Kattänder

Igår var jag som sagt ledig, för att ta med Rosa till veterinären och fixa till tandrötter. Allt gick bra, eller ja, det skedde i vart fall inga dåliga saker. De lyckades inte sätta kanyl och kunde därför inte söva henne med gas som tänkt och de kunde/vågade därför inte ha henne sövd så länge att de hann fixa till alla tänder som behövdes greja med. Så vi måste tillbaka. Bra var att tandroten efter den utslagna tanden, den som var prio ett att ta bort igår, den bedömdes ha blivit bra och slutits in som den skulle. Men FORL-angrepp på en kindtand (bara kronan dock) och så en annan tandrot från en hörntand behöver tas bort.

Hon var rädd, men duktig. Jag fick vara med tills den lugnande sprutan gett effekt och det kändes inget kul att lämna henne även om jag vet att hon är i goda händer där. När jag hämtade henne var hon fortfarande omtöcknad men verkade glad att se mig och la huvudet i min hand så snart jag kom nära. Väl hemma envisades hon med att gå runt, trots att hon knappt kunde hålla sig på tassarna utan ramlade in i både saker och en något förskräckt Smilla. Hon skulle gå i trappen och försöka hoppa upp i möbler så jag hade fullt sjå att hålla koll på henne så hon inte gjorde sig illa. Det blev bättre framåt kvällen men för säkerhets skull så kom Lil'sis hit då och stannade med henne även i förmiddags då jag behövde på kurs med jobbet.

Idag har hon varit ute en liten sväng med mig och verkar som vanligt ganska mycket. Lite extra tillgiven kanske. Hon känns alltid lite 'skör' när hon varit iväg på såna äventyr. Och det smärtar lite att vi snart måste iväg på en till alltså. Men enligt veterinären har hon mest troligt ont av de dåliga tänderna så det är klart att det måste fixas.

Satt och kikade i ett par album jag har från studenttiden som var då jag skaffade kattorna. Idag är Rosa en långbent och stor katt, en ganska bra bit större än Smilla, men annat var det för sisådär 15 år sedan:

Inte så stor då inte... Taget i min studentlägenhet i Örebro, ungefär ett halvår innan Mina kom och bestämde sig för att bo hos oss också. Mina finaste vänner i världen.

Pappa

Idag är det 8 år sedan pappa gick bort, blott 57 år gammal. Jag tänker fortfarande mycket på honom, men minnena är som ändå lite ljusare. Jag ser mer och mer av honom i mig själv, kan åtminstone ana vad jag fått för egenskaper av honom, sen om det är inbillning eller inte är svårt att veta. I takt med att hans sjukdom blev värre och alkoholkonsumtionen allt större så försvann också mycket av det som var han, men när jag anstränger mig så kan jag komma på händelser eller så som ger mig en hint om vad som var han.

En dåligt avfotad bild på raggarpappan och Sara -79?

Han var generös och väldigt snäll och jag tror att han tänkte och funderade mycket. Kände mycket. Utan att egentligen veta helt exakt men efter att ha läst läkarutlåtanden etc efter hans död har jag förstått att det fanns oändligt mycket ångest redan från ungdomstiden och det kan jag ju känna igen mig i, även om vi sen hanterat det väldigt olika. Jag vet att han var väldigt rädd för döden (som jag), alltid ville göra ett bra jobb och vara omtyckt (som jag). Samtidigt höll han sig mer undan människor än vad jag gör, han gillade inte kalas och kom inte gärna på skolavslutningar ens. Om det berodde på skam eller på folksamlingen vet jag faktiskt inte säkert. 

Och så ville han att jag skulle bli en självständig person. Gav mig egna verktyg då jag flyttade hemifrån och redan före det hade han sett till att jag kunde hantera de enklare fixarna med min gamla moppe som alltid strulade. "Jag kan berätta men gör det själv så minns du när du är ensam och behöver klara dig själv." En sida som återkommer hos mannen jag delar mitt liv med, slump?

Ja, idag försöker jag som sagt att minnas det fina. Skratten och kärleken. Jag blev inte statsminister som han brukade säga att jag skulle bli, men jag tror och hoppas att han skulle vara lite stolt ändå över sin stortjej (eller "lilla råttan" som han kallade mig, av någon anledning)... Han fattas mig!

The Longer the Waiting

Inte nytt på något vis, men jag har för kanske tredje gången kärat ner mig i Anna Ternheims version av "The Longer the Waiting, the Sweeter the Kiss". Den följde bland annat med ut på promenaden idag. Den ger mig både en känsla av sorg och glädje på nåt vis. En låt som jag nästan kan höra pappa sjunga med till, jag tror den hade passat hans smak. Årsdagen närmar sig, snart fem år sedan nu. Och jag saknar honom fortfarande så otroligt mycket ibland.

Mera Palme

Det är mycket Olof Palme nu igen och jag tänker spä på det genom att ge ytterligare ett Play-tips; dokumentären Palme (2012) som visas i tre delar och som finns att se fram till och med torsdag den här veckan. Jag såg de första två avsnitten nu ikväll och insåg att det var en del som jag faktiskt missat kunskapsmässigt.

Jag var bara sju år när Palme mördades den där februarinatten men likt många andra minns jag det väldigt tydligt. (Jag var redan då intresserad av nyheter och till viss del politik, så pass att jag minns att pappa började köpa både aftonbladet och expressen* för att han skulle hinna få läsa den ena själv när han kom hem, innan hans dotter snodde den åt sig.) Tiden före mordet har jag dock ganska sporadisk kunskap om när det kommer till just Palme. 

Jag vet inte om jag inbillar mig men när jag såg klipp från tal som Palme höll kände jag ganska direkt nån form av liknelse mellan hur han och min personliga husgud (nåja) Gudrun Schyman talar. Sansat, lite vitsigt och med välformulerade och välartikulerade ord på ett sätt som nästan gör mig lite avundsjuk. Hade jag besuttit den konsten hade kanske jag gett mig in i politiken på riktigt.

Oavsett färgtillhörighet tror jag att de flesta samhällsintresserade kan få ut något av att se dokumentären. Om inte annat så för att se ett lite annat Sverige och charmiga bilder från en annan tid.

*På den tiden var kvällstidningar inte det samma som skvallermedia

Vad behöver vi för att minnas?

Så allhelgonahelgen. Har funderat lite över det där de senaste dagarna. Om man bortser från den religiösa biten till vilken jag inte erkänner mig ens lite så kan jag väl tycka att det är fint att ha en dag då vi tänker lite extra på dem som inte längre har lyckan att finnas bland oss.

Å andra sidan så vet jag inte om jag personligen riktigt är i behov av just en sån dag. De finns som med mig ändå. Jag kan höra min kloka mormors råd (eller i vart fall så som jag tror att de skulle låtit) ibland och jag påminns om min snälla farmor varje gång lil'sis (helt ovetande, hon var så liten när de gick bort) kommer hem med en påse bridgeblandning. Lukten av smedja eller någon som röker pipa ger bilder av min morfar och volvo-taxibilar är för evigt förknippat med min lite sträva men kära farfar. Jag minns också hur min långa pilot-farbror brukade lyfta upp mig högt över huvudet och leka flygplan (till min skräckblandade förtjusning). 

Jag kan fortfarande minnas lukten av J, spädbarnet jag var personlig assistent åt och många är de tanter och farbröder på hemmen där jag jobbat som av olika anledningar fastnat i mitt hjärta lite extra.

Främst kanske jag fortfarande bär med mig saknaden efter pappa. Inte varje dag längre, men nära på, finns han i mina tankar, ömsom i glada minnen, ömsom mer ledsamma. Jag försöker att inte alltid återgå till de sista veckorna på IVA då vi nästan desperat försökte lappa ihop det som varit så trasigt trots att det pga den medicinska utrustningen mest blev envägskommunikation, men samtidigt är det sista möten som jag är innerligt glad att jag fick. Att vi fick, alla syskonen och pappa. Jag saknade pappa redan innan han somnade in, men den här definitiva saknaden är i vissa avseenden svårare att bära. Det är dock lättare nu att minnas och tänka på pappa som han var bortom sin nästan livslånga sjukdom. Min snälla, snälla pappa.

Så jag vet inte. Kanske behövs den här dagen, kanske inte. Kanske finns det ändå så mycket minnen i oss själva, i lukter, saker, situationer och annat som gör att vi aldrig glömmer. Å andra sidan skriver jag det här just idag, så det kanske inte är så dumt ändå.

Diagnos: förmycketihuvudet (men jag tänker på alla)?

Konstaterar att jag är rätt bra på att minnas saker innan de händer. När det väl är dags att göra något åt det har jag dock glömt dem. Förrförra veckan mindes jag att det var hög tid för besiktning av bilen. Hela veckan mindes jag det, men då det fanns gott om tider skyndade jag mig inte att boka. Sen försvann det och kom åter nästsista dagen, den 28:e, och då fanns det såklart inga tider alls. (Tack till M som flexade från jobbet för att fara med min bil ända till Ånäset för en sistaminuten-besiktning...)

Veckan som gick mindes jag också väldigt väl att min storebror fyller år idag och jag hade tanken på att skicka kort hela tiden, men annat (jobb bl.a.) kom i vägen. Det var dock först när frågan om hur mycket han fyller, vilken kom från min kollega för sisådär tre timmar sedan, som jag kom på att han faktiskt fyller 40! Då funkar "ett födelsedagskort på måndag" betydligt sämre. Tack och lov för blombud utan krav på så lång framförhållning.

Undrar vad jag skulle få för diagnos...

Full fart framåt

Sådärja. Tillbaka i stan och försöker ignorera röran i lägenheten. Det får bli en annan dag. Idag tänker jag luncha med M och Simon, göra ett par ärenden på stan (jag ska köpa möbeltassar samt något mer som jag redan glömt...) och sen försöka vila till mig lite inför jobbnatten. Nu är det bara en natt och jag har för avsikt att vända igen dygnet sen så jag kanske inte måste sova tokmycket idag.

Det är f.ö bättre med det susande huvudet idag. Inte helt smärtfritt men betydligt bättre. Och det känns vettigt att jobba inatt, inte minst eftersom det sen är långledighet som gäller. Jag har aldrig tidigare haft vett att vara rädd på jobbet och vill inte bli det nu heller. Så då är det nog upp i sadeln som gäller.

Nu ska jag bara komma på vad grej nummer två jag skulle köpa var för något...

För tre år sedan

Idag för tre år sedan kom det väntade men fruktade samtalet från sjukhuset i södra Sverige som menade att det nog var dags att stänga av pappas respirator. I fem veckor hade han legat på intensiven och inget gick åt rätt håll, snarare tvärtom. Han hade inte varit medveten om omgivningen i någon större utsträckning sedan jag och syskonen lämnade sjukhuset nån vecka tidigare. Jag är fortfarande tacksam för att jag aldrig fick en direkt fråga av läkaren. Hur tar man ställning till nåt sånt?

En dryg timme senare, vid femtiden på eftermiddagen ringde det igen och pappa var borta. 'Lugnt och stilla', 57 år gammal. Min stora pappa med det stora hjärtat men med de stora bekymren.

Första året fanns han konstant med mig hela tiden. Nu är det på ett annat sätt. Jag tänker på honom väldigt ofta och mycket, men inte längre bara med sorg. På något märkligt sätt känns det som att jag förstår honom så mycket bättre nu än när han levde och alla hinder och sårade känslor fanns emellan oss. Att tvingas gå igenom de få tillhörigheter han hade var på ett sätt också nyttigt. Och möjligheten att kunna tänka bakåt utan att rädas framtiden. Jag har fler svar på frågan 'varför' och ser fler likheter och gemensamma drag mellan oss nu. Vi delar samma skörhet, men där han nog såg svaghet har jag försökt finna styrka. Jag känner såklart fortfarande sorg, inte bara för att han dog utan också, och kanske mer, för allt som aldrig blev.

Hur det än var så var jag alltid 'pappas flicka' och så känns det fortfarande. Jag är dock innerligt tacksam att jag valt att hantera negativa egenskaper och bekymmer på ett annat sätt än vad han valde att göra. Pappa lärde mig också indirekt att se människan bakom problemen och människan bakom hans problem är den jag hoppas bära med mig livet ut. Fina pappa.

Titta framåt, inte bakåt

Satt just och spanade igenom en del av mina foton. Syftet var mest att studera iPhoto som det heter på Mac, men istället fastnade jag i bilderna. Lite märkligt att skrolla sig genom sina senaste 6-7 år sådär. Det finns mycket blandning. Många olika Saror, inte minst. Det kanske är så man upptäcker var och hur man trivs?

Begravningsbilderna skrollade jag mig förbi som hastigast och stannade istället vid bildalbum som Annas och min semestertripp (2009?), blandade Stockholmsbesök, Gudruns icke-bröllop, M & jag på 'riktiga' bröllop, bilder på det nyköpta huset osv. Och så bilder på familjen, den blodsbundna. Glada Sara-bilder med syskonbarn av olika storlekar i famnen, bilder på syskonen med tillhörande galna minnen, bildbevis över en lillasyster som gått från en nervös blond lucia-unge till en nästan vuxen, svartklädd tjej med kedjor och tre olika färger på håret. Och jag tror att min familjesaknad från helgen inte riktigt har gett med sig. Säkert en avspegling av många saker samtidigt; reell saknad av syskon jag ser för sällan, en oundvikligt ankommande familjepräglad högtid, ett nyligt, inte jättebra skaffa-barn-samtal med en vän samt allmän livsförvirring.

Jag antar att det går över om jag bara försöker att begrava mig i uppsatsarbetet istället, inte sant? Och så borde jag planera in en besöksresa söderut tidigt i vår.

Ibland slutar man faktiskt fylla år

På tal om födelsedagar så hade det igår också varit min pappas 60-årsdag om livet tett sig annorlunda. Nu blir inte livet alltid som man tänkt sig men jag hoppas att jag ska lyckas vara mer till freds med mitt liv vid 50 plus än vad pappa var. Jag hoppas att jag ska vara det tidigare än så.

Nyårsminnen

Kom just att tänka på ett av de roligaste (tragikomiska kanske) nyårsminnena jag trots allt har. Det är från min tid i Örebro, där en ganska stillsam men väldigt rolig fest blev totalt krashad av en galen olyckssimulerande grannkvinna som bjöds in i all medmänsklighet men som eskalerade till vansinne och till sist fick avhysas. Märklig nyårsfest, men som sagt väldigt rolig innan allt spårade ur totalt.

Mors dag är pappas dag

Idag är annars en dag med en sorgklump i magen. Känns som att jag laddat inför den hela veckan. Idag är det ett år sedan pappa dog. Ett helt år har tydligen gått, trots att det fortfarande känns helt nyligt. Jag hade hoppats att det skulle kännas bra eller iaf skapligt vid det här laget, men det är inte riktigt så. Den lättnad som jag långt innan han blev akut sjuk (för sjuk var han ju länge på ett sätt) hade förväntat mig känna när han väl gått bort, den infinner sig inte riktigt. Jag känner mest sorg och saknad.

Han har funnits i mitt huvud varje dag hela året, men kanske extra mycket sista veckan. Jag nämnde det lite (malplacerat kanske, för en grillkväll) igår kväll men i övrigt har han mest varit en ständigt närvarande tanke. Idag har jag dock farit och handlat en mini-solros lite symboliskt till hans minne. Solrosor var pappas favoritblomma, han hade alltid solrosor i trädgården var vi/han än bodde. Nu står det en outslagen solros på min balkong.

Dr Huxtable's återkomst!

Upptäckte just att kanal 9 visar The Cosby Show om dagarna. Snacka om flashback! Serien hade premiär 1984 och höll ut i 8 säsonger. Jag var alltså sju år när den hade premiär i Sverige 1985. Jag vill också minnas att det kom nån halvdålig uppföljare lite senare men det är jag inte säker på.

Ett lite annorlunda konsertminne

Haha, den här mannen/artisten/wierdot hade jag nästan glömt bort! Och ändå har jag sett och träffat honom live, hör och häpna! Det var den där sommaren, 1998 när hans irriterande calcutta-låt gick på högvarv på radion. Jag var 20 år, bodde och studerade i Kristianstad och var den som fick lov att följa med den då 5-åriga lillasystern till Tivoliparken i K-stad där Dr.Bombay uppträdde. Jag minns det som grymt trångt och väldigt varmt där jag stod med lillasyster på axlarna för att hon skulle få se, samtidigt som det nog kändes lite pinsamt som 20-åring att vara där... Efter konserten ville lillasyster absolut träffa fejkindiern himself vilket vi också lyckades göra. Han pratade fortfarande "engelska med indisk brytning" när han skrev autografen.

Jag har en känsla av att det här inte är en historia som lillasyster berättar för sina kompisar idag... Om hon ens minns det. Men det är ett roligt minne för storasyster.

En sista bild av pappa

Fick just ett mejl från en mina fastrar vars syfte var att dela på kostnaden för gravvården. Tråkig men nödvändig ordningsgrej. Men så hade hon dessutom hittat en bild i sin kamera på pappa. En inte särskilt gammal bild.

Till saken hör att ingen trodde sig ha en sådan bild och att vi inte hittade några nytagna bilder i hans lägenhet heller (pappa hade ett stort fotointresse tidigare, men framför kameran var han kanske den mest kameraskygga jag vet). Så nu blev det lite ledsamt och jobbigt igen. Samtidigt som det såklart är kul att ha en bild av honom från det sista året.

Ska nog vänta med att skicka den vidare till syskonen tills jag hunnit förvarna först.

Om musikaliska bröder

Oj, vad jag har sovit. Eller ja, eg bara 7 timmar, men tungt. Vaknade och kände mig alldeles mör i kroppen på nåt sätt. Och med den här låten i huvudet av alla. Jag vet inte riktigt vart den kom ifrån just idag. Det var ganska länge sen jag lyssnade på Dexy's Midnight Runners. Men ja, lite kul att jag hade just den låten i huvudet.

Minns när min inte så musikaliska lillebror skulle "sjunga" den här för mig för att se om jag möjligen visste vad den hette (han hade hört den på radion). Tror inte att jag (eller andra brorsan och Mattias, som också var med i bilen vid det här tillfället) har skrattat så mycket förut. Det kom nåt slags ylande ur han som inte liknade nånting, verkligen inte musik! Efter en stund tyckte jag mig kunna urskilja ett "tuda-tuda-tuda-tuda-yeah" (helt osannolikt) som påminde om det i refrängen (eg ung: Toora Loora Toora Loo-Rye-Aye) och kunde då lösa gåtan. Det här var i och med allt med pappa nån gång i somras; det blev som ett tillfälle att skratta riktigt gott mitt i allt elände som var omkring oss, så låten skapar numera ett speciellt leende på läpparna. Kanske det var därför den kom till mig i sömnen.