Bond och Blomkvist; same same?

Det fortsätter att komma obekräftat (?) skvaller om den amerikanska Millennium-filmen. Jag har tidigare skrivit om Carey Mulligan-ryktena, nu senast sägs det alltså att Daniel Craig är påtänkt som Mikael Blomqvist. Tja, vad ska man säga om det? Bättre val än Brad Pitt (som det ryktats om tidigare) för just den här filmen, men det känns fortfarande som att man siktar mer på eftertraktade, stora skådisar än på någon som känns som Blomqvist.

Jag tror att filmen skulle må bättre av lite smalare skådisar, för att undvika att den blir så "Hollywoodsk". Först då tror jag man kan fånga den riktiga Stig Larsson-känslan från böckerna. Men jag tror man tänker rätt när man blickar mot brittiska skådisar. Fortsättning följer.

Mera Millennium

Det blir lite kluvet när det numera även går att kommentera bloggen på facebook. Men, vi tycks vara eniga om viss skepsis till hur amerikanerna kommer att förvalta Millenniumtriologin. Fincher har tidigare gjort bl.a Se7en, Fight Club och Benjamin Button (ska man gissa att Brad Pitt kommer att ha en roll?), av vilka man kan ana att det kommer bli våldsamt och snyggt. Men frågan är om det kommer att bli platt?

Å andra sidan har inte jag direkt varit toklyrisk över de svenska filmerna heller. Om man bara gör ett helt nytt manus och ingen egentlig remake på de svenska filmerna finns ändå chansen att det blir bra.

Så har jag förstått att man gör vad gäller Let Me In (Låt den rätte komma in) som väl nu spelats in klart. Det gör att man törs hoppas på att Matt Reeves lyfter fram lite annat än vad Alfredsson valde att göra så att vi får en lite annorlunda film. Jag har förresten fått lite större förhoppningar i allmänhet på Let Me In sedan jag såg Kick-Ass. Det är nämligen Hit-Girl (Chloe Moretz)som gör rollen som vampyrflickan Abby (aka Eli).

Finns det en amerikansk Salander?

Dubbelkollade just om nyheten jag läste igår verkligen var sann och inte en feberdröm. Men jodå, Carey Mulligan ryktas nu vara den som får rollen som Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av Millenniumtriologin.

Nöjd? Nja, jag vet inte det. Och det vet jag inte om jag var när jag hörde det första ryktet där Kristen Stewart (Twilight, bl.a) var den tilltänkta Salander-bruden. Jag vet inte om USA har samma bild av Salander som jag har, eller om det är så att jag inte ser samma Rapace-potential i de ovan nämnda kvinnorna. Mulligan känns lite ung och...söt, kanske. Och det är väl inte direkt Salander-vibbar av det. Stewart är förvisso van att spela svårmodig, men så mycket mer än så har jag inte sett henne göra, och det trots att jag sett henne i hela 8 filmer såhär långt. Det krävs en rejäl dos Hit Girl i de båda om nån av dem ska vara i närheten av att lyckas.

Och vem vet, hon kanske finns där inne? Jag tror dock att filmerna hade mått bra av lite "Tarantino-casting"*.

* Han brukar ha känsla för potential vad gäller tuffa brudar på film.

Borta bäst för svensk film?

På min resa hem från Stockholm i veckan läste jag favvo-filmtidningen Empire. Och jag får erkänna att också jag blev ungefär såhär förvånad över Kim Newmans femma till The Girl With the Dragon Tattoo*. Jag tror, om jag får lov att gissa efter att ha läst recensionen, att Newman blev lite kär i Salander och lät sig dras med. För det finns väl ingen filmrecensent i världen som kan anse att filmen är en femma? Eller gör den sig kanske bättre för icke-svensktalande? Kanske.

I samma tidning fanns en ovanligt öppen intervju med Noomi Rapace. Eller i vart fall var det så jag reagerade på den. Men idag fick jag indikationer på att det kanske sänds en lika öppen intervju med Rapace (eller snarare makarna Rapace, det är lite skillnad förstås) i Skavlan ikväll. Jag lär ska spana in SvtPlay när jag vaknat imorgon.

Empire har förresten en videointervju med Noomi Rapace på sin sida. Den ska jag se nu.

*I recensionen i Empire får jag förresten tom utländskt stöd för att den engelska titeln på triologin är ologisk och inte i närheten så bra som Larssons egna titlar.

Film 44/09: Luftslottet som sprängdes

Efter att ha läst blandade recensioner av Luftslottet som sprängdes var det med låga förväntningar jag promenerade in i biosalongen igår kväll. Två och en halv timme senare promenerade vi ut, en med lästa bäcker i bagaget, en utan. Och vi var nog lite olika nöjda.

Luftslottet tar vid exakt där förra filmen slutade, då Lisbeth Salander och hennes far Zalachenko förs till sjukhus efter den vilda fejden i Gosseberga. Genast börjar Blomkvist styra upp försvaret för Salander som står åtalad för mordförsök på sin far, parallellt med att Millennium-redaktionen försöker få till ett specialnummer om en stor rättsröta med statlig inblandning, dolda "sektioner" inom SÄPO osv, där Salander finns som huvudoffer.

Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad utifrån mina låga förväntningar. Den här filmen, trots sin långa speltid, kändes tajtare och hade nästan inga plågsamt stakande birollsfigurer som film nr 2 hade. Snarare fanns det här biroller som riktigt imponerade på mig. Det förekommer fortfarande scener som haltar, främst "bråkscenen" på Millennium-redaktionen som är så opåkallad och pinsamt konstlad att vi inte kunde se hur den sluppit igenom klippningen. Magiskt dåligt. Och fortfarande känns Erika Berger (Lena Endre) oäkta och märklig.
På den bra sidan spelar Rapaces Salander såklart fortfarande byxorna av resten men jag fängslades stundvis även av Christer Malm (Jacob Ericksson) och Annika Giannini (Annika Hallin). Och jag ömmar för datanerden Plague (Tomas Köhler) som är underbart castad. Jag är också mer förlåtande för att de tidigare mesat till Blomkvist (Michael Nyqvist) när han i denna filmen återfår lite pondus och attraktionskraft igen.

För att också kunna förlåta historiens lite haltande logik stundvis krävs det nog att man har läst böckerna och känner karaktärerna på djupet. Jag förstod det så när vi pratade om filmen efteråt. Det blir svårt att se varför Niedermann dröjer sig kvar, varför Erika Berger backar så kraftigt för hotelser osv. Naturligtvis har litterära karaktärer mer djup, men kanske saknas en del av kontexten i filmerna. Som jag tidigare sagt; böcker har lägre krav på realism än filmer (framför allt kanske svenska filmer), och det lider de här filmerna av en hel del.

Både när man läste boken och nu ser filmen förvånas man av att man väljer att placera offer och gärningsman, Salander och Zalachenko, på samma sjukhus, men i filmen utnyttjas det mycket mer än vad filmen förmår att göra, och det saknade jag. Den spämda stämning som detta medför och den jakt på varandra som jag minns från boken är helt borta. Jag saknar också slutet av boken (som jag minns det, måste kolla igen) även om jag kan förstå att man vill ha så lite cliffhangerkänsla som möjligt när en fortsättning inte står för dörren. En scen jag däremot roades av var när de osociala, halvstumma halvsyskonen till sist möts i något som helt saknar traditionella action-attribut som spännande musik, märkliga läten eller grymtanden.

Över lag är det ändå en hyfsad film. Bättre än 2:an men sämre än 1:an, skulle jag vilja säga. Betygsättningen är svår, jag gav ettan en 7:a och tvåan en 6:a. Jag tror att jag helt enkelt får sänka betyget på förra filmen (som ju faktiskt inte var bra, även om jag så hade önskat) och ge den här en ganska stark 6/10 i betyg.

Och frågan om huruvida det var ett bra grepp att alls filmatisera så magiska böcker kvarstår.

Slöa dagar

Julafton kom och gick i snabb takt. Lite matstress blev det på förmiddagen men sen blev det rätt lugnt och väldigt trevligt resten av dagen. Mycket god mat, julgodis, fika och annat så att magen stod i fyra hörn när vi väl kom hem framåt senkvällen. Med följde lillasyster så vi spenderade resten av kvällen med att se färdigt Sagan om De Två Tornen, äta lite mer julgodis (!), dricka te och ha det allmänt mysigt.

Idag har jag sovit länge, ätit lång brunch, fikat på stan och så skjutsat hem lillasyster igen. Tanken var att spendera kvällen i huset med katterna men väl där insåg M att han glömt sina nycklar hos mig i stan, och min uppsättning husnycklar är fortfarande kvar hos hans föräldrar sen helgen. Så det var bara att fara tillbaka igen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig; nu blir det bio istället. Vi har biljetter till sista Salander och det ser jag fram emot. Jag hoppas på en lugn biosalong och en över förväntan bra film... Too much? Well. Man kan inte få allt.

Det går utför för Salander

Första filmen var kanske ingen toppfilm men klart godkänd. Andra filmen något sämre men fortfarande okej. Recensionerna för den tredje och sista filmen, som har premiär ikväll, tycks vittna om en ännu lite svagare filmprestation, vilket är väldigt synd.

Någonstans får det mig att tänka att man kanske aldrig skulle gjort film av Millenniumtriologin? Alt låtit Niels Arden Oplev göra alla tre. Även om jag älskade böckerna så hade jag en föraning om att det inte skulle bli så lätt att göra trovärdiga filmer av dem. Jag tror helt enkelt att kravet på realism är större när det kommer till de rörliga bilderna. Dessutom är Sveriges skådespelarfack uppenbarligen alldeles nedlusat med folk som inte kan leverera repliker utan att låta som om de läste högt ur en bokrecension i ett klassrum på en mellanstadieskola. Något jag retade mig på en hel del när jag såg film nummer två.

Trots det hörde jag på radion igår att fler än 11 miljoner människor sett de två första filmerna på bio, världen över. Av dem var drygt 2 miljoner svenska besökare. Och visst kommer jag att gå och se film nummer tre på bio. För sakens skull. Men ska jag rekommendera någon det ena eller det andra så tycker jag definitivt att man ska satsa på att läsa böckerna istället.

Film 42/09: Flickan som lekte med elden

Ett utlåtande om Flickan som lekte med elden då kanske? Som jag skrev igår så tycker jag nog att den förra var bättre, men det betyder inte att det är en dålig film. Men visst känns det att det från början var tänkt som en tv-serie. Trots det tycker jag att Alfredsson gjort ett bra jobb med att få ihop den till en biofilm.

Nackdelarna med filmen är helt klart att många av birollerna görs av inte så skickliga skådespelare. Fler än en gång kröp jag långt ner i stolen i nån slags kollektiv skam över att höra en dialog som kändes mer som högläsning ur manus än något annat. Engagemanget i rollerna saknas också på sina håll. Historien som känns så engagerande i bokformat blir dessutom något platt på film. Kanske för att hela trafficking-grejen kommer så i skymundan för andra saker. Det blir mer av personlig vendetta än att sätta åt unkna torskar. I boken balanserades det mycket bättre, som jag minns det.

På plussidan finns såklart Naomi Rapaces insats som Salander. Hon är om möjligt ännu vassare än i första filmen, och Salanders äventyr blir här mer fartfyllt med alla förklädnader och gömslen undan rättsväsendet. Jag kände mig också mer accepterande av Nyqvists Blomkvist, även om jag fortfarande tycker att man gjort honom alltför tafatt och ur form på film.
Överraskande nog tycker jag dessutom att Paolo Roberto gjorde en ganska hyfsad insats, visserligen som sig själv, men ändå. Men mest berörd blev jag kanske av Per Oscarssons gestaltning av Palmgren, som kändes äkta.

Så totalbetyget blir något lägre än för förra; 6/10. Det är helt klart en sevärd film även om det inte känns som att man sett något unikt när man lämnar biosalongen.

Salander i USA

Måste säga att det kändes lite fräckt att min favorit nerd-girl Felicia Day läser Stieg Larssons Salander-böcker. Spridningen på dem måste vara enorm. Kunde inte låta bli att kommentera det.

Efterlängtad biopremiär jag missar

Imorgon har Flickan som lekte med elden, del två i Millenniumtriologin, premiär på svensk bio. Självklart jobbar jag hela helgen och har inte möjlighet att gå, hur gärna jag än skulle vilja.

Ögnar dock igenom recensionshögen och det ser lite blandat ut, med en betoning på medelbetyg. Ungefär som väntat, skulle jag vilja säga. För även om man vill så var ju inte heller ettan en toppfilm. Att de två som nu kommer dessutom från början var tänkta som tv-serier sätter säkerligen sina spår i produktionen, tänker jag. Men det ska bli spännande att se hur regin skiljer sig nu när det är Daniel Alfredsson som står för den (den första gjordes av dansken Niels Arden Oplev).

SvD ger den 3/6 medan aftonbladet sträcker sig till 4/5. Återstår att se vad jag kommer att tycka. Läser man recensionerna verkar det dock som att det jag inte riktigt gillade med ettan fortfarande finns kvar; Mikael Blomqvist är fortfarande mer av en mes än han är i böckerna och hans profil som kvinnokarl och charmör verkar inte ha förstärkts så väldigt mycket (även om det verkar som att hans affär med Erika nu blir mer tydlig). Synd. Det verkar också som att man gjort Salanders bakgrund mer dramatisk och mer "Hollywood" än vad den är i böckerna, vilket kan bli ganska plastigt.

På plussidan får man väl säga att man kanske slipper Beck-känslan när Peter Habers karaktär inte längre finns med i denna, på minussidan vad gäller rollistan är jag fortfarande skeptisk mot Lena Endre som Erika. Perfekta förväntningar alltså för att bli överraskad när jag väl få komma iväg.

Stieg Larssons böcker blir film i Hollywood?

Och tydligen är det någon/några som fått vittring på framgångarna med filmatiseringen av Millenniumtrilogin. Nu verkar det som att man gör sitt bästa för att skapa alla möjliga konstiga rykten där namn som Brad Pitt, Quentin Tarantino och Martin Scorsese nämns. Det hela verkar dock bara vara just rykten, oklart varifrån. Men vem vet vad rykten kan dra igång? Jag förhåller mig dock svagt skeptisk.

Millennium blir bio trots allt!

Se där, efter en påstådd vädjan från Filminstituet kommer hela Millennium-serien att gå upp på bio till hösten. Ett bra och kul beslut, tror jag. Min enda tveksamhet är hur man ska få till bra biofilmer av en tv-serie. Det är ju som två olika saker och jag tror inte att man alldeles enkelt klipper om en tv-serie till en film bara sådär.

Men, det blir nog bra. Om inte annat så kommer tv-serien att bli något av "directors cut", vilket kan bli bra. Det var ju såhär det skulle ha varit. Synd bara att det ska till vittring om ett rejält klirr i kassan på Svt och SF för att man ska vilja gå läsarna och biopubliken till mötes.

Hur är det med tillväxten på svenska skådisar?

Måste erkänna att jag inte är helt nöjd med den offentliggjorda rollistan inför filmatiseringen av "Män som hatar kvinnor". Michael Nyqvist, Lena Endre, Peter Haber, Ingvar Hirdwall, Marika Lagercrantz...känns det inte som i stort sett alla större svenska filmer? Jag vill inte att Martin Vanger i boken ska bli en Martin Beck på film. För att inte tala om rollen som Henrik Vanger som tilldelats Sven-Bertil Taube som inte inger mig några större positiva känslor... Känns långt från den Henrik Vanger jag föreställde mig när jag läste boken. Men, ja alla har vi väl olika bilder, det är just nackdelen med att filmatisera en bok. Jag hade bara önskat att man provat fler nya namn. Ett av problemen med svensk film är väl just att det ibland känns som att karbonpappret bara går runt?