Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.

Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

Recensioner

Missat Guldbaggegalan?

Och jo, det har såklart inte gått mig förbi att den svenska filmgalan ägde rum igår och delade ut ett gäng guldbaggar till välförtjänta svenska filmprestationer. Men för det första vet den frekvent besökande att just svensk film är något av en 'blind spot' för min del; jag ser lite och står ut med ganska lite* (vilket gör att jag missar en massa bra antagligen). Jag hade dock gärna sett galan och försökt se de filmer som verkat intressanta om jag inte jobbat när den gick av stapeln. 

*Den dagen som majoriteten av svensk filmdialog inte låter som om den vore tagen från Dramatenscenen (det finns såklart undantag) kommer jag att bli snällare mot inhemsk film. Lovar.

Film 10/11: Fyra år till

Att vara partiledare för Sveriges största parti är uppenbarligen ganska tråkigt. Så tråkigt att när man trots partistorlek inte får lov att leda landet helt ledsnar på allt vad förhandlingar heter och överlåter det till sina närmaste medarbetare. Så är det i vart fall lite för David (Björn Kjellman), ledare för folkpartiet. Och politiken som sådan blir plötsligt än mindre intressant när han, bokstavligen, snubblar in i Martin (Eric Ericson), riksdagskandidat för socialdemokraterna. Den gifta David hamnar plötsligt i ett läge där han känner starkt intresse för en meningsmotståndare tillika homosexuell man. Är det tillåtet med kärlek över blockgränserna och vad skulle en gayromans betyda för Davids egna liv och karriär?

Fyra år till (2010) möttes av idel bra betyg av kritikerna men jag känner få som faktiskt sett den. Själv är jag som bekant ofta svårroad av svensk film men lockades ändå att se den, inte minst för att den regisseras av en intressant regissör, Tova Magnusson, som vi annars mest sett som en ganska bra skådespelerska. Tova är med i rollistan även här, hon spelar Davids fru och närmaste medarbetare, Fia. Regimässigt är filmen helt okej, det är även ett rätt snyggt foto, som ibland utmanar det vanliga svenska filmspråket lite.
Mitt problem är nog storyn och dialogen. Den är förvisso bra rent språkligt men ibland blir dialogen så konstlad att jag blir lite obekväm i soffan, inte minst i mötet med Davids föräldrar. Även de alldeles för många turerna i själva kärlekshistorien känns lite besvärliga, jag tappar intresset en bit in filmen.
Men skådespelet är helt okej, det är speciellt kul att se Eric Ericson igen (I was hooked on him redan i Storstad (1990), om ni minns den) och han ger mig ytterligare en anledning att spana in Irene Huss-serien. Kjellman gör ganska mycket samma roll som vi sett honom i förut men han gör det bra.
Jag velade en stund åt ett högre betyg men jag tycker nog ändå inte att historien håller, betyget blir godkänt; 2/5.

Guldbaggegalan, vad missade jag?

Guldbaggegalan gick som bekant igår men eftersom jag jobbade hann jag inte se något av det. Så tidigt på kvällen är det en hel del att göra så även om jag hade tv:n på i dagrummet fick jag bara några korta glimtar när jag svischade förbi. Jag såg dock att Pernilla August fick en bagge för bästa regi och det gladde mig mycket.

Jag har varken sett I rymden finns inga känslor eller Sebbe (båda finns på att-se-listan dock) men jag tycker nog att det var lite konstigt att den film vi skickade till Oscarakademin (men som idag alltså till slut inte blev nominerad) inte var den som enligt Guldbaggejuryn är 2010 års bästa svenska film. Som dock inte fick ett enda annat pris. Märkligt? Men vad vet jag.

Jag hoppas att galan finns att se på Play så att jag kan se ikapp den när jag blir ledig imorgon. Jag följde dock lite rapportering i efterhand via twitter och webtidningar, men det var få entusiastiska kommentarer, vilket fick mig att undra om det var en gala att se? Mest verkar det ha debatterats huruvida Petra Mede var ett bra (och roligt) val av värdinna eller inte.

Guldbaggebråket fortsätter

Bergström/Nutley-grejen jag bloggade om igår blev visst en tv-debatt (!) också. Och jag förstår fortfarande inte grejen. Det är lite Ranelid över Bergströms utbrott. Hon vill bestämma vad kritikerna ska tycka och tycks dessutom bara se ett ev underhållsvärde som riktmärke för en "bra film". Det kanske är därför det brister till att börja med?

Jag har absolut inget emot vare sig henne eller maken och har inget emot att de vill göra alla sina filmer tillsammans, men filmerna har aldrig varit min tekopp. Jag tycker de är för mycket av samma sak och att hennes skådespel upprepas i film efter film. Det kanske har ändrats de sista åren (jag har inte sett deras senaste produktioner) men det har inte riktigt låtit så.

SFI mobbar Colin Nutley?

Helena Bergström tycker att Svenska Filminstitutet mobbar hennes regisserande make Colin Nutley när han inte nomineras till Guldbaggar för sin senaste Änglagård -tredje gången gillt. Och jag funderade genast när jag läste det om Bergström glömt att Nutley återkommande är den som trots tveksamma projekt (som just en andra uppföljare till Änglagård) enkelt tycks inkassera pengar från nämnda SFI? Han fick väl 9 miljoner för det projektet, hur många andra filmskapare får det? Och det var, om jag minns rätt, inte heller första gången. Många är de som får skaffa pengar på egen hand.

Hon tycks också glömma att publiksiffror långt ifrån alltid faktiskt måste ha med kvalitet att göra. Jag är säker på att Scream- och Saw-filmernas sjuttioelva uppföljare har haft hyfsat stor publik, men det betyder inte per automatik att det är högkvalitativa filmproduktioner som förtjänar utmärkelser. Det finns olika anledningar till att man uppskattar eller ser en film, är inte instiftandet av Biopublikens pris instiftat med anledning av detta tex?

Och jag tror, till sist, att Bergströms utbrott kommer att ha en något motsatt effekt än önskat.

Edit: Ser att expressens Jonas Holmberg är inne på lite samma spår.
Edit 2: Även Hynek Pallas kommenterar utspelet med liknande, nyktra resonemang.

Svenskt på BAFTA

Det är galornas tid och idag släpptes nomineringarna till det brittiska filmpriset BAFTA. De har lite annorlunda kategorier i jämförelse med t.ex Oscar eller det svenska Guldbaggepriset.

Bland nomineringarna finns det dock få överraskningar; bästa film är i mångt och mycket samma som var nominerade till Golden Globe och de som väntas bli nominerade till Oscar inom kort. Men bland de nominerade för bästa kvinnliga huvudroll hittar vi ingen mindre än Noomi Rapace för Män som hatar kvinnor (The Girl with the Dragon Tattoo på engelska). Riktigt häftigt!

Män som hatar kvinnor är även nominerad till pris för bästa manus efter förlaga (Heisterberg/Arcel) samt för bästa utländska film. Hur stor chans filmen har är lite svårt att uttala sig om, det är bra filmer den konkurrerar med och Rapace delar sin kategori med idel stora namn som Nathalie Portman, Julianne Moore osv.

Jag såg för övrigt Noomi Rapace blixtra förbi snygg som attan på ett foto från en efterfest till Golden Globe-galan i söndags. Skojigt!

Svinalängorna Guldbaggegalans stora vinnare?

Nu börjar det kännas att det vankas högtid för alla filmfantaster. Nomineringar till blandade filmgalor börjar rada upp sig och spekulationerna kring vad dessa nomineringar betyder för de kommande Oscarsnomineringarna är många.

Idag släpptes nomineringarna till Sveriges filmpris Guldbaggen och samtliga svenska tidningar utser Pernilla August som den stora vinnaren. Av nomineringar, måste tilläggas. Vad det betyder i slutet vet vi ju inte än.

Ni som brukar hänga med här vet att jag inte är en storkonsument av svenska film över lag, men jag har nog mjuknat lite de sista åren och börjat erkänna att det finns mer än det överpretentiösa som jag ofta uppfattar i svensk film, inte minst när det kommer till svenskt drama. I årets lista över guldbaggenomineringar återfinns en rad filmer som jag faktiskt har varit och är sugen på att se. Så jag får väl försöka ta tag i det helt enkelt, innan den 24 januari då Guldbaggegalan äger rum. Och efter att ha sett Svinalängorna (som fanns med på min årsbästalista i förrgår) så är jag glad att det är just Pernilla August det skrivs om idag.

Och årets utländska svenska film är...

Och Guldbaggejuryn har visst utsett Sveriges bidrag till Oscar-uttagningarna för årets utländska film. Valet föll på Andreas Öhmans debut I rymden finns inga känslor med Bill Skarsgård i huvudrollen som Simon.

Eftersom filmen inte haft premiär i Sverige än kan jag såklart inte uttala mig om huruvida det var ett bra val eller inte, men om jag från början såg fram emot filmen minns jag att jag blev lite mer tveksam efter att ha sett trailern. Jag vet inte, den kan vara både charmig, rolig och varm, men det känns som att det finns en risk att den är sådär....svenskt klyschig och tokrolig också. Men, en tveksam inställning brukar ge de bästa filmupplevelserna, så än tänker jag inte såga Guldbaggejuryns val.

Men det brukar ju vara en bra Oscar-grej att gestalta någon form av funktionshinder (My Left Foot, A Beautiful Mind, Rain Man osv osv).

Tv-tips måndag!

Om en timme visar Svt1 Ping-Pongkingen, en film av Jens Jonsson (från Västerbotten). Även om den inte sticker ut så mycket som jag kanske önskat så är det definitivt en film värd att se. Kl 22 i Svt1 alltså. Inte missa!

Min recension av filmen hittar ni här.

En förlust för svensk film

När jag kom hem igår kväll möttes jag av rubrikerna att Emil Forselius tagit sitt liv. Oerhört tragiskt. Fick mig direkt att tänka på Johanna Sällström. Båda duktiga skådespelare i 30-årsåldern som lämnat in på eget bevåg.

Se Tic Tac igen. Det har jag gjort ganska många gånger och den håller fortfarande måttet väldigt bra. Emils "Lasse the skinhead" (som det står på imdb) är helt klart en av höjdarna. Synd att vi inte fick se honom i så många fler stora produktioner.

Mer baggsnack

Måste kanske tillägga att även om jag nånstans inte hoppas att "Män som hatar..." är årets bästa svenska film (jag har inte sett de som sägs vara de "rätta" vinnarna), även om det var en bra film, så jublade jag lite över att Noomi Rapace vann för bästa kvinnliga huvudroll. Den var hon helt klart värd. Hade önskat höra mer från henne vid mottagandet bara.

Guldbaggegalan, en pinsam historia?

Sitter och kikar på Guldbaggegalan. Är det bara jag som skruvat lite besvärat på mig i soffan rätt många gånger under kvällen? Den har känts både fånig och rent pinsam. Betydligt oftare än vad jag känt glädje och trivsel iaf.

Inledningsnumret kändes lite för mycket som ett tafatt försök till ripoff på förra årets Oscargala, och hur söt och charmig Johan Glans (normalt sett) än är så är han ingen Hugh Jackman. Inte heller någon Neil Patrick Harris. Så varför försöka? Gör något eget, snälla Svensk Filmindustri och Svt.

Och vad är grejen med den nästan bittra tonen så snart jämställdhet och/eller genus kommer på tal? Förvirringen känns total.

Nomineringarna till Guldbaggen klara

Jag borde väl kommentera nomineringarna till årets Guldbaggegala, men då jag faktiskt inte sett så många av dem är det lite svårt. Men viss förvåning ändå att det efter ett ändå ganska mångsidigt filmår inte är mer spritt bland nomineringarna. Eller fler nomineringar, varför så snålt (tre i varje)?

Cissi-vännen som jobbat med både "Prinsessa" och "I Taket lyser..." är nog glad iaf, och jag tycker precis som DN:s skribent att det är kul att det för en gång skull är lite jämnt mellan kvinnliga och manliga nominerade vad gäller regi, film och manus.

Lite kluven är jag dock vad gäller nomineringen till Bästa film för "Män som hatar kvinnor". Först blev jag lite förvånad och tänkte att "om det är nivån...", men samtidigt hade det kanske blivit publikprotester om den inte nominerats. Självklart ska Naomi Rapace nomineras, men som film var den inte en toppitoppfilm, enligt mitt tycke.

Nu blir det till att se ikapp lite svensk film!

Finns det klasskillnad på filmsmak?

Fredrik Strage ger "Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet" en nolla i betyg och SvD frågar sig varför kritiker hatar Göta Kanal. Tja, själv (utan att avse mig själv som "kritiker") får jag väl erkänna att jag tillhör kategorin som kanske inte jublade över nyheten när en tredje Göta Kanal-film fick 9 miljoner i statligt stöd, men att gå så långt som att hata känns lite opåkallat. Och jag tycker egentligen ingenting om de horder som uppenbarligen betalar hundringen för att se det på bio heller. Även om det är lite märkligt.

Själv ser jag också en hel del som kanske bäst kännetecknas som "skräpfilm". Oftast i syfte att se något lättsmält som inte kräver engagemang eller analys och som försvinner ur mitt medvetande lika snabbt som det kom in. För att jag inte orkar något annat just då. Jag tycker dock att tillgången på sådant är så pass stort att jag inte behöver bege mig till en biosalong för att göra det. Och frågan är om det är värt 9 miljoner ur en redan ganska snål kappsäck med statliga guldpengar?

Jag tror annars att det är likadant med all kultur kanske. Att man styrs av lust, fördomar och delvis kanske av brist på självinsikt. Jag tror nämligen att många undviker "djupare" filmer/böcker osv i tron att de inte kan förstå eller uppskatta det. Jag har själv sett ett par filmer och läst en eller annan bok och efteråt känt mig mer än lovligt korkad, och då blir det gärna att jag undviker liknande framöver. Vilket är synd. En riktigt bra bok, film osv ska väl kunna uppskattas av de flesta, om än kanske på olika sätt och med olika delar? Iaf är jag av den åsikten. Sen har vi olika smak och bär med oss olika saker i vårt bagage, vilket påverkar vår upplevelse i allra högsta grad.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget. Mer än att jag tycker att "kritiker vs publik"-kriget inte bör spädas på om man vill öka filmtittandet och kanske framför allt blandningen av film som gemene man/kvinna tilltalas av.

Och sen kanske inte höga publiksiffror måste ha ett likhetstecken till att samma publik var så road av eller hyllar filmen. Vem har inte sett en dålig film på bio?

Film 44/09: Luftslottet som sprängdes

Efter att ha läst blandade recensioner av Luftslottet som sprängdes var det med låga förväntningar jag promenerade in i biosalongen igår kväll. Två och en halv timme senare promenerade vi ut, en med lästa bäcker i bagaget, en utan. Och vi var nog lite olika nöjda.

Luftslottet tar vid exakt där förra filmen slutade, då Lisbeth Salander och hennes far Zalachenko förs till sjukhus efter den vilda fejden i Gosseberga. Genast börjar Blomkvist styra upp försvaret för Salander som står åtalad för mordförsök på sin far, parallellt med att Millennium-redaktionen försöker få till ett specialnummer om en stor rättsröta med statlig inblandning, dolda "sektioner" inom SÄPO osv, där Salander finns som huvudoffer.

Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad utifrån mina låga förväntningar. Den här filmen, trots sin långa speltid, kändes tajtare och hade nästan inga plågsamt stakande birollsfigurer som film nr 2 hade. Snarare fanns det här biroller som riktigt imponerade på mig. Det förekommer fortfarande scener som haltar, främst "bråkscenen" på Millennium-redaktionen som är så opåkallad och pinsamt konstlad att vi inte kunde se hur den sluppit igenom klippningen. Magiskt dåligt. Och fortfarande känns Erika Berger (Lena Endre) oäkta och märklig.
På den bra sidan spelar Rapaces Salander såklart fortfarande byxorna av resten men jag fängslades stundvis även av Christer Malm (Jacob Ericksson) och Annika Giannini (Annika Hallin). Och jag ömmar för datanerden Plague (Tomas Köhler) som är underbart castad. Jag är också mer förlåtande för att de tidigare mesat till Blomkvist (Michael Nyqvist) när han i denna filmen återfår lite pondus och attraktionskraft igen.

För att också kunna förlåta historiens lite haltande logik stundvis krävs det nog att man har läst böckerna och känner karaktärerna på djupet. Jag förstod det så när vi pratade om filmen efteråt. Det blir svårt att se varför Niedermann dröjer sig kvar, varför Erika Berger backar så kraftigt för hotelser osv. Naturligtvis har litterära karaktärer mer djup, men kanske saknas en del av kontexten i filmerna. Som jag tidigare sagt; böcker har lägre krav på realism än filmer (framför allt kanske svenska filmer), och det lider de här filmerna av en hel del.

Både när man läste boken och nu ser filmen förvånas man av att man väljer att placera offer och gärningsman, Salander och Zalachenko, på samma sjukhus, men i filmen utnyttjas det mycket mer än vad filmen förmår att göra, och det saknade jag. Den spämda stämning som detta medför och den jakt på varandra som jag minns från boken är helt borta. Jag saknar också slutet av boken (som jag minns det, måste kolla igen) även om jag kan förstå att man vill ha så lite cliffhangerkänsla som möjligt när en fortsättning inte står för dörren. En scen jag däremot roades av var när de osociala, halvstumma halvsyskonen till sist möts i något som helt saknar traditionella action-attribut som spännande musik, märkliga läten eller grymtanden.

Över lag är det ändå en hyfsad film. Bättre än 2:an men sämre än 1:an, skulle jag vilja säga. Betygsättningen är svår, jag gav ettan en 7:a och tvåan en 6:a. Jag tror att jag helt enkelt får sänka betyget på förra filmen (som ju faktiskt inte var bra, även om jag så hade önskat) och ge den här en ganska stark 6/10 i betyg.

Och frågan om huruvida det var ett bra grepp att alls filmatisera så magiska böcker kvarstår.

Det går utför för Salander

Första filmen var kanske ingen toppfilm men klart godkänd. Andra filmen något sämre men fortfarande okej. Recensionerna för den tredje och sista filmen, som har premiär ikväll, tycks vittna om en ännu lite svagare filmprestation, vilket är väldigt synd.

Någonstans får det mig att tänka att man kanske aldrig skulle gjort film av Millenniumtriologin? Alt låtit Niels Arden Oplev göra alla tre. Även om jag älskade böckerna så hade jag en föraning om att det inte skulle bli så lätt att göra trovärdiga filmer av dem. Jag tror helt enkelt att kravet på realism är större när det kommer till de rörliga bilderna. Dessutom är Sveriges skådespelarfack uppenbarligen alldeles nedlusat med folk som inte kan leverera repliker utan att låta som om de läste högt ur en bokrecension i ett klassrum på en mellanstadieskola. Något jag retade mig på en hel del när jag såg film nummer två.

Trots det hörde jag på radion igår att fler än 11 miljoner människor sett de två första filmerna på bio, världen över. Av dem var drygt 2 miljoner svenska besökare. Och visst kommer jag att gå och se film nummer tre på bio. För sakens skull. Men ska jag rekommendera någon det ena eller det andra så tycker jag definitivt att man ska satsa på att läsa böckerna istället.

Film 42/09: Flickan som lekte med elden

Ett utlåtande om Flickan som lekte med elden då kanske? Som jag skrev igår så tycker jag nog att den förra var bättre, men det betyder inte att det är en dålig film. Men visst känns det att det från början var tänkt som en tv-serie. Trots det tycker jag att Alfredsson gjort ett bra jobb med att få ihop den till en biofilm.

Nackdelarna med filmen är helt klart att många av birollerna görs av inte så skickliga skådespelare. Fler än en gång kröp jag långt ner i stolen i nån slags kollektiv skam över att höra en dialog som kändes mer som högläsning ur manus än något annat. Engagemanget i rollerna saknas också på sina håll. Historien som känns så engagerande i bokformat blir dessutom något platt på film. Kanske för att hela trafficking-grejen kommer så i skymundan för andra saker. Det blir mer av personlig vendetta än att sätta åt unkna torskar. I boken balanserades det mycket bättre, som jag minns det.

På plussidan finns såklart Naomi Rapaces insats som Salander. Hon är om möjligt ännu vassare än i första filmen, och Salanders äventyr blir här mer fartfyllt med alla förklädnader och gömslen undan rättsväsendet. Jag kände mig också mer accepterande av Nyqvists Blomkvist, även om jag fortfarande tycker att man gjort honom alltför tafatt och ur form på film.
Överraskande nog tycker jag dessutom att Paolo Roberto gjorde en ganska hyfsad insats, visserligen som sig själv, men ändå. Men mest berörd blev jag kanske av Per Oscarssons gestaltning av Palmgren, som kändes äkta.

Så totalbetyget blir något lägre än för förra; 6/10. Det är helt klart en sevärd film även om det inte känns som att man sett något unikt när man lämnar biosalongen.

Efterlängtad biopremiär jag missar

Imorgon har Flickan som lekte med elden, del två i Millenniumtriologin, premiär på svensk bio. Självklart jobbar jag hela helgen och har inte möjlighet att gå, hur gärna jag än skulle vilja.

Ögnar dock igenom recensionshögen och det ser lite blandat ut, med en betoning på medelbetyg. Ungefär som väntat, skulle jag vilja säga. För även om man vill så var ju inte heller ettan en toppfilm. Att de två som nu kommer dessutom från början var tänkta som tv-serier sätter säkerligen sina spår i produktionen, tänker jag. Men det ska bli spännande att se hur regin skiljer sig nu när det är Daniel Alfredsson som står för den (den första gjordes av dansken Niels Arden Oplev).

SvD ger den 3/6 medan aftonbladet sträcker sig till 4/5. Återstår att se vad jag kommer att tycka. Läser man recensionerna verkar det dock som att det jag inte riktigt gillade med ettan fortfarande finns kvar; Mikael Blomqvist är fortfarande mer av en mes än han är i böckerna och hans profil som kvinnokarl och charmör verkar inte ha förstärkts så väldigt mycket (även om det verkar som att hans affär med Erika nu blir mer tydlig). Synd. Det verkar också som att man gjort Salanders bakgrund mer dramatisk och mer "Hollywood" än vad den är i böckerna, vilket kan bli ganska plastigt.

På plussidan får man väl säga att man kanske slipper Beck-känslan när Peter Habers karaktär inte längre finns med i denna, på minussidan vad gäller rollistan är jag fortfarande skeptisk mot Lena Endre som Erika. Perfekta förväntningar alltså för att bli överraskad när jag väl få komma iväg.

Ett sk äkta WTF-moment alltså?

Dricker morgonte nr 3 (eller har det blivit lunch nu?) och läser ikapp lite bloggar som jag inte haft ork med. Skrattade gott åt följande citat angående den omtvistade filmen "Man Tänker Sitt":

"Och när sagda pojke står och försöker ta på sig en gul diskhandske - i en evighetslång slowmotionscen satt till Erik Enockssons utsökt vackra körmusik - är det inte uttrycket »stor konst« som ligger närmast till hands. Utan snarare: WTF?"

-Per Perstrand, Weird Science

Ja, jag måste nog oavsett se den där filmen. Men kanske inte prompt på bio.