp gåbandet på nåt nytt bra ställe nu efter att jag möblerat om i vardagsrummet. Jag FÅR inte tappa bort de vanorna och rutinerna. De ska jag åter till.

Och även om det rusar vinter utanför fönstret med en massa vacker snö och kallblåst så går vi ju mot ljusare tider. Det känns ganska skönt det. Jag önskar mig några soliga vinterdagar till veckan, tack!

Blått är det nya röda

Jag fick ju ett väldigt fint armband till min apple watch av M i julklapp. Med magnetisk stängning vilket gör att armbandet kan ställas steglöst. Superbra då det är lätt att justera över dagen. Och helt nickelfritt så jag slipper kli. Jag hade ju från början tänkt ha några olika armband att byta emellan utifrån humör eller kanske tillfälle, men hittills har det inte blivit något mer än det vita som jag valde vid köpet. Det har blivit lite solkigt nu så klappen från M kom alldeles lägligt.

Jag har bytt den röda texten till blå också, jag vill ju inte se ut som att jag fortfarande är i jul-läge... Men själva layouten har jag som fastnat i lite. Det finns förstås en väldig massa olika att välja mellan, som i sin tur kan justeras i färg och snabb-appar, men den här har jag som fastnat för.

Idag har jag varit i farten en hel del så de tre ringarna är som synes nästan stängda alla. Det är nåt väldigt peppande med det, kanske det som är allra bäst med klockan. Att jag blir motiverad och liksom vill prestera, klå mig själv och fixa mina mål. Det funkar bra på mig, men jag har förstås dagar då det får vara.

Under jul och nyår har det varit lite många såna dagar. Men med start nästa vecka ska det bli återgång till rutinerna igen. Jag har faktiskt saknat dem lite. Och ryggen behöver uppenbarligen att jag återgår till bassängen igen. 

Jag blev f.ö förvånad över att inte vågen var mer obarmhärtig i morse. Ett kilo plus efter de här veckorna känns nästan väl snällt.

Tillbaka i pölen

Men mini-heja mig idag; jag har äntligen varit åter på simhallen igen och räknat vändor. Eller ja, det tappade jag bort rätt snart så apple watch fick göra jobbet åt mig. Men hursom så känns det som en liten vinst.

Igår funderade jag över om jag kunde känna igen det ryggonda och kom fram till att det var samma känsla av trötthet och ömhet som jag återkommande hade innan jag började äta bra och träna, dvs simma. Så slog det mig att det var fem veckor sedan jag var där. Jag tappade som bort simningen lite då. Till viss del byttes den ut mot badminton och stunder på gåbandet, men det blir ju inte riktigt samma sak för ryggen, när jag tänker efter. Kanske behöver min rygg den träningen för att stärkas och orka?

Så då bestämde jag att jag skulle skärpa till mig och återgå till det klordoftande livet. Sagt och gjort; idag simmade jag 924m (bassängen var delad pga simsällskapet och det som återstod var 22-meterslängder åt oss övriga dödliga). Och det kändes så bra i ryggen! Ända tills de sista minutrarna när jag plötsligt blev trött och kände hur jag säckade lite. Så då gav jag mig, tidigare än vad jag brukar men jag måste ju starta om lite.

Hoppas att det känns lika lyftande imorgon som idag. 

Stickigt

Planen var att ta en tur på bandet ikväll "som vanligt" efter middagen, men så blev jag sittande med en sovande kattunge i knäet och tänkte att det kunde vänta lite. När klockan så plötsligt slog 20 så kom jag på mig själv med att vara så trött att ögonlocken kändes blytunga. Jag tänkte att jag skulle piggna till då jag varit ute och ropat efter Alice på gården, men den kyliga luften hjälpte föga.

Så jag skippar motionen ikväll. Även om det känns surt. Men hela kroppen skriker efter sängen just nu.

Jag har vaknat hemskt tidigt hela veckan. Före 5. Jag brukade ju vakna just före 6 förut så jag skyller på den dumma klockomställningen. Före 6 var irriterande nog. Ibland somnade jag om och vaknade dödstrött när klockan ringde 20-30 minuter senare (så dålig idé att snooza, vem kom på det?). Ibland låg jag kvar, startade tv:n i väntan på nyheter och kelade katter som sakta vaknade till liv. Men före fem är bara idiotiskt. Speciellt då huvudet känns som att det inte alls kan tänka sig att somna om igen. 

Så i morse var jag på jobbet en timme före utsatt tid. Och då hann jag ändå med att riva ut halva garderoben i jakt på nåt att ha på mig. Hur svårt ska det vara att hitta en tröja som passar? Jag måste verkligen ta tag i att gå igenom den där garderoben och slänga/donera/sälja det som inte längre sitter bra. Det slutade med att jag tog på mig en vinröd stickad som satt oväntat bra och som jag inte kunde komma på varför jag inte använt på så länge.

I bilen på väg ut genom byn kom jag på svaret. Den sticks nämligen nåt så eländigt mycket. Så idag blev det "tema: självplågeri" på jobbet.

Det går framåt-nedåt, del 18

Jag är fortfarande lite orolig för att klämma fast nån nyfiken kattsvans under bandet, men M är nog mer orolig för att jag av nån anledning ska trilla av bandet bakåt och falla nedför trappen. Hur nu det skulle gå till... Sött att han oroar sig ändå, han nämner det så snart jag säger att jag ämnar träna på bandet. "Ställ den in mot rummet en bit." Fin-mannen min.

Men ingen mosad katt idag heller. Det var framme två stycken nyfikna ett par gånger men de for iväg då jag hyschade bort dem bäst jag kunde. Det blir lite mindre träningsfokus då jag måste ha koll bakom ryggen på de nyfikna, men det funkar. Jag har ställt bandet bättre till och ställt saker i vägen så att de inte ska kunna komma under det, men lite nervig blir jag ändå.

Jag är lite på gång igen, det får jag väl säga. Även om jag inte är lika duktig som då det gick som bäst. Jag har evigt svårt att ta mig till simhallen själv plötsligt och då Lil'sis är förkyld fortfarande så har jag inte tagit mig dit. Men jag promenerar raskt på bandet nästan varje dag som jag inte kommer iväg på annat i vart fall, alltid minst 30 minuter, men gärna längre. 

Och jag är ju fasligt nära mitt ursprungliga stora mål. Som både känns nesligt nära samtidigt som jag mentalt bestämt mig för att jag ska fortsätta några kilon till, ungefär sju till, vilket gör det där målet lite mindre viktigt, dumt nog kanske. 

Jag noterar inte allt jag äter riktigt lika notoriskt som tidigare men jag har inte lagt undan det heller.  Jag försöker hålla det bra de flesta vardagar åtminstone. Det känns bra att jag ändå lyckas ha rätt bra koll, utan appen. Jag kollar per automatik på förpackningar och i listor efter kaloriinnehåll och räknar i huvudet så att jag håller mig där jag ska. Det jag kanske avviker mest ifrån är jag lite lite oftare tackar jag till fika än tidigare. På gott och ont. Jag vill inte tappa bort "är det värt det?"-tanken för att undvika att slentrian-äta saker jag egentligen inte är så sugen på eller tycker särskilt mycket om. Det känns viktigt. Samtidigt vet jag att sånt där fika är lurigt; en chokladboll eller ännu hellre en s.k rawboll som känns mindre onyttig än tex en mindre bakelse eller liknande behöver inte alls vara det (åtminstone inte kalorinumerärt). Det har jag ju lärt mig. Annars tycker jag just fikabröd är svårt att uppskatta. Både i storlek och vad det kan generera för kalorinivå.

Jag fortsätter framåt-nedåt med andra ord och försöker allt jag kan att få med mig huvudet. Jag försöker prata om det, med M mest, för att "normalisera" eller vänja mig vid att se och tänka på saker på ett annat sätt. Identifiera mig på annat sätt. Det lär fortsätta vara svårt, troligen svårare än de kvarstående kilona.

Men ja, ifall ni undrade (...) om jag gett upp så är så inte fallet alltså. Still going!

Trångt på hemma-gymmet

Jag försöker komma tillbaka till min dagliga dos av "minst 30 minuters motion", vilket innebär att jag behöver röra på mig mellan träningspassen med simning och badminton. Jag har inte riktigt tordats ta fram gåbandet eftersom jag vet hur nyfikna de små svansarna är. Och jag hade rätt.

De vuxna katterna går som närmast en omväg omkring bandet när det är igång och pojkarna har hittills varit lite skräckblandat nyfikna. Men så har vi Nemi. Bus-Nemi. Inte-rädd-om-de-9-liven-Nemi.

Hon satt på armstödet till soffan och kikade länge när jag halvjoggade fram så jag tog upp mobilen och tänkte fota henne... Bilden ovan är en bråkdels sekund innan hon kastade sig ner på bandet och jag var så nära att trampa på henne men hann hoppa upp på sidorna med fötterna och rycka i säkerhetsbandet som stoppar maskinen. Hon klamrade sig fast vid fronten och rusade sen iväg.

Blev hon rädd och undvek bandet?

Nope. Idag när jag drog fram det var hon snabbt framme igen. Men hon höll faktiskt lite avstånd då jag väl startade igång det. Så kanske kanske hon lärde sig något ändå. Busfian. Helt tryggt att använda bandet känns det inte (trots mina fina klämma-katt-skydd som ni ser längst bak på bandet...), men jag får ha koll helt enkelt och vara snabb med att mota bort de närgångna. 

Som om fyra fina katter inte vore nog

Det blev en konstig första natt utan min gamla följeslagare Smilla. Jag saknade verkligen tiden då jag hade både henne och Rosa i sängen hos mig om kvällarna, Rosa som brukar säga till när det är dags att sova. Det kändes tomt utan dem. Jag vet inte om det var det som gjorde det men jag hade svårt att somna igår. Jag var trött men huvudet rusade. Försökte somna till gamla avsnitt av Kalla Fötter som gick på nån av Cmore-kanalerna, ett flertal i rad. Men jag fastnade som lite i dem, åtminstone av och till så det hjälpte inte riktigt. Det var länge sen jag kände sådär, som lite ångestkänsla, så som jag alltid alltid kände förr när jag skulle sova. Det var nog en tillfällig dipp.

Så ikväll ska jag göra en tidig kväll. Jag har bestämt att skippa försöka "stänga cirklarna" (dvs nå rörelsemålen) på klockan ikväll och låta det vara en riktig vilokväll. 

Jag har tvättat lite, packat träningsväska till imorgon och fixat matlådor. Så helt värdelös har jag inte varit. Imorgon väntar en mötesfylld dag. Det kan nog bli en ganska spännande dag.

Badmintonpremiär!

Och jo, vi testade spela badminton idag efter jobbet. Det gick bra och var jättekul. Men rätt jobbigt, vilket var bra. Vi måste få lite koll på regler och så, men vi spelade efter bästa förmåga och var ganska jämna faktiskt, vilket var lite extra kul. Så vi lär göra om det fler gånger. Jag tror tricket kan vara att spela lite tidigare på eftermiddagen om möjligt. Hallen var alldeles tom då vi kom men innan vi var klara så var hallen välbefolkad med rätt många unga föreningsmedlemmar men också med ett flertal till synes superduktiga motionärer. Men det är väl bara att låtsas att man hör hemma och köra på!

Bästa partnern!

Jag hann hänga en stund med Lil'sis idag efter att M farit. Det var henne jag hörde av mig till då det kändes ledsamt att ha vinkat av honom vid stationen. Fin-systern. Hon hade som tur var tid så vi for och införskaffade oss badmintonracketar och fjäderbollar inför vår nya motionsgren som vi hoppas kunna ta tag i nu i veckan.

Jag har slarvat alldeles för mycket med motionerandet veckan som gick. Tänk att det kostar så mycket att ens sparringpartner är hemma förkyld/sjuk. Så otroligt mycket svårare att ta sig iväg. Men nu är hon alltså frisk igen så då kör vi. Badminton och simning och kanske en eller annan powerwalk är planen. Nu måste jag speeda på det redan alldeles för mycket försenade viktdelmålet.

Hemmadag

Idag jobbade jag hemma igen, lugnt och skönt. Tills internet försvann i ett antal orter här i norr, tydligen. Jag kunde ta lite samtal och kolla ett dokument men sen bestämde jag mig för att flexa ut tidigt och ta med mig hela kattfamiljen ut i trädgården.

Jag målade klart knutbrädorna så nu är de redo att sättas upp så snart vi får tid. Om de torkar, vill säga. Det är väl egentligen snudd på för kallt för att slamfärg ska torka optimalt men de kan ju torka åtminstone till söndag så nog ska det gå bra.

Det är skojigt att se de tre nya svansarna vara ute på vift. Nyfikna och både orädda och rädda, det växlar väldigt snabbt. Och de äldre tittar på med både intresse och irritation, på nåt vis, men oftast håller de sig i närheten av varann. Grannens kattunge Marx kom också ut och busade. Jag bytte några ord med grannen Tomas som äger/servar Marx och han tyckte att våra kattungar var stora, så pass att han först inte uppfattade att de var ungar, inte fullvuxna. Ja, kanske är det så. Det skiljer ju inte så mycket i ålder (6 veckor) och de har väl olika gener osv. Våra är kanske lite yvigare i pälsen, efter sin långhåriga mamma.

Jag trotsade min envisa trötthet och tog mig iväg på en powerwalk på kvällen också, innan mörkret kom. Det går ju rätt fort nu, jag hinner knappt hem innan det skymmer. Och utan gatubelysning så lär jag inte ge mig ut då det blivit mörkt. Synd, för det är ju hemskt fint och ljuvlig luft så här års. Jag hoppas att M kan hjälpa mig få liv i motionsbandet som jag tog fram förra veckan men som inte vill fungera plötsligt. Förhoppningsvis är det väl damm nånstans bara, vi får slå våra kloka ihop i helgen och se om vi löser det.

Det går framåt-nedåt, del 17

Lil'sis var både upptagen och förkyld idag och jag kände mig ganska seg så jag hoppade över den tänkta simningen idag och for hem med sikte på att återinviga gåbandet igen nu när det börjar bli både mörkt och kallt (och jägartätt) ute. Det gick ju sådär.

Inte nog med att jag hade tre nyfikna småsvansar som verkade tro att bandet var en ny kattbädd, när jag väl lyft bort dem och börjat så stannade den och pep högt nästan direkt med ett felmeddelande blinkande. Testade att starta om ett par gånger men samma resultat. Typiskt.

Det får bli simning imorgon.

Jag har faktiskt inte tappat bort motionen och matpassningen. Inte helt. Jag lämnade appen därhän under semestern, plus nån vecka till, men därefter har jag faktiskt kommit igång ganska bra igen. Jag simmar igen 2-3 gånger/vecka och räknar kalorier minst 5-6 dagar i veckan. Promenaderna har det blivit mindre av däremot. Och det går inte så fort nedåt som jag hade hoppats men utöver de 1,2 kg som jag faktiskt gått upp under semestern så har jag gått ner ytterligare ett drygt kilo till. 1,5 kvar till det stora delmålet. Sen är planen att gå ner ca 7kg till.

Jag träffade en gammal kollega för nån vecka sen som utbrast direkt att jag gått ner mycket i vikt. Det var faktiskt väldigt roligt och en riktig ego-boost. Jag ser det nämligen fortfarande inte själv direkt. Vilket är lite konstigt eftersom jag i veckan letade fram och utan problem drog på mig ett par jeans som jag hade då jag träffade M för typ 14 år sedan. De var dock inte så snygga, eller snarare inte så bekväma i formen, så jag tror att jag nöjer mig med att ha haft dem en dag. Och jag köpte två blusar i förra veckan i storlek 40 som satt alldeles bra. Inte 46 längre utan 40 alltså. Win!

Jag skulle så gärna vilja köpa ett par nya, snygga jeans. Nånting annat än de flertal likadana svarta Dr Denim-låtsasjeans (jeggings/leggings?) i superstretch utan framfickor som jag sportar nästan varje dag. De är supersköna men jag har länge längtat efter ett par riktigt snygga blåjeans. Men jag vet inte om jag är där än, om jag skulle bli nöjd. Och kanske dumt om jag tänkt gå ner mer i vikt förstås.

Det var dagens kanske inte superintressanta rapport från förändringsfabriken :)

Det går framåt-nedåt, del 14

Snart är en riktigt fylld-till-bredden-vecka på jobbet över och det känns skönt, måste jag säga. Jag tror att jag är rätt redo för semester nu även om jag har en månad kvar lite drygt tills det blir verklighet. Det har varit en rätt hektisk vår så det är väl inte konstigt om jag och kollegorna är lite slitna. Idag vinkade jag "Trevlig semester!" till två kollegor som var först ut att gå på ledigt och snart följer fler. Förhoppningsvis väntar en lite lugnare sommarperiod strax. Bara en massa "bara" löser sig.

Den här veckan har jag passerat 14kg i viktnedgång och jag borde vara glad och nöjd, men i vanlig ordning tänker jag att "äh, det är ju inte så mycket egentligen, vänta bara tills jag når...". Vet inte varför jag gör så. Delvis kanske för att det inte syns så mycket. Jag vet inte. Eller så vill jag inte ge mig själv framgången. Det vore ju trist om det var så.

Men lite medvind i motionen just nu och maten trillar på som om det vore en riktig vana. Skönt att vara igång igen efter veckorna med hostandet. Jag var rädd att jag skulle tappa bort mig, jag vet hur skört nya vanor är, men jag tror att jag är uppe i sadeln igen. Ett litet "heja mig" kan jag ju förtjäna i vart fall.

Helgen

En riktigt trött och ganska dagavill Sara sitter framför tv:n trots att jag kanske borde lagt mig redan. Jag kikar på finalen av Biggest Loser, men direkt efter det blir det sängen.

Det känns som att det varit långhelg (igen) men det har det ju inte. Men då M tog semester igår för att hinna segla hem Nelly från sjösättningen så blev det lite snurrigt kanske då jag inte är van att ha honom hemma på vardagarna. Nu blev seglingen försenad pga dimma bl.a så han kom sig inte iväg igår eftermiddag som planerat. Istället klev vi upp tidigt och så lämnade jag av honom vid tågstationen strax efter fem i morse. Sen for jag på jobbet.

Årliga, obligatoriska avtäckningsbilden

Årliga, obligatoriska sjösättningsbilden

Det var rätt skönt att vara alldeles själv de där första nästan två timmarna innan administratörerna kom till jobbet. Jag poppade radio och knappade scheman för glatta livet. I eftermiddags, när klockan passerat 16 och jag varit på jobbet i dryga 11 timmar däremot, då började det bli lite mosigt i huvudet. Planen var simning idag men då Lil'sis fortfarande kände sig förkyld så tog vi en promenad runt Nydalasjön istället. Jag var trött och hade aldrig gått om inte hon peppat med mig, ska tilläggas.

Finaste seglaren!

Men det har varit en bra helg. Med sjösättning av båt, inhandlande av extremt rosa löparskor som jag tänkt "powerwalka" i (kanske blir det en övergång till löpning senare, men inte nu), mycket kattmys, en del kattbråk, ny mixerstav, middag på Pinchos och många efterlängtade kramar (det var en riktig sån vecka förra veckan, då saknaden var stor).

"Pink glow" -indeed! Inte min färg egentligen,
men de var klart bekvämast.

Det är bråda tider på jobbet (fortfarande) så jag ska försöka vara tidig imorgon också och hinna få till det sista före lönekörning. Vid det här laget brukar vi kunna andas ut lite mer men i år är det som att allt är lite förskjutet. Inte bara för mig utan för alla, skulle jag säga. Men allt brukar ordna sig. Bara att de där sent inkomna bekymren brukar vara de klurigaste att hitta bra lösningar på.

Jag avslutar väl inlägget med en av helgens sötöverdoser. De börjar bli stora ny, vildbattingarna. De gör sitt bästa att rymma från hagen, biter och drar i det mesta och klättrar där jag inte trodde de kunde klättra...