Högerpåvar och tjyvgetter

Och världen runt omkring verkar vara som den brukar. Påven har med nån slags inblandning av nån helig ande bestämt sig för att häva bannlysandet av ett prästbrödraskap som anklagas för högerextremism och förintelseförnekelse och önskar ingå "full gemenskap" med dessa nu istället. Tja, det verkar väl sunt? Ungefär i linje med de som gripit och nu anklagar en get för att bl.a ha försökt stjäla en Mazda 323 i Nigeria. Förvisso en förvandlad get, enligt uppgift, men ändå. Som världsmedborgare är jag väldigt stolt såklart, både över den katolska kyrkan och över att man ens ids publicera en sådan "nyhet" i en svensk kvällstidning. Men ja, världen blev lite spännande (?) igen.

Efter styrelsen

Känns som det varit lite stilla i nyhetsvärlden under helgen, har det inte? Eller så har jag bara inte riktigt haft tid att hänga med. Mordet i norrbotten har fått en plats betydligt längre ner på nyhetssidorna till fördel för betydligt mindre intressanta nyheter (vad sägs om Stjärnor på is?) vilket känns tidigt. Kanske är folk hösttrötta och klickar på mer konstruerade nyheter? Jag inbillar mig iaf att antalet klick på respektive nyhet åtminstone lite har med att göra vart de får vara på nyhetssidorna.

Jag var på styrelsemöte igår och jag har väl inga stora nyheter därifrån egentligen även om det var ett bra möte med mycket konstruktivt som blev gjort. Inledningen till det som nästa år blir EU-valet är i full gång och persoligen känns det både spännande och lite småmotigt. Men det är en betydligt kortare valrörelse den här gången så det blir betydligt mindre slit, skulle jag gissa. Vad min egen roll kommer att bli känner jag mig dock långt ifrån färdigbesluten med egentligen. Först har vi kongress i februari då min madatperiod i styrelsen går ut. Två år har jag suttit då, jisses. Det har gått fort och varit både slitsamt, trevligt och lärorikt. Ställer jag inte upp till omval (vilket det lutar åt nu såhär sista nomineringsdagarna) så kommer jag garanterat att sakna det på flera sätt.

Avhållsamhet och politik

På tidningarnas förstasidor trängs Tito Beltran med Sarah Palin. Den första ids jag inte kommentera. Vad gäller Palin tycker jag att det är trist att amerikansk politik så sällan tycks handla om - politik. Det är skandalerna som ska avgöra. Undrar om det verkligen är så hos folket, eller om det är så media vill att vi ska se det. Oavsett är det väldigt fördummande av det amerikanska folket. Sen kan vi väl konstatera att Palins familjeangelägenheter är som en reklampelare för varför dessa ihärdiga predikningar om avhållsamhet och tystnaden kring sexualkunskap är idiotiska. Ge dem kondomer istället for God's sake!
Oavsett detta så tillhör jag inte Palins anhängare, kan jag ju säga. Jag vet inte riktigt vem man borde heja på egentligen i denna högertävling, men kristna galna NRA-kvinnor (och -män) är inte min grej, oavsett hur mycket eller lite sex deras barn har haft.

När blir det för mycket?

Tills vidare kan jag rekommendera denna krönika i ett ämne jag själv grubblat mycket på en tid. Förändringen är påfallande stor, bara de senaste åren. Själv är jag också delaktig ska erkännas, jag läser som bekant en hel del av rapporteringen. Men ibland känns det faktiskt som att det blir för mycket, och för mycket gottande i hemska detaljer, som vi alla hade klarat oss utan.

Att inse var gränsen går, det är väl det viktiga. Tror att även Umeborna kunde känna av att gränserna var lite för uttänjda i och med den sk "Hagamannens" gripande, för att nämna ett lokalt exempel.

Skvallermedia och skapade nyheter

Mycket krim-ärenden igång i media just nu. För tillfället överskuggas Arboga- och de andra morden av ett barns försvinnande. Åter har jag känslan av att media agerar för mycket; man söker reda på en farmor i Spanien, man publicerar bilder och ingående information om ev misstänkta långt innan något känns det minsta säkert. Enligt expressen skulle bevisen vara att någon kört en bil på samma plats som flickan cyklade med någon minuts mellanrum. Om det räckte som bevisföring i rättsfall skulle vi alla vara illa ute.

Men det är svårt att inte ryckas med när man läser det. Jag läser om "fakta" och bevis och tänker att jaha, så är det nog, tills jag igen slås av att hur vet jag att ens lite av detta är sant? Hur mycket fabulerar inte media i sin önskan att hooka folk i samma utsträckning som Let's dance på fredagarna?
De driver på pass att de glömmer bort att det finns lidande människor bakom rubrikerna. Både i omgivningen kring offren och kring de misstänkta. När de sedan gör övertramp blir det en liten notis med en ursäkt. "Förlåt att du fick veta av kvällspressen att barnen i din familj hade avlidit och inte som du borde; av räddningspersonal och polis." Det är lite läskigt, är det inte?

En pågående medial cirkus just nu är annars de återkommande postpubertala Schulman-bröderna och deras bekantskap med tv-chefer. Kunde de fått bättre reklam för sin nylanserade "humor"-sida än så? Och tv4 ska se ut som förlorare, men en gissning är att deras kör-program kommer att locka fler tittare nästa helg än den som var. Öppna brev och uttalanden hit och dit, som om det vore av nyhetsvärde. Bah, helt enkelt.

Maniacs!

Dagens fundering: Varför målas alla som söker vård/hjälp av psykiatriskt slag (oavsett anledning) ut som galningar som bara väntar på tillfälle att få mörda en hel familj, hugga ner en minister, köra ner folk med bil i Gamla stan eller kanske vifta runt med en machete på folk på en t-banestation? Och före det har det varit populärt att anta att alla som inte får den hjälp de söker omedelbart far ut och ger sig på människor i blandade hemska metoder.

Hela den där mediala retoriken bidrar enbart till att färre av de som skulle kunna må bättre genom att få stöd, råd och hjälp från psykvården faktiskt söker sig dit. För man ser sig inte som "psykiskt sjuk" eller "galen", och man vill inte heller att människor i ens omgivning ska tänka att man är det. Och det här är ingen tes, jag vet att det är så. Totalt kontraproduktivt men såklart helt i handen på de som vill fortsätta dra ner budgeten för psykvården.

(Därmed inte något sagt i skuldfrågan i det fall där just sådana här argument lyfts just nu. Jag vet inget om det. Jag får erkänna att jag snabbt hängde på medias lösning från början, men lovar att jag drog lärdom (igen) av att tro på det som skrevs som lät så övertygande klart.)

Dagens sekundära frågeställning är såklart hur; hemliga är egentligen "hemligheter" som publiceras på expressens nättidning?

Lika inför pressen?

Läste i dagens aftonblad på nätet att det ska göras en kalender med allehanda "stjärnor" till minne av mördade Ricardo i Stockholm tidigare i höstas. Jag tycker verkligen att dödsfallet är tragiskt, men nu kan jag snart inte hålla mig längre. Är det bara jag som klurar på om all denna uppmärksamhet, manifestationer, minnesfonder, kalendrar och kändisuttalanden hade ägt rum om det hade varit en Ricardo från Rinkeby, Rosengård eller Ersboda för den delen?

Nån ung politiker nånstans uttalade sig om det i mycket olämpliga ordalag som att han inte brydde sig om att en överklasskille mördats, men det är verkligen inte det som är min poäng. Jag tycker bara att vi borde kunna förvänta oss, kräva, samma nyhetsrapportering och engagemang egentligen oberoende på vem som är brottsoffer eller vilka vänner denne har.

Det finns en stark åtskillnad av människor som brottsoffer idag. Och det finns en stark åtskillnad i hur pressen väljer att skriva om det. Igår morse reagerade jag över en notis i VK som beskrev hur en narkotikapåverkad man som köpt öl på en mack strax utanför Umeå även hade stulit ett par tofflor eftersom han gick barfota. Han anmäldes och greps av polis senare, till vilka han uppgav att han skulle ha blivit av med sina skor på tåget. I tidningen står: "Mannen plockades in (...) och är nu misstänkt för ringa narkotikabrott och toffelsnatteri."

Jag tycker att det är ganska fult att försöka göra sig rolig över en annan människa på det viset, för det är så jag tolkar det. Vi har inga sådana brottsrubriceringar. Det är självklart snatteri det handlar om. Jag tror inte att vi hade sett samma formulering i ett annat läge, men nu handlar det troligen om en människa i samhällets utkant vars olycka det verkar vara ok att göra sig lustig över. Jag tycker att det är lite lågt.

Pressen har stor påverkan på hur vi människor tolkar saker och händelser, de kan mer eller mindre uppvigla oss till protester, de får oss engagerade eller arga. Ansvaret är därmed också ganska stort. Jag tycker att man i vart fall borde anstränga sig för att bemöta samtliga lika.