Världen är tokig

På radion i morse sa de att den hemska skolskjutningen i USA inatt var den 18:e i år. Jag tänkte att de måste ha fel, men att det kändes konstigt att de halvvägs in i februari skulle ha tänkt att det fortfarande var 2017. Jag bytte kanal en stund och även där kom uppgiften. 18 på 6 veckor? Kan det stämma?

Jag skrev det till M i ett chattmeddelande och en stund senare kom ett svar att det visst var den 273:e skolskjutningen sedan 2012. Så 18 bara i år och alltså 273 skolskjutningar på drygt sex år? Helt vansinnigt. Det låter ju helt åt fanders, varför har inte det fått större rubriker?

Och kanske än mer märkligt; varför är det inreseförbud och murar som diskuteras i USA och inte det här? Visst, det diskuteras vapenlagar men om något så blir det ju inte svårare att få tillgång, snarare enklare. Åtminstone känns det så. T.ex stoppade Trump lagen som Obama påbörjade som skulle göra det svårare för psykiskt sjuka att skaffa vapen. En lag som föreslog efter att 20 små barn sköts ihjäl på en skola. Snarare verkar Trumps svar vara att om alla bara är beväpnade så kan de ju försvara sig mot tex skolskjutningar. Som att skicka beväpnade barn till skolan lagligt skulle vara svaret på det här.

Ibland känns världen helt uppochner.

Vad kommer efter Trump?

Vi ska väl inte ta ut saker i förskott men det börjar onekligen verka som att min tidigare gissning att president Trump inte kommer att bli vid sin post året ut kan bli sanning. Vi får väl se. Han känns ju hal som en ål och just sådana människor brukar hålla sig flytande längre än både förväntat och önskat. Lämnar han posten så kan jag redan nu se hur hans resonemang kring det kommer att se ut. Tänk lokal missnöjd ledamot som beskyller andra för sitt misslyckande eller som inte kan se sin egen del i ett hänsynslöst agerande. Andra kommer att få skulden. "Etablissemanget", brukar ju vara populärt att skylla på, lite oklart vart man egentligen pekar.

Om han nu lämnar eller tvingas lämna. Några olagligheter har han ju inte begått än, vad vi vet, även om det hade varit olagligt om han inte varit president. Vi får väl se.

Men jag måste säga att det som diskuteras är vem som USA istället kommer att få som president (såvida han inte dras med i fallet, men det finns ju inget som tyder på det). Trump är läskig för att han är oförutsebar, han agerar till synes på känsla och det är inget tryggt ledarskap. Mike Pence, Trumps vice president, är så mycket som Trump inte är. Man ska vara försiktig med att kalla Trump för dumskalle även om han ibland verkar så, men Pence är definitivt inte det. Han är ruggigt konservativ och med honom vid makten tror jag inte att saker nödvändigtvis skulle bli så mycket bättre. 

Men som sagt; vi får väl se vart det här senaste bär av. Kanske ingenstans.

White House-funsies

Nu är jag typ en vecka sent ute men om ni missat det så tycker jag ni ska se Obamas tal/roast på White House Correspondents's Dinner som ägde rum alldeles innan Osama-dödandet tog över samtliga samtalsämnen i världen. Han är faktiskt riktigt rolig, inte minst är inledningen kul med tanke på allt tjafs som varit kring hans födelseland (man ser också en sur Trump i publiken).

Ni måste också se och lyssna till en av mina absoluta SNL-favoriter, Seth Myers ( I would so marry him), på samma festlighet (del 1 resp 2):

Do you understand me?

På tal om The IT Crowd såg jag att man i USA försökt göra en remake av serien. Jag har sett början av piloten och man har inte bara återanvänt (väldigt roliga) Richard Ayoade för att spela karaktären Moss utan dessutom i stort sett exakt samma manus (men med sämre skådisar utöver Ayoade). Vad är grejen med det? Förstår man inte brittisk engelska i USA? Det är som att skånska SVT skulle göra en egen variant av "Ingen bor i skogen" eller nåt.

Piloten lyckades dock inte sälja vad jag vet så det blev ingen amerikansk variant.

Nattliga funderingar

Ikväll har jag sett lite nyhetsrapporteringar från jordbävningskatastrofen och det är verkligen svårt att värja sig. Reportrarna är märkbart tagna och hela situationen är svår att få grepp om. Om uppgifterna stämmer att hjälpen bara når de områden där FN-folket bodde och jobbade och att de fattigare områdena helt lämnats åt sitt öde...ja vad ska man säga? Inte så att man är förvånad men jag gissar att alla som skänkt pengar inte tänkt att det skulle bli så. Själv har jag bara kunnat ge en mycket liten summa, men det är alltid något. Ge det du kan!

Samtidigt försöker människor i väst (framför allt) lägga fram idéer om att det skulle vara nån form av "Guds straff", det finns republikaner som hävdar att insamlingar i USA är nån slags kupp för att Obama i själva verket vill ge mer pengar åt afroamerikaner osv. Helt galna idéer som man inte förstår hur de ens kan få utrymme. Eller så är det så att de lyfts för att de är så galna. Men på sina håll verkar det som att människor "av betydelse och med utbildning" faktiskt tror på sånt här. Ja, jag vet inte. Ibland är det nästan så att jag hoppas att hela idén med synd och dess bestraffning ska existera. Vad förvånade de skulle bli när de inser vad det faktiskt innebär att göra gott.

Sen reflektion

Sent omsider kan jag inte hålla mig från att kort kommentera Barack Obama som fredprisvinnare. Nordebo m.fl, (enigheten är förvånansvärt stor) skriver väl i stort samma sak som jag själv tänkte när jag först hörde det. Men jag har också hört några, bl.a statsminister Reinfeldt och Mona Sahlin, göra försök att försvara utnämningen med att säga att det skapar ännu högre förväntningar på konstruktivt agerande.

Det skulle man ju kunna köpa som argument för utnämningen om det var tal om ett stipendie för förväntade goda insatser. Men så vitt jag vet är fredspriset fortfarande till för de som redan utfört mer eller mindre stordåd för mänskligheten vad gäller fredsfrämjande insatser, inte för att mana personer att göra det framöver. Enligt wikipedia stod det i Nobels testamente att priset skulle tilldelas den:

"som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser"

Svårt att säga om en man som, även om han själv inte startat dem, är president i ett krigsförande land utan att har gjort något åt saken (för att nämna en sak, miljöfrågan är tex en annan som inget har hänt i än), mer än att ha sagt en massa kloka ord om vad han ska/borde göra.

Mycket "ska" alltså. På sikt hoppas jag självklart också att Obama kommer visa sig vara en värdig vinnare av priset, jag tror fortfarande på hans kapacitet, men det är märkligt att det tas ut i förtid. Om något känns det mer som att utnämningen just nu riskerar att snarare sätta fokus på allt han inte gjort och sätta namnet Obama i mer negativa sammanhang än tidigare. Lite mer uppförsbacke, skulle man nästan kunna säga.

Film 28/09

Till nånting roligare. Film! Yeay! Jag har sett tre amerikanska filmer.

Först ut på det alltid så aktuella temat religion; Religulous. Komikern Bill Maher reser världen runt för att träffa företrädare och aktörer i flera olika religioner. Han ställer knepiga frågor, utmanar, förargar och driver ganska mycket med människorna han möter. Han ställer sig frågan hur annars så respekterade människor kan komma undan så lätt med att tro på en talande orm. Till exempel. Han lyfter fram specifika ageranden som gjorts i religionens namn och frågar både sig själv och tittaren varför religiösa utövare lyckats få så stor plats i hur även vi utanför religionerna lever våra liv.
Det är en satirisk dokumentär, lite i andan av Michael Moore, men med en betydligt lägre ambition. Maher drar sig inte för att öppet driva med högt respekterade människor och ibland blir det så mycket att humorn försvinner och jag (den alltid så samvetsgranna) vrider lider på mig i soffan. Men över lag är det roligt. Inte särskilt mycket nytt framkommer för min del, men jag tror att många skulle behöva se den och ställa sig samma frågor som Maher gör. Sevärd och enkel; 7/10.

Oliver Stones W. är inte en dokumentär men väl en biografi över George W Bush's liv fram till och en bit under hans tid som USA:s president. Den tar sig igenom allt från hans college-tid och hans misslyckade karriär till hans relation till sin far, George Bush den äldre, som ideligen hjälper sin son ur besvärliga lägen. George W Bush spelas mycket skickligt av Josh Brolin och i andra roller ses bl.a Elizabeth Banks (som hustrun Laura) och Richard Dreyfuss (som Dick Cheney).
Just rollbesättningen, och då framför allt Brolin, är den stora behållningen i den här filmen. Historien om Bush är väl vid det här laget redan ganska känd och därför blir filmen lite som att se en bok man just läst. Filmen ger i vart fall ingen vidare klarhet i hur en man som Bush faktiskt kunde hamna i position som världens mäktigaste och de andra frågor man hade tidigare är fortfarande obesvarade efteråt. Men det är en skickligt gjord film med en bra gestaltning av hur makten fördelas i "den stora demokratin" och är man inte redan påläst kan filmen säkert kännas spännande. 6/10.

En annan film som angränser till den senast nämnda är Recount, en tv-film från HBO. Den utspelar sig de dygnen då ingen ännu visste om det var George W Bush eller Al Gore som vunnit presidentvalet i USA år 2000. Vi får följa dramatiken och fifflet via Gore's närmaste kampanjmän; Ron Klain (Kevin Spacey) och Michael Wouley (Denis Leary) som i sista sekund upptäcker att allt inte står riktigt rätt till med rösträkningen efter valdagen. Mot sig har de Bush's James Baker (Tom Wilkinson) samt statssekreteraren Katherine Harris (Laura Dern), som ensam har beslutanderätt över mycket kring rösträkningen.
Filmen är framför allt en studie i fiffel och dåliga valsystem. Även om man som jag redan tidigare läst en hel del om detta häpnar man när man ser hur det faktiskt gick till, vilka röstningsapparater som används osv. Det handlar till stor del om att känna rätt personer, att bemästra det politiska maktspelet. Det är också en väldigt osmickrande bild av en till synes naiv och lättutspelad kvinnlig statssekreterare (vars roll för mig inte var känd sen tidigare) vars ämbete uppenbarligen innebär alltför stor makt.
Åter igen blir det svårt att hålla nån slags spänning uppe i en historia där slutet redan är känt, men trots det måste jag säga att jag för en stund kom på mig själv med att hoppas på ett bra och rättvist slut. Mycket beror det på skådespelarna som alla imponerar mycket, allra mest Laura Dern i sin roll som den översminkade Katherine Harris. 7/10.

Åskådare med baktankar?

Efter att ha ströläst igenom en del bloggar de sista dagarna kan jag inte låta bli att fundera över hur många som världen över (för det är väl inte bara svenskar som är så morbida och sensationslystna?) bänkade sig för presidentinstallationen häromdagen med ett dolt syfte; "kommer han att bli skjuten?". Förvånande många kommenterar något liknande nämligen. Väldigt konstigt, måste jag säga. Inte som att dessa människor kanske önskade att han blivit det egentligen, men som att man ändå skulle tyckt det varit spännande "om utifall att" eftersom man då suttit på första (skyddade) parkett.

Den där dokusåpa-genen som gör att vi njuter av att se människor drabbas av blandad grad av olycka (om det så är påhittade historier i skvallerpress eller i konstiga tv-program) tycks hänga i och följa med ända in i världspolitiken. Intressant mänsklig företeelse ändå, inte sant?

Man sköt störande biobesökare i armen...

Ok, riktigt såhär långt har kanske inte jag gått än. Men så lever jag inte i det vapentäta USA heller.

"Did Cialella run for it? Nope. He sat back down in his seat and watched the movie as others ran from theater. The police were called and arrived shortly after, less than an hour into the film screening."

Så han fick trots allt inte se färdigt filmen.

Famous or poor -vem ska vi bygga om hos?

Dagens spaning; "gör om mitt hem"-program. I USA där man saknar en allmän socialförsäkring och en massa människor lever i en verklighet svenskar inte ens kan drömma om (även om berättelser ibland gör att man funderar om vi är på väg åt det hållet) har man det oerhört snyftframkallande "Extrem Home Makeover"; ett tv-program med några överaktiva programledare som gråter floder i varje program (ok jag är inget fan av sentimentala program av det där slaget, tyvärr). Man river gamla sunkiga hus och bygger nya, överlyxiga hem med en massa hysteriska funktioner. Ofta har familjerna tusen olika stora problem; barnen är handikappade, pappan har dött, mamman har tappat synen och hunden har tre ben. Ni vet. Det är välgörenhet på bästa programtid.

I Sverige, där vi har socialförsäkringssystem renoverar vi hus åt en av våra mest kända friidrottare; Carolina Klüft, eller bygger ny inredning till tv-divan Carolina Gynnings lägenhet (inventarier hon sen säljer på blocket).

Inte världens bästa spaning kanske, men jag kunde inte låta bli att reflektera över det då jag bläddrade mellan kanalerna och såg skillnaden. Ska vi börja oroa oss för välfärden på riktigt när bygg-om-tv blir välgörenhet för andra än redan hyfsat välbeställda? Är renoveringsprogram på tv vårt lackmuspapper för välfärd?

Post val

Så vann då Obama och det enda som förvånar med det är väl att det ser ut att bli med ganska god marginal. Jag trodde kanske att det skulle bli något jämnare, men vad vet man? Det har varit svårt att sondera i allt brus som varit kring valet. Ett tag fick jag känslan av att svensk (utländsk) media övertolkade stödet för Obama (eller kanske snarare nedvärderade stödet för McCain) just för att stödet kanske varit stört för honom bland utländska intresserade. Men det gick hela vägen och nu återstår det att se vad det resulterar i för världsfreden, miljön och den ökande fattigdomen i USA.

Ett annat positivt resultat efter valet är att kongressens enda vegan, demokraten Dennis J Kucinich vann sitt distrikt och sitter kvar även nästa mandatperiod.

11 september och kvinnorna

Läste just på en av kvällstidningarnas hemsidor (minns inte vilken) ett par nästan kampliknande artiklar om vem som har den bästa fotbolls-/hockeyproffsmannen och fördelarna med att leva med en vältränad proffsrumpa. Mm, måste vara spännande att leva genom sin man... Och hans rumpa.

Skämt åsido. Läste även en intressant intervju med Susan Faludi. Blev faktiskt sugen på att läsa hennes senaste bok, det är en intressant iakttagelse och analys och det vore intressant att se om det finns några slutsatser om påverkan utanför USA:s gränser. Hon har alltså skrivit om den nya backlashen, den efter 11 september, och hur kriget fått kvinnorna att krypa tillbaka in i hemmen och "stå vid sina män". Ja, dåligt förklarat men ni får läsa själva.

Avhållsamhet och politik

På tidningarnas förstasidor trängs Tito Beltran med Sarah Palin. Den första ids jag inte kommentera. Vad gäller Palin tycker jag att det är trist att amerikansk politik så sällan tycks handla om - politik. Det är skandalerna som ska avgöra. Undrar om det verkligen är så hos folket, eller om det är så media vill att vi ska se det. Oavsett är det väldigt fördummande av det amerikanska folket. Sen kan vi väl konstatera att Palins familjeangelägenheter är som en reklampelare för varför dessa ihärdiga predikningar om avhållsamhet och tystnaden kring sexualkunskap är idiotiska. Ge dem kondomer istället for God's sake!
Oavsett detta så tillhör jag inte Palins anhängare, kan jag ju säga. Jag vet inte riktigt vem man borde heja på egentligen i denna högertävling, men kristna galna NRA-kvinnor (och -män) är inte min grej, oavsett hur mycket eller lite sex deras barn har haft.

Boktips: En desertörs bekännelse

Jo, jag köpte en pocketbok på Arlanda som jag bara måste tipsa om. Började den på flyget och har nästan läst ut den redan. Den är väldigt bra. Otäck, men bra. "En desertörs bekännelse" av Joshua Key med underrubriken "historien om en vanlig soldat som fick nog av kriget i Irak". Jag kan ha nämnt den tidigare, och den finns med på min "101 saker på 1001 dagar"-lista (som jag inte än offentliggjort). Kanske får plocka bort den nu.

I alla fall så är den skriven av en soldat som i tron om att alla muslimer och irakier var terrorister, for till Irak och var med och terroriserade och plågade civila irakier. Det är en ärlig berättelse, som börjar med hans barndom och bakgrunden till varför han tog värvning i armén, hur han ganska snart hamnade i Irak och hur han väl där insåg hur hans lands president och andra ljugit för honom. Han berättar öppet om den upprepade misshandel av civila han gör sig skyldig till, hur nära han är att döda oskyldiga människor, och den grymhet han ser och deltar i som amerikansk soldat på frihetsuppdrag. Det är en ganska fruktansvärd historia, som jag tror ingen kan läsa utan att bli berörd av.
Under en permission i USA så deserterar han, och gömmer sig och sin familj i flera år i sin vägran att åka tillbaka till kriget. Släkt, vänner och det egna landet vänder honom ryggen och kallar honom feg.

Det är en väldigt bra bok, skriven med en uppriktighet som är svår att inte respektera. Den är inte på något sätt ursäktande och Key försöker inte smita ifrån ansvaret för de hemska saker han faktiskt gjort sig skyldig till.

Vid en koll på wikipedia kunde jag läsa att hans familjs ansökan om att få stanna i Kanada, dit de flytt, har blivit avslagen så sent som i november förra året och att de nu väntar på ett överklagande. Vad som händer om de skickar tillbaka honom till USA vet jag faktiskt inte, men jag tror att det kan vara dödsstraff på att desertera från krig. Ironi, med tanke på att landets president så vitt jag vet, själv deserterat från en tidigare krigsplacering.

Ja, jag ska inte rabbla på mer, utan läs den bara!

Vad utvecklingen går framåt...

Bilden kommer från en ny bok, "You Mean A Woman Can Open It?: The Woman's Place In The Classic Age Of Advertising".
Intressant med reklamhistoria, det borde man gräva ner sig mer i. När jag läste öststatskunskap såg vi en del gammal sovjetisk reklam, och det är verkligen något med bildspråket och hur man förmedlar ett tufft budskap på ett subtilt sätt som är speciellt.

"So, you have articles of Noam Chomsky on your laptop?"

Apropå konstiga saker i det stora landet i väst så läste jag detta tidigare idag. Ytterligare en anledning för mig att aldrig åka dit, tror jag. Finns inte en chans att jag skulle lämna ifrån mig inlogg på datorn till tullen så att de kan gå igenom och bedöma om jag är en USA-vänlig person eller inte. Kan det verkligen vara lagligt?

Jag undrar lite över hur de har tänkt sig framtiden. Ett land "där alla är vänner", och liktänkande? Låter lite sektlikt, måste jag säga. Och läskigt.

Jag vet inte om jag har något "USA-fientligt material" på min dator direkt, men själva tanken på att de ska kolla det är absurd. Och säkert skulle de kunna tolka något i den vägen. Som detta till exempel... Anyone else scared?

Cache-länk

Mattias har lyckats hitta en cache på artikeln jag skrev om tidigare i veckan. Så nu kan ni alla läsa lite kristen höger-skräck själva, bra va?

Fundamentalism som fundamentalism, eller?

Lite gamla "skullehabloggatomförraveckan"-nyheter då. Det finns tydligen något som heter Family Security Matters i USA, som bl.a publicerar artiklar i ämnet national security. Jag är ingen besökare själv, men fick ett tips om att kolla upp en viss artikel som fanns med förra veckan. Tyvärr hade de redan då hunnit ta bort den, men jag fann den och sparade den kvickt via Google cache (en "must learn", om ni inte redan kan). Nu är den borta även därifrån så ni får hålla till godo med en printscreen:

Artikeln var kanske något av det mest skrämmande jag läst, och vi får hoppas att den inte representerar allt för många amerikaners syn på omvärlden. Den handlar om "demokrati" och det faktum att så många nu anser att Bush har misslyckats i Irak. Det står tex att läsa:

"When faced with the possible threat that the Iraqis might be amassing terrible weapons that could be used to slay millions of citizens of Western Civilization, President Bush took the only action prudence demanded and the electorate allowed: he conquered Iraq with an army. "

Hero Bush alltså. Notera att han ändå använder uttrycket "possible threat". Men, det där stycket är inte ens illa. Vidare står att läsa:

"The wisest course would have been for President Bush to use his nuclear weapons to slaughter Iraqis until they complied with his demands, or until they were all dead. Then there would be little risk or expense and no American army would be left exposed. But if he did this, his cowardly electorate would have instantly ended his term of office, if not his freedom or his life. "

Det är mina markeringar, kanske jag ska säga. Ja, men vad tror ni? Visst hade det varit bäst om man helt enkelt hade utrotat hela Irak, eller varför inte hela mellanöstern? Vad ska man då göra med landet? Det har den gode Philip Atkinson redan ett svar på, genom att göra en horribel jämförelse mellan Bush och Julius Caesar (som fortsätter en bit till efter min citering):

"If President Bush copied Julius Caesar by ordering his army to empty Iraq of Arabs and repopulate the country with Americans, he would achieve immediate results: popularity with his military; enrichment of America by converting an Arabian Iraq into an American Iraq (therefore turning it from a liability to an asset); and boost American prestiege while terrifying American enemies. "

Smarta Atkinson har alltså tänkt sig följande lösning på Irak-problemet: Bomba Irak med atomvapen och flytta in goda amerikaner istället. För landet skulle väl bli väldigt attraktivt att bo i efter en skön a-bomb? Eller är det lösningen på ett domestic problem, nämligen det med alla jobbiga fattiga, svarta eller invandrade amerikaner som finns i det nuvarande USA? Flytta över dem till nuclear Irak och allt blir frid och fröjd...

Efter att det blivit klart för de som äger sidan att författaren bland annat uppmanar till masslakt av irakier togs sidan alltså ner, och senare bad man google om att ta bort cachen. Kanske finns den i sin helhet någon annanstans, jag har inte orkat leta.

Skrämmande värld...

Gay to the world!

En liten notis i dagens VK roade oss här på landet halva dagen... Hittade den inte på webben där men via en annan blogg fann jag en artikel om samma sak i SvD. En bögbomb skulle tas fram i USA. Det låter lite som tiden då man testade LSD som stridsvapen, alltså under den svartvita tv-tiden, men enligt VK var det alltså så sent som 1994 som detta funderades över. Imponerande knasigt. Ett laboratorium som drivs av amerikanska flygvapnet ville alltså ha pengar för att utvckla en sådan bomb.

Det är så kul så det är inte sant. Och det väcker tusen frågor. Vad är "homosexuellt beteende"? Vad är det för hormon som kan framkalla just ett sådant beteende? Och fungerar det bara om man släpper bomben i enkönade människogrupper eller leder den specifikt till homosexualitet? Dras kvinnliga soldater till andra kvinnliga soldater och vice versa eller hur funkar det? Och hur länge sitter det i? Följer det med kondomer och andra skydd?

På ett sätt tycker jag det låter lysande, om man bortser från de övermäktiga fördomarna det hela väl ändå bygger på. Vore det inte underbart med en icke dödlig bomb som genererade kroppskontakt av positiv art istället? Allra bäst vore det såklart om båda sidor fällde bögbomber över varandra, då hade vi ju lugnt kunnat titta på utan att oroas. Skön variant av krig kanske.

The real Ellen story

Har suttit och tittat på The Real Ellen Story från 1998 på Youtube. Den handlar om hur det gick till när Ellen DeGeneres beslutade sig för att "komma ut", både som privatperson och som karaktären Ellen i the sitcom med samma namn (1994-1998). Det är ganska skrämmande att se hur både produktionsbolag (Disney och ABC), allmänhet och den sk kristna högern motarbetade detta, hur Ellen och människor omkring henne blev hotade och utsatta för alla möjliga saker. Hur hon blev hånad när hon besökte en middag med presidenten med sin flickvän Anne Heche etc etc. Trots detta kämpade hon på. Väldigt starkt skulle jag vilja säga. Hon slår mig verkligen som en fighter. En stark kvinna som förtjänar respekt. En kvinna med stor humor och självdistans.

Jag undrar hur det skulle se ut idag? Jag har dålig koll på i vilken kontext detta skedde 1997-1998, hur det såg ut då och vad det innebar. Iaf, se den gärna. Ni hittar länken till del 1 av 5 ovan (första länken), sedan är det bara att fortsätta sig igenom alla fem delarna.