Målinriktad igen

Förra veckan utmanade M mig via aktivitetsappen till våra klockor med en motionsutmaning. Idiotiskt att anta en utmaning från en medlem i en väldigt tävlingsinriktad familj, men det kallas ju inte utmaning för att det är enkelt? Att jag inte skulle vinna hade jag väl koll på, men bortsett det så var det en riktigt bra vecka för min del, mycket faktiskt tack vare vår lilla tävling.

Jag blev manad att promenera mellan möten även vid sämre väder och varje kväll turades vi om att gå på bandet i vardagsrummet. Vissa dagar fick jag faktiskt ihop fler poäng, men i slutet vann han just så pass som det behövdes.

Jag passade på, smart nog, att starta om mitt matt-koll-program (viktklubb) i mobilen också och försöka kombinera dem och därmed ge mig själv en bra start. Och det funkade riktigt bra! Jag vägde in mig i måndags och i fredags morse, fyra dagar senare, tjyvvägde jag mig av nyfikenhet och kunde se att jag lyckats tappa 1,7 kg i vikt. Bra start! Nu har vi varit iväg i helgen och jag har inte hållit kosten helt bra (men ändå tänkt på vad jag valt osv) så invägningen imorgon kanske inte blir lika lyckosam, men bara vetskapen om att jag varit där har gett mig blodad tand.

Imorgon startar vi en ny tävlingsrunda!

På gång!

Heja mig, jag har kommit igång med gåbandet om kvällarna igen! Jag hoppas det är en trend som håller i sig, det är tredje kvällen på rad nu i vart fall. Ikväll var det ganska tungt men jag gick något lite långsammare än vanligt bara och höll ut i minimitiden på en halvtimme. Allt är bättre än inget.

Jag har inte riktigt koll på när M landar imorgon men skulle det vara lite senare än rimligt att jobba en fredag så har jag packat badväskan också. Vi får väl se. 

Jag ska låta det här hålla i lite sen blir det än bättre koll på kosten också. Satan om jag inte ska komma ner i ett bättre trivselläge igen. Det gäller bara att se bortom känslan av gigantiskt misslyckande. Och hålla mig från allt vad speglar heter (dålig snabbtur på stan idag...).

Tröttnöt

Idag var första dagen på den här sidan av semestern som jag åkte hem med tårar brännande innanför ögonlocken, i en blandning av irritation och trötthet (det förstnämnda till 70% orsakat/förstärkt av det sistnämnda). Den 'tuffa perioden' har hållit igång ett tag och så fort vi tänker att vi närmar oss backkrönet så är det som att det bara förskjuts. Kvar i projektgruppen i själva verksamheten är jag och en kollega, utan vilken jag på riktigt hade gett upp för länge sedan. Vi har verkligen jobbat ihop oss och jag uppskattar henne väldigt mycket. Vi gör det mesta tillsammans nu, inklusive övertid på helger.

Då det övriga livet inte riktigt tillät så blev det en kväll för övertid igår och jag var inte hemma förrän strax före halv tio på kvällen. Jag har svårt att riktigt komma till ro på kvällen en sån gång. Säkert påverkade det att M åkte till Stockholm på utbildning igår också så jag var ensam och hade ingen att vila mig nära, något jag vant mig vid igen sedan han kom hem på heltid. Så jag somnade sent och vaknade tusen gånger, som det kändes. Nästa gång vi behöver greja på helgen får det bli dagtid, tror jag.

Idag var tanken att jag äntligen skulle hinna ägna tid att få till mina löner i det gamla systemet då det är lönekörning imorgon, men såklart strulade det till sig i det nya så det blev åter akut att lösa saker. Så min plan att minska ner på flexen den här veckan då M är borta (vila, greja i trädgården, städa städa städa och kanske hänga med Lil'sis lite) har lite motverkats redan första dagen då jag suttit med löneadministration nu ikväll.

Men nej jag ska och vill faktiskt inte klaga. Det är fortfarande till absolut största del roligt att vara en så stor del av projektet och jag tror fortfarande väldigt mycket på det, även om det strular mer nu än vad jag trott och hoppats på. Ikväll kommer det här vara jag, alldeles strax om jag får hoppas och gissa:

Uppgradering av höstgarderoben

Inte bara den lite, lite mer generösa kroppshyddan utan även den nästan akuta bristen på passande höstgarderob har fått mig att försöka hitta lite nya kläder den sista tiden. Jag kan inte säga att jag lyckats så bra kanske. Min kollega säger att jag haft fel hjälpredor (med underliggande mening att jag borde ta med henne, vilket antagligen vore en både smart och trevlig sak) och det kanske delvis ligger något i det. Men idag tog jag med mig Lil'sis, som nästan alltid brukar vara bästa sällskapet; hon är min tantvarnare och den som känns ärligast med hur saker faktiskt ser ut och sitter, plus att hon i vart fall lite uppmuntrar mig då jag försöker gå utanför redan upptrampat territorium. Sen har vi ganska lika kroppsform så när jag blir less kan hon prova kläder....

Idag var det nog dock lite tvärtom. Jag provade hon köpte likadant. Så vi har nu likadana trikåkjolar och likadana, fast i olika färg, blusar. Det var en relativt kort men ganska lyckosam shoppingrunda iallafall. Jag hade nog rätt inställning; målinriktad att hitta nåt till en kickoff på fredag, kroppen kändes bättre, självbilden var något mindre dålig osv.

Så utöver ovan nämnda har jag just hängt upp en svart-vit-rutig kavaj (i trikåfeeling), en mörkblå skjorta, lite tjockare strumpbyxor och sist och minst ett par fingervantar. Jag hade hoppats på att ha med åtminstone ett par byxor också; som ett par svarta stretchjeans och gärna ett par ostela kostymbyxor för lite mer fancy kontorskänsla. Men jag hittade inget av det.

Det är ju lite skumt mode just nu. Och/eller så har jag blivit gammal... Det är jättesnyggt med jumpsuits på vissa personer tex (min kollega exempelvis), men de få jag provat har snarare gjort att jag sett redo ut för ett pyjamasparty eller möjligen en clown show. Eller de där snygga kostymbyxorna i trikåtyg som känns sköna som pyjamasbyxor, som sitter snyggt på benen men sen får nån slags halvvägs-harem-häng som gör att det ser ut som att det saknas en blöja eller nåt... Och det där tapetliknande modet som tydligen varit en succé på HM senaste veckorna; jag skulle inte ens idas prova. "Andra" passar i sånt, inte jag.

Nu saknas utöver byxor en riktig vinterjacka. Har jag råd (jag köper nästan aldrig dyra kläder, har av någon anledning lättare för att köpa dyra saker till andra än till mig själv, så det handlar kanske egentligen inte bara om "råd") så skulle jag vilja ha både en funktionell jacka från exv Stadium Outlet (på tal om billigt) och nåt snyggare som en kappa som funkar till klänning tex. Men vi får se. 

När jag är klar med det här lilla projektet blir det inget mer nytt förrän det blir kris på riktigt i garderoben igen. Allt shoppande kan ju ge spenderarångest de luxe.

Hjälpsamhet

Så var trädgården "höstad" och segelbåten upptagen. Det har varit en utehelg med vackert höstväder och faktiskt mer utfört än vad jag brukar hinna/orka med. 

När M seglade båten till Sikeå igår så bar jag utemöbler och trädgårdsredskap, städade trädgården och busade med katterna som gjorde allt för att vara i vägen så mycket som möjligt, de små sötdjuren. Idag vaknade jag med väldigt ömma muskler, men på ett bra sätt till skillnad från hur det annars känts den sista tiden.

Och idag skulle båten upp. Den varma sommaren innebar att vi inte var så ensamma om att ha valt det sista datumet för upptagning som vi annars brukar vara. Det var lång kö så vi kunde i lugn och ro hjälpa en annan båtägare att masta av och få hjälp tillbaka med detsamma. Det är annars en rätt intressant sociologisk studie att titta på hur det funkar vid de där tillfällena. Jag ser nog aldrig så många gubbar samtidigt titta på utan att egentligen vilja hjälpa till. Idag stod sex gubbar och tittade på medan en sjunde person desperat försökte förhindra att hans båt skulle fara in i kranen då den hängde i selen på väg upp. Så vi fick släppa saker vi höll på med och komma till hjälp. Som så många andra gånger. Ibland brukar nån då haja till och faktiskt hjälpa till, men inte alla. Märklig företeelse det där. Vi fortsätter ihärdigt ha nån slags "pay it forward"-inställning och hjälpa andra även om de inte hjälper till tillbaka, men det är irriterande. Det finns förstås ett par undantag, alla är inte avoga till oss "icke-bybor". Men det är trist att alltid behöva se till att ha med egen hjälp, i år snälla Lil'sis, för att det inte går att räkna med att få hjälp om man behöver, trots att hamnen är full av människor när det är i- och upptagningsdagar.

Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.