Symfoni!

I torsdags gjorde jag något riktigt trevligt. Jag har varit sugen länge på att gå till Norrlandsoperan och lyssna på symfoniorkestern men det har aldrig passat eller blivit av. Men förra veckan, en vecka då jag kanske tom behövde det som allra bäst, promenerade jag dit med Anna-vännen. Hon var inte svårövertalad och jag tror inte hon blir det nästa gång heller.

Vi, och en fullsatt operasal, lyssnade bl.a till "Tjajkovsijs femma", dirigerad av NO:s nya chefsdirigent Elim Chan. Utan att jag alls vet något om att dirigera en orkester så måste jag säga att hon verkar supercool faktiskt. 30 år gammal från Japan och hamnat i Umeå av någon anledning. Häftigt, inte sant? Och utifrån min amatöranalys gjorde hon det riktigt bra. Om inte annat så spred hon en riktigt fin känsla för min del. Bara hennes nöjda ansikte som återkommande lös upp och hennes engagerade sätt att dirigera gav mig lite rysningar nästan.

De första två styckena (låtarna?) som spelades före pausen var helt okej, speciellt det första "The Garden of Delight", men när själva huvudnumret framfördes efter pausen så kändes det bitvis som att taket lyfte lite lite. Tyckte jag. Det var häftigt, musikerna exploderade nästan i sitt engagemang i musiken och det var riktigt kul att vara åskådare.

Ja det var kul och definitivt något jag rekommenderar alla. Det livade då upp min torsdag ganska ordentligt. Jag vet att orkestern turnerar ibland så bor du inte i Umeå kanske du ändå får en chans.

Eurovision 2017

Vi var lite osäkra på om vi skulle fara iväg som tänkt till Simon och Philip för vårt årliga Eurovision-häng, men till sist kändes det okej att göra det. Lil'sis och Joel skulle egentligen också blivit med men har en hund med urinvägsinfektion och stor risk för inomhuskissande så de stannade hemma med honom. Så vi blev lite färre än vanligt. Men vi hade trevligt ändå.

Bortsett att jag hade lite svårt för programledarna, som kändes lite småfjantiga, så tycker jag att de3t var en bra show. Rösträkningen var ju lite dryg som vanligt, men det hör som till. Det var lite spridda skurar i gänget med vilka man hade som favoriter. Precis som vanligt så la vi poäng på alla bidrag under tiden vi såg dem (men lite fusk då S&P redan sett alla och visste vilka de ville spara sin 12:a till, men får enligt våra regler nämligen bara en sån) och toppen blev ganska så överensstämmande med resultatet trots allt. Det var dock bara jag som gillade Portugals vinnarbidrag och ju mer jag lyssnar på det nu efteråt desto mer tagen blir jag av det. Jag verkligen älskar det! För mig känns det som vacker filmmusik (typ La La Land), som en varm filt av mys att lyssna till. Jag relaterar mycket på den här låten tex, som ger lite samma känsla (i klippet från Downton Abbey). Okej, det kanske inte är en schlager- eller ens en ESC-låt som de brukar låta men visst är den fin?

Okej, kanske är det hela framträdandet med Salvador Sobral som känns lite skör som skapar känslan. Men jag gillar den. Och det gjorde såväl jury som telefonrösterna så det måste väl ha varit en ganska bra vinnare då?

Min andra favorit, en låt som också växer med lyssningar, men som jag hade lite svårt för själva framträdandet av, var Belgiens.

Musiken är fantastisk och jag längtar efter att få köra bil till den (jag har "billåtar" som en grej) men jag hade lite svårt för Blanches "döda" framträdande. Hon gjorde inte mycket av möjligheten utan stod som en kall fisk på scenen. Nervositet möjligen men jag vet inte. Det var synd i vart fall, tycker jag, oavsett om det var något som bara skedde eller om hon blev rådd till det. Hursom så fick jag precis som med Portugals bidrag lite filmfeeling och tänkte på musiken till Drive, vilket för övrigt är ruggigt bra filmmusik, så det är ett gott betyg.

Jag som inte riktigt gillar Sveriges bidrag måste annars säga att det förtjänade att komma på topp 5. Det var ett proffsigt framträdande och bland rätt många kassa låtar så stod det ut en del.

En bra kväll var det med trevligt umgänge, lite för mycket chips och precis lagomt icke-uppstyrt för min del.

Vad hade du för favorit, om någon?

ESC 2016

Igår var det som bekant Eurovisionfinal och vår vana trogen så lyckades vi samla ihop en stor del av det 'vanliga' gänget för att se tillsammans. Sju stycken var vi som satt bänkade hemma hos Simon med varsitt röstningspapper framför oss som Lil'sis skapat och skrivit ut. De mer insatta esc-nerdarna hade sett i stort sett alla bidragen redan och det kan jag fortfarande tycka är lite tråkigt, å andra sidan bjöd de oss övriga på lite nerdfakta nu och då. 

Jag tycker nog att gårdagens final var en av de bättre på många år. Den var rolig, Petra Mede och Måns Zelmerlöw var ett bra team och framför allt var det en riktigt snygg produktion i stort. Snygg teknik, bra ihopsatt och ovanligt många roliga mellanakter (det fanns nåt undantag). Kanske lite för lite av Lynda Woodruff (fantastisk kul karaktär av Sarah Dawn Finer) men annars hade jag inte mycket att klaga på. Allra snyggaste bidraget stod Ryssland för. Lägger vi politiken åt sidan en stund så måste jag säga att Sergey Lazarev hade varit en värdigare vinnare igår (se bidraget här).

Också det nya röstningsförfarandet var en riktig hit, det blev ju sjukt spännande ända in i slutet! Annars brukar vinnaren kunna stå klar då det fortfarande är ett par länder kvar att redovisa röstningssiffror men nu blev det en kamp in i slutet. Det var riktigt kul. Även om vinnaren Ukraina (Jamala) inte alls var min favorit, snarare faktiskt tvärtom, den fick sämst betyg av mig på min lapp. Budskapet går det förstås inte att klaga på, men själva låten var inget vidare enligt mitt tycke. Jag vill minnas att Lettland annars var mina favoriter, totalt hade jag kanske 3 låtar som jag kände var värda en seger, men inget av de bidragen landade på topp 5.

Det gjorde däremot det svenska bidraget och det hade jag faktiskt gissat före galan. Det var väl mitt enda rätt under kvällen... Inte tillräckligt bra esc-nerd än med andra ord.

Ja en skojig kväll i goda vänners lag var det! Och M var dessutom hemma så det var en riktig toppkväll.

Mellokväll!

Hemma och nerkrupen i sängen bredvid mina två stjärnor efter en jättekul kväll hos Simon & Philip med vänner. Vi var ett lagomt litet gäng på 7 personer som samlades i huset på landet för att se Melodifestivalen tillsammans. Vi hade först en mello-quiz som jag tror att jag och Emil kan ha vunnit (det blev aningens rörigt där på slutet...) och sen satt vi som så många andra svenska ikväll och hade blandade åsikter om det som rörde sig på tv-skärmen.

Lite halvtråkig show, kan jag tycka. Eller i vart fall inte jätterolig. Och kanske tröttsamt att det var så väldigt ungt. Det kändes som att vi såg ett avsnitt av lilla melodifestivalen nästan. Jag tycker att en blandning är det bästa i de flesta fall och så även här. Nu var både artister och programledare knappt (många på riktigt inte) gamla nog för att få lov att rösta. Och då blir förstås även resten lite samma sak. Och det kan jag tycka är trist. När scenarbetare eller låtskrivare syntes så kändes det som att de var förmyndarna i kulisserna...

Nu ska jag inte vara en grinig gammal 37-årig tant, för nog hade jag kul också. Sarah Dawn Finders figur var fantastiskt rolig i vanlig ordning och jag tycker att vår lokalkändis William Spetz skötte sig helt okej (även om han var lite blek i sin framtoning?). Gina Dirawi har gjort det bra de gånger jag sett och Jonas Gardell kändes snudd på gubbrolig men jag skrattade högt!

Och ja, jag tycker nog att rätt låt vann. Inte för att Frans har en fantastisk röst på något sätt men det är en bra om än enkel låt och hans charm gick helt klart hem. 

Men kul sällskap och roligt att göra nåt annorlunda, det har varit lite väl många hemmakvällar det sista kanske. Inte undra på att jag håller på att förvandlas till en grinig tant... Men nu ser jag fram emot Eurovision, det är ju ändå höjdpunkten i mellokarusellen.

Idol, minsann

Som nybliven-för-säsongen-junkie av Idol måste jag säga att gårdagens beslut av juryn gjorde mig nöjd. De tre favoriter jag haft från start nästan är också de tre som kvarstår nu när det är dags för final om en knapp vecka. Och jag hade väldigt svårt att se vem jag skulle tycka var okej att lämna utanför finalen, så juryns beslut att låta alla tre följa med var nästan lättande, om det nu kan vara så av en musiktävlingssåpa.

Skulle du vrida min arm skulle jag lämnat Simon utanför. Mest för att jag inte tycker att han briljerar lika tydligt längre och har gjort lite so-so ifrån sig allt oftare. Lite som att han går på rutin. En del av det där skulle man i och för sig kunna säga stämma även med Martin, men han charmar mig på nåt vis, inte nödvändigtvis med sin humor, men med sin fantastiska röst som passar så oerhört väl till musik jag själv lyssnar på. Lite country-likt sådär. Dessutom känns han lite udda som artist, inte så tillrättalagd och inte stöpt i samma form som så många andra manliga idol alumnisar. Sen kan man ju fråga sig om han hade kommit lika långt om han varit kvinna med samma kvaliteter och utseende, det tvivlar jag tyvärr.

Hursom tror, och hoppas jag lite, på Simon som trea, Martin som två och Amanda den fantastiska som etta. Oddsen är antagligen större för att jag kommer att lyssna på musik med Martin (med tanke på genre då) än Amanda, men allt hon tar i verkar ju bli guld. Hon är en riktig kool katt, jag älskar hennes rappande och när hon blåser på med sin kraftiga stämma i nåt balladliknande är inte ett hjärta oberört. Hon är den klart mest värdiga vinnaren, som jag dessutom tror jobbar hårdast för att nå dit. Men skulle någon av de andra två vinna skulle jag väl inte gråta heller.

Se där, ett Idolinlägg av undertecknad. Vem hade trott det?

Idol

Jag tror att det är tur att jag inte befinner mig i musikbranchen. Satt och slötittade på ett Idolavsnitt och inser att det juryn tycker är "skitbra!" ofta slår mig som överspelat och tråkigt medan vissa de avfärdar som dåliga tänker jag att det skulle kunna finnas potential i (om man nu har tänkt att det är utveckling man vill se förstås, jag har lite för dålig koll på programmet för att veta om jag är fel ute i det fallet).

Jag har inte sett en hel säsong av Idol någonsin, bara enstaka program, och jag tror att jag kanske såg flest det året då Umeå-Daniel vann (första säsongen?). Och antingen så har jag blivit grymmare med åren eller så är det så att Idol har blivit lite snällare (alt är snällare än jag minns). För jag tycker inte att just det här avsnittet var så mycket förnedrings-tv som jag tänkte mig. Bra där!

Nästan så att jag skulle kunna tänka mig se mer. Kanske.

ESC 2014 med the crazy bunch

Eurovision-finalen var igår och gänget gick all in. Eller inte riktigt kanske. Vi hade, alla åtta av oss, varsin clipboard med hemmagjort röstningsformulär med möjlighet till både betygsättning och kommentarer. Inte illa det. Men nästa år har vi planer på både egna mobilappar och mentometerknappar för att speeda upp och synliggöra vårt betygssättande lite. Hel på skoj alltså.

För kul var det, inte bara att ses alla trevliga vänner utan faktiskt hela spektaklet. Ju mer vi går in för det desto roligare blir det, det är helt klart.

Och vinnaren var helt okej och absolut värdig även om det inte var min favoritlåt. Budskapet går dock inte att protestera emot och det är väl ett som verkligen behövs i Europa för tillfället.
Jag tycker att det för övrigt var en väldigt blandad kompott i år, men jag tror att det var fler låtar som jag faktiskt kan tänkas lyssna på fler gånger än vad det brukar vara. Lite för mycket eländiga ballader som vanligt men flertalet låtar som jag faktiskt blev lite glad av. Och några som kändes imponerande mäktiga som om de var filmmusik modell bättre (Armeniens låt tex). Sveriges bidrag kom trea och det tycker jag verkligen var en prestation att vara nöjd med.

Och jag kan inte låta bli att dra på munnen av det här:

Nytt kök, ny kulturupplevelse

Idag har det varit blandat på agendan. Vi steg upp tidigt, röjde ur carporten och for sedan efter vårt "nya" kök. Inte "nytt, nytt" alltså, vi hittade tom en notering på överskåpet; "Sävar snickeri 22/8 1956", så nu vet vi ganska exakt när det är ifrån. Och att det är just ett 50-talskök, precis som vi önskade. Min kollega skulle riva ut det för ett nytt så vi tog chansen och köpte loss det för en mindre summa. Återvinning på det bästa sättet! Förhoppningsvis kan vi göra samma sak med vårt 90-talskök sen när vi rivit ut det.

Sen på eftermiddagen fick vi skynda oss att svida om från arbetskläderna och göra oss representabla nog för det kommande opera-besöket. Under de tio år jag bott här har jag aldrig tagit tillvara på att vi har ett jättefint operahus i Umeå men när jag så såg en annons för jubileumskonserten med blandade framträdanden från uppsättningar under de 40 åren som Norrlandsoperan funnits så kändes det som en vettig start. M var snabbt på idén så då var det bara att köra.

Och det var ganska fantastiskt! Jag är kanske inte totalsåld på opera (än) men det var en häftig upplevelse som jag absolut vill testa igen. När Ronald Samm sjöng Nessun Dorma* från Turandot som avslutning på första akten hade jag svårt att hålla ögonen torra, får jag erkänna. Ett fantastiskt stycke som var magnifikt att höra live.

Övriga solister var också väldigt duktiga, men det som tog mig mest var nog upplevelsen av symfoniorkestern. Jag tror att jag hade ett leende på läpparna under hela föreställningen i stort sett. Häftigt, mäktigt och imponerande rakt över. De leddes av dirigenten Daniel Cohen som var lite som en karikatyr av en dirigent. Precis som jag skulle kunna tänka mig en animerad dirigent. Svårt att förklara hur jag menar, men bra var det. Han liksom studsade runt på sitt lilla podie under hela föreställningen.

M gillade också orkestern bäst, men verkade också roas mycket av konferencieren Pia Johansson, som var sådär charmig som hon brukar vara. Det lär i vart fall inte bli särskilt svårt att övertala honom om fler besök på operan, så länge merparten består av symfoniorkestern. En ny grej att göra tillsammans alltså, kanske kan vi få med oss fler nästa gång.

*Visst minns ni Paul Potts genombrott?

Tougher

Jag tror att jag nämnt det förut, att jag fastnat för nåt lite oväntat. Bruce Springsteen, sådär en väldig massa år efter alla andra. Fast jag har förstått att han går hem hos "de ungvuxna" igen. Det var åtminstone nån slags nyfeber kring honom när han besökte Sverige i somras (var det väl?).

Just nu är det "Tougher Than the Rest" som går lite på repeat i mina lurar. Jag smyger in den ibland via spotify på min kontorsradio också men eftersom jag delar kontor kan jag inte plåga mina rumspolare alltför mycket med samma och åter samma.

Forever young

Hittills har jag inte hört någon version av Bob Dylan's Forever Young som jag inte tyckt jättemycket om. Trots att de varit ganska olika. Således fastnade jag direkt för Audra Mae's version som spelades i ett avsnitt av SoA som vi såg igår. Otroligt bra, och så väldigt passande. 

Det finns lite andra inspelningar av Audra Mae också, även på youtube (men ledsamt nog inte på Spotify?), som alla är väldigt bra. Men Mae i all ära; den största favoriten är kanske ändå versionen som utgör ledmotivet till min favvo-favvo-serie Parenthood.

Kulturtorsdag (eller kunde ha varit)

Ganska nyligt hemkommen, trött som en gnu efter en rätt hektisk dag på jobbet. Fast jag har varit tröttare idag än vad jag tycker att jag borde vara egentligen. Lite oklart varför. Men det har ju varit ett par småhektiska veckor iofs. Dagen avslutades i vart fall på ett väldigt trevligt sätt; AW med bästtjejerna och lite familj/extended family till dem. Vi åt på Norrlandsoperan och även om det kanske inte var världens bästa vegetariska utbud på buffén så var det absolut helt okej. Vi blev mätta med råge.

En stund in i vår middag började det trilla in folk till själva operan. Symfoniorkestern hade föreställning och den verkade välbesökt. Jag blev lite sugen på att gå på något liknande själv och tycktes få resten av gänget på samma tankar. Så kanske det blir en happening under hösten, det vore kul! Opera är väl något man borde gå på åtminstone en gång i livet, inte minst när det finns en operahall i ens egna stad. Oavsett om jag skulle gilla det eller inte så tror jag att det vore en mäktig upplevelse. Sen blev jag, liksom M, lite sugna på att bara gå och lyssna på symfoniorkestern någon gång. Det måste vi absolut ta och göra.

Som av en händelse lyssnade jag både igår och idag på min "klassiska" playlist på Spotify på jobbet. Symfoniorkestrar och pianister av hög rang samlas i den listan. Både "riktig" klassisk musik och filmmusik av mer modern touch. Den passar bra när huvudet behöver lite lugn och sådär lagomt behaglig distraktion. Jag tror att jag ska skaffa hörlurar till jobbet så att jag kan lyssna lite högre och mer stänga in mig i det. Det blir inte riktigt så när man delar kontor med tre andra.

Imorgon är det ledig fredag igen. Det ska bli riktigt skönt, jag hoppas att jag kan sovmorna mig lite.

The Longer the Waiting

Inte nytt på något vis, men jag har för kanske tredje gången kärat ner mig i Anna Ternheims version av "The Longer the Waiting, the Sweeter the Kiss". Den följde bland annat med ut på promenaden idag. Den ger mig både en känsla av sorg och glädje på nåt vis. En låt som jag nästan kan höra pappa sjunga med till, jag tror den hade passat hans smak. Årsdagen närmar sig, snart fem år sedan nu. Och jag saknar honom fortfarande så otroligt mycket ibland.

Nu har jag tydligen befunnit mig länge nog i ingemanslandet mellan P3 och P4

När jag var ute och brummade runt med bilen idag zappade jag mellan radiokanalerna tills jag plötsligt hörde Suede i högtalarna. Stannade till och slog en bläng mot radion och insåg att jag hamnat på P4. P4!! 'Min musik' spelas nu alltså på P4!

Och plötsligt kände jag mig oändligt gammal.

En sån dag

Idag har jag suttit ensam på mitt kontor på jobbet. Det är ganska skönt som omväxling ibland och resulterar nog i att jag får lite mer gjort. Även då det varit en ganska stressig dag med många sjukskrivningar att ta tag i och desto mindre tid över till annat administrativt. Önskar verkligen att den här sjukperioden kunde vara över snart.

Jag har nog varit lite mer lättstressad idag då jag till viss del haft huvudet någon annanstans. Begravningen vi ska på imorgon och det min fina vän går igenom. Jag minns lite av hur det kändes att dra sig igenom allt när pappa dog (mycket är nog blockerat) och då var det under helt andra omständigheter. Nån kort stund då jag försöker tänka mig hur det skulle vara om M blev plötsligt sjuk och bara dog nån vecka senare är så ofattbar och plågsam att jag skjuter tanken ifrån mig lika snabbt som den kommer. Det går bara inte. Finns inte på kartan. Så jag kan inte begripa.

Kanske är det då inte så konstigt att min spotifyradio spelat Joshua Radin, Lykke Li, Gavin DeGraw, Iron & Wine, Regina Spector, David Grey osv osv. Det har varit en sån dag bara. Hur det blir imorgon återstår väl att se.

Lyssna-tips!

Kan för övrigt tipsa om en väldigt användbar funktion; Spotify radio. Perfekt när man som jag lätt blir lite less på både de egna och de rekommenderade listorna och vill hitta nåt nytt utan att behöva lida sig igenom en massa 'skräp'. Bara välj en låt du känner dig på humör för och sen "start radio" så kommer det låtar som Spotify på ett eller annat sätt (ibland blir det lite udda röda trådar, men för det mesta funkar det bra) tycker hör ihop. Klicka tumme upp respektive ner för att förfina radion lite extra. Jag har hittat mycket nytt, påmints om mycket gammalt osv på det här sättet. 

Prematur höst?

Så, nu kan jag lägga till "5 minuter badminton" också till listan över vad jag sett av OS i år. Det var perfekt som sömnmedel, dessvärre glömde jag ställa klockan och vaknade först två timmar senare, DET var ju inte planen direkt.

Och inte har jag tagit tag i städandet heller. Tydligen är jag i nån form av mood idag. Inte ledsen på nåt vis men ändå lite av dysterkvist-mood. Nästan höst-läge. Lyssnar på akustiska gitarrer och långa pianoklinklåtar på youtube och spotify. Helt fel musik om jag vill få fart att ta tag i städandet. 

Jag vet dock inte varför. Jag skyller på regnet, det brukar man väl göra med det mesta? Jo, vi säger att det är det gråa, regniga vädrets fel. Det drar mig in i höstens eftertänksamhet i förtid.

Inga ursäkter...

Och på tal om Manchester-popen; jag hade ju lovat mig själv att om Stone Roses någonsin skulle samla ihop sig och komma till Sverige för en spelning igen så skulle jag vara där. Och så läste jag får nångra veckor sen recensionen av deras spelning på Hultsfred i juni!! Hur kunde jag missa det?

Eighties!

Inte så mycket filmkväll ikväll. Men soffhäng blev det. M satt och grejade med nåt nätverkstjafs medan jag halvlåg och gosade katt allt medan vi såg på ett par avsnitt av Eighties via SVTPlay. Kan rekommenderas till alla som, precis som jag, har en ständigt pågående kärleksrelation till just 80-talsmusik. Och då främst det elektroniska eller det där riktigt fånigt pop-glada (pudelrocken var inte riktigt min tekopp). 

Önskade lite för en stund att jag varit tonåring där i början av 80-talet och vuxit upp i Manchester eller i nån annan stad där 'allt hände'. Inte för att jag tror att det var enkelt eller fullt så romantiskt som det kanske målas upp idag, men att ha fått göra en liten tidsresa bara en stund hade varit häftigt.

Det hårfagra 80-talet

Själv hade jag min Manchester-era i början av 90-talet istället. Men det var fortfarande samma band, till stor del i vart fall. Joy Division, New Order, Stone Roses, James osv. Och de finns fortfarande på mina spellistor. Jag blir aldrig less.

Så bädda ner dig i lite nostalgi och kika in på SVTPlay!

Rätt låt vann och så vidare

Har just vinkat av gästerna (i lite varierat skick hihi) efter en väääldigt trevlig kväll! God mat, gott vin, trevligt umgänge och kul underhållning även om musiken kanske inte direkt tillhörde det vi brukar lyssna på. Trots det var det en rolig seger för Loreen som imponerade. Rysstanterna var ju också lite söta och jag tror bestämt att en av mina avvinkade vänninor kan vara på väg till Serbien i detta nu... 

Säga vad man vill om ESC men om man gör en kul grej av det (Ulrika hade till och med tryckt upp röstningslappar åt oss, seriöst värre, men det var en kul extraknorr på det hela) så är det inte så dumt. Det blir vad man gör det till, helt enkelt.

Vi har också (igen) firat nya jobbet, jag blev uppvaktad med både stora, fina rosor så väl som vin och choklad. Väldigt gulligt!

Köket ser ut som ett bombnedslag men det får det nog lov att fortsätta göra tills imorgon. Jag ska slå mig ner i soffan en stund med M innan det blir dags för sängen.

A Real Hero

Om du inte sett Drive (2011) än så tycker jag du ska göra det (och gör det med bra bild och ljud, det är en film som förtjänar det), har du däremot redan gjort det så känner du säkert igen låten här nedanför. Soundtracket till filmen är ruggigt bra och just den här låten har fastnat hos mig för tillfället. Den lugnar mina stressade nerver nu i 'förändringens tid'. Mycket bra! En låt att köra bil till i sommar...