Betyg: 3/5
Kay (Meryl Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) har varit gifta i lite över 30 år och lever ett tryggt om än väldigt rutinbetonat liv tillsammans i sitt hus. Kay arbetar deltid i sin väninnas klädbutik men finns alltid på plats hemma när det är dags att servera frukost eller middag till maken. Barnen är vuxna och utflugna och det äkta paret har inte delat sovrum på evigheter. Och just det där sistnämnda verkar vara det som får Kay att först inse att hon saknar saker i sitt äktenskap. Hon försöker få Arnold att se det men misslyckas totalt då han snarare verkar väldigt nöjd med sin tillvaro.
Så när Kay mer eller mindre ställer ett ultimatum som tvingar med Arnold på en vecka med parterapi i en annan stat, ställs saker på sin spets. Med det trygga äktenskapet som insats försöker Kay återuppliva kärleken med hjälp av terapeuten Dr Feld (Steve Carell).
Även om jag nånstans hoppas att Hope Springs (2012) gestaltar en bild av ett amerikanskt, medelålders äktenskap som mest hör hemma på hemmafruarnas 50-tal måste jag säga att regissören David Frankel (The Devil Wears Prada) har lyckats väldigt bra med att leverera något som känns riktigt och äkta. Han har till och med lyckats lägga band på Steve Carell som jag tror inte gör en enda "rolig min" i hela filmen, något som förvånade mig så pass att jag för en stund fastnade i funderingar kring huruvida det var rätt att välja just honom till rollen. Men de tre huvudrollsinnehavarna samspelar på ett väldigt bra sätt filmen igenom. Meryl Streep gör sin roll med lätthet och det är roligt att se Tommy Lee Jones bjuda på sig själv som han stundvis gör i filmen.
Det är en småputtrig film som kanske aldrig riktigt blir sådär värst spännande men som känns varm och vänlig, på ett behagligt sätt. Jag är inte säker på att jag är gammal nog för att egentligen höra till målgruppen, men jag trivdes bra i biostolen. Betyget blir en stark 3/5.
Recensioner: Exp (3/5), Onyanserat (3/5), SvD (4/6)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar