Rec: Argo (2012)

Betyg: Svag 4/5

Det är slutet av 1979 och Teheran kokar. USA har just gett en fristad åt den nu svårt cancersjuka Shahen som avsatts under den iranska revolutionen. Shahen som USA och Storbritannien tidigare hjälpt till makten genom att utföra en statskupp som störtade den demokratiskt valda premiärministern. Nyheten om Shahens amerikanska uppehållstillstånd skapade stora protester utanför den amerikanska ambassaden i Teheran och snart hade mobben lyckats ta sig in och ta personalen, drygt 50 personer, som gisslan. Just innan anade sex ur staben vad som var på väg att hända och hann precis ta till flykten innan ambassaden invaderades. Med fara för sina liv lyckades de få husrum i största hemlighet hemma hos den kanadensiske ambassadören Ken Taylor.

Argo (2012) är baserad på denna händelse (och verkar inte göra särskilt många eller stora avstick från den riktiga historien) och visar hur CIA genom agenten Tony Mendez (spelad av Ben Affleck) försökte sig på ett räddningsuppdrag av de sex. Mendez far till Iran för att iscensätta en täckmantel så att gruppen ska kunna ta sig förbi den mycket hårt kontrollerade flygplatsen och ta sig ut ur landet. Med sig har han en plan som går ut på att låtsas att de är ett kanadensiskt filmteam på plats i Iran för att söka efter inspelningsplatser till den kommande sci-fi-filmen Argo. 

Den känsliga delen i en sån här film, att hålla balansen mellan den amerikanska hjältekänslan och att faktiskt redovisa USA:s egen roll i händelserna som ledde upp till hela historien, tacklar Affleck riktigt bra. Han hymlar inte med USA:s inblandning utan inleder filmen med att redovisa den. Sen blir det kanske lite mer polariserat ju längre filmen går. Iranierna målas upp som obarmhärtiga, skrikande arga kvinnor och män beväpnade med k-pistar, och då kan jag tänka mig att många redan glömt vad som föregick just det beteendet. Men på det stora hela tycker jag att det är en ärlig film.

Att bygga upp en sån här historia utan att det blir för pratigt och tråkigt är inte helt enkelt. Men jag måste säga att Ben Affleck, som även står för regin, har lyckats riktigt bra. Precis som mitt intresse börjar svalna börjar den riktigt spännande handlingen ta vid och efter det får han min fulla uppmärksamhet hela vägen in till mål. Och det blir faktiskt riktigt riktigt spännande. Inte minst för att jag faktiskt inte hade koll på den verkliga händelsen och därmed ingen aning om hur det slutade.

Utöver det är den ganska snygg, väldigt tidsenlig (lite övertydlig på den punkten ibland, kan jag tycka) och över lag välspelad (även Bryan Cranston, Victor Garber, Clea DuVall, Scoot McNairy m.fl. återfinns i rollistan). Jag gillar framför allt Afflecks drag att parallellt med Iran-historien göra en lite tokrolig sidohistoria utspelad hemma i Hollywood där en åldrad producent (Alan Arkin) och film-maskör (John Goodman) får uppgiften att upprätthålla Argo-historien som täckmantel. Det lättar upp och varierar filmen på ett bra sätt, utan att det blir alltför lättsamt eller fånigt. Jag tycker kanske inte att det här är Oscar-bra, vilket det surras en hel del om ute på nätet, men det är helt klart bra och mer än sevärt. Betyget var inte solklart, men det blir 4/5.

Recensioner: SvD (4/6), Onyans (4,5/5), MZ (4/5), Exp (4/5)

Rec: Breaking Dawn Part 2

Betyg: 3/5

Mhm, så var Twilight-sagan all. Bella (Kristen Stewart) är 'nyfödd' som vampyr och måste tygla sina nya egenskaper och sinnen. Samtidigt har hon och Edward (Robert Pattinson) ett nytt orosmoln; dottern Renesmee (Mackenzie Foy), hälften vampyr, hälften mänsklig. Hon växer flera månader per dag och ingen vet vad hennes öde är. Hur länge lever hon med den utvecklingstakten?

När så en vampyr utanför Cullen-släkten får syn på barnet meddelar hon de styrande vampyrerna Volturi att familjen har bitit och förvandlat ett barn, vilket bryter mot reglerna. Volturi har nu en anledning att möta Cullens, försöka vinna över de vampyrer de behöver och döda resten.

One big happy family?

Den sista filmen, Breaking Dawn Part 2 (2012) var inte den bästa, men den var inte heller dålig. Av någon anledning fick jag mer känsla av ungdomsfilm än tidigare. Sista boken är komplicerad (och bitvis mer än nådigt märklig) så på sätt och vis får jag väl säga att de lyckats bra att få den upp på bioduken, men trots att det blev två filmer så kändes det hastigt och bitvis lite platt i den här avslutande delen. Mycket beror på att spänningen mellan karaktärerna, det som på flera sätt höll uppe historierna i de fyra tidigare filmerna, nu nästan är helt borta.

Skådespeleriet är det inga större fel på. De återkommande rollerna är väl inövade vid det här laget och det känns hackigt bara bland ett par av birollerna. Den riktigt lysande stjärnan, trots all weirdness som omgärdar själva rollen, vill jag ändå utnämna Michael Sheen till. Hans prestation som Aro, Volturis ledare, är ganska häftig faktiskt. Och i övrigt tycker jag att Taylor Lautner som Jacob kanske växt mest och faktiskt överglänser vampyrparet just i skådespel i den här filmen.

Effektmässigt känns det som att regissören Bill Condon av någon anledning lagt i backen sedan den tidigare filmen. Det känns betydligt plastigare, mer tv-films-liknande ibland, även om det också finns scener som är snyggt gjorda. Däremot gillar jag lättsamheten som är genomgående, trots den annars ganska allvarliga handlingen. Det är lite underfyndig humor, lite driver filmen med sig självt, och det gillar jag. 

The Volturi

Bäst är nog ändå nästan slutet. Jag gillar vad de gjorde av det och jag förstår vad Stewart menade när hon i en intervju sa att de ändrat på det fast spunnit vidare på detaljer som finns i boken. Det var snyggt gjort och funkar berättar- och filmmässigt bättre. 

Och så får jag kanske erkänna att jag allt fick lite gåshud när alla skådespelare som varit med genom filmerna (väldigt många av de tidigare återfanns inte i denna den avslutande delen) visades en och en före eftertexterna. Fem filmer blev det, som alla haft en imponerande hängiven skara fans som skapat egna världar från böckerna och filmerna ute på nätet. Det är ju ändå lite häftigt, om man nu kan tänkas höja tanken över att det "bara är en tjejbok/-film".

Betyg på avslutningen blir 3/5.

Recensioner: SvD (3/6), MZ (3/5), Exp (2/5), AB /3/5)

Rec: Looper (2012)

Betyg: 3,5/5

I en hyfsat närstående framtid arbetar Joe (Joseph Gordon-Levitt) som yrkesmördare, eller Looper. Han dödar människor från ytterligare 30 år framåt i tiden, som skickas till ett öde fält en viss tidpunkt varje gång, där Joe står redo med bössan för att hastigt ta livet av de ansiktsövertäckta offren och sedan ta åt sig av betalningen som satts fast på ryggen på offret. Joe är en av flera som har det här som uppdrag; att ta livet av personer som i framtiden skapar problem, men som inte behöver dumpas om de dödas i dåtid. Men det går ett rykte att en ny maffiaboss i framtiden håller på och stänger looparna; han skickar tillbaka yrkesmördarna själva, lägger till en extra stor belöning och med det är jobbet slut. De vet hur de kommer att dö om ganska exakt 30 år.

När en av Joes kompisar, Seth (Paul Dano), misslyckas att döda sitt egna framtida jag, ställs saker lite på sin spets och Joe hamnar i en historia som både blir actionfylld såväl som filosofisk. Vilka eventuella hot i framtiden skulle man ta dö på tidigt, om man hade chansen?

Jag hade mina tveksamheter innan jag gick in i biosalongen för att se Looper (2012). Få är de filmer med tidsresor som en del av handlingen jag sett som faktiskt lyckats bra. Jag tänker såklart på samma filmer som många andra nämnt i samband med denna; Inception (2010) och Twelve Monkeys (1995). Gordon-Levitt återfinns i den förstnämnda och mannen som i Looper spelar hans framtida jag*, Bruce Willis, hade huvudrollen i den andra.

Men bortsett från ett par frågetecken så ror den hyfsat oerfarne regissören Rian Johnson hem det på ett skickligt så väl som snyggt sätt. Det blir spännande, tänkvärt och riktigt bra. Där det brister något, i mitt tycke, är den filosofiska biten. Det blir nästan lite på gränsen till smetigt mot slutet, men bara nästan. 

Men framför allt så har jag ofantligt svårt för bilden att det är världens mammor (eller kvinnor för den delen) som är de enda som har rollen, uppgiften och förmågan att förhindra barn att bli framtidens olyckor medan männen får den lika illasittande rollen som de som har möjligheten att förstöra de små (pojkarna) antingen genom sin tysta bortavaro eller sin våldsamma närvaro. Och det förtog en hel del av min känsla av filmens budskap i slutet.

Men som sagt så är det en ganska snygg (men inte överdådig) film som är välspelad av såväl Gordon-Levitt och Willis men även av Emily Blunt, som finns med i en bra balanserad roll. Någon riktig Inception-upplevlese är det dock inte riktigt i min bok, och som sagt tycker jag att det fanns en del att uppdatera i själva budskapet. Så den når inte riktigt ända till fyran, även om det är väldigt, väldigt nära. Betyget blir 3,5/5.

Recensioner: Exp (3/5), SvD (3/6), Onyanserat (4,5/5)

*bara jag som tycker Gordon-Levitt såg ruskigt creepy ut när han var modifierad för att passa som en ung Bruce Willis?

Rec: What to Expect When You're Expecting (2012)

Betyg: 1,5/5

Det var en stund fara för att den här recensionen inte skulle bli av. Jag höll nämligen på att stänga av filmen efter sisådär 20 minuter. Vid den tidpunkten hade nämligen allt bara varit en lidelse som nästan gjorde fysiskt ont. Jag brukar dock aldrig stänga av film så jag fortsatte se. Blev det bättre? Nah.

I What to Expect When You're Expecting (2012) får vi följa fem eller fler (vem höll räkningen?) par som på samtliga textboksätt blir gravida. Ni vet; av en slump, efter att ha slutat försöka i flera år, efter ett one night stand, via adoption etc etc. Alla varianter (nästan) finns med. I vart fall de heterosexuella.

Sen får vi lära oss en massa om kvinnligt respektive manligt föräldraskap. Kvinnor blir elaka bossar som styrs av hormoner och som måste få som de vill. Män å sin sida blir mähän som lär sig att säga vad de tror att kvinnorna vill höra, som inte längre 'får' ha sex med sina kvinnor (annat än vid utpressningssyfte) och vars enda andningshål är den pappagrupp de skapat (på kvinnornas initiativ förstås) där allt som sägs stannar i gruppen.

När jag kommit över den där första halvtimmen då samtliga par ska presenteras på ett 'skojfriskt' vis, blev filmen faktiskt lite lite bättre. Inte bra, men bättre. Faktum är att det finns stunder där filmen toklyfter, om så bara för någon halvminut, men av någon anledning är regissören Kirk Jones livrädd för det minsta allvar och måste pruttskoja till det så snart det händer.

Visst ÄR det kul ibland, men det håller inte i särskilt länge det heller. Bäst är historien kring Rosie (Anna Kendrick) och Marco (Chace Crawford), som av en händelse också är den enda som inte omgärdas av tokroligheter.

Jag läste att filmen bygger på en bok som tydligen utsetts till en av de 25 mest viktigaste de senaste 25 åren. Jag kan som inte riktigt få till i huvudet vad det är för en viktig bok som blivit den här filmen.

Slutet räddar upp filmen lite, Elizabeth Banks lyckas kanske bäst i att växla mellan komik och allvar och Chris Rock är...Chris Rock, vilket funkar bra ibland. Jennifer Lopez är däremot fortfarande ingen skådis värd namnet och Rebel Wilson repriserar åter sin stendumma, tjocka och lite gräsliga karaktär från Bridesmaids, ungefär som Thomas Lennon (vars mimik dock är rätt kul). Även Cameron Diaz, Ben Falcone, Matthew Morrison (Glee), Dennis Quaid och Joe Manganiello (True Blood) återfinns ibland de många huvudrollerna.

Kanske är jag orättvis, och kanske var jag på helt fel humör när jag såg den här filmen, men jag kan för tillfället inte ge ett högre betyg än 1,5/5. Kanske att den skulle kommit upp till godkänt en annan dag, men jag är tveksam.

Recensioner: DN (3/5), Exp (2/5), Onyanserat (0,5/5)

Rec: Hope Springs (2012)

Betyg: 3/5

Kay (Meryl Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) har varit gifta i lite över 30 år och lever ett tryggt om än väldigt rutinbetonat liv tillsammans i sitt hus. Kay arbetar deltid i sin väninnas klädbutik men finns alltid på plats hemma när det är dags att servera frukost eller middag till maken. Barnen är vuxna och utflugna och det äkta paret har inte delat sovrum på evigheter. Och just det där sistnämnda verkar vara det som får Kay att först inse att hon saknar saker i sitt äktenskap. Hon försöker få Arnold att se det men misslyckas totalt då han snarare verkar väldigt nöjd med sin tillvaro.

Så när Kay mer eller mindre ställer ett ultimatum som tvingar med Arnold på en vecka med parterapi i en annan stat, ställs saker på sin spets. Med det trygga äktenskapet som insats försöker Kay återuppliva kärleken med hjälp av terapeuten Dr Feld (Steve Carell). 

Även om jag nånstans hoppas att Hope Springs (2012) gestaltar en bild av ett amerikanskt, medelålders äktenskap som mest hör hemma på hemmafruarnas 50-tal måste jag säga att regissören David Frankel (The Devil Wears Prada) har lyckats väldigt bra med att leverera något som känns riktigt och äkta. Han har till och med lyckats lägga band på Steve Carell som jag tror inte gör en enda "rolig min" i hela filmen, något som förvånade mig så pass att jag för en stund fastnade i funderingar kring huruvida det var rätt att välja just honom till rollen. Men de tre huvudrollsinnehavarna samspelar på ett väldigt bra sätt filmen igenom. Meryl Streep gör sin roll med lätthet och det är roligt att se Tommy Lee Jones bjuda på sig själv som han stundvis gör i filmen.

 Det är en småputtrig film som kanske aldrig riktigt blir sådär värst spännande men som känns varm och vänlig, på ett behagligt sätt. Jag är inte säker på att jag är gammal nog för att egentligen höra till målgruppen, men jag trivdes bra i biostolen. Betyget blir en stark 3/5.

Recensioner: Exp (3/5), Onyanserat (3/5), SvD (4/6)

Rec: Friends With Kids (2011)

Betyg: 2/5

Julie (Jennifer Westfeldt) och Jason (Adam Scott), bästa vänner sedan barnsben, ser par efter par i bekantskapskretsen gå vidare i sina förhållanden och skaffa barn. Själva har de svårt att hitta sällskap som håller deras intresse uppe särskilt länge och blir samtidigt allt mer tveksamma till tanken med kärnfamiljen när de ser hur småbarnsåren tar all kraft och romantik ur deras bekantas respektive äktenskap.

De kommer på ett sätt att 'lura systemet'; de ska skaffa barn med varandra, dela på vårdnaden och på så vis kunna satsa allt på kärleken när de väl är redo, utan att riskera att gå under av alla konflikter som tycks uppstå i kärnfamiljen. De behöver inte blanda ihop föräldraskap med kärleksliv utan kan satsa på båda delar parallellt, är tanken.

Scott & Westfeldt

Jag gillar idén med att utmana traditionella roller, alltid. Frågan är om Friends With Kids (2011) verkligen lyckas göra det? Om något kan jag känna mig trött på bilden av att barnskaffande alltid tar död på romantiken i alla förhållanden. I gestaltandet av småbarnsföräldrar om något finns det många stereotyper och den här filmen visar upp alla dåliga exempel som finns. Trovärdigt? Till viss del säkert, men jag hade önskat att när hon ändå tog med en hög av de briljanta komikerna från Bridesmaids (2011) som Kristen Wiig, Chris O'Dowd och Maya Rudolph, kunde Westfeldt (som alltså även står för manus och regi) snott lite av humorn också. Svärtan från Bridesmaids finns, men humorn glömdes bort lite för många gånger.

Det största problemet med filmen är dock inte det. Filmen är absolut rolig ibland och idén är tillräckligt nyskapande för att hålla intresset uppe. Nej, problemet är den totala bristen på kemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. Jag köper knappt att de två är bästa vänner och dialogen mellan dem hackar fler än en gång. Och ju längre filmen varar, desto mindre trovärdigt blir det, tyvärr.

O'Dowd, Wiig, Rudolph och Hamm

Behållningen kommer från kärnfamiljsvännerna, inte minst från Jon Hamm och Kristen Wiig, vars filmiska äktenskap långsamt kraschar i bakgrunden av denna komedi. Synd på en så lovande uppställning att det inte blir mer än godkänt; 2/5.

Recensioner: SvD (2/6), Exp (4/5), DN (2/5)

Rec: Bel Ami (2012)

Betyg: 2/5

Det är slutet på 1800-talet i Paris och Georges Duroy (Robert Pattinson) är nästan lika kåt på kvinnor som han är på pengar. En underklasspojke som just kommit hem från kriget i Algeriet som inget högre vill än slippa hårt arbete och fattigdom och som är beredd att offra nästan vad som helst i jakten på lyckan. Han träffar på en gammal armékompis, Charles Forestier (Philip Glenister), som numera är redaktör på en av Paris största tidningar och som bjuder in Georges i de fina salongerna. Han lär snart känna Forestiers fru Madeleine (Uma Thurman) och hennes väninnor Clotilde (Christina Ricci) och Virginie (Kristin Scott Thomas), som alla blir intresserade av denna lite exotiska unga man. Han lyckas få in en fot på tidningen men visar sig vara bättre på att spendera lönen än arbeta för den.

Bel Ami (2012) baseras på en klassisk roman skriven av Guy de Maupassant. Den utspelas som sagt i Paris men någon franska talas det inte i filmen, även om de amerikanska/brittiska skådespelarna väl försöker sig på det franska uttalet ibland. Det är det första man får komma över men tack och lov har man inte hittat på att de ska prata engelska med brytning.

Filmen kom ut direkt på dvd i Sverige och jag kan förstå varför. Den har inte direkt gjort något större väsen av sig, och efter att ha sett den kan jag väl inte tycka att den gjort sig förtjänt av några större superlativ heller. Manusmässigt är det en ganska seg historia och jag blir aldrig riktigt intresserad av det som händer runtomkring de infekterade kärlekshistorierna; all politik som egentligen är det som spelar roll för Georges framgångar. Och där har vi filmens största nackdel; det blir aldrig vare sig spännande, intressant eller särskilt hett egentligen.

Pattinson anses väl av många vara en av Hollywoods hetaste unga män, men någon genomgående, ovillkorlig sexighet besitter han inte riktigt. Inte om man jämför med Heath Ledger, Johnny Depp osv som gjort liknande roller och som inte verkade/verkar behöva anstränga sig på samma vis. Han har sin charm men den fungerar mest i positiva situationer. Och han hade nog behövt ånga lite mer om honom för att på riktigt övertyga. Nu blir det mer märkligt att de tre (eller åtminstone två av dem) kvinnorna faller så hejdlöst för honom. Därmed inte sagt att han spelar dåligt. Många gånger imponeras jag av hans skådespel, som fortsätter att utvecklas. Inte klockrent överallt, men han visar ett större register än vad han brukar få cred för.

Thurman, Ricci och Scott Thomas spelar oklanderligt (även om den sistnämnda tycks fungera bäst i fransktalande filmer) och begränsas väl endast av det tråkiga manuset. Colm Meaney är också bra som ägaren av tidningen. Tyvärr blir dock betyget sammantaget bara godkänt, dvs 2/5.

Rec: Salmon Fishing in the Yemen

Betyg: 2/5

På pappret borde Salmon Fishing in the Yemen (2011) vara en ganska självklart hit. Lasse Hallström har, i mitt tycke, gjort ett flertal bra filmer. Ewan McGregor tillhör en av mina absoluta favoritskådespelare och Emily Blunt klättrar stadigt uppåt på samma lista. Och så Kristin Scott Thomas, som aldrig brukar göra något dåligt.

Inledningsvis känns det lovande, även om det är en ganska pratig film. Dialogen är ganska rapp, lite småcharmig och lovar gott. Dr Jones (McGregor) är en lite udda karaktär och både Harriets (Blunt) leende och musiken vittnar tidigt om att något mysigt kommer att ske.

Men snart saktar filmen in, humorn försvinner nästan helt, historien om laxtrappan som ska byggas i Jemen får inte alls den udd som den skulle behöva för att bidra vare sig med charm eller som en intressant faktor. Istället hamnar vi i två milsvida skilda men likvärdigt stereotypa relationskriser och de tidigare så intressanta karaktärena blir platta och nästan ointressanta. Politikersidan av filmen, med Scott Thomas som den nästan karikatyr-liknande pressekreteraren blir mer av ett störningsmoment än en rolig bihistoria.

McGregor och Blunt spelar sina roller väl, det får jag säga, men i övrigt känner jag ingen större behållning av den här filmen. Jag tycker inte Hallström lyckades vare sig med den politiska satiren eller med feelgood-historien. Det hade behövt fortsätta lika rappt som det började om det skulle blivit något. Nu faller det som ett korthus och kvar blir ett knappt godkänt betyg: 2/5.

Recensioner: DN (2/5), SvD (4/6), Exp (4/5), Onyanserat (3/5).

Rec: The Dark Knight Rises (2012)

Jag hade nog förväntat mig att bli totalt manglad av upplevelsen att se The Dark Knight Rises (2012) på bio. Så nu sitter jag lite förstummad och undrar vad som hände. Missförstå mig rätt; Christopher Nolans avslutande film i Batman-triologin är absolut inte en dålig film, men sedan jag såg den har huvudet varit fullt av "å ena sidan, å andra sidan".

Ingen har sett till Batman i Gotham City på åtta år. Allt sedan han tog ansvaret för åklagaren Harvey Dents onda gärningar och död har stadens egentliga hjälte hållit sig ifrån offentliga sammanhang. Precis som Bruce Wayne (Christian Bale), som isolerat sig efter sin älskade Rachels död, ärrad och nergången, i tron att hans ärvda rikedomar fortsatt hålla de behövande i staden över ytan. Det visar sig inte längre stämma; Waynes förmögenhet sinar och vetskapen om det får Bruce Wayne att åter visa sig i offentlighetens ljus. I samma veva tas stadens hela befolkning som gisslan och en terrorist, Bane (Tom Hardy) hotar att spränga hela Gotham City med en atombomb som inte går att desarmera. Även om stadens befolkning tappat tron på sin forna hjälte, behövs han plötsligt mer än någonsin. Men återkomsten visar sig vara i tuffaste laget för Batman, som i den här filmen är svagare och mindre av superhjälte än tidigare skådat.

Några allierade kvarstår dock, även om han själv drivit bort sin allra närmaste vän, butlern Alfred (Michael Caine) och berövats av andra genom Banes inledande gärningar. En godhjärtad och hoppfull polis, den unge Blake (Joseph Gordon-Levitt) står envist på rättvisans sida när polismästaren Gordon (Gary Oldman) inte längre kan. Och fasadklättraren och mästertjuven Selina (Anne Hathaway), iklädd sin kattliknande gummidräkt (men som aldrig kallas för Catwoman i filmen, vilket känns som ett snyggt drag) ställer sig något motvilligt till förfogande för stadens bästa för en gång skull.

Den avslutande Batmanfilmen är precis som de två tidigare, en ordentligt snygg skapelse. Den är mörk, oerhört välcastad med bra musik som håller sig precis lagomt mycket i bakgrunden. Och historien är spännande; att Batman är en av de styrkemässigt svagaste karaktärerna i filmen passar både för Christian Bale såväl som för känslan av realism. Catwoman är ingen mjauande sexbomb som åmar sig igenom filmen och det är verkligen ett stort plus. Att Hathaway dessutom känns lika gjuten för rollen som dräkten är för henne gör att jag känner att hon får alldeles för lite plats i filmen.

Jag har sett att nästan samtliga recensenter hyllar filmen för dess antihjälte; Bane, som är mer av ett känslomässigt stört muskelpaket än de psykotiska fantasifigurerna vi tidigare sett utmana Batman och Gotham City. Personligen tycker nog jag att det stör mig lite. Jag ville hellre att Nolan skulle flirta mer med superhjältefasonerna än nästan helt överge dem. I en finkänslig balansgång för vad som blir för mycket/för lite serietidning och för mycket/för lite action tycker jag att han gick för långt åt det sistnämnda. Och Bane med sin Darth Vader/Hannibal Lector-mask känns inte riktigt fullt så otäck och oberäknelig som jag hoppats på. Den fysiskt försvagade Batman blir i Nolans strävan efter action och realism nästan lite löjeväckande i sin svarta öronförsedda mask och fladdrande cape. Och jag saknar de teknologiska överdrifterna (även om jag blir lite tillgodosedd av Catwoman på motorcykeln) som bytts ut mot mer handfast slagsmål. Men den åsikten tycks jag, av recensionerna att döma, alltså vara ganska ensam om att ha.

Och just som jag nästan började segla i andra tankar kom upploppet av filmen och drämde till precis sådär som jag önskat att den gjort från början. För slutet är underbart! Irriterande, då jag vet att det här var den sista Nolan/Bale-filmen, men ändå ett värdigt slut som dessutom uppfyller mina önskningar och åter tar oss in i en mer fantasifull värld. Det är sammantaget omöjligt att ge filmen lägre än 4/5 i betyg, även om den mer än en gång är nere på en ordentligt stabil 3:a och seglar.

Recensioner: DN (5/5), SvD (5/6), Exp (4/5), Onyanserat (4/5)

Rec: The Amazing Spider-Man (2012)

Till en början ställde jag mig väldigt tveksam inför en reboot av Spider-Man-historien som Sam Raimi filmatiserade med start för tio år sedan. Liksom när det kommer till musikcovers anser jag att man enbart ska göra det om man tror, helst vet, att man kan tillföra något särskilt och till och med göra det bättre än originalet. Och trailern till den här rebooten kändes väldigt mycket som Raimis första. Ryktet sa dock att jag borde gå och se Marc Webbs The Amazing Spider-Man (2012). Var det värt det? Absolut!

Jag kan villigt erkänna att jag knappt läst Spider-Man i serieform särskilt mycket så jag har inte så bra koll på grundstoryn. Men så mycket har jag läst mig till att jag nog vågar säga att Webb är den ungefär lika (o)trogen som Raimi var. De har bara plockat lite olika russin ur kakan.

I The Amazing Spider-Man får vi se hur Peter Parker (Andrew Garfield) först hamnar hos sin faster och farbror (spelade av Sally Field och Martin Sheen). Både hans eget och hans pappas intresse för vetenskap tar en större del av storyn och är också det som leder honom till incidenten som gör honom till Spidey. Kärleksintresset är den här gången inte Mary Jane utan Gwen Stacy (Emma Stone). Hon är dotter till polismästaren i New York (Denis Leary); en välbärgad, stabil och självsäker tonårstjej som pluggar tillsammans med Peter. Hon har även praktikplats på det laboratorie dit Peter beger sig för att lära känna sin fars fd arbetskamrat, Dr Connors (Rhys Ifans) och det är där Peter blir biten av spindeln som ger honom superkrafterna. Samtidigt som Peter Parker upptäcker och lär sig använda sina nya krafter går ett experiment väldigt fel och stadens säkerhet hotas snart av ett enormt ödlemonster som visar sig ha en koppling till Peter.

Marc Webb har verkligen lyckats bra med dramadelen i Spider-Man. Det känns inte glättigt, inte så barnsligt och jag tycker att han har fångat tonåringarnas kärlekshistoria på ett väldigt bra och trovärdigt sätt. Även Peter Parker har fått en mörkare framtoning, utan att hans snälla och välvilliga sidor fått stryka på foten. Det är inte lika svartvitt som tidigare och framför allt känns svärtan mer trovärdig. Samtidigt har Webb skapat en humoristisk Spider-Man och humorn känns smart och charmig. När actionscenerna drar igång blir de inte överdådiga men är fortfarande väldigt snygga och jag tilltalas framför allt av Spideys rörelsemönster. Användandet av spindeltrådarna (den här gången skapade som i originalstoryn, inte något som kommer per automatik) är också riktigt snyggt och blir mycket mer än bara ett färdmedel.

Filmen är genomgående välspelad, inte minst av Garfield och Stone. Jag gillar att Gwen Stacy får lov att vara den självständiga tonårstjejen hon introduceras som. Hon behöver inte räddas av Spider-Man och hon får lov att vara både smart, rolig och snygg. Emma Stone är perfekt castad för den rollen, skulle jag vilja säga. Och Garfield är charmig, rolig och har förmågan att vara sådär mörk utan att det blir tramsigt. 

Vi såg den i 3D men det var egentligen inte förrän den sista halvtimmen som effekterna började användas på riktigt. Och då gjordes det väldigt bra.

På minussidan då? Ja, filmen är något lång även om ingen del egentligen känns överflödig. Jag hade också förväntat mig ett något vassare skådespel av Rhys Ifans. Men det enda riktiga problemet är nog The Lizard, som både hamnar lite i periferin och samtidigt aldrig riktigt känns som en spännande motståndare till Spider-Man. Men om jag tolkar epilogen rätt (sitt kvar under eftertexterna!) så finns det stora möjligheter att en uppföljare både kommer vara mer actionbetonad och ge oss mer av Spideys moståndare.

Kort sagt är det här en bättre story, den är snyggare, roligare och på nästan alla sätt och vis bättre än sin föregångare (och då avser jag den första filmen, de övriga två, speciellt den tredje, var inte särskilt bra alls). En riktigt lyckad reboot, bland de bättre superhjältefilmer jag sett och jag ser definitivt fram emot en uppföljning! Betyget blir en solklar 4/5.

PS. Håll koll på bibliotekarien som glimmar förbi i en scen. Ett bekant ansikte?

Recensioner: DN (2/5), SvD (2/6), AB (3/5), Exp (4/5) Ony (4,5/5)

Rec: Take This Waltz (20011)

Betyg: 2/5

Margot (Michelle Williams) lever till synes lyckligt och gulligt med sin man Lou (Seth Rogen) tills dagen då Daniel (Luke Kirby) flyttar in ett av husen på andra sidan gatan. Margot börjar känna att det gulliga i äktenskapet blivit inövat och vardag och har svårt att inte känna dragningskraft till Daniel. Hon slits tystlåtet mellan lojaliteten, tillgivenheten till sin älskade man och lusten, begäret efter den spännande konstnärsgrannen, som inte egentligen gör något för att locka Margot, vilket gör att hon bara dras till honom ännu mer.

Sarah Silverman ses i en av birollerna

Take This Waltz (2011) är en indiefilm skriven och regisserad av Sarah Polley. Den är å ena sidan avskalad, osminkad (även skådespelarna, känns det som) och okonstlad samtidigt som den är otroligt konstnärlig och bär nån slags längtan att vilja vara svår, å andra sidan. Dessvärre tar det sistnämnda överhanden de första 90 minuterna och jag blir rent av uttråkad. Dialogen är ibland så knepig och orealistisk att det känns som att jag ser ett svenskt drama. Bristen på det klassiskt Hollywooddramatiska är absolut en fördel ofta, men det dras så långt att det blir lite som att släpa sig genom sirap till slut.

Skådespelarna, främst Williams och Rogen, gör bra insatser, det är absolut inte det som är felet. Det största felet är att det blir intressant först den sista halvtimmen. Innan dess känns det mer som att Polley vill göra en snygg film med bildgåtor, vilket inte alls fungerar särskilt bra. 

Hon borde tagit rådet (sitt eget) från den äldre kvinnan i simhallen (i filmen); "New gets old", för det blir verkligen gammalt ganska fort. Betyget på första delen av filmen kändes mestadels som en etta, men slutet är en trea så sammanfattningsvis når den precis upp till godkänt: 2/5.

Rec: Snow White and the Huntsman (2012)

Betyg: 3,5/5

Prinsessan Snövit (Kristen Stewart) hålls i hemlighet fången av sin styvmor, Drottning Ravenna (Charlize Theron) i ett torn i det stora slottet. I kungariket har allt blivit mörkt och kargt sedan Ravenna tog makten genom att döda Snövits far strax efter att hon äktat honom. Folket, som tror att prinsessan är död, ser inget hopp utan försöker istället hålla sig undan Drottningen och hennes otäcka riddare.

Drottningen själv är besatt av sin egen skönhet, en skönhet hon försäkrats genom en magisk trollformel som barn. En skönhet som bara kan hotas av 'den utvalda'. Den utvalda är nu snart uppvuxen varpå Drottningens skönhet blir allt mer skör och hon börjar hotas av ålderdom. Just som hon fått veta att det är Snövit som är 'den utvalda' lyckas Snövit rymma ut i Mörka Skogen. Drottningen anlitar den bittra och försupna Jägaren (Chris Hemsworth) att hitta och föra tillbaka Snövit till henne.

Kristen Stewart fick faktiskt nytta av sina Twilight-poser

Regidebuterade Rupert Sanders Snow White and the Huntsman (2012) tycks möta väldigt delade åsikter. Personligen var jag den enda i mitt sällskap om fem personer som verkade nöjd efter biobesöket. Kritiken som framfördes hade jag inget att säga emot egentligen; det finns en hel del knepigheter med själva sagoversionen (brukar inte älvor vara väldigt medvetna om vilka som beträder deras land, tex?), vissa delar kändes lite som dötid, skådespeleriet skulle bitvis behövt bättre regi etc. Men jag gick ändå ut ur salongen och kände mig underhållen av en snygg sagoberättelse nästan helt fri från det vanliga såsandet som brukar vara obligatoriskt när det kommer till just sagor. Istället fick jag se en film om två starka kvinnor i en annars mansdominerad värld där enbart män besitter styrka och förmåga och där kvinnors skönhet anses vara deras enda tillgång, så länge den varar. Ursprunget i Drottningens ondhet fick en förklaring som gjorde henne mer mångsidig och djup än jag tidigare sett/läst och Snövit behövde egentligen aldrig räddas av nån prins på det klassiska offer-sättet. Och bäst av allt var kanske frånvaron av klegg i slutet !

Vilsen Chris Hemsworth och låtsasdvärgarna

När det kommer till skådespeleriet så var det som sagt lite svajigt på sina håll. Jägaren såg mer än en gång lite omotiverat vilsen ut, Stewart har absolut gjort bättre rollprestationer och överspelet hos Theron var ibland nästan olidligt, i mitt tycke. Gissningsvis är det regin det brister i, en mer erfaren regissör hade kanske kunnat locka fram bättre resultat. Och storyn hade alltså både sina brister och riktiga vinster. 

Utseendemässigt var det dock inte så mycket som svajade. Det är absolut en snygg film med snygga effekter och vackra såväl som otäcka miljöer. Kostymen var påtagligt välgjord och koreografiskt har jag inget att invända. Symboliken, tex den oljeindränkta fågeln, var det heller inget fel på (men det var många fåglar i filmen).

Hade jag bara gått på min upplevelse och känsla av filmen hade den fått en fyra, men när allt vägs in blir det svårare. Jag får ta till halva betyg för att visa att jag faktiskt gillade den så betyget blir 3,5/5.

Recensioner: DN (3/5), Onyanserat (1/5) Exp (3/5), SvD (4/6).

Rec: The Muppets (2011)

Betyg: 3/5

Jag minns The Muppet Show (1976) som en trivsam, ibland lite sorglig tv-serie som vi hade inspelad på VHS-kassetter när jag var liten. Jag älskade musiken och den varma framtoningen. Därför var jag lite orolig över vad Disney nu skulle gjort med karaktärerna och showen, när jag satte mig framför The Muppets (2011), 30 år efter att den ursprungliga tv-serien lades ner.

Gary (Jason Segel) och Mary (Amy Adams) ska fira sin tioårsdag med en resa till L.A. Men när de bestämmer sig för att ta med Garys lillebror, tillika mupp (och muppfantast), Walter (Peter Linz) blir resan inte riktigt den romantiska getaway som de först tänkt. De hamnar istället mitt i en situation där de bara har några dagar på sig att samla ihop ensamblen från The Muppet Show och sätta upp en ny föreställning i syfte att tjäna ihop tio miljoner dollar, för att inte deras gamla studio ska rivas och ersättas med oljeborrtorn. Till sin hjälp får de Kermit The Frog (Steve Whitmire) som följer med på en resa för att hitta och övertyga sina gamla vänner att de fortfarande har något att ge, trots att de i stort sett är bortglömda.

Jag trodde att jag skulle ha svårare för de nya rösterna än vad jag faktiskt hade; jag tänkte faktiskt knappt på det. Och storyn som skrivits av bl.a. just Jason Segel, var en värdig mupparna-historia med värme och märklig humor, även om jag gärna hade sett mer av det sistnämnda. Musiken, som till stor del skrivits av ena halvan av Flight of the Concordes, Bret McKenzie, får också godkänt. Men jag hade önskat att de valt att återanvända fler av de gamla låtarna som åtminstone jag förknippar med serien. Det hade varit en trivsam gest mot oss 70- och 80-talister som säkert bänkat sig framför filmen i hopp om en liten nostalgitripp.

Det är en charmig film och mupparna själva gör ypperliga insatser (!). Jag hade önskat att man inte försökt trycka in sådär väldigt många kända människoansikten då det lite tog fokus från både mupparna och de huvudsakliga mänskliga rollerna. Jag tror att det bidrog till att filmen blev lite platt mot slutet och inte riktigt så medryckande som jag hoppats på. Den är, i mitt tycke, som roligast under tiden de far runt och samlar ihop gänget. Därför blir det inte mer än ett medelbetyg. Jag hade velat bli lite mer underhållen, helt enkelt. Betyg: 3/5.

Recensioner: DN, Exp, SvD, Ony.

Rec: The Perfect Host (2010)

Betyg: 4/5

När John Taylor (Clayne Crawford) knackar på hos Warwick Wilson (David Hyde Pierce) låtsas han vara en nödställd vän till en vän. I själva verket har han just utfört ett bankrån och är på flykt undan polisen. Warwick, en till synes ensamstående, lite nerdig medelålders man som bor i ett lyxigt hus i ett fint område tvekar först, men släpper till sist ändå in John. Han väntar middagsgäster men erbjuder John ett glas vin i väntan på att han ska lyckas få tag på en vän som kan hämta upp honom. John har hittat ett sätt att få några minuter att pusta ut medan han planerar nästa steg i sin flykt.

Så mycket mer än så vill jag egentligen inte berätta om The Perfect Host (2010). Jag såg den själv utan att veta särskilt mycket mer om den än att den är en thriller med lillebror Niles från Frasier (1993) i en av huvudrollerna. Och det räcker gott för att få en bra filmupplevelse. För det är lite av en tripp som startar efter att John bjudits in hos Warwick.

Det är en thriller på många sätt, men samtidigt skrattade vi gott många gånger vi som såg den tillsammans. Den är skruvad, kul och även om vi kunde förutse vissa svängar så var det andra som kom lite mer oväntat. Visst har den en del logiska knepigheter men det gör inget när underhållsvärdet är så pass högt som jag tyckte att det var. Hyde Pierce gör en väldigt bra rollprestation och jag fick definitivt känslan av att han skulle kunna ha mer att ge i en renodlad thriller. Även Crawford spelar bra och manuset är förhållandevis välskrivet. Det är en snygg film med snygga detaljer (bara Warwicks gångstil är en 'detalj' som ger filmen lite extra) som jag definitivt kan rekommendera!

Även om det kanske inte är så perfekt film så känns den så pass underhållande att betyget ändå blir ganska högt; 4/5.

(Och se ingen trailer nu, det kommer bara sabba känslan!)

Rec: Alien Resurrection (1997)

Betyg: 3/5

Tvåhundra år efter att Ellen Ripley (Sigourney Weaver) dog för att utplåna alien-drottningen hon bar på har militära forskare ombord på rymdkryssaren Aurega efter sju misslyckade försök fått till en klon av Ripley bra nog så att de kan få ett levande drottningembryo från hennes bröstkorg. Eftersom själva Ripley-klonen verkar fungera så pass bra bestämmer de sig även för att behålla henne levande ett tag. Samtidigt ansluter ett skepp med 'rymdpirater', anlitade av den militära ledningen att kidnappa ovetande besättningsmän i hypersömn för att fungera som värdar för nya aliens. En av piratskeppets besättningskvinnor, Call (Winona Ryder), tycks dock ha en egen agenda väl ombord på Aurega.

Den här fjärde filmen om Ripley, Alien: Resurrection (1997) är regisserad av den för mig ganska okända franska regissören Jean-Pierre Jeunet. Den är dock skriven av Joss Whedon, mannen bakom storheter som Firefly (2002) och Buffy the Vampire Slayer (1992) osv. Och det märks. Inte bara för att vi den här gången till och med har två kvinnliga bad-asses i huvudrollerna. Historien bär många spår av Firefly/Serenity (eller egentligen är det ju tvärtom då Alien-filmen kom före), både vad gäller karaktärer och miljöer. Det är också hans lite charmiga manusstil som gör filmen. Handlingen i sig är kanske inte så fantastisk, ibland känns det snudd på krystat för att hålla kvar något från den tidigare triologin, men den lättsamma känslan gör filmen underhållande åtminstone. Svårast har jag den här gången för Ripley själv, eller klonen av henne. Till en början känns hon droid-lik med bristande känsloliv och till synes svag överlevnadsinstinkt, något som byts ut lite under vägen. Lite för mycket av den gamla Ripley är dock borta för att jag ska känna igen henne, och det är lite synd. Kanske känns inte heller riktigt Weavers tidigare väldigt övertygande skådespel lika helhjärtat den fjärde gången. Ryder gör en okej roll och även resten av birollerna (med undantag för Gary Dourdan, alltid överspelad) känns bättre castade än vad jag kan säga om de två tidigare filmerna.

För mig som är stort fan av Firefly/Serenity blir det här för mycket Whedon och för lite ursprungliga Alien för att det ska kännas som en riktig uppföljare. Det är ingen dålig film men tyvärr känns den nog lika onödig som de övriga två uppföljarna, om jag ska vara riktigt ärlig. Men jag blir underhållen i knappt två timmar vilket räcker till 3/5 i betyg.

Rec: Alien 1, 2 & 3

Utifrån omslaget på senaste Empire, med Noomi Rapace från Prometheus (2012), kom M och jag åter in på det faktum att jag faktiskt aldrig sett någon av Alien-filmerna helt och hållet. (Och ja, jag vet att Prometheus inte är en prequel till Alien men kopplingen finns trots allt där.) En blind spot som inte riktigt går att försvara. Så vi laddade upp med popcorn och varm choklad i sängen (sedermera även varma mackor och te, kvällen/natten blev lång) och började helt enkelt se från början.

Alien (1979): 

Besättningen ombord på Nostromo väcks upp ur sin hypersömn av skeppet som registrerat en misstänkt SOS-signal på en okänd planet och de beger sig iväg dit för att undersöka saken. Väl där visar det sig att det kanske inte var ett SOS de hörde trots allt.

Heja 70-talet

Att den här filmen är från 1979 är imponerande på alla sätt. Snacka om att ha åldrats med värdighet! Den känns fortfarande snyggt gjord med sitt lite dystopiska foto och att tekniken ombord på rymdskeppen känns allt annat än futuristisk spelar som ingen roll alls. Skådespeleriet är väldigt bra, Sigourney Weaver är briljant och historien är väldigt spännande. Visst kliver den på en del klyschor, men jag har klart överseende med det när helheten är så pass bra. Jag gillar verkligen att man inte nafsar på Ripleys (Weaver) självständiga karaktär utan struntar helt i att kvinnor normalt sett behöver räddas, hur starka de än må vara. Den är definitivt spännande, inte minst för att själva alien spelar en ganska osynlig roll i filmen; man vet inte vad det är eller hur den/det ska se ut nästa gång.

Regi: Ridley Scott Betyg: 5/5 

Aliens (1986): 

I den här andra filmen får Ripley inget gehör alls för sina tidigare erfarenheter utan tvingas återvända till planeten där det förra helvetet bröt ut för att rädda kolonialister som ingen hört något ifrån på länge.

I'm stupid, please kill me!

Då första filmen var något av en thriller med ganska långsamt tempo utan så värst mycket action är den andra filmen precis tvärtom. Här är det snarare högljudd action med löjligt stora vapen och biffiga soldatmän (och en dito -kvinna) som verkar ha lämnat allt vad IQ och sunt förnuft heter hemma. Det här hade absolut kunnat bli en lika bra och spännande film som den första om inte just själva soldatgrejen dragits så enormt till sin spets. Det är ett gäng av de mest klyschiga soldater du kan tänka dig som följer med Ripley tillbaka till planeten. Dessutom är skådespeleriet av desamma olidligt dåligt. Private Hudson (Bill Paxton) var kanske den mest olidlige av dem alla, om det sen var rollen eller skådespelet som var sämst låter jag vara osagt.

Weaver är dock nästan lika bra som i första filmen, tillsammans med Bishop (Lance Henriksen) är de hela behållningen med filmen. Och Carrie Henn som spelar flickan Newt (f.ö hennes enda roll någonsin) gör det klart godkänt. En mer sansad soldatpatrull och ett bättre manus hade kunnat lyfta den här filmen mycket då det egentligen inte finns så stora luckor i själva historien. Att vissa håller den här som favorit i filmserien är för mig en gåta.

Regi: James Cameron (även manus) Betyg: 2/5 (tyvärr)

Alien 3 (1992): 

Buddies from before

Ripley kraschlandar med räddningsskytteln på en planet som enbart används som ett högsäkerhetsfängelse för extremt hänsynslösa, kriminella män. Hon tas om hand och får veta att resten av hennes besättning dör. När hon ser skytteln blir hon dock misstänksam och kräver att få veta mer om den döda besättningen. Inom kort börjar personer på fängelset att dö och Ripleys misstankar förstärks.

I tredje filmen dras tempot åter ner något igen och den mer osynliga jakten som karaktäriserade första filmen återkommer till viss del. Det är ett lyft, likaså känns filmen något mer välspelad än den föregående. Här är det snarare själva storyn som det brister i; den känns inte så intressant eller spännande. Och karaktärerna runt omkring Ripley byggs inte upp tillräckligt för att skapa samma känsla som i ettan. Det känns helt enkelt som en ganska onödig film på nåt vis.

Regi: David Fincher Betyg: 2/5.

Tre stora regissörsnamn, men bara en som tog hem det på riktigt alltså. Frågan är om den franska regissören Jean-Pierre Jeunet lyckades med den fjärde filmen; Alien: Resurrection (1997). Jag antar att jag får ta reda på det ikväll. 

 Tipset såhär långt blir annars: se den första filmen (och gör det verkligen!) men skippa resten. 

Rec: Young Adult (2011)

Betyg: 2/5

Mavis Gary (Charlize Theron), en bit över 30, har just skilt sig och dessutom fått veta att den tidigare så populära ungdomsbokserien hon spökskriver åt ska läggas ner. Förlaget vill ha texten till hennes sista verk, men det vill sig inte riktigt. När så ett massmejl från Buddy Slade (Patrick Wilson), en gammal high school-kärlek dimper ner med en bild på Buddys nyfödda barn föds en tanke hos Mavis att hon ska fara tillbaka till sin barndoms småstad och skriva sin bok där. För vart kan man bättre få inspiration än där man själv upplevde sina tonår? Ganska snart står det dock klart att Mavis egentligen far hem för Buddys skull. Hon har bestämt sig för att 'rädda honom' från det eländiga liv med hus, barn och fru, han enligt Mavis verkar ha. 

Young Adult (2011) har hyllats i USA och med tanke på att det är Jason Reitman (Thank You For Smoking, Juno, Up in the Air) som står för regin och Diablo Cody (Juno) för manus så är det på pappret en riktigt bra film. Problemet är bara att det inte är det. Det är ingen dålig film, men i jämförelse med vad de ovan nämnda tidigare haft sina namn på är det här en förvånande platt film.

Jag tror att ett av de största problemen är karaktären Mavis. Hennes problem känns länge personlighetsmässiga, lite för länge, vilket gör att jag som tittare helt saknar sympati för hennes konstiga beteenden. Mot slutet ändras intrycket något, men det blir aldrig uttalat och saknar egentligen lösning. Jag vet att katastrofen ska komma, och även om jag inte vet exakt hur den kommer se ut så spelar det ingen roll. Det inledande intresset från min sida svalnar ganska ordentligt och byts snarare ut mot ett behov av en kudde att gömma mig bakom under de pinsammaste scenerna (som är ganska många).

Det som räddar filmen från en total katastrof är bifiguren Matt Freehauf (Patton Oswalt), en gammal skolkamrat till Mavis som hon knappt minns. En kille som var mobbad under skoltiden eftersom han 'verkade vara bög', som i vuxen ålder är lämnad ifred men knappast ingår i något riktigt umgänge nu heller. Han tar sig an Mavis lite, låter hennes otrevliga personlighet studsa mot hans härdade yttre och försöker av okänd anledning att få henne vakna till. Oswalt gör helt klart filmens bästa prestation.

Jag blev förvånad över den enkla syn som Cody/Reitman förmedlar kring det så återkommande polariserandet mellan de som stannar kvar i hemstaden och de som far till storstaden och gör karriär. Det känns inte utvecklande alls, och den snygga humor som jag förväntade mig uteblev helt. Sevärd, men knappt mer. Betyget blir godkänt: 2/5.

Rec: Beginners (2010)

Betyg: 5/5

Olivers (Ewan McGregor) åldrade far Hal (Christopher Plummer) dör efter en tids sjukdom och strax därefter träffar han Anna (Mélanie Laurent) på en maskerad. Anna är skådespelare och bara tillfälligt i stan men det hindrar inte att de båda inleder en relation. Parallellt som vi får följa kärlekshistorien berättar även Oliver via sina minnen historien om de sista tre åren i Hals liv, åren från hustruns död till hans egen. Kort efter att hans hustru, Olivers mamma, avlidit kommer Hal ut som gay och trots en diagnosticerad lungcancer försöker han göra allt för att leva till fullo den sista tiden. Med sin son vid sin sida. Bit för bit berättas föräldrarnas historia parallellt med Olivers egen och bit för bit förstår vi mer av Olivers egna relationsproblem. 

Beginners (2010) var den film som berörde och gav mig mest av alla Oscarnominerade filmer jag såg inför galan. I mitt tycke blev den förbisedd då den enbart erhöll en enda nominering; Plummers välförtjänta birolls-Oscar som han också tog hem. Beginners är en vackert berättad historia, eller egentligen flera historier, med ett välskrivet manus och en charm som jag inte kunde värja mig ifrån. Nu har jag alltid haft ett gott öga till McGregor men jag tycker verkligen att det strålar om framför allt scenerna mellan Oliver och Hal. Och stora delar av relationen mellan Oliver och Anna hade en igenkänningsfaktor som nöp i mellangärdet, även om likheterna med rollfigurerna i övrigt är obefintliga.

Regissören och manusförfattaren Mike Mills (som enligt uppgift baserat filmen på hans egen fars liv) har lyckats skapa en film som trots död och ångest på intet sätt blir sentimental eller deprimerande. Glädjen finns i hörnet i varje scen och även om eftertexterna rullar innan alla frågor blivit besvarade känns det som en riktig feelgood-film. Och greppet med att texta hunden Arthur (Cosmo) tysta tankar fungerade oväntat bra. Arthur tillförde i allmänhet filmen mycket av dess lättsamma atmosfär.

Jag velade fram och åter men i slutändan har jag helt enkelt svårt att motivera något annat än fullpott för den här filmen (att Laurent är för söt är knappast ett bra argument), även om den kanske inte alldeles självklar. Betyget blir till sist 5/5.

Recensioner: Exp (3/5), MZ (4/5), SvD (3/6)

Rec: Margin Call (2011)

Betyg: 3/5

Det är 2008, året då finanskrisen slog till på riktigt. I filmens början har inte krisen slagit till på riktigt, men inom 24 kommer den att vara ett faktum. Eric Dale (Stanley Tucci) är en av de många som får veta att han fått sparken på investmentbanken han arbetat halva sitt liv på. Innan han lämnar byggnaden ger han en av de nyare anställda tillika adept till Dale, Peter Sullivan (Zachary Quinto), en USB-sticka och ber honom kolla innehållet snarast möjligt då han själv tror att han är något stort på spåren. Sedan mer eller mindre föses han ut från arbetsplatsen med sin papplåda och redan avstängda mobiltelefon. 

Sullivan gör senare samma dag en upptäckt utifrån innehållet på USB-stickan som kommer att ha betydelse för hur finanskrisen ska drabba USA och världen några timmar senare. Han förmedlar sin upptäckt till sin chef och på imponerande kort tid har en enorm apparat dragits igång.

Att göra en film om dygnet före finanskrisen är lite vågat, får jag säga. Det är omöjligt att komma ifrån att behöva använda en dialog som ska snurra kring, för de flesta, obegripliga finansiella begrepp och sammanhang. Att dessutom få med sig en så pass namnkunnig skådespelarstab (även Kevin Spacey, Paul Bettany, Demi Moore och Jeremy Irons återfinns bland rollistans toppnamn) i en potentiellt tråkig film utan någon större budget är klart en imponerande merit för den debuterande regissören (tillika manusförfattare) J.C Chandor.

Förutom det imponerande skådespelet från nämnda ensamble har Chandor även lyckats skapa en film om något som normalt är svårt att greppa på ett sätt som inte bara blir hanterbart utan även ganska spännande och intressant. Visst, är man totalt ointresserad av världsekonomin och hur det faktiskt går till i börsvärlden kommer man antagligen inte att se färdigt den här filmen, men i övrigt tror jag att man liksom jag kommer att bli positivt överraskad.

Välspelad med bra dialog (om än något 'pratig') och stundvis riktigt spännande. Att den tenderar att kännas lite 'gubbig' stundvis (och filmens enda kvinna hamnar ganska snabbt i dikeskanten) rår nog inte Chandor för, det är snarare finansvärldens som ska beskyllas för det. Betyget blir en stark 3/5.

Recensioner: DN, MZ, SvD