Åt fel håll

Jag är så trött om kvällarna igen. Jag känner igen det från förra hösten, jag var ju toktrött långt in på våren. Jag har börjat äta D-vitamin, ställt en burk på skrivbordet så att jag minns att ta dem. Jag vet inte om jag känt nån direkt skillnad än men jag tänker att det inte kan skada. Jag har i vart fall lyckats hålla mig från den förkylning som drabbat kanske en tredjedel av kontoret. Det är tacksamt.

Jag önskar att jag inte vore så trött när jag kom hem. Jag har haft ambitionen hela veckan att åter göra gåbandet till en träningsmaskin istället för att bara vara M:s klädhängare men jag har inte lyckats än. Det skulle kännas väldigt bra om jag lyckades. Jag kanske får försöka på dagen i helgen om tid finns, för att liksom komma igång.

Jag är verkligen i ett igenkännbart hälsoläge just nu. Jag har plockat på mig ungefär en tredjedel av alla kilon jag förut tappade, och det känns verkligen inte bra. Jag vet samtidigt att det inte hjälper att gå runt och känna sig misslyckad och fundera över vad andra tänker om ens misslyckande osv, det späder bara på den onda cirkeln som i slutändan ökar på vikten än mer. Precis så har det nämligen varit de senaste 3 pluskilona. Jag tänker att jag ska göra si och så,;starta om med appen, simma, gåbandet... Istället blir det bara en dålig känsla, lite panik, misslyckande och ihoppressade käkar då kläderna inte längre sitter lika bra. En riktigt skitdålig cirkel, skulle jag vilja säga.

Och det är inte bara det att jag känner mig som en elefant och att jag hajar till för att jag inte känner igen mig själv när jag råkar passera spegeldörren vid toaletterna på kontoret. Jag har även backat lite i de positiva hälsoeffekter jag upplevde när vågen gick åt andra hållet. Stelare/ömmare fötter, mer ont i ryggen, trött osv. Och det är väl just det jag borde fokusera på; att bättre på hälsan lite igen. Men det är svårt, det är tusen gånger enklare att straffa sig själv, tänka elaka saker och få panik över att inte trivas i sin egen kropp. Jag är inte så bra på att vara min egen (positiva) livscoach helt enkelt.

Nu ni!

Saker att se fram emot; U frågade igår om vi inte skulle börja träna ihop efter semestern. Jamen hur bra som helst, tänker jag. Nu har jag iofs redan bestämt att veckan som kommer ska bli första veckan på nya träningsstället och jag hade nästan kunnat betala U för att hålla mig i handen när jag går dit för första gången på riktigt, för huga så läskigt det känns. Jag är sjukt obekväm i mig själv för tillfället och har aldrig* känt mig mer strandad val-lik än vad jag gör för tillfället. Men det är bara att ta tag i, right? Nya träningsbyxor måste inhandlas sen jäklar ska skräcken övervinnas/ignoreras å det grövsta!

*det märkliga i det resonemanget är att jag alltid tycks känna så och att jag idag kan banna mig själv när jag ser foton på mig för bara fyra år sen och vet att jag tänkte exakt likadant då, att jag aaaldrig sett värre ut, när jag i själva verket såg helt okej ut. Faktiskt.

Lust att andas, men sen då?

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Det finns många alternativ, kan jag säga. Jag har sovit ganska länge idag så att jag ska vara redo för att jobba igen natten jag skulle haft i helgen ikväll istället. Jag funderar på att ta en lång promenad och andas lite. Det stora kruxet är vad jag ska lyssna på. Jag är inne i en kräsen period där inget riktigt känns helt hundra. Lite som med bokläsningen; jag har påbörjat rekordmånga böcker, men sen lägger jag dem på hög och känner ingen lust. På Pocket Shop fanns en massa böcker jag vill läsa (eller vill jag mest äga dem för tillfället?), men jag höll i plånboken och tittade bara.

För snart ett år sen när pappa blev sjuk och dog, tappade jag nästan all inspiration och lust till att skriva eller läsa. Och det höll i sig, det mesta kändes bara jobbigt och krystat och självkritiken blev enorm. Nu har jag fått tillbaka lusten men vet istället inte vad jag vill lägga den på riktigt. Som en skum fördämning som vägrar brista. Eller som inte får brista kanske. (Jag söker här ett ord på "själv-" som bara inte vill komma till mig, men tanken kanske framkommer ändå.)