Matt LeBlanc är tillbaka - som sig själv (typ)

Showtime har just haft premiär med en ny komediserie som verkar lovande. Jag såg de två första avsnitten inatt och tyckte att de var riktigt roliga. Det händer inte så ofta med pilotavsnitt.

Serien heter Episodes och handlar om ett brittiskt manusförfattarpar som får erbjudande om att göra en amerikansk remake på sin prisvinnande serie. De tackar ja men väl i USA så inser de att saker inte riktigt är eller görs som i England. Här handlar det främst om yta och popularitet. Och pengar.

I huvudrollerna som det brittiska paret ser vi Tamsin Greig och Stephen Mangan och deras 'nya stjärna' är Matt LeBlanc (som spelar en variant av sig själv alltså). Vi ser även Kathleen Rose Perkins i rollen som den slingrande assistenten Carol (en riktigt kul rollfigur).

Jag gillar redan den komiska kemin mellan framför allt dessa fyra karaktärer, med ett visst undantag för Matt LeBlanc, men han glimmar faktiskt till emellanåt och jag tror att det skulle kunna bli bra på sikt. Det var väl just LeBlancs förra serie, Joey som jag aldrig riktigt gillade, som gjorde mig skeptisk inför den här serien också men hittills har jag inte sett så väldigt mycket Joey-fasoner. På Weird Science (där jag först hörde talas om serien) tycks kommentarerna gå åt det sågande hållet men jag är än ganska hoppfull.

Här är en lite för lång trailer till serien (se inte hela om du tänkt se serien):

Let me in too!

Och trots all skepsis i världen som bor i mig just nu så vill jag ändå se Let Me In, som har USA-premiär as we speak, snarast möjligt. Sist jag kollade hade Sverige inte ens köpt rättigheterna för att visa den, men rykten säger att den kommer i december, nån som vet?

Och december schmember, jag vill se den nu!

Film 28/10: Brothers

Susanne Biers danska Bröder (2004) blev en remake i Jim Sheridans händer genom Brothers (2009). Jag brukar ju sällan hurra över remakes så kanske just den här filmen vinner på att jag inte sett originalet.

Det är 2007 och kapten Sam Cahill (Tobey McGuire) är kallad tillbaka till tjänstgöring i Afghanistan. Hemma lämnar han hustrun Grace (Nathalie Portman) och två små döttrar. Samtidigt som Sam ska lämna landet släpps hans yngre bror Tommy (Jake Gyllenhaal) ut ur fängelset där han suttit för ett bankrån. En sist gemensam middag hinns med och det är tydligt att brödernas ställning i familjen är vitt skilda, inte minst gentemot fadern Hank (Sam Shepard) som är Vietnam-veteran.

När Sams helikopter skjuts ner och han rapporteras med största sannolikhet ha dött får Tommy en an

ledning att ta ansvar och träda in som stöd i den splittrade familjen. Han släpper sitt gamla strulbeteende för att finnas till hands för Grace och barnen och inser snart att han trivs väldigt bra med det. Även relationen till fadern börjar tina upp. Samtidigt får vi se hur Sam lever som krigsfånge i Afghanistan.

Jag hade inte hört så väldigt mycket om den här filmen mer än någon trailer för länge sedan (vilket är tur för trailern avslöjar precis hela filmen, håll undan för den!) och just att det är en remake på Biers film. Så jag gick in med föreställningen om en typisk amerikansk krigshjälte-historia med någon slags kärleksknorr. Men det blev inte riktigt så och det var helt klart positivt. Samtidigt som jag gillar samtliga huvudrollsinnehavare och deras insatser så är det tyvärr ändå något som gör att historien inte alls griper tag om mig som den borde. Det tar sig skapligt mot slutet, men det blir ändå bara ett ytligt skrap på vad jag anar var den ursprungliga filmens intention; att visa upp resultatet av vad krig gör på samtliga inblandade och att det inte tar slut bara för att man kommer hem från krigsfältet.

Men jag vill inte säga att det är en dålig film, den är ganska fin mellan varven, barnskådespelarna gör ett väldigt bra jobb och framför allt Gyllenhaal är det svårt att inte tycka om (han brukar iofs göra de här halvtrasiga pojkarna och det väldigt bra). McGuire har en gigantisk uppgift att uppfylla i de olika skepnader som hans roll visar sig och kanske ger filmen honom för lite plats. Över lag annars en bra film, men efter att ha sett den måste jag såklart försöka få tag på originalet. Betyget blir ändå 3/5.

Do you understand me?

På tal om The IT Crowd såg jag att man i USA försökt göra en remake av serien. Jag har sett början av piloten och man har inte bara återanvänt (väldigt roliga) Richard Ayoade för att spela karaktären Moss utan dessutom i stort sett exakt samma manus (men med sämre skådisar utöver Ayoade). Vad är grejen med det? Förstår man inte brittisk engelska i USA? Det är som att skånska SVT skulle göra en egen variant av "Ingen bor i skogen" eller nåt.

Piloten lyckades dock inte sälja vad jag vet så det blev ingen amerikansk variant.

Let Me In i höst!

Och på tal om film så kan man idag hitta lite nyheter om den kommande remaken av Låt den rätte komma in (Let Me In). Bland annat att vi inte tycks kunna vänta oss se den gå upp på bio här. Bra eller dåligt? Beror såklart på filmen, men jag lutar åt det sistnämnda.

Mera Millennium

Det blir lite kluvet när det numera även går att kommentera bloggen på facebook. Men, vi tycks vara eniga om viss skepsis till hur amerikanerna kommer att förvalta Millenniumtriologin. Fincher har tidigare gjort bl.a Se7en, Fight Club och Benjamin Button (ska man gissa att Brad Pitt kommer att ha en roll?), av vilka man kan ana att det kommer bli våldsamt och snyggt. Men frågan är om det kommer att bli platt?

Å andra sidan har inte jag direkt varit toklyrisk över de svenska filmerna heller. Om man bara gör ett helt nytt manus och ingen egentlig remake på de svenska filmerna finns ändå chansen att det blir bra.

Så har jag förstått att man gör vad gäller Let Me In (Låt den rätte komma in) som väl nu spelats in klart. Det gör att man törs hoppas på att Matt Reeves lyfter fram lite annat än vad Alfredsson valde att göra så att vi får en lite annorlunda film. Jag har förresten fått lite större förhoppningar i allmänhet på Let Me In sedan jag såg Kick-Ass. Det är nämligen Hit-Girl (Chloe Moretz)som gör rollen som vampyrflickan Abby (aka Eli).

Finns det en amerikansk Salander?

Dubbelkollade just om nyheten jag läste igår verkligen var sann och inte en feberdröm. Men jodå, Carey Mulligan ryktas nu vara den som får rollen som Lisbeth Salander i den amerikanska versionen av Millenniumtriologin.

Nöjd? Nja, jag vet inte det. Och det vet jag inte om jag var när jag hörde det första ryktet där Kristen Stewart (Twilight, bl.a) var den tilltänkta Salander-bruden. Jag vet inte om USA har samma bild av Salander som jag har, eller om det är så att jag inte ser samma Rapace-potential i de ovan nämnda kvinnorna. Mulligan känns lite ung och...söt, kanske. Och det är väl inte direkt Salander-vibbar av det. Stewart är förvisso van att spela svårmodig, men så mycket mer än så har jag inte sett henne göra, och det trots att jag sett henne i hela 8 filmer såhär långt. Det krävs en rejäl dos Hit Girl i de båda om nån av dem ska vara i närheten av att lyckas.

Och vem vet, hon kanske finns där inne? Jag tror dock att filmerna hade mått bra av lite "Tarantino-casting"*.

* Han brukar ha känsla för potential vad gäller tuffa brudar på film.

The A-Team anno 2010, en lyckad remake?

I sommar kommer remaken på den kultförklarade och charmiga (faktiskt) tv-serien The A-Team från 80-talet. Måste erkänna att jag varit mer än skeptisk och till en början kunde jag inte alls se Liam Neeson ta över rollen som "Hannibal" efter George Peppard (den i serien ständigt rökande som dog i lungcancer 1994), eller att någon alls skulle kunna göra en "Baracus" i närheten av vad Mr T gjorde. Men så kom en första trailer och jag smälte litegrann:

Att jämföras med orginalet:

Viss skepsis återstår, men trailern tyder på att jag skulle kunna bli positivt överraskad.

Fler träiga filmnyheter

Vem vet, det kanske blir tokbra, men nånstans tar jag emot nyheten om en ny Scream-triologi ungefär som nyheten om en Göta Kanal 3. Visst, den första triologin var en succe men det var ett tag sen och att göra en "tio år efter"-historia med liknande utklädda mördare känns oerhört torrt. Som jag skrivit tidigare; det märks att det är lågkonjuktur även i Hollywood. Remakes och uppföljare tycks vara spartidens melodi.

Tredje gången gillt för Abbass?

Andra intressanta premiärer är ju tex Granatäpplen och Myrra, en palestinsk film med Hiam Abbass i en av huvudrollerna. Nu har jag sett henne tvingas överge kärlek för höga ideal både i The Visitor och i Etz Limon (Citronlunden) så jag hoppas verkligen att hon "får till det" lite bättre den här gången. Jag skulle gissa att Granatäpplen och Myrra är en Folkets Bio-film som man kan se fram emot i Umeå om ett tag. Kring medelbetyg både av SvD och DN.

Sen måste jag väl nämna nästa i raden av amerikanska remakes som går upp på bio nu. The Uninvited, en omgjord variant av den koreanska skräckfilmen A Tale of Two Sisters (som jag recenserade i januari). Känns som vanligt inte så lovande, inte minst för att jag förutsätter att mystiken och den skumma gåtliknande som är så speciellt för just koreanska filmer går förlorat i en amerikansk variant. Recensionerna i SvD och DN bekräftar till stor del min tes. Trist, men inte någon ovanlig företeelse. Redan i beskrivningen av filmen avslöjar man mer än vad man förstår efter att ha sett halva den koreanska. Frågan är om samma sak kommer att ske med "Låt den rätte.."?

You fool!

Vad är det här med att hålla på tv-serierna nu då? Inget TBBT den här veckan, inget nytt Scrubs, inget Samantha Who... Är det nån slags amerikansk holiday som jag missat nu?

På tal om serier läste jag att det tydligen planeras en remake av 80-talsserien A-Team. Hm, förvisso tycks Mr T se likadan ut fortfarande (om de nu planerar att ha med Turead, men nån ersättare borde vara galet?), men som alltid med remakes blir jag lite skeptiskt. Även om namnet Ridley Scott lugnar kanske något.

Idétorka och filmsvammel

Lillasyster på besök och jag vet knappt vad vi ska hitta på. Jag är ganska dålig på sånt egentligen, Mattias är mer påhittig än jag. Vi pratade om att bowla, det brukar vi göra rätt ofta när hon är här, men tänkte att det kanske är mindre crowded imorgon när en del av skolorna börjat. I helgen ska hon va hos sin kompis i Robertsfors igen så vi har inte så väldigt mycket tid. Men lite iaf.

En given grej är iaf att besöka den ganska nya butiken Blodröd. Det verkar spännande. Ikväll är det bestämt att vi ska se lite skräckisar. Vet inte säkert vilka än, hon hade sett den jag helst ville se; Barnhemmet men tydligen ligger The Tale of Two Sisters bra till också. Det kan bli spännande.

Såg förresten att den sistnämnda fanns som amerikansk remake också. Tänk om vi skulle börja göra svenska remakes på amerikanska filmer också? Hur bisarrt vore inte det? Med Persbrandt i samtliga bad guy-huvudroller... "No country for old men" på svenska; Persbrandt spelar en tyst figur i skum pagefrisyr som går runt och skjuter ihjäl folk i glesbebodda Lappland i jakt på en väska. Peter Haber spelar patriotisk polis. Ja det kanske vore något? =)

"Shall we begin?"

Idag har det inte blivit för mycket gjort. Jag har visserligen städat lite i köket och tvättat hutlöst mycket kläder, men i övrigt har det mest varit campande i sängen faktiskt. Mattias har stannat i sängen hela dagen så jag har passat på att se lite film med honom. Det var faktiskt ett tag sen sist. Slappardag med ganska hög trivselfaktor alltså.

Först såg vi The squid and the whale. Jag såg ju Noah Baumbachs nyaste film, Margot at the wedding, för ett tag sen och blev då nyfiken även på denna. Jag vet inte riktigt om den här var bättre, vilket jag kanske hade trott utifrån de recensioner jag läst, men den var bra. Jag tror att jag kanske hade höga förväntningar och att det dessutom är en film som tar en stund innan den skjunker in.
Den ska vara baserad på Baumbachs egen barndom, och det kändes ju lite halvhemskt. Den utspelar sig i Brooklyn på 80-talet i en familj där föräldrarna separerar. Jag hade kanske lite svårt för det halvvulgära språket inom familjen ibland och de ständiga sexuella undertonerna, men annars var skådespeleriet och själva storyn ganska fängslande. Den slutade dock lite tidigt, det kändes som att jag ville veta mer, och jag gillar inte att känna så när en film slutar. I alla fall så var den klart sevärd, jag skulle gissa att det blir en 8/10 när den väl sjunkit in.

Efter det såg vi en skräck-/thrillerfilm; Funny games US. Det är den amerikanska versionen av en österrikisk film med samma namn (utan US) som gjordes 1997. Remaken är gjord tio år senare, av samma snubbe, Michael Haneke, och den är en exakt remake, bild för bild. Lite synd att det inte går att få amerikaner och andra att se filmer med annat språk än engelska. Jag har inte sett det tyska orginalet, men det sägs att den är bättre.
Tim Roth, som spelar en av huvudrollerna är en gammal favorit hos mig och han gör en fullgod insats. Jag kan nog inte påstå att någon spelar riktigt dåligt, även om jag saknar lite udd i de unga plågoandarnas karaktärer. De känns inte riktigt så psyko som jag skulle önska. Koolt med nya grepp som tar med tittaren in i filmen och att det hela är så ohyggligt utdraget. Man får aldrig direkt se något våld, men man hör det, något som till en början fick mig att känna att jag såg en nedklippt version nästan.
Jag tycker inte att den var så värst otäck egentligen, men hyfsat spännande. Jag vill nog se orginalet också för en jämförelse, men 6 eller kanske 7/10 i betyg om man ser till att den måste ha varit ganska nyskapande 1997.

Det var den dagen det. Nu ska jag iväg till jobbet igen, förhoppningsvis blir det mer film i veckan, speciellt om vädret håller i sig. Känner att jag är inne i en film-period just nu, det är rätt skönt.