Fredag

Idag jobbade jag hemma, som sagt. Halvdag, sen tog jag flexledigt resten. Jätteskönt att i stort sett bara kliva upp ur sängen, dra på ett par tights under nattlinnet och sen sitta och jobba ett par timmar innan jag kände att det var dags att klä sig. Mycket fokus och en hel del hann bli utfört, så det kändes produktivt och bra. Alltid en bra avslutning på veckan. 

Och lite spännande att jag fick släppa lite mer allvar på den socionomstudent som jag och min kollega handleder den här terminen. Min kollega Anna var nämligen ledig idag så jag när jag bestämde mig för att jobba hemma så lämnade jag helt enkelt över en liten hög med saker som skulle göras till studenten. Och inte bara administrativa saker utan mer åt det operativa hållet också. Lite utan livlina för henne idag alltså, även om våra kollegor fanns på plats om det skulle vara nåt. Och av döma av mejlen och meddelanden jag fick så gick det bara bra. Riktigt kul, tycker jag, det är alltid häftigt att se när andra växer.

Efter arbetstid såg jag att det skett en olycka just utanför mitt kontor i morse. En äldre man blev påkörd av en bil och avled. Om jag förstår artikeln rätt så var det i princip utanför mitt kontorsfönster nästan. Jösses så läskigt! Stackars människa. Och mardrömmen att orsaka någon annans död. Usch, hemska tanke.

Livets fram- och baksidor. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag hoppas att ni har en fin fredagskväll och är rädda om varandra.

...and the bad weekend

Det eländiga då? Ja det hände på söndagskvällen. Vi hade just bestämt att M skulle stanna och åka hem tidig måndagsmorgon istället eftersom han kände sig trött och inte ville köra. Så vi låg i sängen när vi hörde en (skrämd ur sömn) katt rivstarta på trägolvet utanför sovrummet, följt av en rejäl smäll och ett gallskrik. Ett riktigt genomträngande skrik som fick oss båda upp på fötterna på rekordfart. Jag tyckte det lät som att nåt tungt fallit över katten Rosa och tänkte genast på mitt stora tunga gåband. Men skriken kom nerifrån köket. Tätt bakom mig nerför trappen hörde jag M säga "Nej, nej, nej" och jag tänkte samma sak. Vår olycksaliga lilla skruttkatt. Där under köksbordet låg hon, vettskrämd och skrek. 

Vi saknar trappräcke på övervåningen så går man direkt vänster utanför sovrummet trillar man ner över trappkanten. Något besökare brukar konstatera skrämt men som vi vant oss lite väl mycket vid kanske. Rosa skrämdes troligen i sömnen av Smilla och råkade springa åt fel håll, föll ut över kanten och slog ner i slutet av trätrappen ett par meter ner.

Vi lyfte upp henne på köksbordet och hon verkade gå helt okej. Rädd och skakis men inget haltande. Vi tyckte ganska snart att hon verkade rätt oskadad, men det luriga med katter är att man inte vet förrän adrenalinet lagt sig. Men hon gick för egen maskin upp igen och hoppade upp i soffan (också gott tecken; skadade katter gömmer sig gärna). Där låg hon sen och pustade ut en stund. Men jag tyckte att hon slickade sig mycket om munnen och blev rädd att hon slagit i och sönder käken på nåt vis. Försökte känna och fick blod på fingret. Så vi fick hålla henne och försöka kika. Sista stackars huggtanden var borta och det blödde där den suttit, i övrigt såg hon okej ut. Men lite ängslig för hjärnskakning eller nåt annat var jag uppe flera gånger under natten och såg till henne. 

Idag mötte hon mig i dörren som vanligt när jag kom hem och verkar inte så drabbad. Hon åt förvisso lite mer försiktigt av torrfodret men i övrigt har jag inget märkt. Och tanden har jag inte hittat heller. Jag tyckte hon hade över lag lite skralt med tänder när jag kikade så jag börjar undra om det kanske är det snarare än bortskämdhet som gör att hon så väldigt gärna vill ha blötfoder. Så dumt att jag inte förstått det.

Jag är glad och tacksam för att inga större skador uppstod, att vi slapp nytt veterinärbesök. Hon har haft sin beskärda del av det redan. Men synd på tanden förstås...

Nu glömmer vi det här, va?

Som Bambi

Än är tydligen inte vintervädret borta. Imorse på väg till jobbet höll vi på att halka rakt in i en olycka. Väldigt läskigt. Jag körde och var övertygad om att det var blött på vägbanan, inte halt. Plusgrader och allt som det var. Skulle precis till att köra om en bil och var i omkörningsfilen i höjd med den andra bilen när jag ser att det står en bil i min fil en bit bort, med framdelen fastkilad i mitträcket. I diket bredvid högerfilen stod en annan bil modell större och en bit bort hade en fullastad timmerbil stannat. 

Det var när jag skulle bromsa för att kunna komma tillbaka till högerfilen som jag insåg att vi bara kanade. Rakt emot den stillastående bilen. Jag tror att bilen till höger om oss uppfattade läget för den gasade på lite och precis i rätt tid hann jag komma in bakom den igen. Men chocken att det bara gled, det var det läskigaste på länge. Hjärtat slog som besatt och benen var som gelé.

Det gick bra och det hade det gjort för de inblandade i olyckan också. Den hade alldeles precis inträffat när vi kom men alla klev ur bilarna oskadda som jag förstod det. Skönt det. Men jag blev lite uppskrämd. M sa åt mig att fortsätta köra och propsade på att jag skulle köra hem ikväll också. För att inte bli rädd igen. Smart förstås, men lite läskigt.

Så nä, än är det inte riktigt vår än.

Olycka

Jag kom just hem från stan och passerade då en bilolycka på vägen upp hit. Det såg ut att vara just precis en sån olycka som jag befarar nästan varje gång jag åker på Bölevägen med bil. Tvärgatorna har, iaf somliga av dem, rätt dålig sikt och mer än en gång har jag fått tvärbromsa för en bil som kört rakt upp på vägen. Riktigt farligt. Jag ogillar dessutom folk som har så bråttom fram till korsningen och sen tokbromsar just där, det är som svårt att veta om de faktiskt ämnar stanna eller inte.

Jag hoppas iaf att ingen gjorde sig illa, det såg inte ut så. Men bilarna såg väl sådär körbara ut. Otäckt oavsett, jag minns fortfarande ljudet från plåten som buktades från när jag blev påkörd för några år sen. Huvva.

Ibland slutar man faktiskt fylla år

På tal om födelsedagar så hade det igår också varit min pappas 60-årsdag om livet tett sig annorlunda. Nu blir inte livet alltid som man tänkt sig men jag hoppas att jag ska lyckas vara mer till freds med mitt liv vid 50 plus än vad pappa var. Jag hoppas att jag ska vara det tidigare än så.

Och inte kan jag skylla på nån heller

I kanske 8 års tid har jag varit försiktig med den fina ljuslyktan jag fått av J och alltid aktat den från kattmarodörer i fönster osv. Nu när kissarna är på lantkollo ställde jag upp den i vardagsrumsfönstret och vad händer? När jag städar så råkar jag stöta till den så den går i golvet och spricker... Attans.

Titantic i Stockholm

Jag måste förresten rekommendera utaställningen om Titanic som vi besökte igår. Den var verkligen fullproppad med information, en del som jag redan kände till och en del nytt. Tex fanns en del autentiska delar från Titanic på plats och så hade man satt upp en rekonstruktion av en korridor som man gick igenom. Det var kanske inte det mest sociala museumbesöket jag gjort; man fick från början en sk audioguide (bandspelare med lurar) med inspelad röst som berättade om alla föremål och bilder under vägens gång. Det var tur att det gick att pausa och backa för ibland kändes det som att jag behövde en paus för att läsa på brev, kolla på saker eller bara fundera över det som sas.

Utställningen avslutades med ett rum fullt med listor över alla omkomna, uppdelade i de komfortklasser som fanns och där passagerarens ålder fanns angiven (i de fall den var känd). Det var anmärkningsvärt hur många barn i tredje klass som omkom när det i stort sett inte återfanns något barn på de finare klassernas listor. Tragiskt också när man tänker på hur många fler som skulle ha kunnat räddats om man faktiskt fyllt livbåtarna. Istället skickades halvfulla båtar ner i vattnet då man på nästan samtliga ställen nekade män tillträde i dem.

Har ni vägarna förbi Stockholm kan jag absolut rekommendera ett besök på utställningen! Ingen barnaktivitet (åldersgräns 10 år), men väl för den som gillar historia av sånt här slag.

Skrämmande med brand

Usch, läser om branden i Rinkeby inatt. Finns knappt något som skrämmer mig så mycket som brand. Känns otäckt att tänka att hade de omkomna barnen och mamman stannat i lägenheten hade de med största sannolikhet överlevt. Men jag förstår att det skapas panik. Man vet inte hur man skulle reagera.

Jag trodde själv förut att alla förstod att man inte kan använda hiss vid brand. Men så när de hade haft ett brandsamtal på lunchen på jobbet för ett par månader sedan var det flera som uttryckt att det ju skulle vara lätt att utrymma vår avdelning som ligger en trappa upp; "bara ta hissen". Hon som återberättade det för mig sa att hon trodde hon blivit alldeles kall när hon hörde det. Men det tycks inte vara en ovanlig uppfattning om att det är snabbt och ok. Men när larmet går går också strömmen oftast och då sitter du fast.

Ja, mer brandinfo kanske inte skulle vara så fel. Och på fler språk där det behövs. I skolan såg vi nån tecknad film varje år när jag gick på låg- och mellanstadiet, gör man det fortfarande?

Skrämmande!

Hur många gånger har man tänkt att det här skulle hända när man stått på nån halvsvajjig balkong? För att sen genast tänka att det är omöjligt. Skitläskigt verkligen, sånt får som inte hända. Och väldigt tragiskt för de inblandade.

Plötsligt blev jag lite nöjdare med min bottenlägenhet.

Inte min bil

Det här var lite läskigt att läsa idag. Inte bara för att någon skadade sig utan även för att det nästan exakt ser ut som min bil. Samma märke, modell, färg, extraljus (syns på bilden på löpet) och så platsen då (vid infarten till Ratan). Men både Mattias och jag är i stan och min bil står snällt på parkeringen. Jag hoppas att föraren inte skadades allvarligt.

Olämpliga kommentarer i lokala pressen

Kommentarsfunktioner och blogglänkar i anslutning till artiklar har ökat enormt den sista tiden. På många sätt är det bra, läsaren kan vara delaktig i artikeln och debatten på ett helt annat sätt än tidigare. Men, jag anser att det finns ett stort ansvar bakom dessa möjligheter som i vissa fall mer eller mindre negligeras idag.
För något år sen var det diskussioner om vem som ansvarar för det som skrivs, och då handlade debatten om rasistiska uttalanden. Som jag minns det slogs det fast att den som är ansvarig utgivare är ansvarig också för dessa, och snabbt fick de flesta tidningar en godkännandefunktion i kommentarerna innan de publicerades.

Jag tycker att det är mer än hög tid att ta diskussionen ännu längre och ifrågasätta om allt verkligen behöver kommenteras? Ska det vara en rättighet? Anna och jag pratade om det under vår promenad idag och jag tror att jag även tidigare tagit upp det här.

För någon dag sedan kördes en ung flicka ihjäl på sin moped då hon blev påkörd av en bilist i hög fart. Ett par dagar tidigare drunknade en ung kille då han föll ur en gummibåt vid kraftverket. Är detta nyheter som kräver kommentarsfunktioner? På Västerbottenkurirens och Folkbladets nyhetssidor är det tydligen så. Jag kan, hur gärna jag än försöker, inte se syftet med att kommentera artiklar av det här slaget. Det blir, hur man än vänder på det, olämpligt även om det som skrivs i sig inte är kränkande på något sätt. Människor sitter på fullt allvar och diskuterar vem som gjort fel, det spekuleras vilt i orsakerna bakom, man kan skriva saker som att offret får skylla sig självt, de inblandade identifieras (förhoppningsvis korrekt) med namn utan att anhöriga faktiskt blivit tillfrågade osv.

Visst, det är enkelt att säga att jag inte måste läsa. Och det gör jag i stort sett aldrig längre. Möjligen läser jag kommentarer till politiska artiklar, men även där har jag tappat orken; diskussionerna och åsikterna är alltid lika galna och enkelspåriga. Det tycks finnas såna aggressioner hela tiden. Jag undrar ofta om det inte är samma kanske 20-tal människor som ägnar mycket tid åt att kommentera alla artiklar på VK.

Visst, låt folk kommentera politik; utvecklingsfrågor, kultur osv, men låt bli om det inte finns något utvecklande syfte med det. Eller som Anna sa; vad blir nästa sak, kommentarer till dödsannonserna? Ja kanske det, då kan vi diskutera vem som levde det bästa livet, vem som dog häftigast eller vem som förtjänade det mest...

Speed IV

Det känns som att jag ständigt har en puls på 200 numera. Nästan jämt iaf. Huvudet är alldeles stressat över att jag inte har koll på allt. Måste jag rycka in mer än planerat? Har jag glömt att göra något viktigt? Tänk om nåt händer? Jag tappade tex helt bort att styrelsen sköt upp sista anmälningsdagen till extrakongressen till den 10 april, men som tur var kom Birger till undsättning innan jag kommit alltför långt i de tankarna. Jaja, sånt händer väl. Hade det bara varit kongressen som var viktig just nu hade det väl varit ok, men så är det såklart inte. Men, jag lär mig mycket. Inte minst vikten av att ha en tydlig ansvarsfördelning och många aktiva.

Natten som var på jobbet var dessutom helt hysterisk. Inte bara ett par ganska sjuka boende utan dessutom skedde en messy olycka en dryg timme före min hemgång. Det var inte roligt alls, även om jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det känns det alltid ledsamt när det sker då jag är den som har ansvaret. Men, jag gjorde vad jag kunde och jag tror att det gick bra, eller ja, under omständigheterna väl. Lite frustrerande att gå hem mitt i allt, innan det lugnat sig omkring personen. Men så är det. På sätt och vis skönt att få komma tillbaka ikväll och se hur det gick sen och knyta ihop lite. Hoppas att det blir lugnare inatt så att jag slipper komma hem med någons blod all over me imorgon.

Tragisk bortgång i Fi

Igår var en sorgens dag i Fi då vi fick veta att en av våra aktivister, Rita Creighton omkommit efter en MC-olycka. Jag fick veta det via ett meddelande på min mobil från en styrelsekollega, och det kändes helt overkligt. Jag kände inte Rita särskilt väl men vet att hon var en inspiration och glädjekälla för många fior.
Tankarna går till hennes anhöriga och vänner.